Seminarieserie om Centralasien i Stockholm

03 april 2013
18:00till20:30
18:00till20:30
18:00till20:30
18:00till20:30
Stockholms FN-förening arrangerar en serie om tre seminarier i Stockholm på tema Centralasien:
.
.
Onsdag 3 april kl 18.00 – 20.30
Historia och politik
Torgny Hinnemo, journalist
.
Måndag 22 april kl 18.00 – 20.30
Miljö och naturtillgångar
Gunilla Björklund, naturgeograf och konsult i internationella vattenfrågor
Postsovjetisk utveckling – politik och ekonomi
Henrik Hallgren, ordförande för Forum Eurasien
.
Tisdag 7 maj kl 18.00 – 20.30
Samhällsliv och kultur
.
.

Seminarium 30 november: Osäkert grannskap. Afghanistan i centralasiatisk kontext

Välkommen till ett seminarium av Forum Eurasien som sätter Afghanistan i sitt centralasiatiska sammanhang.

 

Program

Introduktion

Henrik Hallgren Ordförande, Forum Eurasien

Afghanistan som en del av Centralasien. Historiska band, framtida möjligheter och problem.

 

Utblick från Afghanistan mot norra Centralasien

Börje Almqvist Vice ordförande, Svenska Afghanistankommittén (SAK)

Förhållandet mellan Afghanistans etniska grupper sedan den sovjetiska ockupationen. Presentation av möjliga framtidsscenarier och deras respektive konsekvenser efter det utländska trupptillbakadragandet 2014.

 

Utblick från norra Centralasien mot Afghanistan

Michael Fredholm, Forskare, Stockholm International Program for Central Asian Studies (SIPCAS)

Centralasiatiska extremistiska organisationer och andra nätverk med kopplingar till Afghanistan. Vilka blir följderna för grannländerna av ett trupptillbakadragande?

 

Paneldiskussion

 

Tid: Fredag 30 november kl 09.00

Plats: ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm

Anmälan till event@forumeurasien.org. Seminariet är kostnadsfritt.

Mer information: http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm

Seminarium om Centralasien 26 oktober: Beyond the Arab Spring

Beyond the Arab Spring: Popular protest in authoritarian states

Ett seminarium av Forum Eurasien sätter Arabiska våren i en större kontext.

Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern har iakttagits med oro av de auktoritära regimerna i Centralasien. Parlamentsvalet i Ryssland gav också upphov till oväntat omfattade protestaktioner. Vilka likheter och skillnader finns mellan dessa regioner, som båda under lång tid präglats av politisk ofrihet eller stagnerad demokratiutveckling? I Kirgizistan har vi sett två folkresningar som lett till maktskiften sedan självständigheten från Sovjetunionen.

Hur stabila är ländernas regeringar? Hur stort är utrymmet för folklig protest? Finns det någon opposition som skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ?

 

Agenda

Introduction. Today’s authoritarian states of Central Asia
Henrik Hallgren,  Chairman, Forum Eurasien

The Arab Spring: Causes and consequences
Marianne Laanatza,  Senior adviser on Middle Eastern affairs, MENA

Beyond the Arab Spring: Protest Dynamics in Central Asia
Dr. Andrea Schmitz,  Senior Associate, German Institute for International and Security Affairs (Stiftung Wissenschaft und Politik), Berlin
Dr. Alexander Wolters, Consultant and researcher, European University Viadrina, Frankfurt/Oder

Panel discussion

När
: Fredag 26 oktober 2012 kl 09.00-11.30
Var: Studentpalatset, Norrtullsgatan 2 (T Odenplan), Stockholm

Mer information:

http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm;

https://www.facebook.com/events/144341159046127/?ref=ts&fref=ts

Anmälan: event@forumeurasien.org

Seminarium i Stockholm: Beyond the Arab Spring

26 oktober 2012
09:00till11:30
09:00till11:30
09:00till11:30

Beyond the Arab Spring: Popular protest in authoritarian states

 

Ett seminarium av Forum Eurasien sätter Arabiska våren i en större kontext.

Folkresningarna i Nordafrika och Mellanöstern har iakttagits med oro av de auktoritära regimerna i Centralasien. Parlamentsvalet i Ryssland gav också upphov till oväntat omfattade protestaktioner. Vilka likheter och skillnader finns mellan dessa regioner, som båda under lång tid präglats av politisk ofrihet eller stagnerad demokratiutveckling? I Kirgizistan har vi sett två folkresningar som lett till maktskiften sedan självständigheten från Sovjetunionen.

Hur stabila är ländernas regeringar? Hur stort är utrymmet för folklig protest? Finns det någon opposition som skulle kunna utgöra ett trovärdigt alternativ?

Agenda

Introduction. Today’s authoritarian states of Central Asia
Henrik Hallgren,  Chairman, Forum Eurasien

The Arab Spring: Causes and consequences
Marianne Laanatza,  Senior adviser on Middle Eastern affairs, MENA

Beyond the Arab Spring: Protest Dynamics in Central Asia
Dr. Andrea Schmitz,  Senior Associate, German Institute for International and Security Affairs (Stiftung Wissenschaft und Politik), Berlin
Dr. Alexander Wolters, Consultant and researcher, European University Viadrina, Frankfurt/Oder

Panel discussion

När
: Fredag 26 oktober 2012 kl 09.00-11.30
Var: Studentpalatset, Norrtullsgatan 2 (T Odenplan), Stockholm

Mer information:

http://www.forumeurasien.org/sv_seminarier2012.htm;

https://www.facebook.com/events/144341159046127/?ref=ts&fref=ts

Anmälan: event@forumeurasien.org

Seminarium 11 maj: Kvinnor i konflikt och återuppbyggnad

Forum Eurasien bjuder in till det första i en serie om tre seminarier på tema

Säkerhetsfrågor i Centralasien och Kaukasus:

 

Kvinna i Osj, Kirgizistan, 2010 (Foto: H Hallgren)

Kvinnor i Konflikt och Återuppbyggnad

11 maj 09.00-11.00

ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm (länk till karta)

Medverkande:

- Bonnie Bernström, Ordförande, Liberala Kvinnor

- Eva Zillén, Senior Rådgivare, Kvinna till Kvinna

- Henrik Hallgren, Ordförande, Forum Eurasien

Kvinnor drabbas ofta hårt i väpnad konflikt. I Centralasien såg vi senast under de blodiga sammanstötningarna i Kirgizistan 2010 resultat av genderbaserat våld. I våra kontakter med civilsamhället i Centralasien och Kaukasus – i synnerhet när det gäller organisationer med en aktiv fredsskapande verksamhet – har vi observerat att kvinnor ofta har ledande roller. Samtidigt har kvinnors positioner i samhället försvagats i flera av länderna sedan självständigheten för 20 år sedan.

Vad betyder det för den allmänna samhällsutvecklingen att kvinnor tar ledningen i lokala och regionala fredsinitiativ? Kan kvinnors engagemang i dessa frågor också leda till framflyttade positioner i samhället i stort? Och omvänt: leder bakslagen för kvinnors rättigheter till samhällelig stagnation och ökad konfliktbenägenhet?

Att frågan är aktuell och att utvecklingen mot ett större kvinnligt deltagande i fredsprocesser samtidigt går mycket långsamt uppmärksammades bl a av SvD igår i samband med Kvinna till Kvinnas pågående arbete med att sätta fokus på kvinnors roll i väpnad konflikt, freds- och återuppbyggande.

Mer information och inbjudan här samt på Facebook. Kaffe och smörgås serveras före seminariet.

Anmälan sker via e-post. Välkommen!

ICCEES: dag 5-6

RYSSLANDS FEDERALISM var temat för två sessioner på ICCEES-kongressen under fredagen. När ämnet behandlas brukar diskussionen komma upp ifall Ryssland verkligen är en federal stat annat än till namnet. Man brukar peka på att federationsrådet, det ryska överhuset, inte i verkligheten fungerar som regionernas röst hos centralmakten. Särskilt efter Putins reformer på 2000-talet i syfte att stärka ”maktvertikalen” har federationsrådet blivit allt mer tandlöst och fjärmat från lokal förankring. Cameron Ross från universitetet i Dundee har gjort jämförelser mellan slutet av Jeltsintiden 1996-99 och 2000-talet och funnit att under den första perioden fick 23% av alla lagförslag avslag i federationsrådet – nu är ett godkännande nästan alltid en formalitet. Ett annat problem är att de olika regionerna är så många och har så olika mycket makt. Även konstitutionellt är den ryska federationen asymmetrisk – de olika ”federationssubjekten” (republiker och olika typer av autonoma områden) har egna statuter som skiljer sig åt vad gäller relationen till centralmakten i Moskva. Enligt konstitutionen är maktbefogenheterna ganska starkt centraliserade och konstitutionen definierar (artikel 71) ett stort antal federala ansvarsområden, däremot inga exklusivt för regionerna. Hur som helst har Putins reformer, som bl a går ut på att presidenten nominerar guvernörerna i regionerna, gjort att makten har koncentrerats till centrum. I samtliga 83 federationssubjekt är maktpartiet Enade Ryssland nu i maktställning.

En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2008).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2010 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

ICCEES: dag 3-4

ICCEES-kongressen fortsätter i Stockholm.

Onsdagens diskussion om den ”nya geopolitiken i Eurasien” ställdes tyvärr in. I stället valde jag att lyssna på en paneldebatt om MIGRATION, en av de viktigaste sociologiska och ekonomiska frågorna för flera av de centralasiatiska länderna, där det t ex beräknas (enligt ryska officiella data) att 40% av Tadzjikistans BNP härrörde från arbetsmigration 2008. Man räknar sedan med att det skedde en massiv hemflyttning (även om den nog till stor del var tillfällig) och en 35% nedgång i pengaöverföringarna under krisens 2009 – följderna borde alltså vara närmast en kollaps för den tadzjikiska statskassan. Men John Heathershaw, som satt i publiken, påpekar att ekonomin enligt officiella källor snarast gick något uppåt. Hur detta går ihop är en intressant fråga inte bara om statistikföring utan antagligen också om på vilket sätt den tadzjikiska ekonomin fungerar. I övrigt gav Stéphane de Tapia sin syn på den turkiska diasporan och konstaterade att det har blivit en inflyttning även till Centralasien. Han indelar de turkiska migranterna i Centralasien i olika kategorier – han redovisade inga siffror, men främst borde det röra sig om affärsmän från alla de turkiska företag som är aktiva i regionen och också förmodligen associerade arbetare. En grupp som kommer från Turkiet är också islamiska lärare och aktivister och i början av 1990-talet kanske entusiastiska panturkister. De förhoppningarna slocknade ju snart och idag verkar Turkiet också officiellt ha ett mer ekonomiskt fokus för sitt engagemang i ”diasporan”.

Ett lovande tema som behandlas på kongressen är Centralasiens geopolitiska läge och utsikterna för olika allianser. Inte minst ligger ju fokus här på SHANGHAI-ORGANISATIONEN (SCO), vilken behandlades kanske något substanslöst under onsdagens paneldiskussion med bl a Yang Cheng från kinesiska Center for Russian Studies (kontentan var att Kina vill se harmoni i Centralasien). Det följdes upp idag av en fokuserad diskussion, Different perspectives on the SCO, med bl a Pan Guang från Shanghai Center for International Studies, där man också har inrättat ett center specifikt för SCO-studier. Han pekade på att SCO, trots att organisationen ibland kan anklagas för att mest vara en diskussionsklubb, har en bredd som NATO (om man vill göra den jämförelsen) inte kan matcha. Debattörerna kom från såväl Europa som Uzbekistan, Kina och Japan och tacksamt nog spenderades inte så mycket tid på den ganska improduktiva diskussionen om huruvida SCO är ett hot mot NATO och ‘Väst’. Tvärtom påpekade Alyson Bailes (tidigare direktör för SIPRI) att SCO borde ses som en positiv faktor av NATO (den negativa synen kommer i stället från NATO:s bilaterala problem med Ryssland). Hon gissade till och med att SCO, med sitt pragmatiska ekonomiska och kulturella utbyte i framtiden kommer att bli en mer attraktiv modell i andra delar av världen än en ren militärallians som NATO.

Pan Guang försökte också avdramatisera problemet med Kinas och Rysslands intressekonflikter genom att påpeka bl a att man börjat använda yuan och rubel i sina handelstransaktioner (som ettt steg på väg mot en självständig valutapolitik) och SCO-samarbetet fördjupades då även rysk gas började levereras till Kina via de kazakiska gasledningarna.

De KASPISKA ENERGIEKONOMIERNA behandlades i en annan diskussion, där Birgit Brauer (the Independent, Kazakstan) gjorde en jämförande analys mellan Azerbajdzjan och Kazakstan och konstaterade att båda länderna haft var sin avgörande vändpunkt. För Azerbajdzjans del skedde det när man insåg att oljefyndigheterna bakom ”the contract of the century” var kraftigt överdrivna, men man i stället upptäckte det stora gasfältet Shah Deniz 1999, vilket gjorde att strategin dels ställdes om till energitransit, dels började man underlätta för utländska investeringar (FDI). Kazakstan hade en motsvarande vändpunkt 2000, då det enorma oljefältet Kashagan upptäcktes. Enligt Brauer har det dock snarast inneburit att landet inte har behövt underlätta investeringsklimatet. Intressant är också kopplingen mellan energiekonomin och den politiska eliten, där också Turkmenistan togs upp, ett land som i stället för ett (halv-) statligt övergripande oljebolag som Kazmunaigaz eller azerbajdzjanska SOCAR har produktionen splittrad på fem aktörer – för att öka presidentens möjlighet till direktkontroll.

Konspirationskluster av Michael Denison (t h)

Kongressen har haft ett par sessioner om KONSPIRATIONSTEORIER, idag specifikt om Kaukasus och Centralasien med sociologer och politologer. Det märks att ämnet är i sin linda som forskningsområde. Folkmord blandas med förlöjligande. John Heathershaw, som tittar på konspirationer i Tadzjikistan hävdar att typiskt centralasiatiska kännemärken är patriarkala strukturer (som tar sig uttryck i svågerpolitik och personstyre), ett yttre hot och postkoloniala tendenser – i praktikten figurerar alltså ofta Ryssland som en osynlig hand. Det är något jag känner igen från de flesta konspiratoriska historier jag hört i Sydkaukasus.

Richard Sakwa, känd rysslandskännare, tar upp Georgienkriget 2008. Det är intressant av åtminstone två anledningar – för att båda sidor så ivrigt ägnade sig åt propagandakrig, där historierna helt skilde sig åt. Ryssland spred t ex snabbt siffror om 2000 dödade i Sydossetien i etnisk rensning, medan Georgien hävdade att Ryssland provocerade fram kriget och stod redo med stridsberedda soldater för en invasion. Det konspiratoriska utnyttjas och sprids av makthavarna, av eliten (medan t ex 9/11-teorierna kanske främst har sin spridning bland mindre insatta människor, som ser dem halvt som underhållning). Dessutom – vad är en konspirationsteori när vi inte vet ”sanningen”? Mindre än två år efter kriget vet vi ungefär hur själva krigsförloppet gick till, men vad gäller bakgrunden har vi fortfarande två (eller flera) helt olika versioner som står mot varandra. Bara för att man är konspiratoriskt lagd betyder det inte att andra inte konspirerar mot en. Det kanske är så när vi har att göra med två så cementerade olika synsätt att fakta bakom (båda) konspirationsteorierna visst kan vara sanna – men de är bara en mycket selektiv del av sanningen.

Suny, Lieven, Hanson, Urnov, Gudkov (+tolk)

Torsdagen avslutas med en session under titeln RUSSIA’S DOMESTIC DEVELOPMENTS and Prospects for Wider Euro-Asian Cooperation med en mycket namnkunnig panel – Lev Gudkov, som leder det viktiga opinions- och analysinstitutet Levada Center i Moskva, Mark Urnov från Moscow Higher School of Economics och EU-Russia Center, Philip Hanson, rysslandsekonom vid Chatham House, och Anatol Lieven, som bl a skrivit om kriget mot terrorismen, Baltikums frigörelse och Tjetjenien. Det hela leddes av Ronald Grigor Suny, författare till bl a välkända historieböcker om Armenien och Georgien.

Därför blev diskussionen lite av en besvikelse. Kanske var ämnet för brett, kanske skulle inte sessionen ha legat på kvällen efter vin och snittar. Gudkov gick igenom opinionsdata inom olika områden – politik, ekonomi, massmedia, samhällseliter – och det tonar fram en bild av lätt cynism, eller uppgivenhet, i det ryska samhället (är man intresserad av rysk opinion är Levada Centers hemsida oumbärlig). Urnov trodde att Ryssland med nödvändighet står inför ett vägval mellan att liera sig med Kina eller ”United Europe” som han uttrycker det, med allt vad det innebär idémässigt och politiskt. Philip Hanson såg Rysslands demografiska trend som ett problem, närmare bestämt genom att få unga nu äntrar arbetsmarknaden. Kopplar man ihop de två tänkesätten lite grovt borde slutsatsen bli att det oundvikliga vägvalet kommer ganska snart. Lieven trodde inte riktigt på en så svartvit bild, jämförde Ryssland med Indien och misstänkte att om klimatförändringarna sätter in på allvar kommer Ryssland trots allt att kunna vara rätt bra positionerat.

