Klicka här för ett antal tidigare inlägg om Umarov, inklusive en kort biografi.

Umarov hävdar i videon att den spelats in samma dag som attentatet, men av någon anledning har det dröjt tills igår innan Kavkaz Center fått den per mail för publicering. Umarov talar ryska och ger inte direkt ett stridslystet intryck, snarare verkar han trött. Han uppehåller sig länge vid den globala kampen mot oförrätter begångna mot muslimer, men lovar också att attentaten skall fortsätta ”tills Ryssland lämnar Kaukasus”.

Ryska säkerhetstjänsten FSB avböjer att kommentera med hänvisningen att ”vi kommenterar inga uttalanden från terrorister”. Däremot uppgav FSB:s chef Aleksandr Bortnikov härom dagen att man gripit ett antal personer i Moskva och myndigheterna sade sig också ha identifierat självmordsbombaren, utan att vilja uppge hans identitet.

Men ryska media tror sig via läckta bilder på förövarens huvud ha identifierat mannen som en 20-åring, Magomed Jevlojev, från Ingusjien. Denne skall under namnet Seyfullah (islamistkrigarna antar normalt nya namn när de engagerar sig i ”emiratets” aktiviteter) ha förekommit i en annan video som publicerades av samma sajt i fredags. Där sitter han tillsammans med Umarov, som ”beklagar” att Seyfullah skall fara till Ryssland och offra sig i kampen (exakt hur specificeras dock inte). Om det är riktigt, är det naturligtvis ett tecken på att Umarov personligen varit inblandad eller informerad.

”Jag gråter för att vi som amirer tvingas skicka iväg de bästa av de bästa på denna specialoperation.” — Doku Umarov i video publicerad 4 februari

Umarov säger också att de inte har hundratals som är redo att offra sig på detta sätt, men att de kommer att hitta 50-60 villiga och kan slå till varje månad eller till och med varje vecka.

Gordon M Hahn, som bl a undervisat i rysk politik vid Stanford och specialiserat sig på att följa islamisterna i Kaukasus, konkluderar av den tidigare videon att dådet antagligen utförts av den s k Riyad us-Saliheen-brigaden. Det är en gruppering som grundades med syfte att genomföra attacker genom istishkhad, martyrskap, och leddes av den tjetjenske krigsherren Sjamil Basajev i inledningen av Andra Tjetjenienkriget 1999. Efter kriget insomnade gruppen, men återupplivades av Umarov 2009, nu utan specifikt tjetjenska förtecken. Bland annat har man tagit på sig flera dåd i de nordkaukasiska republikerna, men också förstörelsen av Sajano-Sjusjensk-dammen vid Jenisej i Sibirien 2009, som officiella utredningar visade var en olycka.

Det har också ibland funnits anledning för islamisterna att marknadsföra sitt inflytande. De olika grupperna inom paraplyet som utgör det löst sammanlänkade ”emiratet” fick känna på ett antal bakslag de senaste åren, där flera högt profilerade ledare slogs ut av ryska säkerhetsstyrkor. Det kulminerade i en splittring i augusti 2010 (se tidigare inlägg), då ett antal yngre tjetjenska krigare bröt sig ur leden och av allt att döma konfronterade Umarov.

Ingen enstaka händelse

Men den lokala aktiviteten har snarast ökat och 2010 blev ett mycket blodigt år i norra Kaukasus. Som Kalle Kniivilä skriver kan det faktiskt med fog betraktas som ett pågående inbördeskrig, där republikanska och federala polisiära och militära styrkor, inklusive specialförband ledda av FSB, ställs mot allt mer innovativa terroristattacker – exempelvis i förra veckan då ”vägskyltar” för ”emiratets” olika delar plötsligt satts upp, apterade med sprängladdningar. Oftast, men inte alltid, är det lokala poliser och myndigheter som är måltavlorna.

Enligt beräkningar gjorda av nyhetssajten Kavkazskij Uzel (Kaukasiska Knuten) omkom 754 personer och 956 skadades i väpnade konfrontationer i norra Kaukasus under 2010. Av dessa förklarades 349 tillhöra militanta grupperingar, 225 säkerhetsstyrkorna, medan 180 skall ha varit civila offer. Totalt inträffade 238 explosioner och terrorattacker – alltså i medeltal nästan fem varje vecka.

Det finns siffror – som t ex refereras av Kremls internationella språkrör Russia Today - som säger att terrordåden har avtagit på senare tid, men det beror i så fall på att man omdefinierat vad som klassas som terrorism i den officiella statistiken. På det sättet kunde man t ex visa att inget enda terrordåd begåtts i Tjetjenien under de nio första månaderna i fjol (däremot ett par hundra incidenter ”av terroristkaraktär”) – läs mer hos RFE/RL.

De flesta attackerna skedde i Dagestan, följt av Ingusjien. I båda dessa republiker ökade aktiviteten i och med att Tjetjenien under Ramzan Kadyrov med stort militärt och monetärt stöd från Moskva hjälpligt pacificerades under 2000-talet. Nu har även antalet attentat i Tjetjenien åter börjat stiga, trots att Putin 2009 officiellt förklarade antiterroroperationerna där avslutade.

Explosion – sedan tystnad

Men märkligt nog är det mellan de spektakulära dåden i Moskva som om inget särskilt försiggick, som om det inte pågick ett krig inom landets gränser. Möjligen kan situationen jämföras med kartellkrigen i Mexiko. Liksom där kan huvudstadsbon med åren ha invaggats i en tilläckligt stabil föreställning om att hur mycket blod som än spills gäller det alltid någon annan, någon annanstans.

Det finns säkert flera tänkbara orsaker till att de här problemen inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Människor har vant sig vid tanken på att det alltid kommer att förekomma ett visst mått av problem längs den södra gränsen. I stort sett sedan Ryssland stod som självständig stat 1991 har ju problemen existerat och trots allt, jämfört med den aktiva fasen av Tjetjenienkrigen – flygbombningarna, flyktingarna, raserade städer, kidnappningar, ett otal ryska ungdomar som sänds i döden utan tillräckliga förberedelser – är väl detta att föredra? Särskilt som de viktigaste media sällan tar upp ämnet till granskning. Det man inte vet om har man inte heller ont av.

Men jag misstänker också att en stor del av apatin – och här har vi en avgörande skillnad mot Mexiko – ligger i att vad man än anser om hur de styrande hanterar problemet – och rimligen finns det många som tycker att den officiella versionen om att problemet är på väl mot lösning börjat klinga ganska ihåligt – har man ingen möjlighet att påverka situationen. Det krävs mycket för att engagera sig i något som med stor sannolikhet är utsiktslöst inom överskådlig tid. Då är det lättare att vända bort blicken.

Man måste komma ihåg att den här konflikten, till skillnad från vad både Kreml och ledarna som försöker hålla ihop det s k ”emiratet” säger, aldrig i första hand har varit en del i ett världsomspännande jihad. Det är naturligtvis svårt att veta, men antagligen tänker inte en ”islamist” i Kaukasus i första hand på den muslimska umma, gemenskapens, bästa och Guds vilja i världen när han går med i en stridande grupp. Ofta handlar det nog snarare om en personlig oförrätt, kanske en släkting som dödats i en av otaliga specialoperationer i området, eller en känsla av att inte lyckas göra rätt för sig i det traditionsbundna samhället – vilket inte är ovanligt i norra Kaukasus, regionen med störst arbetslöshet i hela Ryssland.

Dessutom har det under åren utvecklats en sorts inneboende dynamik, eller statik snarare, i förhållandet mellan separatister och styrande. Våld föder våld självklart, särskilt som de allra flesta likvideringar av ”banditer” sker utanför rättssystemet, medan de senare naturligtvis sällan försöker utöva påverkan på myndigheterna med lagliga medel.

Men det är också lätt att hemfalla till spekulationer om att det finns inofficiella överenskommelser grundade i gemensamma utbyten. I den extremt korrupta självstyrande ”staten” Tjetjenien som existerade mellan Tjetjenienkrigen (1996-99) var de lokala myndigheterna involverade i stora mängder olaglig verksamhet, där de som vann på situationen ofta satt i maktens korridorer i Moskva. Dessutom har de obehagliga spekulationerna om Kremls utnyttjande av terrorism för att stärka den egna makten återkommit flera gånger. Framför allt Vladimir Putin har anklagats för att utnyttja detta kort för att behålla sin ställning – eller som i fallet med Andra Tjetjenienkriget, att konsolidera den. Att denna metod fortfarande skulle fungera, som Jelena Milasjina från oberoende Novaja Gazeta skrev för ett par dagar sedan, kan man kanske däremot ifrågasätta. Annat då än att den bidrar till apatin och den politiska cynismen.

En ny ton – någon som lyssnar?

Det måste dock sägas att det har hörts flera gånger från Kreml (d v s Dmitrij Medvedev) de senaste två åren att detta verkligen är ett nationellt problem och att det är högsta prioritet att ta itu med det. Han försökte också en ny taktik genom att skapa ett nytt separat federalt distrikt för Nordkaukasus i början av 2010 (se tidigare inlägg) och som chef tillsätta Aleksandr Chloponin, som inte stammar från säkerhetsstrukturerna eller lokala maktskikt utan varit affärsman och guvernör i Sibirien. Utnämningen av Junus-bek Jevkurov i det oroliga och mycket fattiga Ingusjien var också ett försök i den riktningen.

Dessutom har stora satsningar på ekonomin börjat göras – något som om inte annat är ett måste för att komma tillrätta med säkerhetssituationen inför OS i närliggande Sotji 2014. Bland annat har man satt av 2 miljarder dollar ur statsbudgeten till nya skidorter och infört skattebefriade zoner.

Problemet är bara att strategin hittills inte ser ut att fungera. Den typen av satsningar har oftast gjorts i de relativt stabila västra delarna av Kaukasus, medan det i den oroliga östern med hög abetslöshet hittills inte finns tillräckligt med skattebetalande företag att befria (faktum är också att separatismen på sistone sett ut att sprida sig västerut, till republiken Kabardino-Balkarien). Det i sin tur har ett direkt samband med den lokala korruptionen och bristen på rättssäkerhet, faktorer som dessutom gör att resultaten av eventuella investeringar inte på ett effektivt sätt når lokalbefolkningen.

Är kontentan då att varken Putins eller Medvedevs strategi fungerar? Är Kreml dömt att misslyckas i Norra Kaukasus?

Antagligen ändå inte. Även om konflikterna har återkommit under de ca 150 år Ryssland aktivt behärskat regionen, kunde mycket antagligen ha blivit annorlunda om kaoset vid konsolideringen av den ryska staten runt 1991 och tragedin i Tjetjenien kunnat undvikas. Även idag, eller åtminstone i morgon, kan det bli möjligt.

Men så länge regionens gräns mot Georgien är stängd för (laglig) handel och Abchazien och Sydossetien verkar i ett halvlegalt limbo, så länge allmänheten i Ryssland uppmuntras att se ordet ”kaukasier” och läsa problem, så länge kriminella inte straffas inom rättssystemets ramar, så länge lokalbefolkningen inte känner tilltro till ett opartiskt våldsmonopol eller har en möjlighet att påverka sin egen framtid på lagligt sätt, då kommer det inte att bli lätt.

Men låt oss hoppas på i övermorgon ändå.

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

Det första och alla efterföljande steg (som Dagestans president) kommer att inriktas på att konsolidera samhället, att ena folket. Problemen kopplade till motstånd, intriger, konflikter, måste lämnas bakom oss.

Och sådana problem finns det gott om. Dagestan plågas tillsammans med Ingusjien och Tjetjenien av ständigt återkommande attacker mot framför allt poliser, soldater och makthavare. Senast i fredags sköts polischefen i huvudstaden Machatjkala ihjäl i sin bil under vad som blev ett även för norra Kaukasus ovanligt blodigt dygn. En ”enkel” förklaring till våldet i norra Kaukasus kan kanske låta så här: en kombination av kriminella element (som ofta hamnat utanför det traditionella klan- eller djamaat-samhället) lockas av en socialt egalitär islamism, som då radikaliseras militärt genom närvaron av dessa element och genom övervåld från lokala polisstyrkor och inrikestrupper skapas en våldsspiral. Till det kommer korruption inom maktstrukturerna och ren utomlegal ”affärsverksamhet”. Kreml brukar ofta ha en ännu enklare förklaring: ”wahhabism”.

