Nytt läge för gastillförsel till EU

Under den senaste tiden har ett par händelser bidragit till att förutsättningarna för Europas gasförsörjning kan hålla på att förändras.

I dagarna har det sett ut som om ett nytt gaskrig håller på att blåsa upp mellan Ukraina och Ryssland. I onsdags deklarerade Ukrainas energiminister Jurij Bojko på en presskonferens att Ukraina i år kommer att importera 27 miljarder kubikmeter (bcm) gas från Ryssland. Problemet är bara att svaret från ryska statsägda Gazproms ordförande Aleksej Miller blev: ”Gazprom är oroat. Den kontrakterade volymen är 52 bcm.” Enligt avtalen skall ändringar annonseras i god tid. Ukraina hävdar att man informerade Gazprom redan i maj om att importen skulle komma att bli betydligt lägre (2011 importerades ca 40 bcm från Ryssland) och Bojko uppmanar sina ryska partners att lösa eventuella problem på ett ”civiliserat sätt”.

Rysslands president kommenterade att man självklart kommer att lösa frågan ”civiliserat”, d v s genom förhandlingar. Men Ukraina har inget vidare utgångsläge. Även om ekonomin i fjol gick bättre än på flera år med uppskattningsvis runt 5% BNP-tillväxt, tack vare ökad export och goda skördar, ser 2012 osäkert ut, inte minst på grund av EU:s skuldkris. Det skall också ställas i relation till den tvåsiffriga nedgången under krisen 2009. I det läget har landet inte råd med extrakostnader i storleksordningen miljarder dollar. Det Ryssland är ute efter är att köpa in sig i kontrollen av det ukrainska gasledningsnätet, allra helst som i Vitryssland, där Gazprom i november tog över de resterande 50% i Beltransgaz. Men frågan är tabu för ukrainska politiker, även den nuvarande förmodat ryskvänlige Viktor Janukovytj, eftersom det skulle spela bort landets enda starka kort gentemot grannen, kontrollen över rysk gastransport till EU.

Bara veckor innan detta seglade upp har Turkiet på kort tid godkänt två avgörande kontrakt för gastransport. Det ena var den Transanatoliska (Trans Anadolu) gasledningen, som skall föra gas från gränsen mot Georgien i öster till den västra på Balkan och till städerna i västra Anatolien (som idag till stora delar måste försörjas med gas från Ryssland via Bulgarien och den s k Blue Stream över Svarta havet). Gasen kommer fr o m 2017 att flöda från det stora fältet Shah Deniz i Azerbajdzjan och det är också statsägda azeriska oljebolaget SOCAR som står som ägare till 80% i det nya konsortiet för Trans Anadolu (resten ägs av statliga turkiska bolagen TPAO och BOTAŞ). Avtalet får ses som ett genombrott för Azerbajdzjan, som får exportera till de europeiska marknaderna utan att gå via Ryssland, men också för Turkiet, som säkrar tillgång till sin interna gasförsörjning från det azeriska jättefältet.

Tänkta dragningar för Nabucco och South Stream (ill. Samuel Bailey)

Men hur blir det för EU, som också i många år har försökt säkra gas från Kaspiska havet utan att gå via Ryssland (och Iran)? Framför allt har man här slagit på trumman för den s k Nabucco-ledningen, som är tänkt för kaspisk och kanske irakisk gas och skall löpa via Azerbajdzjan, Turkiet och Balkan till Österrike. Problemet är att det har funnits konkurrerande projekt och olika viljor inom EU och även om de flesta transitländerna nu är med på planen är själva gasen inte säkrad, inte heller finansieringen. Därför kan man antingen se Trans Anadolu som en konkurrent som definitivt sänker de planerna – eller så kan den tvärtom komma att utgöra stommen i en kortare framtida variant av Nabucco som ansluter vid turkiska gränsen. Det scenariot är inte helt otänkbart, eftersom den gas som skall tas ut för Turkiets internbehov åtminstone till en början skulle tillåta också den planerade exporten till Europa. I vilket fall som helst har Turkiet skaffat sig en bra position som transitland – och i linje med EU:s önskan att förbigå Ryssland.

Därför var den andra överenskommelsen som slöts mellan Turkiet och Ryssland strax före nyår en aning förbryllande. Där gav man nämligen Ryssland ett efterlängtat klartecken att bygga South Stream (den måste löpa antingen genom Turkiets eller Ukrainas ekonomiska zon i Svarta havet), som brukar betraktas som en direkt konkurrent till Nabucco och vore ett sätt för Ryssland att föra gas direkt till Bulgarien och EU-marknaden. Vladimir Putin var nöjd över att Turkiet gett Ryssland en ”underbar julklapp”. Ingen förklaring har kommit från Ankara om vad man förväntar sig i utbyte, men det verkar inte vara den av Turkiet önskade ledningen för rysk olja från Svara havet till Medelhavet, som skulle kunna avlasta Bosporen från farlig tankertrafik.

Den 8 november vred Angela Merkel och Dmitrij Medvedev gemensamt på kranen vid öppningsceremonin för Nord Stream. När dess båda ledningar genom Östersjön är på plats senare i år kommer 55 bcm årligen att kunna flöda direkt från ryska Viborg till Tyskland och Västeuropa. South Stream i sin tur är beräknad för ca 63 bcm. Det ser alltså för tillfället ut som om Ryssland fått ett överläge i kampen om rutterna för EU-exporten.

Särskilt dåliga nyheter är allt detta för Ukraina. Landets gastransportsystem svarade före Nord Stream för ca 80% av den ryska gastillförseln till Europa och med ett godkännande av South Stream kommer det att bli allt svårare att undvika någon form av avtal med Ryssland, där Gazprom tillåts tillskansa sig kontroll över transportinfrastrukturen. Detta i ett läge då EU inte är berett att ge Ukraina sitt fulla stöd – associationsavtalet skall vara färdigförhandlat, men på grund av åtalet mot Julija Tymosjenko blev det ingen underskrift under EU-Ukraina-toppmötet i december.

Men det är också oklart vad Turkiets tanke är med att godkänna två i mångt och mycket motstridiga projekt nästan samtidigt. Det såg alltså först ut som om man skulle skaffa sig ett läge, där man kan bli en avgörande gaslänk till Europa och dessutom skapa förtroende i den stagnerade EU-medlemskapsprocessen, för att bara dagar senare potentiellt låta rysk gas passera förbi Turkiet. De eventuella eftergifter det spekuleras i att Ryssland skall ha givit – t ex just rätten att minska importkvoten på grund av sviktande behov – lär knappast uppväga de långsiktiga vinsterna av att vara EU:s södra gasventil.

Men – man måste komma ihåg att inget av projekten har påbörjats ännu. Det kan t ex tänkas att det ryska avtalet mest syftade till att öka pressen på Ukraina för att ta över dess gasinfrastruktur och på så sätt göra sig av med hela behovet av att bygga South Stream. Det är också möjligt (se också artikel på Eurasianet) att South Stream är tänkt att tänkt att komplettera med gas utöver den som redan går via Ukrainas nät och i så fall skulle Trans Anadolu (/Nabucco) fortfarande vara en möjlighet.

För EU beror det som sagt på hur stort inflytande Gazprom får totalt sett, men det är tänkbart att flera importmöjligheter nu öppnar sig. Till det skall läggas de nya tekniker som kan göra utvinning av skiffergas lönsam, något som slagit upp nya perspektiv för energiförsörjningen både i USA och delar av Europa de allra senaste åren. Särskilt Polen och en del av de andra centraleuropeiska EU-medlemmarna som idag är nästan helt beroende av Gazprom ser möjligheter i den här satsningen, även om det finns flera miljömässiga invändningar mot utvinningen. Men den efterlängtade diversifieringen i tillförseln kan alltså visa sig få viss hjälp även inifrån.

Det finns dock ingen konsensus inom EU om vilken strategi som är att föredra och den utopiska gemensamma energipolitiken, som skulle kunna göra att EU talade ett tydligare språk i fråga om det östliga grannskapet och Centralasien, lär ligga långt i framtiden även efter den senaste händelseutvecklingen.

 

Armeniens pressade ekonomi (2): Isolering

Jerevan, Forum Eurasien

Centrala Jerevan, en ständig byggarbetsplats under de senaste fem åren

Armeniens huvudstad Jerevan bygger och staden förändras från månad till månad, men det kan inte dölja det faktum att ekonomin är sårbar och nu efter flera års expansion har problem, med en tvåsiffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna överföringar från gästarbetare i Ryssland och stagnation i byggsektorn – men ett av de viktigaste strukturella hindren för framtida utveckling är definitivt den komplicerade relationen till grannländerna.

Armenien har kraftigt negativ bytesbalans, där den viktigaste importen består av naturgas och oljeprodukter. Exporten uppgick 2009 enligt Armenian Development Agency till 698 miljoner dollar*, där Ryssland normalt står för ca 20% (2009 vek dock exporten till Ryssland kraftigt p g a avstannat byggande), medan grannlandet Georgien står för ca 7,5% av exporten. Efter kriget om Nagorno-Karabach 1994 ströps inte bara handeln med Azerbajdzjan, som är det enda land i Kaukasus som kan betraktas som en ”oljeekonomi” med avsevärd potentiell köpkraft, utan även Turkiet stängde gränsen i sympati med sin allierade Azerbajdzjan. Turkiets östra delar vore i normala fall en självklar avsättningsmarknad för armeniska produkter, men i dagsläget går endast ett par promille av landets export till Turkiet.

EU betraktat som helhet är största handelspartner och Tyskland, Nederländerna och Belgien importerar mest av EU-länderna (i det sistnämnda fallet rör det sig om processade diamanter). Men handeln med EU är långt ifrån problemfri. För det första är EU-marknaden svåråtkomlig på grund av formella handelshinder av olika slag; idag har Armenien ett s k GSP+-avtal (en sorts privilegierad handelsstatus med reducerade tullavgifter, men också med flera undantag och villkor). Förhoppningen är dock att det tilltänkta associationsavtalet framförhandlat inom Östliga Partnerskapet (EaP) skall underlätta i det avseendet (för ett par veckor sedan uttrycktes viss förhoppning från EU-kommissionens Armenien-ambassadör om att avtalet ”snart” skall komma att undertecknas). Ett annat problem är dock rent logistiskt, eftersom Armenien inte har direkt tillgång till EU eller dess gränshav, vilket gör att man blir helt beroende av relationen till grannländerna.

I norr ligger Georgien, ett land som varit instabilt under stora delar av den postsovjetiska perioden och där Ossetienkriget 2008 blev ett mycket allvarligt avbräck för Armenien, eftersom gränsen till Ryssland stängdes. En gränsövergång mellan Georgien och Ryssland är nu åter öppen (Lars/Larsi), men vägen är på sina håll dålig och korsar höga bergspass som inte lämpar sig särskilt väl för tunga transporter.

Via Georgien har Armenien också tillgång till hamnar vid Svarta Havet, men landsvägen mellan de två länderna har låg kapacitet. Man tvingas alltså förhandla med Georgien för tillgång till både EU-marknaden och Ryssland (det var mycket för den armenisk-ryska handelns skull Georgien gick med på att åter öppna en gränsstation mot Ryssland). Järnvägen tar en hel långsam natt mellan Jerevan och Tbilisi, medan några minibussar om dagen kör sträckan på fem timmar. Under Sovjettiden gick den snabbaste förbindelsen några kilometer över azerbajdzjanskt territorium och den är nu stängd. Direkt flygförbindelse mellan huvudstäderna har långa perioder inte funnits (för närvarande flyger armeniska Armavia sträckan igen) och det gäller givetvis även till och från Baku i Azerbajdzjan. Till Istanbul finns numera viss flygrafik, men för regionala transporter är den rutten mindre lämplig.

Beroendet av Ryssland är i den här situationen starkt, både direkt och indirekt. Nära 20% av såväl import som export var 2008 med Ryssland, som också har ett generösare frihandelsavtal med Armenien än EU och USA. Landet har ägarandelar i industrier i Armenien och ryska aktörer leder elproduktionen vid det enda kärnkraftverket Metsamor – ett resultat av avbetalningsvillkoren på de lån Armenien beviljats av Ryssland. Förutom handel och direktinvesteringar kommer en stor andel av inkomsterna, framför allt för de fattigare på landsbyden, via överföringar från gästarbetare i Ryssland. När den ryska byggsektorn kraschade 2009 drabbades många gästarbetare hårt (det problemet delar Armenien givetvis med andra ekonomier, som Moldova och länder i Centralasien).

Handeln med Iran har ökat och kommunikationerna dit förbättrats (från att tidigare varit mycket dåliga). En ny gasledning invigdes 2008, som dock inte väntas få full kapacitet förrän ytterligare investeringar har gjorts. Ändå är Iran än så länge en försumbar exportpartner för armeniska produkter, medan knappt 5% av importen kom därifrån 2008.

Karabachkriget i början av 1990-talet var katastrofalt för utländska investeringar i Armenien, särskilt som det fortfarande inte fått någon lösning, men även Georgienkriget 2008 bidrog till att investerare ser Kaukasus som en instabil och oförutsägbar region. Den stora armeniska diasporan (runt 5,5 miljoner att jämföra med 3 miljoner i republiken Armenien) har alltid varit en viktig investorgrupp, framför allt under 1990-talet, även om mycket har varit i form av humanitär hjälp eller exempelvis riktade infrastrukturprojekt.

Regeringens strategi måste vara att i framtiden göra ekonomin så oberoende som möjligt av diasporan och gästarbetarna och försöka finna en diversifiering av handeln för att minska beroendet på enskilda aktörer, men också för att kunna utnyttja den potential som finns nästgårds i form av råvaror, energi, transportrutter och avsättningsmarknader.

I nästa inlägg om den armeniska ekonomin försöker vi ta en titt på de möjligheter och risker som kan tänkas uppkomma den dag gränserna öppnas.

* En sak att ha i åtanke när man tittar på Armeniens utrikeshandel är att den icke erkända Republiken Nagorno-Karabach (NKR) ofta räknas som utland, bland annat exporterar Armenien energi till NKR, medan en del utlandsinvesteringar i Karabach – från t ex diasporan – i själva verket görs i Armenien p g a NKR:s internationellt icke erkända status.

Kazakstan i fokus

Det är inte ofta ett centralasiatiskt land, (med undantag för Afghanistan), får en helsida i svensk dagspress. Kazakstans nyss inledda ordförandeskap i OSSE kan dock innebära en förändring av detta, vilket Jan Blomgrens artikel i dagens SvD visar. Jordbävningen i östra Pamirbergen i Tadzjikistan innebar dessutom dubbelt fokus på Centralasien idag. (Se svd.se)

Blomgren tar sin utgångspunkt i president Nursultan Nazarbajevs kontroversiella plan att hyra ut 1 miljon hektar åkermark i det glesbefolkade landet till Kina, men fortsätter med en mer allmän kommentar om läget i Kazakstan i samband med ordförandeskappet i OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) som inleddes vid årskiftet. Situationen är onekligen intressant. Alla aktörer – Kazakstans regering och opposition, utländska regeringar samt inhemska och internationella NGO:er – kommer att göra allt för att mjölka så mycket som möjligt ur ordförandeskapet. En viktig fråga som kommer att hamna i fokus är förstås mänskliga rättigheter och president Nazarbajevs allt starkare auktoritära tendenser. För oppostitionen har det på sistone också handlat mycket om fördelningspolitik och trovärdiga åtgärder för att föra landet ur den ekonomiska krisen. (Se tidigare inlägg här och här ) Nazarbajevs åtgärder mot krisen har hittills inte kommit folkflertalet till del, och nu är han alltså beredd att som en desperat åtgärd hyra ut delar av landet. Dessutom misstänks han vara på väg att börja sälja uran till Iran, vilket skulle innebära ytterligare påfrestning på de redan ansträngda relationerna till väst.

Men bakom de stolta deklarationerna om mänskliga rättigheter från EU:s sida kan man också ana en intensifierad strid om naturresurser och infrastruktur i Centralasien. Huvudaktörerna här är Ryssland, Kina och EU. I mer än tio år har EU haft en uttalad ambition att att bygga ett nätverk av transportvägar från sydöstra Europa via Kaukasus till Centralasien kallat TRACECA. Samtidigt arbetar Kina, tillsammans med Asian Development Bank, på ett liknande projekt österifrån – ett projekt som ligger före EU:s i fråga om investeringar. Det tredje transportnätverket är den redan existerande  infrastruktur som byggdes upp under sovjettiden, och som därför är inriktad mot Moskva. Rysslands strategi går därför ut på att rusta upp och vitalisera denna infrastruktur. I centrum för dessa strävanden står naturligvis den turkmenska och kazakiska naturgasen, men det handlar också om varutransporter mellan Kina och Europa – även om tåg- och lastbilstranproter knappast kan komma upp i samma volymer som sjötransporterna från Asien. EUCAM (EU Central Asia Monitoring) gav nyligen ut en rapport som förordar en större kraftansamling från EU för att förverkliga TRACECA.

Det ska bli spännande att följa utvecklingen under året och se hur EU lyckas balansera mellan kraven på mänskliga rättigheter och konkurrensen om infrastruktur och resurser med Ryssland och Kina. När EU under hösten lyfte sanktionerna mot Uzbekistan (se tidigare inlägg) skedde det efter ganska blygsamma motprestationer på MR-området från Uzbekistans sida.

Sanjar Umarov frigiven

Den 7/11 frigavs den uzbekiske oppositionsledaren Sanjar Umarov efter fyra år i fängelse, meddelar Fergana.ru. Frigivningen kommer precis en vecka före utgången av de sanktioner mot Uzbekistan som EU för två veckor sedan beslöt att inte förlänga (se tidigare inlägg).

Sanjar Umarov var ordförande för den så kallade Solskenskoalitionen, en sorts nätverk av oppositionella som kom till under våren 2005 på initiativ av det oregistrerade partiet Ozod dehkonlar (ODP) ”Fria bönder”, och som samlade akademiker, affärsmän och människorättsaktivister. Det här skedde ungefär samtidigt med den så kallade blomsterrevolutionen i grannlandet Kirgizistan, men organisationens uttalade mål var inte att byta regering, utan att inleda en dialog med makten om behovet av politiska och ekonomiska reformer.

Tiden kring 2005 var svår och osäker. Händelserna i Kirgizistan fick den uzbekiska regeringen att anlägga en ännu hårdare attityd mot oppositionella krafter, vilket kulminerade i massakern i Andizjan den 13/5 2005. I oktober samma år greps Sanjar Umarov, och dömdes sedermera för organiserande av kriminell grupp, förskingring, skattebrott och andra ekonomiska brott till 14 års fängelse. (I samband med en senare amnesti sänktes hans straff till 7,9 år.  Han nekade till samtliga anklagelser och rättegången anses inte ha levt upp till grundläggande krav på rättsäkerhet.

Att han nu friges efter endast fyra år kan förmodligen ses i samband med att EU beslutat att inte förlänga de sanktioner mot Uzbekistan som infördes efter Andizjan-massakern. Detta i sin tur motiverades från EU:s sida framförallt med att Uzbekistan nu ingår i regelbundna samtal om mänskliga rättigheter. Frigivningen av Umarov kan vara den Uzbekiska regeringens sätt att visa god vilja genom att släppa en symboliskt viktig politisk fånge. Regeringens beteende är dock notoriskt svårtolkat. Häromdagen var jag på ett seminarium där Audrone Perauskiene från Generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd delgav sina erfarenheter av dialogen med Uzbekistan. Vanligtvis, sa hon, passar regeringen på att släppa några politiska fångar inför mötena med EU, men den senaste gången hade man istället gripit ett antal människorättsaktivister som velat lämna en petition till EU-delegationen. 

För den politiska situationen i Uzbekistan har frigivningen av Umarov antagligen ingen nämnvärd betydelse. Det är inte troligt att han tillåts verka politiskt inom landet. Det är än så länge inte klart vilka villkor som gäller för frigivningen. Om han tillåts lämna landet kan han ansluta sig till sin familj i USA och eventuellt fortsätta att verka politiskt från exilen.

EU lyfter sanktionerna mot Uzbekistan

Som väntat beslöt EU:s utrikesministrar igår att upphäva vapenembargot mot Uzbekistan (se tidigare inlägg), den sista av de sanktioner som infördes efter Andizjan-massakern 2005 då ett stort antal demonstranter dödades av säkerhetsstyrkor. (Den officiella dödssiffran är 187, men det verkliga antalet är troligen betydligt högre.)

Beslutet möter hård kritik från människorättsorganisationer, som anser att EU:s trovärdighet skadas om man släpper sanktionerna utan att de ursprungliga kraven har mötts. Amnesty International skrev redan i våras, i samband med 4-årsminnet av Andizjan-massakern ett öppet brev där man  uppmanade EU att inte släppa kravet på en oberoende internationell utredning om händelserna, vilket ingick i EU:s ursprungliga sanktionsbeslut.

Någon sådan utredning har ännu inte kunnat genomföras. Istället motiveras gårdagens beslut med att det skett vissa framsteg på människorättsområdet, såsom avskaffandet av dödstraffet och frisläppandet av ett antal politiska fångar. Det finns dock fortfarande ett stort antal politiska och religiösa fångar kvar i uzbekiska fängelser. Upphävandet av sanktionerna ska framförallt ses som en uppmuntran till vidare framsteg för mänskliga rättigheter.

Troligen är det dock handelsintressen och strategiska överväganden som vägt tyngst för gårdagens beslut. Uzbekistan ses som en potentiellt viktig framtida handelspartner, främst på energiområdet. Att landet på senare tid visat större beredvillighet att upplåta sitt territorium för militärtransporter till amerikanska och europeiska insatser i Afghanistan har säkert också bidragit till att EU kommit att betrakta Uzbekistan som en viktig strategisk partner.

EU på väg att häva vapenembargot mot Uzbekistan

Efter massakern i Andizjan 2005, då uzbekisk militär öppnade eld mot demonstranter och dödade minst 187, men enligt vissa uppgifter flera hundra, inledde EU omfattande sanktioner mot landet. Bit för bit har dessa sanktioner hävts och nu ser det ut som om den sista delen – vapenembargot – också är på väg att tas bort, enligt ett beslutsutkast inför EU:s utrikesministermöte på måndag 26/10, som EU Observer tagit del av.

Enligt det ursprungliga EU-beslutet den 14/11 2005 ska sanktionerna omprövas en gång per år, och nu den 14e november är det alltså dags igen. Delar av de ursprungliga sanktionerna har redan tagits bort. Inreseförbudet för ett antal uzbekiska politiker hävdes redan 2007.

Det preliminära beslutet har mött kritik från människorättsorganisationer. Omprövningen skall, enligt de ursprungliga villkoren från 2005, ske mot bakgrund av en bedömning av utvecklingen i Uzbekistan med avseende på mänskliga rättigheter. Ett mer specifikt krav ställdes på Uzbekistan att acceptera en oberoende internationell utredning om Andizjan-händelserna. Någon sådan utredning har inte skett. Så vad har EU för skäl att häva sanktionerna nu? EU Observer citerar motiveringen i beslutsunderlaget till ministermötet på måndag:

“With a view to encouraging the Uzbek authorities to take further substantive steps to improve the rule of law and human rights situation on the ground and taking into consideration their commitments, the Council decides not to renew the remaining restrictive measures set out in the Council Common Position [of 2008],”

Det tycks alltså som om lyftningen av sanktionerna ska förstås som en uppmuntran till framtida förbättringar av människorättssituationen snarare än en belöning för redan genomförda förändringar. Uzbekistan deltar i återkommande samtal med EU om mänskliga rättigheter, men förutom avskaffandet av dödsstraffet förra året finns hittills inte särskilt mycket konkreta framsteg att peka på. Detta upprör människorättsorganisationer som anser att ett upphävande av sanktionerna i nuläget riskerar att sätta ett dåligt exempel och urholka EU:s trovärdighet.

”The Uzbek government’s record in international relations is not good, inter-regionally or internationally. Their relations with their neighbors swing all over the place. You can buy favor for a short time but is that worth selling out on your principles? It’s not only about what Uzbekistan thinks of the EU, it’s about what Kyrgyzstan, Turkmenistan and Russia sees the EU doing, and what messages it sends.”, säger Jacqueline Hale från Open Society Institute (OSI) till Eurasianet.

EU har hela tiden försökt balansera vikten av principfasthet mot handels- och säkerhetsintressen. Tyskland har länge varit pådrivande för att häva sanktionerna, dels p. g. a. sina handelsintressen i landet, men också, tycks det, utifrån ett ideologiskt motstånd mot sanktionsverktyget. När Uzbekistans relationer med EU och USA försämrades 2005 genom sanktioner och internationella protester närmade sig landet istället Ryssland och Kina. På senare tid har man dock åter ökat samarbetet med västmakterna. Kanske vill EU nu uppmuntra den trenden i tron att detta i längden ska leda till förbättringar också på människorättsområdet.