En bok om Centralasiens historia

Bokrecension. För den som vill försöka förstå Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte så många böcker att välja på. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press år 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia från Kökturkarna på 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang såväl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn på ett antal språk som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat på engelska men den är i vissa kapitel så rik på namn att läsbarheten sätts ned. Man får ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar områdets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigståg i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare på den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehåller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt  Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

Boken Talibanerna – fortfarande läsvärd

Många av bloggens läsare är säkert väl förtrogna med boken ”Talibanerna” av Ahmed Rashid som kom ut första gången på engelska år 2000. I april i år, 2010, kom det ut en ny upplaga av ”Taliban” på Tauris förlag i London. Rashid har valt att lämna originaltexten orörd och skriva ett nytt förord på tre sidor och ett nytt slutkapitel på 30 sidor samt föra fram kronologin till oktober 2009. Jag bestämde mig för att läsa om boken i sin helhet för att se hur jag upplevde texten idag.

Ahmed Rashids stil är journalistisk och lättläst men på samma gång initierad och medryckande. Det är ingen slump att boken har sålt i miljonupplagor de senaste tio åren. Visst vet vi mer om talibanerna idag men ibland slås jag hur lite mer vi tycks veta och förstå. Lösningen på konflikten i Afghanistan ter sig ibland lika avlägsen som någonsin. Boken börjar med en genomgång av talibanernas sociala ursprung i madrasa (islamisk skola) i flyktinglägren i Pakistan. Jag tycker om den känsla av att vilja berätta något nytt och angeläget som finns i böcker som är skrivna i ett pågående skeende.

Skildringen av hur talibanerna växte fram i trakten kring Kandahar 1994, som en reaktion på det kaos som rådde i Afghanistan med olika krigsherrar som ständigt låg i luven på varandra, och hur Mullah Omar och en liten grupp på 30 talibaner beväpnade med 16 gevär befriar två pashtunska tonårsflickor som tillfångatagits och våldtagits av krigsherrarna, är klassisk. Talibanernas snabba expansion i södra Afghanistan, problemen vid striderna om Kabul, Hazarajat och norra Afghanistan beskrivs väl och står sig utmärkt idag.

Det är också nyttigt att bli påmind om hur mycket av dagens problem som skapades under 90-talet när USA tappade intresset för Afghanistan och Clintonadministrationens passivitet i frågan 1993-97. Jag har också ofta svårt att hålla isär striderna mellan de olika fraktionerna i Afghanistan och de ständigt skiftande allianserna mellan talibaner, tadzjiker i Norra alliansen, uzbeker och hazara (shiamuslimer). Det är nyttigt att erinra sig detta, och ta till sig den varning som Rashid har för konsekvenserna när ett samhälles hela struktur har slitits sönder och endast ersätts av en kultur av våld. Talibanernas stöd som var betingat av det kaos som rådde tidigare nådde aldrig utanför de pashtunska grupperna utan perioden ledde till en ökad etnisk splittring i Afghanistan. Talibanernas ovilja att styra landet och ta ansvar för civilbefolkningen och säkerställa ens en grundläggande service är ett annat arv som vi lever med idag.

Talibanernas extrema tolkning av Islam, som reducerades enbart till en kombination av teologi och pashtunwali (pashtunsk sedvänja) som den uppfattades av Mullah Omar och den styrande shuran (rådet) i Kandahar belyses också. Rashids förklaring men absolut inte försvar av talibanernas kvinnofientlighet är intressant. Kriget, upplösningen av normer samt frånvaron av kvinnor för många av de unga förädralösa männen och den krigiska miljö som rådde i madrasa där dessa fick sin utbildning var alla bidragande orsaker men där just frånvaron av kvinnor var ett sätt att stärka det religiösa engagemanget och fokuseringen på jihad. Kvinnan blev något hotfullt som måste kontrolleras. Mullah Omar kom från ett av de fattigaste och mest konservativa områdena i Afghanistan där kvinnor traditionellt varit beslöjade, haft en underordnad roll och saknat utbildning och han överförde detta förhållande till att gälla hela Afghanistan när talibanerna tagit makten.

Den del av boken som klarar sig sämst är beskrivningen av de skiftande turerna kring olika oljeledningar som planerades i Afghanistan och förvecklingarna och striderna mellan de inblandade oljeföretagen och regeringarna. Lärdomen blir utan tvekan faran för ett land att inte analysera en komplex situation ordentligt utan låta ett enskilt företags vinstintresse vara styrande för utrikespolitiken. Detta misstag var en av flera orsaker till Clintonadministrationens till en början positiva analys av talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det som också slår mig hos Rashid när man läser med facit i hand är hur rätt han hade i många av de varningar för Pakistan som stat som finns redan i bokens första del. Frånvaron av en verklig politisk motvikt till ISI, Inter-Services Intelligence Directorate, (Pakistans underrättelsetjänst) var och är förödande för situationen i såväl Afghanistan som Pakistan. USA:s ovilja att sätta press på Pakistan och dess stöd till talibanerna är anmärkningsvärt. En annan faktor, som visar på hur lågprioriterat Afghanistan var, var att såväl CIA, Central Intelligence Agency, och Istakhbarat (Saudiarabiens underättelsetjänst) förlitade sig i alltför hög grad på ISI för sina uppgifter om Afghanistan och talibanerna.

De första kontakterna mellan talibanerna och Usama bin Ladin och al-Qaida under 1996 och al-Qaidas växande inflytande är också intressanta liksom talibanernas flykt från Afghanistan efter kriget hösten 2001 och fristaden i Pakistan med ISI:s, militärens och den civila regeringens goda minne. Rashid glömmer inte heller Irans roll eller effekterna av talibanerna på regimerna i Centralasien. Den som inte har läst boken har en mycket engagerande läsupplevelse framför sig, och till den som redan läst boken vill jag säga att den är väl värd att läsa igen.

Tibetanska kvinnor i historiens utkant

Boken ”Sky Train: Tibetan Women on the Edge of History” av Canyon Sam utgiven av University of Washington Press 2009 skildrar Tibets historia under andra hälften av 1900-talet ur ett kvinnoperspektiv. Boken är definitivt inte en traditionell akademisk framställning utan har en mycket stark och personligt berättande ton. Författarinnan Canyon Sam är amerikansk kines i tredje generationen och boken är också delvis en skildring av hennes uppgörelse med Kina och möte med tibetansk buddhism.

Canyon Sam inleder genom att åka den nybyggda järnvägen till Lhasa i början på 2007. Hon använder tågresan för att ge en personlig och historisk bakgrund till framställningen. Den kinesiska regeringen hade under lång tid önskat knyta ihop Tibet med övriga Kina via en järnvägslinje från staden Golmud i provinsen Qinghai till Lhasa i Tibets. Tibetanerna oroade sig för att stora grupper hankinesiska invandrare skulle följa i järnvägens spår.

Canyon Sams andra besök i Lhasa blir en chock. Hon hade varit i Lhasa 1986 och nu 21 år senare känner hon inte igen sig. Staden har förändrats i grunden och moderna höga hus och hankineser dominerar nu helt gatubilden. Den arkitektoniska förändringen tycks vara något som alla snabbt moderniserande städer går igenom men blir kvävande i Lhasa. Canyon Sam bor hos sina tibetanska vänner och vi får följa en tibetansk familj och hur de försöker bevara sina traditioner i den nya tiden.

Invävt i framställningen finns fyra intervjuer med äldre tibetanska kvinnor. Dessa samtal som författaren i vissa fall inlett 20 år tidigare är vad som ger tyngd åt boken. Bristen på kvinnliga vittnesmål ur den tibetanska historien är ett stort problem. Dessa fyra kvinnor kommer från olika social bakgrund och speglar skiftande öden i samband med det definitiva kinesiska maktövertagandet 1959 när Dalai Lama gick i landsflykt till Indien.

Gemensamt för de intervjuade kvinnorna är att de försattes i en situation där mannen lämnade dem antingen för att gå med i motståndsrörelsen, föra en hög lama över gränsen eller arbeta på annan ort. Kvinnorna blev ensamma kvar att möta det kinesiska införlivandet av Tibet. För de som hamnade i fängelse innebar det 20 år av närmast konstant slavarbete från morgon till kväll med mycket lite mat eller sömn. Den som överlever detta måste vara mycket stark.

