Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Hög ekonomisk tillväxt i Tibet – Var finns vinnarna?

Den ekonomiska tillväxten i Tibet uppgick till 11, 4 % under de första nio månaderna 2009, vilket skall jämföras med en tillväxt på 7,7 % för Kina som helhet. Investeringarna sköt upp med 33,7 % och detaljhandeln växte med 23,9 % och industriproduktionen ökade med 12 %. Detta är ekonomiska tillväxtsiffror som får vem som helst att bli grön av avund. Har den kinesiska regeringen lyckats med sin utvecklingsstrategi av den västra delen av Kina? Svaret beror troligen i hög grad på vem man frågar i Tibet.

Inkomsterna för stadsbefolkningen ökade 8,5 % till drygt 10 200 kinesiska yuan per person (en yuan motsvarar ungefär en krona) och inkomsterna för landsbygdsbefolkningen ökade med 15,5 % till c:a 2 300 yuan per capita. Bakom dessa siffror döljer sig mycket stora skillnader mellan landsbygd och städer och mellan tibetaner och inflyttade hankineser och kinesiska muslimer. Andrew M. Fischer pekar i sin mycket intressanta bok ”State Growth and Social Exclusion in Tibet” utgiven i Köpenhamn 2005 på NIAS Press ut ett antal problem med den tibetanska ekonomiska tillväxten som är värda att komma ihåg.

Det första gäller sammansättningen av befolkningen i Tibet. Enligt folkräkningen från år 2000 utgjorde tibetanerna fortfarande över 90 % av invånarna i Tibet, militära styrkor oräknade. Den nya folkräkningen 2010 bör ge viktiga svar på hur stor inflyttningen av hankineser varit till Tibet under de senaste åren. Av tibetanerna bor fortfarande 85 % på landsbygden och 15 % i städerna. Utvecklingen av jordbruket har därför särskilt stor betydelse för inkomstutvecklingen för de etniska tibetanerna. Vi ser av statistiken ovan att inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd är mycket stora. Stadsbefolkningen har mer än fyra gånger högre inkomster än landsbygdsbefolkningen. De som bor på landsbygden är till 97 % tibetaner.

Det andra är sammansättningen av tillväxten i Tibet. Den största delen av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren har kommit i servicesektorn och byggsektorn. Tillväxten i servicesektorn har letts av en administrativ expansion av statliga organ samt en tillväxt av detaljhandeln och turistnäringen. Nära fem miljoner turister besökte Tibet under de första nio månaderna 2009. Drygt 90 % av dessa turister var kineser som nästan undantagslöst reser på en organiserad paketresa med en kinesisk resebyrå, bor på hotell ägt av kineser och handlar i kinesiska affärer.

Ett av de stora problemen för tibetanerna i Tibet är den låga utbildningsnivån. Fortfarande har 85 % av befolkningen ingen utbildning eller endast grundläggande utbildning. Utbildningssystemet i Tibet har en för låg andel högstadier och gymnasier som möjliggör för Tibetaner att ta sig ur sin dåliga utbildningssituation. Då en betydande andel av tillväxten kommit inom den administrativa sektorn har de 15 % av tibetanerna som har utbildning klarat sig relativt väl. Inom byggsektorn besätts de kvalificerade jobben nästan undantagslöst av hankineser från andra provinser. Industrin är dåligt utvecklad mycket beroende på det ogynnsamma geografiska läget och kan inte suga upp arbetskraft som i andra delar av Kina.

Jordbruket i Tibet har begränsade möjligheter att suga upp arbetskraft varför en ökande migration från landsbygd till stad tog sin början på 1990-talet i Tibet. Vad tibetanerna möter i städerna är en knivskarp konkurrens från hankineser och kinesiska muslimer om jobben. De flesta som flyttar till Tibet från andra provinser har en i genomsnitt högre utbildningsnivå än tibetanerna. Kunskaper i kinesiska värderas idag högt på arbetsmarknaden i Lhasa och Shigatse. Jobben vid de tillfälliga påhuggen på de många byggena eller som anställd i affär, på hotell eller restaurang går därför ofta inte till tibetaner. Det finns en tydlig tendens att den ekonomiska utvecklingen springer förbi tibetanerna. Tibetanerna riskerar att bli en etniskt baserad underklass i Tibet. För att motverka att denna utveckling krävs omfattande satsningar på utbildning av tibetaner i Tibet och förmodligen att inflyttningen till Tibet begränsas för att under en period lätta på trycket på arbetsmarknaden.

