Till skillnad från vissa andra centralasiatiska länder, framför allt Kazakstan och Turkmenistan, men även grannlandet Uzbekistan, hade man heller inga lättexploaterade naturresurser som kunde lägga grunden för ett ekonomiskt uppsving. President Emomali Rahmon, som alltmer auktoritärt styrt Tadzjikistan sedan kriget, har lyckats bevara landet som enhet, men trots idel tal om nationens suveränitet har man alltid haft ett starkt beroende av yttre stöd.

Av traditionella och praktiska skäl har den viktigaste partnern varit Ryssland. En hel del tadzjiker talar fortfarande ryska och en del sovjetiskbyggda industrier ägs fortfarande av Ryssland eller har ett behov av landet för kompetens och avsättningsmarknader. Ryssland har också militärstrategiska intressen i landet, bl a en satellitspårningsanläggning och en militär division med flera baser. Fram till 2005 ansvarade ryska trupper också för bevakning av den komplicerade gränsen mot Afghanistan (Wikileaks-dokument har bekräftat att kontraktet avslutades efter att president Rahmon misstänkte att ryssarna i landet konspirerade för att avsätta honom). En av de viktigaste faktorerna i tadzjikisk ekonomi är bidragen från gästarbetare i framför allt Ryssland. Det finns inga helt säkra sätt att mäta inflödena, men enligt ILO uppgick de år 2008 till 2,67 miljarder dollar, motsvarande hela 49% av BNP.

Gatubild från Dusjanbe (Foto H Hallgren)

På senare år har dock relationen med Ryssland blivit alltmer komplicerad. Förutom att Rahmon har problem med att ryssarna kopplar en politisk agenda till de ekonomiska insatserna är man bland annat besviken på att Moskva drog tillbaka sitt stöd till det enorma dammbygget vid Rogun, ett projekt som Rahmon marknadsfört internt närmast som en nationell överlevnadsfråga.

I det fallet ser man att Ryssland böjde sig för Uzbekistan, vars president Islom Karimov Rahmon har ett välkänt dåligt förhållande till. Uzbekistan motsätter sig dammbygget med alla medel, eftersom man anser att Tadzjikistan får en politisk hållhake genom att kunna kontrollera vattentillgången för landets viktiga bomullsindustri. Relationen mellan grannarna är spänd och det har flera gånger hänt att exempelvis tågtransporter stoppats vid gränsen utan förklarlig orsak, eller som en händelse i november, då Uzbekistan inför vintern stängde gränsen till den isolerade Zarafshan-dalen utan officiell anledning.

Med den situationen i åtanke är det nog inte så märkligt att Tadzjikistan vänder sig till sin mäktiga granne i öster, Kina. Traditionellt (delvis som ett arv från sovjettiden) finns en utbredd skepsis och oro bland befolkningen i Centralasien för kinesiskt inflytande, för den starka ekonomin och det ”demografiska trycket” från världens folkrikaste nation. Men historien är längre än så och Kina har länge till och från varit en faktor i regionen (se t ex Disa Håstads tillbakablick i DN). Och att Rahmon till stor del bygger landets ”oberoende” med kinesiskt understöd är knappast någon hemlighet längre.

Även papperskorgarna är kinesiska i Dusjanbe (Foto H Hallgren)

Faktum är att den kinesiska aktiviteten är synlig överallt i Tadzjikistan för en besökare och då inte bara genom att de flesta konsumtionsvaror och kläder är tillverkade där. I huvudstaden Dusjanbe rullar tadzjikisk-kinesiska ”vänskapsbussar” i innerstadstrafiken och ett nytt storslaget nationalbibliotek växer fram med kinesisk hjälp i den nyrenoverade centrala Rudakiparken. Ute i landet är närvaron ännu tydligare. Vägar breddas och får hastigt uppförda kinesiska betalstationer, tunnlar sprängs och högspänningsledningar dras genom Tadzjikistans bergiga landskap.

Stora infrastrukturprojekt har ju blivit något av ett kinesiskt signum, inte bara i Centralasien utan överallt i länder med stora behov, men som kanske inte kvalificerar sig för IMF:s liberaliseringsvillkor eller vill anpassa sig efter EU:s och USA:s reformkriterier.

För Kinas del kan man se flera bra anledningar till att utvidga inflytandet i Centralasien. Det hävdas ju ofta att Kina inte (ännu) ägnar sig åt politisk expansionism, men det geostrategiska värdet gentemot Ryssland och Indien får man i så fall på köpet (liksom en begränsning av risken för långvarig amerikansk närvaro längs Kinas gränser). Klart är att man har intresse av ett stabilt grannskap i väster som ett led i den ”pacificeringskampanj” man aktivt har drivit i Xinjiang de senaste åren (se ett antal tidigare inlägg på ämnet). Dessutom sitter Centralasien på råvaror som den expansiva västra regionen och Kina som helhet behöver. Olja från Kazakstan och gas från Turkmenistan har redan börjat flöda österut. I Tadzjikistans fall handlar det framför allt om ädelmetaller och möjligen vattenkraft, men gränsområdet mot Kina i Pamir tillhör världens bergigaste och det finns bara ett farbart pass mellan länderna (Kulma-passet, öppnat 2001), som dessutom inte är öppet vintertid. Problemet med otillgängligheten och dålig infrastruktur är också ett hinder för kinesisk handel västerut, inte bara till de växande avsättningsmarknaderna för kinesiska varor i Centralasien, utan potentiellt även söderut mot Pakistan och Iran.

Shahriston-tunneln, drygt 5 km, kommer att förkorta tiden mellan landets två största städer med flera timmar och göra vägen framkomlig vintertid. Byggentreprenör är CRBC, finansierad av ett kinesiskt initialt lån på ca 300 MUSD med 2% ränta (Foto H Hallgren)

Därför investerar Kina hundratals miljoner dollar i modernisering av vägar och järnvägar, nya tunnlar och transmissionsledningar. I typfallet finansieras projekten via Kinas Export- och Importbank (Eximbank), som rapporterar direkt till centralregeringen (Statsrådet) i Beijing och som kan erbjuda långfristiga lån och fördelaktiga räntevillkor, helst direkt till mottagarlandets regering. Själva projekten genomförs sedan av kinesiska företag, vad gäller vägbyggen t ex av statliga China Road and Bridge Corporation (CRBC), som kan kontrollera kostnaderna – och skapa avsättning för kinesisk industri – genom att använda sig av kinesisk arbetskraft och materiel.

Men i ett land med så utbredda försörjningsproblem som Tadzjikistan (den officiella arbetslöshetssiffran på 2,2% säger nog mest något om kvaliteten på statistiken) att uppåt en miljon utvandrar som gästarbetare enbart till Ryssland, är utländsk arbetskraft en känslig fråga och det har hänt att det har förekommit sammanstötningar. Att påverka de kinesiska villkoren genom att göra som Ryssland eller Kazakstan och införa strikt kvotering för utländsk arbetskraft är dock inget den svaga tadzjikiska ekonomin tillåter.

Vägen förbättras i närheten av Nurek-dammen, världens högsta vattenkraftsdamm med en kapacitet på ca 3000 MW. Ström från Nurek kan nu även nå norra delen av landet via en kinesiskbyggd transmissionsledning (Foto H Hallgren)

Klart är ändå att Tadzjikistans eftersatta infrastruktur får sig en välbehövlig upprustning. En del av projekten gynnar kinesisk export eller råvaruutvinning, men det mesta kommer också landet till godo internt. Den nyligen uppförda högspänningsledningen på 500 kV mellan Sughd-regionen i norr och södra delen av landet kopplar ihop landets elnät och medverkar till en starkt förbättrad elförsörjningssäkerhet – trots de stora tillgångarna på vattenkraft förekommer fortfarande elransonering och omfattande avbrott. Dessutom kan ledningen ha positiva konsekvenser för den politiska stabiliteten. Efter det att Uzbekistan hotat med (och sedan i slutet av 2009 gjort verklighet av hotet) att lämna det centralasiatiska elnätet från sovjettiden var Tadzjikistan tvunget att på andra sätt säkra eltillförseln till näst största staden Chudzjand i norr, en politiskt aktiv region med viss konfliktpotential.

Efter det senaste mötet med Shanghai-organisationen (SCO) i Dusjanbe i november i fjol deklarerade Kina och Ryssland att deras respektive valutor skall börja användas i bilateral handel i stället för dollarn. Om den nyheten inte fick riktigt det genomslag man kunde vänta sig var det nog ännu färre som reagerade på att Tadzjikistan redan börjat handla i renminbi med Kina ett år tidigare. Handeln med Kina har ökat kraftigt de senaste åren och 2009 var både export (24 %) och även import (18%) i paritet med den ryska, som hittills varit helt dominerande importpartner. Tadzjikistans export är begränsad sedan en stor del av den sovjettida industrin gått omkull och utöver bomull har det framför allt handlat om aluminium, som exporteras till bl a EU från ett stort (men energislukande och som helhet inte särskilt lönsamt) smältverk.

Hajj-kläder, made in China (foto H Hallgren)

Förutom infrastruktur har landet alltså behov av industrisatsningar och investeringar kommer bl a från Iran, som försöker ta initiativ för att ena de persiskspråkiga länderna ekonomiskt, och Turkiet, som nu är Tadzjikistans tredje största handelspartner. Men även kinesiska investeringar kan här öppna nya möjligheter, även om det hittills mest handlar om energi, exempelvis ett nytt värmeverk i Dusjanbe och vattenkraftverket Nurobad-2 med en prislapp på 300 miljoner dollar.

Att Kina har haft kraft att investera under finanskrisen, som slagit hårt mot de fattigare centralasiatiska länderna Tadzjikistan och Kirgizistan, är något som man förväntar sig skall betala sig framöver (man gav t ex också nyligen krisdrabbade Grekland ett gigantiskt investeringspaket). Det är också ett sätt att övervinna den skepsis lokala regeringar och befolkningar länge haft gentemot Kina.

Under parlamentssittningen i Dusjanbe idag meddelade Tadzjikistans inrikesminister enligt lokala Asia-Plus att man beslutat att reglera överhögheten över delar av de gränsterritorier i bergen som varit omstridda – ett område på 1000 kvadratkilometer skall överlämnas till Kina. Oppositionen reagerade inte lika mycket över att områdena överlämnades som att det hela hade skötts bak lyckta dörrar av presidenten och hans närmaste krets i direkta och inte särskilt genomskinliga förhandlingar.

Något kineserna nog inte har något emot, så länge Rahmon har kontroll internt.

Enligt Radio Azattyk (den kazakiska grenen av Radio Liberty) föreslog Ahmadinejad ett NATO-likt samarbete mellan de persiska länderna så snart den alliansens styrkor har lämnat Centralasien. Han betonade att problemen i Afghanistan skall lösas inom regionen och att den NATO-ledda alliansen varken har genuint intresse eller förmåga att hantera situationen.

Iran förkastar talibanernas tolkning av islam och ser dem som ett hot, en känsla som förstärktes efter det att talibanerna tog iranska diplomater som gisslan 1998 under intagandet av Mazar-i-Sharif och tio diplomater och en journalist dödades. Alltså stödde man i tysthet USA:s störtande av regimen. Att öppet stödja den USA-ledda alliansen är däremot omöjligt i dagsläget, men indirekt gör man det genom att stötta Karzais regering diplomatiskt och ekonomiskt. För Afghanistan kommer det iranska stödet att vara avgörande den dag militärinsatsen avslutas.

Ahmadinejad öppnade för ett par dagar sedan igen upp för samtal med Barack Obama i samband med sittningen i FN:s generalförsamling i New York i september. Om det ligger allvar bakom planerna skulle Karzai möjligen kunna vara en länk till USA-administrationen – Ahmadinejad är fullt medveten om hur viktig utvecklingen i Afghanistan är för Obama.

De tre presidenterna hade också annat än militära frågor att tala om. Man kom överens om ökat ekonomiskt, handels- och transportsamarbete, men om det slöts några konkreta avtal är oklart. Ett av Irans motiv med mötet med de utländska statscheferna är säkert att visa hemmapubliken att landet inte är så internationellt isolerat. Kanske är det viktigare än att få till ett verkligt allpersiskt samarbete, där avtalen oftast varit bilaterala och av mer pragmatisk än ideologisk art. Iran har bland annat stora ekonomiska intressen i tadzjikisk vattenkraft, men under järnvägskonflikten nyligen, då Uzbekistan stoppade byggnadsmaterial från att nå Tadzjikistan uttalade sig Iran tydligt till Tadzjikistans försvar, vilket kan ses som att man inte heller drar sig för politiska ingripanden.

Vid gårdagens toppmöte bekräftade de tre statscheferna också rätten till fredlig användning av kärnenergi i regionen, en fråga där Iran kan anse sig behöva lite internationellt medhåll. I den frågan har Tadzjikistans Rahmon tidigare gett Iran sitt officiella stöd.

Något som antagligen ändå står i vägen för ett allt för långt drivet samarbete är att Iran, en islamisk republik grundad på shiitisk islam som statsbärande ideologi, inte kan använda just detta sitt potentiellt starkaste kort i relationerna med Afghanistan och Tadzjikistan. Det är visserligen mycket som tyder på att antalet aktivt troende ökar i Tadzjikistan, dels genom Rahmons nya försiktiga uppmuntran av islam som nationellt kitt, men säkert också till stor del ofrivilligt genom att religionen blir en tillflyktsort i det ekonomiskt och socialt pressade landet. Det är dock inget Teheran kan utnyttja. Dels är den allt överväldigande delen av befolkningen sunniter och dels är en av grundpelarna i Rahmons inställning till islam att den skall hållas under strikt kontroll, både vad gäller utövning och utlärning.

Men givet att man rättar sig efter de hänsyn Afghanistan och i viss mån Tadzjikistan måste ta till USA och andra internationella aktörer och så länge de religiösa meningsskiljaktigheterna inte tillåts lägga hinder i vägen, finns det nog en potential för ett både bredare och djupare regionalt persiskt samarbete.

Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister från Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig också en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frågat en man på gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). Underförstått skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de båda presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har många gånger blivit gräl dem emellan. Vid två tillfällen ska de till och med ha slagits.*

När höga politiker talar så öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstår alltid frågan om i vilken mån det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller låtsades han bara det för att få fram ett budskap som annars skulle gå förlorat i den politiska kutymens kanslispråk? I intervjun anspelar han dels på den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingå i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmål. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där går den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter på källflödena till de stora floder som bevattnar låglandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.

Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.

*I texten på Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slåss eller strida, men det framgår också att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.