Hög aktivitet inför konferens i Kabul

Karta över Afghanistan

Det drar ihop sig till konferens i Kabul. Den 20 juli 2010 skall Afghanistans regering med president Hamid Karzai i spetsen tillsammans med FN stå värd för en internationell konferens om den framtida strategin för Afghanistan, se DN. Bland gästerna märks FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och USA:s utrikesminister Hillary Clinton samt ett 70-tal andra utrikesministrar. Kabulkonferensen är en vidareutveckling av den strategi för ett ökat afghanskt deltagande i och ledning av utvecklingsarbetet som beslöts på Londonkonferensen i januari 2010. Det är inte förvånande att talibanerna vill göra sig påminda och försöka störa konferensen. Söndagen den 18 juli genomförde en cykelburen självmordsbombare en attack i närheten av flygplatsen i Kabul som krävde minst tre dödsoffer, se DN, SvD och VG.

Ett konfidentiellt dokument från FN:s representant i Afghanistan Staffan de Mistura som den engelska tidningen The Independent fått tag på ger närmare uppgifter om några av de punkter som står på dagordningen. Det kanske viktigaste är att tillkännage 2014 som det år då utländska trupper skall dras tillbaka och Afghanska nationella säkerhetsstyrkor själva skall ta ansvar för att upprätthålla ordningen i landets samtliga provinser, se DN och SvD. Detta stämmer ganska väl med de uppgifter om att brittiska trupper skall vara ute ur Afghanistan till 2015 som statsminister David Cameron talat om. Det internationella samfundet skall dock fortsätta att ge olika former av stöd till säkerhetsarbetet i Afghanistan.

The Independent och den danska tidningen Politiken skriver också att en viktig komponent i att vinna kriget mot talibanerna och olika motståndsgrupper är att genom ekonomiska incitament köpa över motståndare på lokal nivå från talibanerna till regeringen i Kabul. För detta ändamål har det avsatts 800 miljoner dollar (6 miljarder kronor) som afghanerna nu skall få disponera. Det är efter beslut och analys på lokal nivå om vilka grupper som kan köpas över som pengarna skall betalas ut. Nato har tidigare hävdat att uppemot 80 % av alla talibansoldater kämpar för pengarnas skull. Detta torde vara en kraftig överskattning och en massövergång som den som skedde i Irak är enligt flera experter osannolik. Målsättningen är att vinna över 36 000 motståndsmän och nå 4 000 samhällen i 22 av 34 provinser. Det tycks alltså enligt FN-dokumentet som om det internationella samfundet kommer att ge president Karzai sitt fulla stöd för en uppgörelse med talibaner och upprorsmän på lokal nivå. Detta är inte ett okontroversiellt beslut i Afghanistan och många som tillhör etniska minoriteter som tadzjiker, hazarer och uzbeker är mycket tveksamma och i vissa fall kritiska till strategin att köpa talibanernas lojalitet. Kvinnogrupper har också påpekat riskerna för de landvinningar som gjorts för kvinnliga rättigheter i Afghanistan om talibanerna tillåts få ett större inflytande.

Politiken har även försökt uppskatta kostnaderna för kriget i Afghanistan bara genom att lägga ihop militärutgifterna för USA, Storbritannien, Tyskland och Danmark sedan 2001 då kriget i Afghanistan inleddes. Utgifterna för bara dessa fyra länder har hittills uppgått till 2 500 miljarder kronor, se SvD och VG. Under motsvarande period har världens sammanlagda utvecklingshjälp till Afghanistan uppgått till 280 miljarder kronor. Detta är en gigantisk summa utvecklingshjälp vid en internationell jämförelse men siffran förbleknar naturligtvis fullständigt när den ställs i relation till kostnaderna för de militära operationerna. Med tanke på de begränsade framsteg som nio års krig fört med sig är det verkligen hög tid att börja fråga sig om såväl militärstrategin som utvecklingshjälpen varit utformade på rätt sätt. Kabulkonferensen känns inte som en omprövning utan mer som ett försök att upprepa Irakstrategin även i Afghanistan. Det är ett vågspel och mycket kan gå fel och alltför mycket förhoppningar och makt koncentreras fortfarande till president Hamid Karzai. Det känns som det internationella samfundet vill dra sig ur så snabbt som möjligt och inte vill starta en process av analys och omprövning.

Clinton i Azerbajdzjan för att starta om relationerna

Baku, Forum Eurasien

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hÃ¥lla pÃ¥ framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger nÃ¥got lättare när USA nu har bättrat pÃ¥ sina relationer till Ryssland igen) och kanske nÃ¥got om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudstÃ¥ndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt gÃ¥r före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus pÃ¥ konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, Ã¥kte till Karabach igÃ¥r och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall ocksÃ¥ sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna sÃ¥ lÃ¥ngt det gÃ¥r binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att fÃ¥ Armenien att acceptera nuvarande lydelse sÃ¥ att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma nÃ¥gonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga pÃ¥tryckningar eller incitament kommer att krävas. FrÃ¥gan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.