Men Dagestan har ytterligare en komplikation som gör det unikt. Eftersom det är Rysslands mest etniskt komplexa region med 14 erkända etniciteter och ca 35 olika inhemska språk har man både under sovjettiden och under 1990-talet använt ett komplicerat system av kompensationsmekanismer och maktrotation för att undvika att det lilla landet drabbas av etniska konfliktsituationer. Därför är det också närmast obligatoriskt att Magomedov, som själv tillhör folkgruppen darginerna, kommer att utnämna en avar – Dagestans största folkgrupp – till premiärminister och en annan av de stora nationaliteterna till talman i parlamentet. Alla poster måste bytas samtidigt. Sedan Putin tillträdde och började ”stärka maktvertikalen”, alltså utöva hårdare kontroll över republikerna direkt från Kreml, har det här systemet urholkats och det är därför Medvedevs utnämning idag över huvud taget är möjlig (strängt taget är Medvedevs val fortfarande bara en ”rekommendation”). Problemet är inte bara att man riskerar att rubba maktbalansen utan också att legitimiteten försvagas.

På så sätt kan man säga att Magomedsalam (Magomedalijevitj) Magomedov är ett säkert kort. Han är nämligen son till Magomedali Magomedov, som styrde Dagestan ända från perestrojkatiden till 2006, då han fick lämna plats för Muchu Alijev, som även han suttit med i makttoppen sedan dess. Alijev har dock alltid betraktats som en teknokrat och han har varken lyckats få bukt med våldet eller infriat förhoppningar om bättre ekonomi och infrastruktur (vilket stora problem med vattenförsörjningen härom veckan visade).

Makten är alltså tillbaka i släkten. Man har spekulerat i om Medvedev efter att ha inrättat det Nordkaukasiska Federala Distriktet och valt outsidern Chloponin till guvernör, skulle fortsätta med en ny oväntad utnämning. Det blev i stället en försiktig kompromiss mellan fortsatt kontinuitet och förnyelse med ekonomiskt fokus. Varken Dagestans maktelit eller folket, som oftast brukar beväpna sig och visa sina protester genom att spärra av genomfartsvägar, hade nog accepterat annat än kontinuitet.

Magomedsalam har en ekonomiutbildning från Dagestans statliga universitet och arbetade i olika expertkommissioner fram till 2006, då han utsågs till ordförande i Folkförsamlingen (Narodnoe sobranie, Dagestans parlament). Han är också involverad i flera företagsprojekt i republiken. Han är medlem i Enade Ryssland. Givetvis.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Det sker bara ett par dagar efter det att premiärminister Putin träffade Dagestans president Muchu Aliev och talade om hur den tid då laglösheten regerade i Dagestan för ett tiotal år sedan nu var historia (ITAR-TASS).

Ofta skylls våldsamheter mot myndigheterna i Dagestan från officiellt håll på islamistisk aktivitet, men det finns också andra möjliga förklaringar. Enligt en rapport (pdf) från Swisspeace har Alchamatovs egna styrkor varit inblandade i räder mot lezginer, en av de många etniska grupperna i Dagestan (Alchamatov var själv kumyk). Han har utsatts för flera tidigare mordförsök.

Chasavjurt i bergsområdena nära gränsen mot Tjetjenien är annars känt som platsen där avtalet om eldupphör skrevs under mellan Aleksander Lebed och Aslan Maschadov, det avtal som satte punkt för första Tjetjenienkriget 1996.

I dagarna är det också tio år sedan Ryssland beslutade om ökade befogenheter för antiterroroperationer i Norra Kaukasus, startskottet för det andra Tjetjenienkriget. Den 1 oktober 1999 ogiltigförklarade Putin, då nyss utnämnd till premiärminister, Maschadovs regering och ett par dagar senare rullade ryska tanks åter in i Tjetjenien. Det skulle sedan dröja till i april 2009 innan myndigheterna officiellt förklarade antiterroroperationen avslutad.

Men sedan i april tyder allt på att våldet har stegrats och i skrivande  stund rapporteras om dödliga incidenter med politisk anknytning ungefär varannan dag från framför allt Dagestan och Tjetjeniens grannrepublik Ingusjien.

I Kreml blir man återigen påmind om Chasavjurt.