SCO allt starkare i kraft av sina medlemsstater

BEIJING, Forum Eurasien

Här i Beijing pågår toppmötet i SCO (Shanghai Cooperation Organisation) som blir höjdpunkten på Kinas ordförandeskap i organisationen. Som Johan Fresk nyss påpekade här verkar dock de intressantaste diskussionerna försiggå bilateralt vid sidan av mötet.

Afghanistan tas nu upp som observatör i organisationen (Iran, Mongoliet, Pakistan och Indien har sedan tidigare observatörsstatus) och internationellt ses kanske Kinas signaler om engagemang i Afghanistan som det viktigaste, både med tanke på USA:s och de allierades militära nedtrappning 2014 och som signal för Kinas eventuella ökade utrikespolitiska roll. President Hu Jintao talar efter samtal med sin motpart Hamid Karzai om ett strategiskt samarbete med Afghanistan, även om relativt lite verkar ha kommit ut i form av nya kinesiska stödpengar.

SCO-toppmötet är förstås förstasidesstoff i Kina (här Beijing Daily)

Pakistans president Asif Ali Zardari kom tidigare till Kina och fick med sig några nya samarbetsavtal, bland annat inom områdena energi och vatten. Zardari upprepade också att Pakistan har för avsikt att söka fullt medlemsskap i SCO, något som måste ses som ännu en markering i den snåriga relationen med USA.

Observatörslandet Irans Mahmoud Ahmadinejad tog till orda om USA:s politik på toppmötet och pläderade för en ny världsordning, medan Ryssland och Kina åter markerade sin inställning att inte intervenera i Syrien. SCO gav också en varning för ”oförutsägbara konsekvenser” om Iran skulle komma under attack pga kärnvapenprogrammet. Vad det gäller SCO:s politiska program verkar det ofta nog inte komma längre än till retorik om avskaffande av USA:s militära hegemoni.

Viktiga multilaterala sammanhang där Irans ledning får vara med och diskutera utan förutsättningar saknas ju nästan helt, så för Teherans del – och den internt ansatte Ahmadinejad personligen – är det viktigt att försöka öppna nya kanaler till legitimitet.

Man kan också notera att Uzbekistans president Islam Karimov, som ofta uteblivit eller obstruerat regionala samarbeten – framför allt det ryskledda CSTO – nu deltar och har positiva saker att säga. Uzbekistan trivs uppenbarligen bra när Rysslands och Kinas enskilda ambitioner får kompromissa något i större samarbeten. Även Turkmenistans  president Gurbanguly Berdimuhamedow som inbjuden hedersgäst tog tillfället i akt och betonade den fredsbyggande aspekten av den gaspipeline, TAPI, från Turkmenistan till Indien via Afghanistan och Pakistan, som energiministrarna från de fyra länderna nyligen tecknade avtal om i kaspiska Awaza.

Oavsett hur mycket SCO som organisation uträttar håller den på att bli viktig enbart i kraft av vilka länder som bjuds in att diskutera – och vilka som inte får det.

 

Som avslutning några officiella uttalanden av medlemsländernas presidenter, som var och ett på sitt sätt kanske också återspeglar små skillnader i synen på organisationens mål (i översättning från China Daily):

Medlemsstaterna bör göra gemensamma ansträngningar för att göra SCO till ett harmoniskt samfund, en fästning för regional säkerhet och stabilitet och en drivande kraft för att främja regional ekonomisk utveckling.

Hu Jintao, Kinas president

 

SCO bör stärka säkerhetssamarbetet, fördjupa det ekonomiskt samarbetet, uppmuntra utbyten mellan människor och öppna sig mot externa parter och internationella organisationer.

Vladimir Putin, Rysslands president

 

SCO kommer att stå starkt i kampen mot terrorism, separatism och extremism liksom mot internationell nätbrottslighet.

Nursultan Nazarbajev, Kazakstans president

 

SCO bör sätta upp ett särskilt konto och en utvecklingsbank för att underlätta för energi, handel och transport i regionen.

Almazbek Atambajev, Kirgizistans president

 

Medlemsstaterna bör sammanställa sina erfarenheter och stödja varandra så att SCO blir en stor familj av säkerhet, lycka, harmoni och välstånd.

