Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

No Comments

Johan Fresk, juli 8th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet, Xinjiang

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

3 Comments

Johan Fresk, januari 31st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Hög ekonomisk tillväxt i Tibet – Var finns vinnarna?

Den ekonomiska tillväxten i Tibet uppgick till 11, 4 % under de första nio månaderna 2009, vilket skall jämföras med en tillväxt på 7,7 % för Kina som helhet. Investeringarna sköt upp med 33,7 % och detaljhandeln växte med 23,9 % och industriproduktionen ökade med 12 %. Detta är ekonomiska tillväxtsiffror som får vem som helst att bli grön av avund. Har den kinesiska regeringen lyckats med sin utvecklingsstrategi av den västra delen av Kina? Svaret beror troligen i hög grad på vem man frågar i Tibet.

Inkomsterna för stadsbefolkningen ökade 8,5 % till drygt 10 200 kinesiska yuan per person (en yuan motsvarar ungefär en krona) och inkomsterna för landsbygdsbefolkningen ökade med 15,5 % till c:a 2 300 yuan per capita. Bakom dessa siffror döljer sig mycket stora skillnader mellan landsbygd och städer och mellan tibetaner och inflyttade hankineser och kinesiska muslimer. Andrew M. Fischer pekar i sin mycket intressanta bok ”State Growth and Social Exclusion in Tibet” utgiven i Köpenhamn 2005 på NIAS Press ut ett antal problem med den tibetanska ekonomiska tillväxten som är värda att komma ihåg.

Det första gäller sammansättningen av befolkningen i Tibet. Enligt folkräkningen från år 2000 utgjorde tibetanerna fortfarande över 90 % av invånarna i Tibet, militära styrkor oräknade. Den nya folkräkningen 2010 bör ge viktiga svar på hur stor inflyttningen av hankineser varit till Tibet under de senaste åren. Av tibetanerna bor fortfarande 85 % på landsbygden och 15 % i städerna. Utvecklingen av jordbruket har därför särskilt stor betydelse för inkomstutvecklingen för de etniska tibetanerna. Vi ser av statistiken ovan att inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd är mycket stora. Stadsbefolkningen har mer än fyra gånger högre inkomster än landsbygdsbefolkningen. De som bor på landsbygden är till 97 % tibetaner.

Det andra är sammansättningen av tillväxten i Tibet. Den största delen av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren har kommit i servicesektorn och byggsektorn. Tillväxten i servicesektorn har letts av en administrativ expansion av statliga organ samt en tillväxt av detaljhandeln och turistnäringen. Nära fem miljoner turister besökte Tibet under de första nio månaderna 2009. Drygt 90 % av dessa turister var kineser som nästan undantagslöst reser på en organiserad paketresa med en kinesisk resebyrå, bor på hotell ägt av kineser och handlar i kinesiska affärer.

Ett av de stora problemen för tibetanerna i Tibet är den låga utbildningsnivån. Fortfarande har 85 % av befolkningen ingen utbildning eller endast grundläggande utbildning. Utbildningssystemet i Tibet har en för låg andel högstadier och gymnasier som möjliggör för Tibetaner att ta sig ur sin dåliga utbildningssituation. Då en betydande andel av tillväxten kommit inom den administrativa sektorn har de 15 % av tibetanerna som har utbildning klarat sig relativt väl. Inom byggsektorn besätts de kvalificerade jobben nästan undantagslöst av hankineser från andra provinser. Industrin är dåligt utvecklad mycket beroende på det ogynnsamma geografiska läget och kan inte suga upp arbetskraft som i andra delar av Kina.

Jordbruket i Tibet har begränsade möjligheter att suga upp arbetskraft varför en ökande migration från landsbygd till stad tog sin början på 1990-talet i Tibet. Vad tibetanerna möter i städerna är en knivskarp konkurrens från hankineser och kinesiska muslimer om jobben. De flesta som flyttar till Tibet från andra provinser har en i genomsnitt högre utbildningsnivå än tibetanerna. Kunskaper i kinesiska värderas idag högt på arbetsmarknaden i Lhasa och Shigatse. Jobben vid de tillfälliga påhuggen på de många byggena eller som anställd i affär, på hotell eller restaurang går därför ofta inte till tibetaner. Det finns en tydlig tendens att den ekonomiska utvecklingen springer förbi tibetanerna. Tibetanerna riskerar att bli en etniskt baserad underklass i Tibet. För att motverka att denna utveckling krävs omfattande satsningar på utbildning av tibetaner i Tibet och förmodligen att inflyttningen till Tibet begränsas för att under en period lätta på trycket på arbetsmarknaden.

De ekonomiska vinnarna i dagens Tibet är de högutbildade kineserna och tibetanerna. De som kan skaffa sig i ett jobb i den växande stat- och partiadministrationen. Förlorarna är de lågutbildade tibetanerna i städerna och på landsbygden. Risken för ett tibetanskt missnöje är stor och därmed kan den av regimen så högt prisade stabiliteten vara i fara.

1 Comment

Johan Fresk, oktober 28th 2009 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Tibet