De ekonomiska vinnarna i dagens Tibet är de högutbildade kineserna och tibetanerna. De som kan skaffa sig i ett jobb i den växande stat- och partiadministrationen. Förlorarna är de lågutbildade tibetanerna i städerna och på landsbygden. Risken för ett tibetanskt missnöje är stor och därmed kan den av regimen så högt prisade stabiliteten vara i fara.

Tibetanska kvinnor i historiens utkant

Boken ”Sky Train: Tibetan Women on the Edge of History” av Canyon Sam utgiven av University of Washington Press 2009 skildrar Tibets historia under andra hälften av 1900-talet ur ett kvinnoperspektiv. Boken är definitivt inte en traditionell akademisk framställning utan har en mycket stark och personligt berättande ton. Författarinnan Canyon Sam är amerikansk kines i tredje generationen och boken är också delvis en skildring av hennes uppgörelse med Kina och möte med tibetansk buddhism.

Canyon Sam inleder genom att åka den nybyggda järnvägen till Lhasa i början på 2007. Hon använder tågresan för att ge en personlig och historisk bakgrund till framställningen. Den kinesiska regeringen hade under lång tid önskat knyta ihop Tibet med övriga Kina via en järnvägslinje från staden Golmud i provinsen Qinghai till Lhasa i Tibets. Tibetanerna oroade sig för att stora grupper hankinesiska invandrare skulle följa i järnvägens spår.

Canyon Sams andra besök i Lhasa blir en chock. Hon hade varit i Lhasa 1986 och nu 21 år senare känner hon inte igen sig. Staden har förändrats i grunden och moderna höga hus och hankineser dominerar nu helt gatubilden. Den arkitektoniska förändringen tycks vara något som alla snabbt moderniserande städer går igenom men blir kvävande i Lhasa. Canyon Sam bor hos sina tibetanska vänner och vi får följa en tibetansk familj och hur de försöker bevara sina traditioner i den nya tiden.

Invävt i framställningen finns fyra intervjuer med äldre tibetanska kvinnor. Dessa samtal som författaren i vissa fall inlett 20 år tidigare är vad som ger tyngd åt boken. Bristen på kvinnliga vittnesmål ur den tibetanska historien är ett stort problem. Dessa fyra kvinnor kommer från olika social bakgrund och speglar skiftande öden i samband med det definitiva kinesiska maktövertagandet 1959 när Dalai Lama gick i landsflykt till Indien.

Gemensamt för de intervjuade kvinnorna är att de försattes i en situation där mannen lämnade dem antingen för att gå med i motståndsrörelsen, föra en hög lama över gränsen eller arbeta på annan ort. Kvinnorna blev ensamma kvar att möta det kinesiska införlivandet av Tibet. För de som hamnade i fängelse innebar det 20 år av närmast konstant slavarbete från morgon till kväll med mycket lite mat eller sömn. Den som överlever detta måste vara mycket stark.

En av kvinnorna som satt över 20 år i kinesiska arbetsläger, Sonam Choedron, berättar om lidandet men också om motståndet mot kineserna under fängelsetiden. Trots hårda straff så slutade de kvinnliga fångarna aldrig att tala med varandra. De som var mer högutbildade lärde sina medsystrar att läsa och så ofta de kunde så sökte de tröst och inspiration i sin religion. Det uppstod en stark gemenskap mellan de tibetanska kvinnorna och Sonam Choedron umgås fortfarande med en del av sina gamla cellkamrater.