En av kvinnorna som satt över 20 år i kinesiska arbetsläger, Sonam Choedron, berättar om lidandet men också om motståndet mot kineserna under fängelsetiden. Trots hårda straff så slutade de kvinnliga fångarna aldrig att tala med varandra. De som var mer högutbildade lärde sina medsystrar att läsa och så ofta de kunde så sökte de tröst och inspiration i sin religion. Det uppstod en stark gemenskap mellan de tibetanska kvinnorna och Sonam Choedron umgås fortfarande med en del av sina gamla cellkamrater.

Rinchen Dolma Taring är känd som författare till boken ”Daughter of Tibet”. Hon blev utsedd till ansvarig för Tibetan Homes Foundation av Dalai Lama. Tibetan Homes var den organisation som organiserade mycket av utbildningen för föräldralösa eller fattiga tibetanska barn efter att den tibetanska exilregeringen slagit sig ner i Dharamsala 1960. Hennes kunskaper i engelska gjorde henne som klippt och skuren för att ta hand om de utländska donatorerna som var förutsättningen för verksamheten.

Boken ”Sky Train” är på samma sätt som biografin över Rebiya Kadeer som jag tidigare recenserat en partsinlaga. Canyon Sam ger ett perspektiv på den tibetanska historien och ställer viktiga frågor inför framtiden. Vad händer med den tibetanska kulturen i Tibet när det tibetanska språket trycks tillbaka? Kommer de tibetanska ungdomarna att helt assimileras av den kinesiska kulturen? De måste bli mer kinesiska än kineserna för att kunna få ett bra jobb. Även Rinchen Dolma Taring oroar sig för det tibetanska språket men då hos exiltibetanerna. Med sitt utbildningsperspektiv ser hon faran för den tibetanska kulturen om kunskaperna i tibetanska urholkas.

För den som vill läsa ett personligt inlägg om den tibetanska historien ur ett kvinnoperspektiv är Canyon Sams bok ett möjligt val. Före egen del hade jag velat läsa mer om de fyra tibetanska kvinnornas berättelser och något mindre om Canyon Sam och hennes tankar och funderingar. En brist är att det saknas en representant i hennes intervjuer för den stora majoriteten av mycket lågutbildade kvinnor som bodde på landsbygden i Tibet. Samma problem gäller Canyon Sams reflektioner kring det moderna Tibet där hon helt grundar sig på sina intryck från Lhasa. Fler böcker kring kvinnornas situation i den tibetanska historien och Tibet idag behövs. ”Sky Train” är ett steg på vägen.

Rebiya Kadeer – Passionerad taleskvinna för uigurerna

Rebiya Kadeer i mitten (2006)

Rebiya Kadeer föddes 1948 i Altajbergen i norra Xinjiang i Republiken Kina. Under senare år har Rebiya Kadeer trätt fram som ordförande för den Uiguriska världskongressen (WUC) och uigurernas mest kända personlighet på den internationella arenan och hon har även besökt Sverige för att vittna om uigurernas situation. Hon är en engagerad förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Kina i allmänhet och uigurernas rättigheter i synnerhet. Hon har också blivit en av den kinesiska regimens främsta måltavlor för kritik och anklagas för att vara separatist och hota moderlandets stabilitet.

Uigurerna i Xinjiang är en sunnimuslimsk minoritet i nordvästra Kina i Xinjiang uiguriska självstyrande region som det officiellt heter. Uigurerna utgör idag cirka 45 % av befolkningen i Xinjiang. De cirka nio miljoner Uigurerna talar ett turkspråk, uiguriska , som är närmast besläktat med det centralasiatiska turkspråket uzbekiska. De står i ett förhållande ungefär motsvarande relationen svenska och danska till varandra. Uiguriskan har en lång litterär tradition med rötter till den berömda ordboken Diwan Lughat at-Turk (Sammanställning över turkarnas spåk) skriven av Mahmud Kashgari och utgiven i Baghdad 1072. Turkietturkiskan, det största turkspåket, skiljer sig betydligt mer från uiguriskan.

Även om Xinjiang redan 1884 formellt blev en provins i Kina var det först med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 som området på allvar kom att infogas i den kinesiska administrationen. Uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang däribland kazaker, hui (kinesiska muslimer), mongoler och kirgiser utgjorde 1949 över 90 % av befolkningen. Det är de oförrätter som Rebiya Kadeer ser drabba den egna befolkningsgruppen som blir drivkraften i hennes kamp för uigurernas rättigheter i Xinjiang. Hennes vanmakt att känna hur uigurerna blir främlingar i sitt eget land.

Boken Die Himmelsstürmerin (Himlastormerskan) kom ut 2007 på Heyne Verlag, 2009 kom en engelsk utgåva med titeln Dragon Fighter och 2010 kom så den svenska utgåvan Kampen mot Draken, se även recension i SvD. Boken tillkom 2006-2007 genom att den tyska författarinnan Alexandra Cavelius genomförde en lång rad intervjuer med Rebiya Kadeer i USA och Tyskland som hon sedan sammanställde till en detaljerad biografi. Hon låter Rebiya Kadeer tala själv om sitt liv och sin kamp för uigurerna. Detta är en passionerad partsinlaga för uigurerna och deras rättigheter.

Boken börjar med en skildring av uppväxten i Altaj och upplevelsen av de olika kampanjerna som drabbade Kina under slutet av 50-talet däribland Det stora språnget framåt 1958-61 och hur familjen fördrevs från sitt hem två gånger 1956 och 1961. Vedermödorna under hungersnöden efter ankomsten till det nya hemmet i Aksu som ligger mellan Kucha och Kashgar på randen av öknen Taklamakan och hur Rebiya Kadeer tvingas in i ett första äktenskap vid 16 års ålder är gripande. Det är den biografiska kärnan kring Rebiya som driver boken framåt.

Bokens senare del handlar om glädjen i det nya äktenskapet med Sidik och Rebiya Kadeers framgångar och motgångar som affärskvinna i 80- och 90-talens Xinjiang, Kina och Centralasien. Hon väljs till allt mer inflytelserika politiska poster i Xinjiang och uppfattas som en engagerad förkämpe och taleskvinna för uigurerna. Hennes frispråkighet och oräddhet är tankeväckande. Den politiska karriärens zenit är hennes tal inför Folkkongressen i Beijing 1999 där hon väljer att lämna in ett falskt manus till censorn för att istället tala fritt ur hjärtat och beskriva uigurernas problem i Xinjiang. Detta är början till slutet på Rebiya Kadeers möjlighet att verka i Kina. Inte lång tid därefter döms hon till åtta års fängelse för att ha lämnat ut statshemligheter till USA.

Beskrivningen av tiden i fängelset är mörk. Rebiya Kadeer själv torteras aldrig men hon tvingas se och höra hur andra bryts ned. Hon uppfattas som för farlig av regimen för att ge sig på direkt. De värsta perioderna under fångenskapen är när hon sitter isolerad och inte får röra sig från sin pall. Hon fruktar då att hon skall bli galen. Besöken från hennes barn räddar henne. Hennes man, Sidik, för en internationell kampanj för att få henne frigiven och 2005 faller Beijing till föga och Rebiya Kadeer tillåts resa ut till USA.

Tonen i boken kan kanske av vissa uppfattas som självgod. Det förekommer många gånger att Rebiya Kadeer berättar vad hon åtsadkommer, vilka svårigheter hon övervinner och hur mycket pengar hon tjänar. Som läsare överser jag gärna med det eftersom jag vill veta mer om den fascinerande personlighet som framträder. En kvinna som går sju år i skolan och under två äktenskap fostrar elva barn och samtidigt lyckats betvinga hindren att var kvinna i en mansdominerad kultur som den uiguriska och tillhöra en etnisk minoritet i Kina och bli Kinas rikaste kvinna. Hon har en historia att berätta.

Rebiya Kadeer har anklagats för att vara terrorist, islamisk fundamentalist och separatist av den kinesiska regimen. Jag tror att Rebiya Kadeer är den begeistrade förkämpe för det uiguriska språket, den uiguriska kulturen och religiösa rättigheter som hon säger sig vara. Hon är en passionerad taleskvinna för den desperation som många uigurer idag känner inför den ökade hankinesiska dominansen i Xinjiang. Regimen borde dra viktiga lärdomar av boken. Det räcker inte att ge uigurerna visst välstånd om dessa ändå uppfattar sig som förfördelade i sitt eget land. Stabilitet måste gå hand i hand med någon form av kulturella och religiösa rättigheter. Situationen är explosiv i Xinjiang som händelserna i Ürümqi i början på juli visar, och att tolkningen skiljer sig markant mellan Kina och västerländska media. En fortsatt okänslighet från kinesisk sida riskerar att frammana just den form av separatism och terrorism som kineserna idag fruktar. Uigurerna måste tillåtas vara uigurer.