Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.
"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)
I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.
I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.
Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.
Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.
För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.
Idag är ännu en svart dag pÃ¥ världens börser och trots att mÃ¥nga aspekter av konflikten kvarstÃ¥r uppmärksammas inte treÃ¥rsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson pÃ¥ SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski pÃ¥ CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hÃ¥rda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr stÃ¥r realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nÃ¥der.
Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)
Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).
När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s politik.
Och det är ocksÃ¥ därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom sÃ¥ snart nÃ¥gon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning pÃ¥ osseter, eller ocksÃ¥ – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.
Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)
Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den stÃ¥r ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrÃ¥n nÃ¥got annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. SÃ¥ enkelt är det inte längre.
Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.