Rinchen Dolma Taring är känd som författare till boken ”Daughter of Tibet”. Hon blev utsedd till ansvarig för Tibetan Homes Foundation av Dalai Lama. Tibetan Homes var den organisation som organiserade mycket av utbildningen för föräldralösa eller fattiga tibetanska barn efter att den tibetanska exilregeringen slagit sig ner i Dharamsala 1960. Hennes kunskaper i engelska gjorde henne som klippt och skuren för att ta hand om de utländska donatorerna som var förutsättningen för verksamheten.

Boken ”Sky Train” är på samma sätt som biografin över Rebiya Kadeer som jag tidigare recenserat en partsinlaga. Canyon Sam ger ett perspektiv på den tibetanska historien och ställer viktiga frågor inför framtiden. Vad händer med den tibetanska kulturen i Tibet när det tibetanska språket trycks tillbaka? Kommer de tibetanska ungdomarna att helt assimileras av den kinesiska kulturen? De måste bli mer kinesiska än kineserna för att kunna få ett bra jobb. Även Rinchen Dolma Taring oroar sig för det tibetanska språket men då hos exiltibetanerna. Med sitt utbildningsperspektiv ser hon faran för den tibetanska kulturen om kunskaperna i tibetanska urholkas.

För den som vill läsa ett personligt inlägg om den tibetanska historien ur ett kvinnoperspektiv är Canyon Sams bok ett möjligt val. Före egen del hade jag velat läsa mer om de fyra tibetanska kvinnornas berättelser och något mindre om Canyon Sam och hennes tankar och funderingar. En brist är att det saknas en representant i hennes intervjuer för den stora majoriteten av mycket lågutbildade kvinnor som bodde på landsbygden i Tibet. Samma problem gäller Canyon Sams reflektioner kring det moderna Tibet där hon helt grundar sig på sina intryck från Lhasa. Fler böcker kring kvinnornas situation i den tibetanska historien och Tibet idag behövs. ”Sky Train” är ett steg på vägen.

Rebiya Kadeer – Passionerad taleskvinna för uigurerna

Rebiya Kadeer i mitten (2006)

Rebiya Kadeer föddes 1948 i Altajbergen i norra Xinjiang i Republiken Kina. Under senare år har Rebiya Kadeer trätt fram som ordförande för den Uiguriska världskongressen (WUC) och uigurernas mest kända personlighet på den internationella arenan och hon har även besökt Sverige för att vittna om uigurernas situation. Hon är en engagerad förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Kina i allmänhet och uigurernas rättigheter i synnerhet. Hon har också blivit en av den kinesiska regimens främsta måltavlor för kritik och anklagas för att vara separatist och hota moderlandets stabilitet.

Uigurerna i Xinjiang är en sunnimuslimsk minoritet i nordvästra Kina i Xinjiang uiguriska självstyrande region som det officiellt heter. Uigurerna utgör idag cirka 45 % av befolkningen i Xinjiang. De cirka nio miljoner Uigurerna talar ett turkspråk, uiguriska , som är närmast besläktat med det centralasiatiska turkspråket uzbekiska. De står i ett förhållande ungefär motsvarande relationen svenska och danska till varandra. Uiguriskan har en lång litterär tradition med rötter till den berömda ordboken Diwan Lughat at-Turk (Sammanställning över turkarnas spåk) skriven av Mahmud Kashgari och utgiven i Baghdad 1072. Turkietturkiskan, det största turkspåket, skiljer sig betydligt mer från uiguriskan.

Även om Xinjiang redan 1884 formellt blev en provins i Kina var det först med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 som området på allvar kom att infogas i den kinesiska administrationen. Uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang däribland kazaker, hui (kinesiska muslimer), mongoler och kirgiser utgjorde 1949 över 90 % av befolkningen. Det är de oförrätter som Rebiya Kadeer ser drabba den egna befolkningsgruppen som blir drivkraften i hennes kamp för uigurernas rättigheter i Xinjiang. Hennes vanmakt att känna hur uigurerna blir främlingar i sitt eget land.

Boken Die Himmelsstürmerin (Himlastormerskan) kom ut 2007 på Heyne Verlag, 2009 kom en engelsk utgåva med titeln Dragon Fighter och 2010 kom så den svenska utgåvan Kampen mot Draken, se även recension i SvD. Boken tillkom 2006-2007 genom att den tyska författarinnan Alexandra Cavelius genomförde en lång rad intervjuer med Rebiya Kadeer i USA och Tyskland som hon sedan sammanställde till en detaljerad biografi. Hon låter Rebiya Kadeer tala själv om sitt liv och sin kamp för uigurerna. Detta är en passionerad partsinlaga för uigurerna och deras rättigheter.

Boken börjar med en skildring av uppväxten i Altaj och upplevelsen av de olika kampanjerna som drabbade Kina under slutet av 50-talet däribland Det stora språnget framåt 1958-61 och hur familjen fördrevs från sitt hem två gånger 1956 och 1961. Vedermödorna under hungersnöden efter ankomsten till det nya hemmet i Aksu som ligger mellan Kucha och Kashgar på randen av öknen Taklamakan och hur Rebiya Kadeer tvingas in i ett första äktenskap vid 16 års ålder är gripande. Det är den biografiska kärnan kring Rebiya som driver boken framåt.

Bokens senare del handlar om glädjen i det nya äktenskapet med Sidik och Rebiya Kadeers framgångar och motgångar som affärskvinna i 80- och 90-talens Xinjiang, Kina och Centralasien. Hon väljs till allt mer inflytelserika politiska poster i Xinjiang och uppfattas som en engagerad förkämpe och taleskvinna för uigurerna. Hennes frispråkighet och oräddhet är tankeväckande. Den politiska karriärens zenit är hennes tal inför Folkkongressen i Beijing 1999 där hon väljer att lämna in ett falskt manus till censorn för att istället tala fritt ur hjärtat och beskriva uigurernas problem i Xinjiang. Detta är början till slutet på Rebiya Kadeers möjlighet att verka i Kina. Inte lång tid därefter döms hon till åtta års fängelse för att ha lämnat ut statshemligheter till USA.

Beskrivningen av tiden i fängelset är mörk. Rebiya Kadeer själv torteras aldrig men hon tvingas se och höra hur andra bryts ned. Hon uppfattas som för farlig av regimen för att ge sig på direkt. De värsta perioderna under fångenskapen är när hon sitter isolerad och inte får röra sig från sin pall. Hon fruktar då att hon skall bli galen. Besöken från hennes barn räddar henne. Hennes man, Sidik, för en internationell kampanj för att få henne frigiven och 2005 faller Beijing till föga och Rebiya Kadeer tillåts resa ut till USA.

Tonen i boken kan kanske av vissa uppfattas som självgod. Det förekommer många gånger att Rebiya Kadeer berättar vad hon åtsadkommer, vilka svårigheter hon övervinner och hur mycket pengar hon tjänar. Som läsare överser jag gärna med det eftersom jag vill veta mer om den fascinerande personlighet som framträder. En kvinna som går sju år i skolan och under två äktenskap fostrar elva barn och samtidigt lyckats betvinga hindren att var kvinna i en mansdominerad kultur som den uiguriska och tillhöra en etnisk minoritet i Kina och bli Kinas rikaste kvinna. Hon har en historia att berätta.

Rebiya Kadeer har anklagats för att vara terrorist, islamisk fundamentalist och separatist av den kinesiska regimen. Jag tror att Rebiya Kadeer är den begeistrade förkämpe för det uiguriska språket, den uiguriska kulturen och religiösa rättigheter som hon säger sig vara. Hon är en passionerad taleskvinna för den desperation som många uigurer idag känner inför den ökade hankinesiska dominansen i Xinjiang. Regimen borde dra viktiga lärdomar av boken. Det räcker inte att ge uigurerna visst välstånd om dessa ändå uppfattar sig som förfördelade i sitt eget land. Stabilitet måste gå hand i hand med någon form av kulturella och religiösa rättigheter. Situationen är explosiv i Xinjiang som händelserna i Ürümqi i början på juli visar, och att tolkningen skiljer sig markant mellan Kina och västerländska media. En fortsatt okänslighet från kinesisk sida riskerar att frammana just den form av separatism och terrorism som kineserna idag fruktar. Uigurerna måste tillåtas vara uigurer.