Emomali Rahmon, Tadzjkistans president

 

Toppmötet kommer att ytterligare öka det pragmatiska samarbetet och hjälpa medlemsstaterna att hantera nya hot och utmaningar och säkra att regionen blir säkrare och fredligare.

Islam Karimov, Uzbekistans president

Ingen “Jasminrevolution” i Kina – Lhasa och Ürümqi hårdbevakas

Under några veckors tid har det förekommit spridda uppmaningar på Internet i och utanför Kina att folk på söndagarna skall samlas på utvalda platser för att protestera mot den kommunistiska regimen i Beijing. Dessa uppmaningar har naturligtvis inspirerats av de protester och stora omvälvningar som ägt rum i arabvärlden. I Kina har resultaten av uppmaningarna varit små eller helt uteblivit, se DN, GP och SvD. De kinesiska myndigheterna har dock tagit hotet på stort allvar och kommenderat ut mycket stora mängder beväpnad polis i Beijing och Shanghai men också i de känsliga städerna Lhasa i Tibet och Ürümqi i Xinjiang. I både Tibet och Xinjiang finns minoriteter om vilkas lojalitet till moderlandet makthavarna i Beijing inte är helt övertygade. Rapporterna från Lhasa och Ürümqi talar om en kraftigt ökad polisbevakning och patrullerande polisbilar i städerna 24 timmar om dygnet. Några rapporter om protester har ännu inte förekommit.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Kinas president i Uzbekistan på statsbesök

Karta över Uzbekistan

Kinas president Hu Jintao avlägger ett officiellt statsbesök hos president Islam Karimov i Tasjkent. Besöket sker i samband med att Shanghai Cooperation Organization (SCO) skall hålla sitt årliga statschefsmöte som 2010 hålls i den uzbekiska huvudstaden. Förhållandet mellan Kina och Uzbekistan är gott och den kinesiska principen att aldrig kritisera varandras interna angelägenheter passar president Karimov utmärkt. Handeln mellan Uzbekistan och Kina uppgår till ungefär två miljarder amerikanska dollar och har ökat kraftigt de senaste åren. För två auktoritära regimer är den här typen av besök ett sätt att befästa och bekräfta relationerna mellan länderna. Kineserna är mycket noga med att inte åsidosätta ledare av Karimovs typ. För Uzbekistan är det viktigt med goda relationer till mäktiga länder som kan ge tydliga fördelar för landet i umgänget med USA och EU. Upptrappningen av kriget i Afghanistan är ett annat trumfkort för president Karimov.

Relationerna handlar främst om energi, handel och säkerhet. I december 2009 öppnades en ny gasledning mellan Turkmenistan och Kina som går via Uzbekistan och Kazakstan. Just nu pågår utbyggnaden av det andra röret för att dubbla kapaciteten till 2011. Här handlar det om att säkerställa goda relationer till Uzbekistan och erbjuda landet att exportera om det skulle bli uzbekisk gas tillgänglig i framtiden. Kinas behov av alternativ till kol är närmast omättliga. Handeln med Uzbekistan är fortfarande blygsam men genom mjuka krediter från Kina har bland annat lok levererats till den uzbekiska järnvägen. Bomull är en annan viktig importvara från Uzbekistan för Kina. Satsningar på utbyggnad av infrastruktur för att underlätta handelsutbytet sker redan indirekt genom kinesiska vägbyggen i Xinjiang och stöd till infrastruktur i Kirgizistan och Tadzjikistan.

En av de viktigaste frågorna för Kina är samarbetet kring säkerhet i regionen. Kampen mot de tre onda: terrorism, separatism och extremism som Uzbekistan och Kina enades om känns igen från den inrikespolitiska retoriken i Kina. Det är vad oppositionella i Tibet och Xinjiang brukar anklagas för. Kina och Uzbekistan delar också på officiell nivå en mycket stark misstro mot alla  former av islam som avviker från den av regimen sanktionerade. Andra områden som ligger kineserna varmt om hjärtat är säkerheten på världsutställningen i Shanghai som pågår till 31 oktober 2010 och säkerheten på de asiatiska spelen i Guangzhou (Kanton) under november 201o, vilket också nämndes i den officiella kommunikén. Varje sida får med sina hjärtefrågor men denna gång verkar det som kineserna hade flest. Ett besök som skall noteras och läggas till handlingarna som en av många pusselbitar i ländernas relationer.

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar