Forum Eurasien

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

Medan USA förbereder sitt uttåg ur Afghanistan till 2014 ser Ryssland nya möjligheter att återta sin roll som nav i den euroasiatiska ekonomin och säkerhetspolitiken. Den 3/10 publicerade Izvestijas nätupplaga ett långt inlägg om utsikterna till ökad euroasiatisk integration av Vladimir Putin, från nästa månad officiell presidentkandidat för det maktbärande partiet Enade Ryssland, och med all sannolikhet Rysslands näste president.

Putin vill utöka Rysslands ekonomiska inflytelsesfär i flera steg. Tullunionen som nyligen ingåtts mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (röd markering) utvecklas till en en frihandelszon. I nästa led bjuds även fler OSS-länder in till samarbetet, i första hand Kirgizistan och Tadzjikistan (grön markering) som redan ingår i EurAsEc.

Putin tar sin utgångspunkt i den nyligen ingångna tullunionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan, vars första steg trädde i kraft 1:a juli i år. Från 1:a januari nästa år ska samarbetet fördjupas och ta formen av en fullödig frihandelszon med harmonisering av lagstiftning för att undanröja handelshinder. I förlängningen planeras även en passunion i stil med Schengen-samarbetet. Enligt Putin har det euroasiatiska samarbetet mycket att lära av erfarenheterna från EU. Men medan det tagit 40 år för EU att uppnå nuvarande integrationsnivå tänker han sig att det på det postsovjetiska området finns förutsättningar för en snabbare och effektivare integration. Han understryker att detta samarbete inte endast gäller de tre länder som nu ingår i tullunionen, utan välkomnar framför allt OSS-medlemmar att ansluta sig. Intressant nog nämner han särskilt Kirgizistan och Tadzjikistan – två länder från vilka migrantarbetare i stor skala strömmar till både Ryssland och Kazakstan, och vars ekonomier i stor utsträckning är beroende de pengar migrantarbetarna skickar hem. Han kommer också in på ökat samarbete på arbetsmarknadsområdet i syfte att bringa ordning i regelverket kring migrantarbete. Dessa båda länder, båda med mycket svaga ekonomier, är även föremål för ett allt starkare ekonomiskt inflytande från Kina – något som kanske oroar Putin och får honom att vilja återföra dem till Rysslands inflytelsesfär.

Putin beskriver sin vision som en utveckling av EurAsEc – den ekonomiska samarbetszon som ingicks 2001 mellan just de ovannämnda fem länderna, och där Armenien, Moldavien och Ukraina finns med som observatörer. (Även Uzbekistan ingick som medlem under några år, men suspenderade 2008 sitt medlemsskap.) Målet är att bli ett av naven i världsekonomin, och en länk mellan EU och den dynamiska Asia-Pacific-regionen.

På det säkerhetspolitiska området har också en del framsteg skett från ryskt perpektiv. CSTO (Collective Security Treaty Organisation) höll nyligen gemensamma övningar i Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan. Övningarna var bland de mest omfattande i organisationens historia och fokus var, liksom för tidigare övningar, upprätthållande av stabilitet i händelse av interna oroligheter eller ”överspill” från konflikten i Afghanistan. I år fanns också den arabiska våren i åtanke. Det är tydligt att åtminstone Ryssland oroar sig för ett liknande scenario i de Centralasiatiska länderna, även om dessa länders ledare försäkrar att något sådant vore otänkbart.

Vid de senaste allvarliga oroligheterna i Centralasien – de etniskt färgade sammandrabbningarna i södra Kirgizistan förra sommaren – förhöll sig CSTO passivt, trots vädjanden från landets interimsregering. I år har CSTO officiellt uttalat att de legala hindren för ett ingripande i Kirgizistan i händelse av ett nytt våldsutbrott nu är undanröjda. Ryssland planerar också en militärbas i närheten av Osj, vilket kan tyda på en ny hållning i framtiden. Även USA planerar en militärbas i södra Kirgizistan, i Batken-området, som officiellt inte ska hysa amerikanska trupper utan endast vara till för att träna kirgiziska styrkor i terroristbekämpning.

Ett uttalande nyligen av Aleksej Borodavkin, representant för ryska utrikesdepartementet, tyder på att Ryssland inte längre vill dela ansvaret för säkerheten i Centralasien med USA. ”…när de antiterroristiska operationerna i Afghanistan avslutas, när de amerikanska styrkorna lämnar landet och överlåter ansvaret för säkerheten, då insisterar vi på att den amerikanska militära närvaron måste upphöra inte bara i Afghanistan utan även i de centralasiatiska länderna.” sa Borodavkin vid ett framträdande i Statsduman i fredags. USA:s befintliga och planerade baser i Kirgizistan fanns förstås i åtanke, men uttalandet kan också ses mot bakrund av USA:s förnyade förhandlingar med Uzbekistan om ett ökat nyttjande av uzbekiskt territorium för transporter till Afghanistan. Uzbekistan har under de senaste två åren återigen börjat luta sig mer mot USA, och har till exempel ställt sig utanför CSTO:s övningar.