När det spekuleras är det ju bra att det är snillen som gör det. Men tyglarna blev kanske lite väl fria den här gången. Under frågestunden kom i alla fall några konkreta frågor upp: Hur kan Väst förena Ukrainas och andra grannstaters intressen med den ryska omstarten? Lieven konstaterar lite tongue-in-cheek att det för många länder finns gränser för självständigheten – USA lägger sig inte i Mexicos affärer så länge de inte ingår en militärpakt med Kina… Avslutningsvis kom frågan om Nagorno-Karabach upp och svaret blir som väntat från både ‘Ryssland’ och ‘Väst’: det enda man kan göra är att förenkla för samtal.

Så Suny får chansen att avsluta debatten efter två timmar: ”I find it interesting that after all of these days of conference and after all of this discussion on geopolitics, Eurasia, Russia, we came back to Armenia and Azerbaijan… It does an Armenian’s heart good to know that we are still the center of the world!”

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1 och dag 2).

En bok om Centralasiens historia

Bokrecension. För den som vill försöka förstå Centralasiens historia i ett längre perspektiv finns det inte så många böcker att välja på. Jag skulle vilja rekommendera boken: ”A History of Inner Asia” av Svat Soucek utgiven av Cambridge University Press år 2000, 369 sidor. Boken ger en god översikt av Centralasiens historia från Kökturkarna på 500-talet till upplösningen av Sovjetunionen. Soucek inleder boken med en geografisk introduktion som sätter in regionen i ett sammanhang såväl geografiskt som kulturellt. Växelverkan mellan nomader och bofasta samt den mängd olika namn på ett antal språk som förekommer i regionen introduceras.

Styrkan i Souceks bok ligger i den systematiska och detaljerade genomgången av området mellan de stora floderna Amu-Darja och Syr-Darja, ett område som historiskt brukar kallas för Transoxanien i väst och Mawarannahr av araberna. Soucek beskriver de olika turkiska grupperna som passerade området från öster mot väster i ett militärt och kulturellt perspektiv. Arabernas spridande av islam en rörelse som gick i motsatt riktning från väst mot öst är ett annat centralt tema. Han försummar inte heller den viktiga roll som den islamiska mystiken, sufismen, hade i området som religionsspridare och kulturbärare. Behandlingen av mongoltiden är mycket koncentrerad och kanske i kortaste laget men i en sammanfattande historia finns alltid problemet med begränsat utrymme. Jag uppskattar att Soucek ändå ibland ger utrymme i boken åt originalcitat från kökturkiska runinskrifter och olika urkunder för islamiska välgörenhetsinrättningar, waqfnama. Detta ger en viktig samtidskontakt. Boken innehåller också korta kapitel om Xinjiang och Mongoliet men dessa håller inte samma kvalitet som framställningen av Transoxanien.

Svat Souceks bok är den bästa introduktionen som jag har hittat på engelska men den är i vissa kapitel så rik på namn att läsbarheten sätts ned. Man får ibland anstränga sig för att se helheten i framställningen. Ett annat problem med boken är naturligtvis att den inte behandlar områdets antika historia med bland annat Alexander den Stores krigståg i Centralasien eller den intressanta period när skyterna var härskare på den euroasiatiska stäppen. ”A History of Inner Asia” ger mycket tillbaka för den läsare som tar sig tid att verkligen läsa boken och kanske är det först vid en omläsning som man till fullo inser hur mycket boken faktiskt innehåller. Den kan även tjäna som en utmärkt uppslagsbok för den historiskt intresserade. Jag rekommenderar som sagt  Svat Soucek men man skall inte vänta sig en helt enkel läsning.

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

Svensk officer, krigsfånge i Ryssland samt i den kalmuckiske khanens tjänst – Johan Gustaf Renat

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus  Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Nya svenska mobilaffärer i Kazakstan och Uzbekistan

Svensk mobiltelefoni fortsätter växa i österled. Under senare år har framför allt Telia Sonera expanderat på marknaderna i det forna sovjetiska Centralasien och har idag bolag i Kazakstan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Tele2 har varit framgångsrikt bland annat i Ryssland och tillkännagav sin första investering i Centralasien sent 2009.

I december 2009 meddelades att Tele2 köper 51 % av det kazakiska mobilföretaget Neo för drygt 900 miljoner kronor, se SvD. Neo är en mycket liten mobiloperatör med cirka 400 000 abonnenter. Marknaden i Kazakstan domineras av de två stora aktörerna K’cell som till 51 % ägs av Telia Sonera och Vimpelcom som är ryskägt. Båda företagen har ungefär sju miljoner abonnenter vardera. Tele2 planerar att inom ett år investera i Neos nät och kunna återlansera företaget under namnet Tele2 och presentera sig själv som utmanare till de två stora.

Flera analytiker har varit kritiska till såväl pris, för högt, som strategi, för riskabel, se Realtid. Kazakstan är visserligen det rikaste landet i Centralasien med en levnadsstandard som motsvarar Ryssland men landet har bara 16 miljoner invånare så det finns tydliga begränsningar för fortsatt marknadstillväxt. Affären tycks har dragit ut lite på tiden men det är inget ovanligt att byråkratins kvarnar inte mal så snabbt i ett centralstyrt land som Kazakstan.

Telia Sonera har varit verksamt i Uzbekistan sedan 2007 då företaget köpte det amerikanska företaget MCT Corps andel på 85 % i det uzbekiska mobilföretaget Coscom. Coscom hade hotats med indragen licens av den uzbekiska kontrollmyndigheten för telefoni. Den officiella förklaringen var för låga investeringar i nätet men de dåliga politiska relationerna mellan USA och Uzbekistan kan eventuellt ha spelat in. Köpeskillingen för MCT som också hade mobilföretag i Tadzjikistan och Afghanistan var ca 300 miljoner USD.

Genom investeringar i nätet och framgångsrik återlansering av företaget under namnet U’cell hade bolaget utvecklats till Uzbekistans näst största mobiloperatör med 4,8 miljoner abonnenter i januari 2010. Uzbekistan har en ung befolkning och ca 28 miljoner invånare med en levnadsstandard som ligger på knappt hälften av den ryska och med stora skillnader mellan stad och landsbygd. Det fasta telefonnätet är dåligt utbyggt i landet och mobiltelefonin fyller här en viktig lucka.

I januari 2008 meddelade Telia Sonera att de hade sålt 26 % av aktierna i Coscom till en uzbekisk partner för 320 miljoner kronor för att stärka företagets ställning och inflytande på den uzbekiska marknaden. Coscom fick sin 3G licens. I januari i år har Telia Sonera köpt tillbaka 20 % av aktierna från den uzbekiska partnern för 1550 miljoner kronor som alltså gör ett rejält klipp. I samband med denna försäljning har det utbrutit en debatt och Telia Sonera har fått utstå hård kritik från organisationer som sysslar med mänskliga rättigheter. Men Telia Soneras VD, Lars Nyberg har påpekat att de följer lagar och regler och bidrar till ökade möjligheter till kommunikation för vanligt folk  i Uzbekistan, se DN.

Uzbekistan är en diktatur där makten är koncentrerad i president Islam Karimovs hand. Det förekommer omfattande förföljelse av oliktänkande och alla former av islam, speciellt islam utanför statlig kontroll, betraktas med den största misstänksamhet. Säkerhetsorganen använder regelmässigt tortyr för att tvinga fram bekännelser. Rättsystemet är korrupt och politiskt styrt. Allt detta var dock välkänt redan 2007 när Telia Sonera gick in i Uzbekistan så det ter sig lite märkligt att debatten bryter ut nu. Att ledande företrädare i Uzbekistan på ett eller annat sätt får del i utländsk affärsverksamhet är självklart i ett land som är rankat på plats 174 av 180 vad gäller korruption. Til syvende og sidst är det en fråga om man tror att kontakt är bättre än isolering och om man anser att statliga företag skall följa speciella regler i affärslivet.

Det skall bli intressant att följa Tele2:s strategi i Kazakstan och se om Telia Sonera får vara ifred i fortsättningen i Uzbekistan och vad den lokale parten får för de återstående 6 % som ännu inte sålts.

