Forum Eurasien

2008 skrev Uzbekistan på ILO:s konvention 138 mot barnarbete, men trots det fortsätter man alltså. I slutet på förra och början av denna vecka såg jag väldiga busskaravaner med skolever på väg till bomullsfälten längs vägarna i provinserna Jizzax, Samarkand och Qashqadaryo. Varje karavan utgjordes av i genomsnitt ca ett trettiotal bussar med vardera 20 platser . Det är tydligt att Uzbekistan, under rådande ekonomiska omständigheter, inte klarar att leva upp till sina internationella åtaganden.  

Jordbrukssektorn stÃ¥r för drygt 26 % av landets BNP, och bomullen är den i särklass viktigaste exportgrödan. Men dess lönsamhet bygger pÃ¥ att skördearbetet till stor del genomförs oavlönat. SÃ¥ medan miljontals arbetslösa uzbeker söker sig till Kazakstan och Ryssland för att kunna försörja sina barn, mÃ¥ste barnen ut pÃ¥ fälten och göra sin patriotiska plikt. Uzbekistan är idag världens näst största bomullsexportör och den femte största producenten. Men det sker pÃ¥ bekostnad av utarmade jordar och ett överutnyttjande av vatten som orsakar Aralsjöns uttorkning – en av de allvarligaste pÃ¥gÃ¥ende miljökatastroferna i världen. I längden borde det alltsÃ¥ inte anses hÃ¥llbart att fortsätta med bomullsodling i denna skala. Men regeringen tycks inte se nÃ¥gra alternativ.  All jordbruksmark i Uzbekistan ägs av staten och arrenderas ut till bönderna, och det är pÃ¥ förhand fastställt hur stor andel som ska besÃ¥s med bomull. 

Det har diskuterats hur tufft detta arbete egentligen är för barnen.  Är det inte i själva verket ett skönt avbrott i skolarbetet, ungefär som de potatisplockarlov man hade i Sverige fram till mitten av förra seklet ? Sanningen är nog att det skiljer sig väldigt mycket Ã¥t beroende pÃ¥ elevernas bakgrund och deras föräldrars samhällsstatus. För ca tvÃ¥ veckor sedan samtalade jag med en ung man pÃ¥ tÃ¥get mellan Bukhara och Samarkand. Han tillhörde den välutbildade medelklassen, och mindes bomullskörden under skolÃ¥ren som en tid av föräldrafritt umgänge. De hade ett ackord pÃ¥ tio kilo per person och dag (frÃ¥n andra har jag hört 25 kilo och det har förekommit uppgifter om sÃ¥ mycket som 40 kilo). Men dessa medelklasselever hade helt enkelt köpt den föreskrivna mängden frÃ¥n traktens bönder för en billig penning och sedan ägnat dagarna Ã¥t att dricka öl och spela kort. Han medgav dock att de elever som kom frÃ¥n landsbygden faktiskt hade arbetat. De hade ”en annan inställning” till kroppsarbete, och dessutom hade de antagligen inte rÃ¥d att köpa bomullen.

Det finns alltsÃ¥ väsentliga skillnader bÃ¥de i frÃ¥ga om arbetsperiodens längd (frÃ¥n ca en vecka till uppemot tvÃ¥ mÃ¥nader) och i frÃ¥ga om hur slitsamt arbetet är. Det är  tydligt bomullskörden för mÃ¥nga skolelever är en svÃ¥r tid – som dessutom inverkar negativt pÃ¥ skolarbetet. Det är ofta fortfarande mycket varmt i Uzbekistan under september och oktober när skörden pÃ¥gÃ¥r, och dÃ¥ och dÃ¥ rapporteras om dödsolyckor i samband med arbetet.

Den internationella bojkotten tycks alltså än så länge inte ha någon effekt, vilket troligen beror dels på svårigheterna att spåra ursprunget på bomull, och dels på Uzbekistans regerings oförmåga att under rådande ekonomiska förhållanden hitta något alternativ till den invanda hanteringen. Ett tredje skäl är förmodligen att även den internationella textilindustrin har ett behov av vinstmarginaler. Den amerikanska jätten Cargill uppgav förra året till Sveriges radios reporter Andreas Hedfors att de inte tänkte bojkotta uzbekisk bomull förrän det finns en officiell rapport, som helst stöds av Uzbekistans regering.