På sistone har Uzbekistan uppvisat alltmer isolationistiska tendenser, åtminstone sett i den regionala kontexten. Relationen med USA har förbättrats långsamt under de senaste 2-3 åren. Men de regionala samarbetena knakar i fogarna. Det gäller både det Rysslandsdominerade militära samarbetet i CSTO, där Uzbekistan det senaste året har satt sig på tvären, och det regionala energisamarbetet som man annonserat sitt utträde ur. Det har gjort att gamla dispyter med grannländerna åter aktualiserats.
Häromdagen talade Tadzjikistans president Emomali Rahmon ovanligt öppenhjärtigt med journalister frÃ¥n Central Asian News. Han berättade att han och president Karimov tidigare varit goda vänner, men att Karimov nu ”för krig mot allt tadzjikiskt” och hindrar landets utveckling genom att blockera vägar och stänga av elleveranserna mitt i vintern. Han erinrar sig ocksÃ¥ en episod när han och Karimov var i Samarkand och han hade frÃ¥gat en man pÃ¥ gatan vilken hans nationalitet var. Mannen, som var märkbart skräckslagen av Karimovs närvaro, svarade: ”Jag är samarkandier” (samarkandskij). UnderförstÃ¥tt skulle mannen om han kunnat tala mer öppet ha identifierat sig som tadzjik. Vänskapen mellan de bÃ¥da presidenterna har med tiden försämrats, och, fortsätter Rahmon, det har mÃ¥nga gÃ¥nger blivit gräl dem emellan. Vid tvÃ¥ tillfällen ska de till och med ha slagits.*
När höga politiker talar sÃ¥ öppenhjärtigt med media och nästan tycks försäga sig uppstÃ¥r alltid frÃ¥gan om i vilken mÃ¥n det ligger medveten planering bakom. Trodde han verkligen att han var ”off the record” eller lÃ¥tsades han bara det för att fÃ¥ fram ett budskap som annars skulle gÃ¥ förlorat i den politiska kutymens kanslisprÃ¥k? I intervjun anspelar han dels pÃ¥ den gamla territoriella dispyt som har sin grund i sovjettidens indelning av Centralasien, där Samarkand och Bukhara kom att ingÃ¥ i Uzbekistan trots att majoriteten av stadsbefolkningen där har tadzjikiska som modersmÃ¥l. Dessutom tar han upp den nyligen eskalerade energikonflikten i regionen. Där gÃ¥r den huvudsakliga konfliktlinjen mellan ”uppströms” och nedströms”. Uppströmsländerna Tadzjikikstan och Kirgizistan sitter pÃ¥ källflödena till de stora floder som bevattnar lÃ¥glandet i Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Uppströmsländerna vill utveckla vattenkraften, medan nedströmsländerna behöver samma vatten för sin bomullsodling.
Det är denna konflikt som nu eskalerat sedan Uzbekistan i november meddelade sin avsikt att dra sig ur det regionala energisamarbetet och hotade att stänga av energileveranserna till Tadzjikistan under vintern. Tadzjikistan har svarat med att hota att stänga av vattenflödet till Uzbekistan under sommaren. Att Rahmon också anspelar på den gamla etnisk-territoriella konflikten innebär knappast att det inom överskådlig tid kommer att göras några verkliga territoriella anspråk. Uzbekistan har en betydligt starkare och mer välorganiserad armé än grannländerna. Däremot är det tänkbart att han försöker vinna popularitet och stöd hos folket i den pågående energikonflikten. På sikt kanske han också vill underminera Karimovs ställning hos den stora (15-20%) tadzjikiska minoriteten i Uzbekistan. Samtidigt finns det risk att den alltmer nationalistiska politiken i Tadzjikistan kan alienera den uzbekiska minoriteten där. Den nya språkpolitiken som innebär att ryskan förlorar sin status som officiellt språk för interetnisk kommunikation riskerar att göra det svårare för etniska minoriteter att hävda sig i samhället. På sikt finns det alltså risk för etniska konflikter i området och det har förekommit lokala konflikter kring vattendrag i byar nära gränsen mellan de båda länderna.
*I texten pÃ¥ Central Asian News används ordet ”podrat’sia” som betyder ungefär att slÃ¥ss eller strida, men det framgÃ¥r ocksÃ¥ att Rahmon egentligen använde ett grövre uttryck som ”av hänsyn till den politiska korrektheten” bytts ut.