Kazakstan och Kina – Energi och säkerhet grunden i relationen

Kazakstan (grönt) och Kina (orange) har en 170 mil lång landgräns

Kazakstan och Kina har under senare år ökat sina kontakter på det politiska men framför allt på det ekonomiska området. Handelsutbytet mellan länderna uppgick 2008 till drygt 15 miljarder USD och Kina är Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. 2009 var ett speciellt intensivt år då en rad projekt inom energisektorn som pågått under lång tid började avkasta olja och gas för Kina och dollar för Kazakstan. På det politiska området besökte Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (se blogg om Nazarbajev) Kina i april och Kinas president Hu Jintao Kazakstan i december. För Kina är relationen med Kazakstan ett sätt att öka landets energisäkerhet och trygga leveranser av andra viktiga råvaror. Man brukar skämtsamt säga att Kazakstan har 99 av det periodiska systemets 110 grundämnen och de tio sista behöver man inte.

Kazakstans viktigaste bilaterala relation är utan tvekan den med Ryssland där den nya tullunionen som trädde i kraft 1 januari 2010 troligen ytterligare kommer att stärka Rysslands position i Kazakstan. Som god tvåa kommer förhållandet till Kina. För Kazakstan finns flera fördelar att ha nära kontakter med Kina. Den största vinsten är större säkerhet för landets export av olja och gas. Kazakstan har sedan självständigheten varit helt beroende av de gamla sovjetiska olje- och gasledningarna via Ryssland. Ryssland har kunnat kräva fördelar i Kazakstan för ryska företag samt ta ut höga transitavgifter för kazakisk olja och gas. Under 2009 öppnades nya ledningar till Kina som bryter det ryska monopolet. Vad gäller övriga utrikesförhållanden är USA på tredje plats och EU kommer som avlägsen fyra. För betydelsen av ordförandeskapet i OSSE se tidigare inlägg.

Den nya oljeledningen, Kazakhstan – China oil pipeline (karta), som togs i bruk i juli 2009, mellan Kazakstan och Kina har byggts i tre faser och sträcker sig nu över 220 mil från Atyrau vid norra stranden av Kaspiska havet i Kazakstan till Alatau passet, även kallat den Dzungariska porten, på gränsen mellan Kazakstan och Kina. I Kina förs oljan vidare till Kinas största raffinaderi i Dushanzi i norra Xinjiang. I framtiden är det tänkt att huvudsakligen olja från de nya oljefälten i Kaspiska havet skall transporteras genom ledningen men även rysk olja från de sibiriska fälten fraktas i rören, och nu är det kazakernas tur att ställa hårda villkor för den ryska användningen av kazakiska pipelines.

Den andra länken mellan Centralasien och Kina är en 183 mil lång ny gasledning, Central Asia – China gas pipeline (karta),som går mellan Turkmenistan via Uzbekistan och Kazakstan till Xinjiang i Kina. Detta projekt har initierats och i hög grad medfinansierats av kineserna. Det är tyvärr också ett av de få lyckade samarbetsprojekten mellan de centralasiatiska länderna under året. Den 14 december vred ledarna för de fyra länderna som gasledningen passerar genom tilsammans på gaskranen i Saman Depe i Turkmenistan. Till att börja med kommer främst turkmensk gas gå i rören men Uzbekistan och Kazakstan överväger att använda ledningen för att sälja gas till Kina i framtiden.

Ett tredje energirelaterat samarbetsprojekt mellan Kazakstan och Kina gäller export av uran. Kina planerar att fram till 2020 ta i drift ytterligare c:a 30 kärnkraftsreaktorer och eftersom landet har små egna urantillgångar är det viktigt att säkerställa leveranser av uran och Kazakstan har mycket lägligt världens näst största uranfyndigheter. Kazakstan och Kina har nu inlett samarbete där kinesiska företag hjälper till att utveckla uranbrytningen i Kazakstan och kazakiska företag deltar i uppbyggnaden av kärnkraften i Kina. Banden blir allt starkare mellan länderna och det finns en rädsla i Kazakstan att Kina håller på att bli för inflytelserikt i landet.

Måttet tycktes vara rågat för vanliga kazaker när det började gå rykten att Kazakstan skulle hyra ut 1 miljon hektar jordbruksmark till Kina. Kineserna planerade att odla raps och sojabönor. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta logiskt då jordbrukssektorn i Kazakstan är underutvecklad och ineffektiv och landet har stora områden outnyttjad jordbruksmark. Samtidigt är Kazakstan en ny nation och jorden har en speciell emotionell betydelse för många kazaker. I en ovanligt välbesökt demonstration i Almaty protesterade över tusen personer mot planerna på att ”sälja” mark till Kina och landets ökade inflytande samt mot de sämre ekonomiska tiderna. Presidenten har senare retirerat något i frågan och påpekat att utlänningar inte kan köpa jordbruksmark i Kazakstan.

Kazakstan och Kina har båda varit med sedan starten 1996 i Shanghais samarbetsorganisation (SCO). Shanghaisamarbetet är en grupp länder bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan som fullvärdiga medlemmar. Huvudsyftet med organisationen har främst varit säkerhetspolitiskt. Initiativet togs av Kina som ville förhindra att regimkritiska grupper i Xinjiang (se inlägg om den aktuella situationen) skulle kunna verka från länderna i Centralasien. De muslimska uigurerna är likt majoriteten av folken i Centralasien sunnimuslimer och talar ett turkspråk. Resultatet av samarbetet har blivit att uigurer utvisas från Centralasien till Kina om de bedriver politisk verksamhet riktad mot Kina. Syftet med organisationen har senare utvidgats till att gälla även kamp mot terrorrism, ekonomi, kommunikationer och utbildningsfrågor.

Sammantaget kan man konstatera att relationen mellan Kazakstan och Kina idag främst drivs av ekonomisk dynamik eftersom det för tillfället inte finns några säkerhetspolitiska trätoämnen mellan länderna. I takt med att nya olje- och gasledningar byggs eller gamla uppgraderas kommer de ekonomiska förbindelserna att fördjupas. Den enda faran synes vara om den kazakiska ledningen går för fort fram för folket i sin kinesiska charmoffensiv. Kina är också en viktig ekonomisk återförsäkring för Kazakstan om relationen till Ryssland skulle försämras. EU har hittills bara planer på oljeledningar och vägar från Kazakstan som inte går via Ryssland och så länge det är fallet har Kazakstan inget annat val än att vända blicken mot öster.

Norge öppnar ambassad i Kazakstan

Karta över Kazakstan

Fredagen den 5 februari 2010 öppnade Norge sin nya ambassad i Kazakstans huvudstad Astana. Kazakstan är ett glest befolkat jätteland i hjärtat av Asien. Kazakstans yta på 2,5 miljoner kvadratkilometer är dubbelt så stor som de fem nordiska länderna tillsammans. Landet har en befolkning på drygt 16 miljoner invånare. De viktigaste folkgrupperna är kazaker 63 % och ryssar 24 % och de viktigaste språken är kazakiska och ryska. Ryska är fortfarande det viktigaste språket i affärslivet. Befolkningen har en levnadsstandard som ungefär motsvarar Ryssland och ekonomin har växt med ca 10 % per år under senare år. Kazakstan blev självständigt från Sovjetunionen 1991 och har successivt fått allt större strategisk betydelse på grund av sina stora energitillgångar. Kazakstan styrs sedan självständigheten av president Nursultan Nazarbajev, se blogginlägg om familjen Nazarbajev.

Norges ambassad i Astana invigdes av kronprins Haakon Magnus. Kronprinsen uttryckte förhoppningar om ett ökat samarbete mellan Norge och Kazakstan på energiområdet och ett stärkande av förbindelserna ekonomiskt och politiskt. I ett land som Kazakstan är en diplomatisk närvaro viktig. Det kan vara en stor tillgång för att öka handeln mellan länderna. Betydelsen av en närvaro på plats har också Finland insett som öppnade sin ambassad i Astana i oktober 2009. I en anda av nordiskt samarbete flyttar Norge och Finland in en gemensam byggnad i Astana. Sverige har en ambassadör för Centralasien som dock är stationerad i Stockholm. I Danmark är det ambassaden i Moskva som tar hand om området. Till det forna sovjetiska Centralasien räknas förutom Kazakstan även Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan. Regionen har sammanlagt drygt 60 miljoner invånare.

Inför öppnandet av Finlands ambassad i Kazakstan gjorde Handelshögskolan i Helsingfors en undersökning av de finländska företagen som är verksamma i landet. Det samlade intrycket var att Kazakstan var en intressant marknad men med ett stort problem; korruption. Vissa beskrev det som det värsta de varit med om och uttryckte frustration över inspektioner som kan stoppa upp verksamheten under lång tid om man inte betalar. För att hålla ordning på alla officiella dokument använde sig många finska företag av lokala agenter för att sköta pappersarbetet. Ett annat stort problem var att ändra de lokalanställdas attityd till arbetet som i vissa fall beskrevs som sovjetisk. En viktig uppgift för den nya finska ambassaden blir att ge hjälp och stöd åt finska företag i landet.

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.