Naturligtvis är Putins visioner också ett försök att hålla emot och konsolidera Rysslands position gentemot Kinas expansion. Som professor Jan Hallenberg från Försvarshögskolan påpekar för DN:s nätupplaga har Ryssland inte alls samma växande ekonomiska makt som Kina och andra ekonomier på framväxt, och inte heller har man tillnärmelsevis den militära styrka som en gång Sovjetunionen. Det man har – och som Putin nu vill utnyttja maximalt – är den gemensamma infrastruktur och de kulturella och språkliga band som byggdes upp under sovjettiden. Ryssland har även skapat ekonomiska och militära samarbeten med Kina inom ramen SCO (Shanghai Cooperation Organisation), som omfattar ungefär samma länder som CSTO och EurAsEc med den skillnaden att även Kina ingår. Dessa samarbeten kan till stor del ses som ett försök att skapa en motvikt till USA och NATO. Men som ofta påpekats föreligger det i grunden en konkurrenssituation också mellan SCO:s två stormakter. Kanske kommer denna konflikt att skärpas och tydliggöras under Putins kommande presidenttid.

2 Comments

Henrik Ohlsson, oktober 13th 2011 | Tags: CSTO, EurAsEc, Euroasiatiskt ekonomiskt samarbete, SCO, Tullunion, Vladimir Putin
Posted in Centralasien, Kazakstan, Kirgizistan, Ryssland, Tadzjikistan

ICCEES: dag 2

Andra dagen bjöd bland annat på en paneldiskussion om KIRGIZISTAN. Från början var den nog tänkt att representera olika aspekter på förhållandena under Bakijevs hårdnande regim, men efter att Bakijev störtats i april och de blodiga konflikterna mellan kirgizer och etniska uzbeker i juni har ju landet blivit relevant av helt andra anledningar. Paneldeltagarna hade lyckats bra med att uppdatera agendan och det blev intressanta spekulationer bl a om läget inför det planerade parlamentsvalet i oktober (Rubén Ruiz Ramas), som kan förväntas bli en hård kamp. I och med den nya konstitutionen har ju parlamentet fått en betydligt viktigare roll – även om Eugene Huskey, som satt i publiken och just kommit hem från ett besök i landet, påpekade att det knappast är fråga om ett parlamentariskt system ens nu, då presidenten behåller viktiga befogenheter. En möjlig farhåga i det instabila läget kunde ju för övrigt vara risken för att det bildas flera maktcentra. Ruiz Ramas var dock optimistisk och trodde att ett ökat fokus på parlament med fria val skulle öppna upp för koalitionsbygge.

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ‘spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

3 Comments

Henrik Hallgren, juli 29th 2010 | Tags: CSTO, ICCEES, Kirgizistan, Ryssland, säkerhetspolitik
Posted in - Utan kategori

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.

Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister från Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig också en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frågat en man på gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). Underförstått skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de båda presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har många gånger blivit gräl dem emellan. Vid två tillfällen ska de till och med ha slagits.*

När höga politiker talar så öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstår alltid frågan om i vilken mån det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller låtsades han bara det för att få fram ett budskap som annars skulle gå förlorat i den politiska kutymens kanslispråk? I intervjun anspelar han dels på den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingå i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmål. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där går den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter på källflödena till de stora floder som bevattnar låglandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.

Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.

*I texten på Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slåss eller strida, men det framgår också att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.

No Comments

Henrik Ohlsson, december 12th 2009 | Tags: CSTO, Emomali Rahmon, energisamarbete, Islom Karimov, Tadzjikistan, Uzbekistan
Posted in Centralasien, Tadzjikistan, Uzbekistan

m	ti	o	to	f	l	s
		1	2	3	4	5
6	7	8	9	10	11	12
13	14	15	16	17	18	19
20	21	22	23	24	25	26
27	28	29	EC

Forum Eurasien

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

2 Comments

ICCEES: dag 2

3 Comments

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

No Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Forum Eurasien

Great Game 2.0 – rysk offensiv i Centralasien

2 Comments

ICCEES: dag 2

3 Comments

Uppblossande dispyt mellan Uzbekistan och Tadzjikistan

No Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar