Tenzin Gyatso, 14:e Dalai lama i juni 2005

75 år är ingen stor födelsedag i den tibetanska kalendern som är indelad i cykler om 12 år efter olika djur och fem element som anses ge en speciell aspekt åt året. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Det betyder att bemärkelsedagar delbara med 12 såsom 60, 72 och 84 år egentligen är viktigare för en tibetan. Nu är Dalai lama ingen vanlig tibetan utan en internationell berömdhet och hans 75 årsdag  kommer att uppmärksammas på många håll i världen.

Tenzin Gyatzo föddes som Lhamo Dhöndrup i byn Taktser i Amdo, byn Hongya i dagens nordöstra Qinghai på gränsen till Gansu. Enligt en profetia skulle den 13:e Dalai lama återfödas i östra Tibet och en kommission skickades. Den nye 14:e Dalai lama identifierades och familjen flyttade till Lhasa där Tenzin Gyatso påbörjade sin utbildning. På grund av det osäkra politiska läget fick den 14:e Dalai lama redan 1950 viktiga funktioner i styrelsen av Tibet. Mao Zedong hade emellertid bestämt sig för att infoga Tibet i Kina och utan internationellt stöd var den självständighet som Tibet de facto haft sedan 1911 dömd. Tibets traditionella skyddsmakt Storbritannien hade genom Indiens självständighet 1947 inte längre något intresse för Tibet och Indien i sin tur ville inte stöta sig med Kina. USA var upptaget av kriget i Korea och var inte engagerat i frågan om Tibets status.

Efter ett decennium av alltmer problematisk samexistens med de kinesiska kommunisterna flydde Dalai lama 1959 med tiotusentals andra tibetaner till Indien i mars 1959. Tenzin Gyatso ha sedan dess arbetat oförtrutet med opinionsbildning för Tibets och den tibetanska buddhismens sak. Det är som internationell celebritet och religiös lärare han vunnit så många anhängare i USA och Europa genom sin ödmjuka och alltid lika positiva framtoning. Tibet har stått högt på den internationella dagordningen men det verkliga politiska engagemanget har saknats. Få stater är beredda att ta en verklig strid med Kina om Tibets status i synnerhet efter de senaste årtiondenas ekonomiska frammarsch. I slutet av 1980-talet lanserade Dalai lama sin vision om ett självstyrande Tibet inom Folkrepubliken Kinas ram. Han belönades 1989 med Nobels fredspris för sin kamp för Tibets frihet med fredliga medel. Dalai lamas plan har fått kritik från vissa tibetaner som menar att endast full självständighet är acceptabelt och från regeringen i Beijing som anklagar Dalai lama för att vilja splittra moderlandet.

När Tenzin Gyatso idag firar sin 75 årsdag är han alla tibetanernas oomstridde andlige ledare. Så länge den 14:e Dalai lama har hälsan kommer Tibet att stå kvar på den internationella dagordningen och den tibetanska exilrörelsen att vara enad i kampen för Tibet. Dalai lama skulle verkligen förtjäna att få se sin långa fredliga kamp krönas med framgång. De stora utmaningarna för tibetanerna väntar i framtiden när den nuvarande Dalai lama inte längre finns som ett andligt och politiskt ankare.

Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler

Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyår i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita månaden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.

Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda område med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade från Dzungariet och kom till områdena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). Området var vid den tiden främst befolkat  av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgång till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder åt annat håll än mot det ryska kärnlandet). På så sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt år 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom återkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll också kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.

I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens  huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.

Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom

Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.

Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket på religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är också ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spår i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt många) har satsats på att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del på ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och håller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gång lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, då Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har också fått viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).

Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2005 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.

Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.

Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.

Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns  kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet