Klicka här för ett antal tidigare inlägg om Umarov, inklusive en kort biografi.

Umarov hävdar i videon att den spelats in samma dag som attentatet, men av någon anledning har det dröjt tills igår innan Kavkaz Center fått den per mail för publicering. Umarov talar ryska och ger inte direkt ett stridslystet intryck, snarare verkar han trött. Han uppehåller sig länge vid den globala kampen mot oförrätter begångna mot muslimer, men lovar också att attentaten skall fortsätta ”tills Ryssland lämnar Kaukasus”.

Ryska säkerhetstjänsten FSB avböjer att kommentera med hänvisningen att ”vi kommenterar inga uttalanden från terrorister”. Däremot uppgav FSB:s chef Aleksandr Bortnikov härom dagen att man gripit ett antal personer i Moskva och myndigheterna sade sig också ha identifierat självmordsbombaren, utan att vilja uppge hans identitet.

Men ryska media tror sig via läckta bilder på förövarens huvud ha identifierat mannen som en 20-åring, Magomed Jevlojev, från Ingusjien. Denne skall under namnet Seyfullah (islamistkrigarna antar normalt nya namn när de engagerar sig i ”emiratets” aktiviteter) ha förekommit i en annan video som publicerades av samma sajt i fredags. Där sitter han tillsammans med Umarov, som ”beklagar” att Seyfullah skall fara till Ryssland och offra sig i kampen (exakt hur specificeras dock inte). Om det är riktigt, är det naturligtvis ett tecken på att Umarov personligen varit inblandad eller informerad.

”Jag gråter för att vi som amirer tvingas skicka iväg de bästa av de bästa på denna specialoperation.” — Doku Umarov i video publicerad 4 februari

Umarov säger också att de inte har hundratals som är redo att offra sig på detta sätt, men att de kommer att hitta 50-60 villiga och kan slå till varje månad eller till och med varje vecka.

Gordon M Hahn, som bl a undervisat i rysk politik vid Stanford och specialiserat sig på att följa islamisterna i Kaukasus, konkluderar av den tidigare videon att dådet antagligen utförts av den s k Riyad us-Saliheen-brigaden. Det är en gruppering som grundades med syfte att genomföra attacker genom istishkhad, martyrskap, och leddes av den tjetjenske krigsherren Sjamil Basajev i inledningen av Andra Tjetjenienkriget 1999. Efter kriget insomnade gruppen, men återupplivades av Umarov 2009, nu utan specifikt tjetjenska förtecken. Bland annat har man tagit på sig flera dåd i de nordkaukasiska republikerna, men också förstörelsen av Sajano-Sjusjensk-dammen vid Jenisej i Sibirien 2009, som officiella utredningar visade var en olycka.

Det har också ibland funnits anledning för islamisterna att marknadsföra sitt inflytande. De olika grupperna inom paraplyet som utgör det löst sammanlänkade ”emiratet” fick känna på ett antal bakslag de senaste åren, där flera högt profilerade ledare slogs ut av ryska säkerhetsstyrkor. Det kulminerade i en splittring i augusti 2010 (se tidigare inlägg), då ett antal yngre tjetjenska krigare bröt sig ur leden och av allt att döma konfronterade Umarov.

Ingen enstaka händelse

Men den lokala aktiviteten har snarast ökat och 2010 blev ett mycket blodigt år i norra Kaukasus. Som Kalle Kniivilä skriver kan det faktiskt med fog betraktas som ett pågående inbördeskrig, där republikanska och federala polisiära och militära styrkor, inklusive specialförband ledda av FSB, ställs mot allt mer innovativa terroristattacker – exempelvis i förra veckan då ”vägskyltar” för ”emiratets” olika delar plötsligt satts upp, apterade med sprängladdningar. Oftast, men inte alltid, är det lokala poliser och myndigheter som är måltavlorna.

Enligt beräkningar gjorda av nyhetssajten Kavkazskij Uzel (Kaukasiska Knuten) omkom 754 personer och 956 skadades i väpnade konfrontationer i norra Kaukasus under 2010. Av dessa förklarades 349 tillhöra militanta grupperingar, 225 säkerhetsstyrkorna, medan 180 skall ha varit civila offer. Totalt inträffade 238 explosioner och terrorattacker – alltså i medeltal nästan fem varje vecka.

Det finns siffror – som t ex refereras av Kremls internationella språkrör Russia Today - som säger att terrordåden har avtagit på senare tid, men det beror i så fall på att man omdefinierat vad som klassas som terrorism i den officiella statistiken. På det sättet kunde man t ex visa att inget enda terrordåd begåtts i Tjetjenien under de nio första månaderna i fjol (däremot ett par hundra incidenter ”av terroristkaraktär”) – läs mer hos RFE/RL.

De flesta attackerna skedde i Dagestan, följt av Ingusjien. I båda dessa republiker ökade aktiviteten i och med att Tjetjenien under Ramzan Kadyrov med stort militärt och monetärt stöd från Moskva hjälpligt pacificerades under 2000-talet. Nu har även antalet attentat i Tjetjenien åter börjat stiga, trots att Putin 2009 officiellt förklarade antiterroroperationerna där avslutade.

Explosion – sedan tystnad

Men märkligt nog är det mellan de spektakulära dåden i Moskva som om inget särskilt försiggick, som om det inte pågick ett krig inom landets gränser. Möjligen kan situationen jämföras med kartellkrigen i Mexiko. Liksom där kan huvudstadsbon med åren ha invaggats i en tilläckligt stabil föreställning om att hur mycket blod som än spills gäller det alltid någon annan, någon annanstans.

Det finns säkert flera tänkbara orsaker till att de här problemen inte får den uppmärksamhet de förtjänar. Människor har vant sig vid tanken på att det alltid kommer att förekomma ett visst mått av problem längs den södra gränsen. I stort sett sedan Ryssland stod som självständig stat 1991 har ju problemen existerat och trots allt, jämfört med den aktiva fasen av Tjetjenienkrigen – flygbombningarna, flyktingarna, raserade städer, kidnappningar, ett otal ryska ungdomar som sänds i döden utan tillräckliga förberedelser – är väl detta att föredra? Särskilt som de viktigaste media sällan tar upp ämnet till granskning. Det man inte vet om har man inte heller ont av.

Men jag misstänker också att en stor del av apatin – och här har vi en avgörande skillnad mot Mexiko – ligger i att vad man än anser om hur de styrande hanterar problemet – och rimligen finns det många som tycker att den officiella versionen om att problemet är på väl mot lösning börjat klinga ganska ihåligt – har man ingen möjlighet att påverka situationen. Det krävs mycket för att engagera sig i något som med stor sannolikhet är utsiktslöst inom överskådlig tid. Då är det lättare att vända bort blicken.

Man måste komma ihåg att den här konflikten, till skillnad från vad både Kreml och ledarna som försöker hålla ihop det s k ”emiratet” säger, aldrig i första hand har varit en del i ett världsomspännande jihad. Det är naturligtvis svårt att veta, men antagligen tänker inte en ”islamist” i Kaukasus i första hand på den muslimska umma, gemenskapens, bästa och Guds vilja i världen när han går med i en stridande grupp. Ofta handlar det nog snarare om en personlig oförrätt, kanske en släkting som dödats i en av otaliga specialoperationer i området, eller en känsla av att inte lyckas göra rätt för sig i det traditionsbundna samhället – vilket inte är ovanligt i norra Kaukasus, regionen med störst arbetslöshet i hela Ryssland.

Dessutom har det under åren utvecklats en sorts inneboende dynamik, eller statik snarare, i förhållandet mellan separatister och styrande. Våld föder våld självklart, särskilt som de allra flesta likvideringar av ”banditer” sker utanför rättssystemet, medan de senare naturligtvis sällan försöker utöva påverkan på myndigheterna med lagliga medel.

Men det är också lätt att hemfalla till spekulationer om att det finns inofficiella överenskommelser grundade i gemensamma utbyten. I den extremt korrupta självstyrande ”staten” Tjetjenien som existerade mellan Tjetjenienkrigen (1996-99) var de lokala myndigheterna involverade i stora mängder olaglig verksamhet, där de som vann på situationen ofta satt i maktens korridorer i Moskva. Dessutom har de obehagliga spekulationerna om Kremls utnyttjande av terrorism för att stärka den egna makten återkommit flera gånger. Framför allt Vladimir Putin har anklagats för att utnyttja detta kort för att behålla sin ställning – eller som i fallet med Andra Tjetjenienkriget, att konsolidera den. Att denna metod fortfarande skulle fungera, som Jelena Milasjina från oberoende Novaja Gazeta skrev för ett par dagar sedan, kan man kanske däremot ifrågasätta. Annat då än att den bidrar till apatin och den politiska cynismen.

En ny ton – någon som lyssnar?

Det måste dock sägas att det har hörts flera gånger från Kreml (d v s Dmitrij Medvedev) de senaste två åren att detta verkligen är ett nationellt problem och att det är högsta prioritet att ta itu med det. Han försökte också en ny taktik genom att skapa ett nytt separat federalt distrikt för Nordkaukasus i början av 2010 (se tidigare inlägg) och som chef tillsätta Aleksandr Chloponin, som inte stammar från säkerhetsstrukturerna eller lokala maktskikt utan varit affärsman och guvernör i Sibirien. Utnämningen av Junus-bek Jevkurov i det oroliga och mycket fattiga Ingusjien var också ett försök i den riktningen.

Dessutom har stora satsningar på ekonomin börjat göras – något som om inte annat är ett måste för att komma tillrätta med säkerhetssituationen inför OS i närliggande Sotji 2014. Bland annat har man satt av 2 miljarder dollar ur statsbudgeten till nya skidorter och infört skattebefriade zoner.

Problemet är bara att strategin hittills inte ser ut att fungera. Den typen av satsningar har oftast gjorts i de relativt stabila västra delarna av Kaukasus, medan det i den oroliga östern med hög abetslöshet hittills inte finns tillräckligt med skattebetalande företag att befria (faktum är också att separatismen på sistone sett ut att sprida sig västerut, till republiken Kabardino-Balkarien). Det i sin tur har ett direkt samband med den lokala korruptionen och bristen på rättssäkerhet, faktorer som dessutom gör att resultaten av eventuella investeringar inte på ett effektivt sätt når lokalbefolkningen.

Är kontentan då att varken Putins eller Medvedevs strategi fungerar? Är Kreml dömt att misslyckas i Norra Kaukasus?

Antagligen ändå inte. Även om konflikterna har återkommit under de ca 150 år Ryssland aktivt behärskat regionen, kunde mycket antagligen ha blivit annorlunda om kaoset vid konsolideringen av den ryska staten runt 1991 och tragedin i Tjetjenien kunnat undvikas. Även idag, eller åtminstone i morgon, kan det bli möjligt.

Men så länge regionens gräns mot Georgien är stängd för (laglig) handel och Abchazien och Sydossetien verkar i ett halvlegalt limbo, så länge allmänheten i Ryssland uppmuntras att se ordet ”kaukasier” och läsa problem, så länge kriminella inte straffas inom rättssystemets ramar, så länge lokalbefolkningen inte känner tilltro till ett opartiskt våldsmonopol eller har en möjlighet att påverka sin egen framtid på lagligt sätt, då kommer det inte att bli lätt.

Men låt oss hoppas på i övermorgon ändå.

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

Interfax och gazeta.ru rapporterar att man säger sig ha hittat Tichomirovs pass, men hittills har hans död inte bekräftats av rebellernas vanliga internetkanaler. Det är för övrigt inte första gången Burjatskij rapporteras död. Efter en blodig självmordsattack mot ett polishögkvarter i Ingusjiens största stad Nazran 17 augusti fjol då 25 personer dog och 260 skadades rapporterade separatisttrogna Kavkaz Center att han lidit martyrdöden.

Förutom det attentatet, ett av de värsta på senare tid, anklagades han bland annat för inblandning i mordförsöket på Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov i fjol och har av ryska experter kallats för den underjordiska islamiströrelsens huvudideolog i Kaukasus.

Hans bakgrund är något ovanlig. Han föddes i det mongoliska Burjatien öster om Ural (därav hans tillnamn), son till en buddhistisk far och ortodox mor. Redan som 15-åring konverterade han under inflytande av ingusjiska vänner och studerade sedan sunniislam i Arabvärlden innan han återvände till Ryssland. ”En man som först var buddhist, sedan kristen och nu kallar sig muslim! På kort tid har han bytt religion tre gånger. Vad kan han veta om islam?”, raljerade Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Samtidigt har även han fått erkänna att sedan Burjatskij anslöt sig till Doku Umarov – ledaren för det av denne själv utropade Kaukasiska Emiratet – har rörelsen fått ett propagandauppsving. Förutom att han i kretsarna räknas som ideologiskt ståndaktig med missionära ambitioner är han ovanligt medial. Otaliga videoinspelningar har spritts, där 27-åringen med det fördelaktiga utseendet metodiskt propagerar för kampen mot otrogna och avfällingar.

Så även om Burjatskij inte räknas som en av de militära ledarfigurerna kan islamisterna, om hans död bekräftas, ha förlorat en av sina bästa medlemsvärvare.

Under torsdagen uppgavs tio stridande, eller bandity vilket är det uttryck ryska media ofta använder, ha dödats. Nu rapporteras om omkring 20 döda, samt en skadad soldat. Militärledningen har inte medgett några förluster i operationen. Dessutom har fyra civila tjetjener dödats, enligt Ingusjiens presidentadministration, något man officiellt har bett grannrepubliken om ursäkt för. Kavkazskij Uzel citerar obekräftade källor som hävdar att civila dödsfall orsakades av att specialtrupperna sköt precisionslöst från helikopter.

Operationerna utfördes enligt RIA Novosti av en specialstyrka sammansatt av medlemmar från federala säkerhetstjänsten FSB, inrikestrupperna och reguljära armén och inriktar sig på militanta grupperingar i byar i den östliga Sunzja-regionen nära Tjetjenien.

Grannrepubliken Tjetjeniens inrikesministerium har förstärkt gränserna och president Ramzan Kadyrov har erbjudit hjälp med specialförband. I Tjetjenien dödades häromdagen flera soldater och rebeller i eldstrider i Tjetjenien, men Ingusjien har plågats av betydligt fler attacker än Tjetjenien sedan Moskva officiellt avslutade de tjetjenska antiterroroperationerna i april 2009. Kadyrov har också erbjudit sig att sätta upp gränsöverkridande specialförband för att ”utrota” banditerna.

Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov gav för ett par dagar sedan innan operationen startade de stridande möjlighet att lägga ner vapnen i utbyte mot mild behandling. Han besökte under fredageftermiddagen idag besökt området och sade då enligt presidentens officiella sajt:

”Specialoperationen är nära sin fullbordan. 18 medlemmar av olagliga, militanta formationer, som inte lämnade invånarna i närliggande samhällen i fred, har oskadliggjorts. Vårt främsta mål är att stabilisera situationen i republiken och i Kaukasus som helhet och säkra ett tryggt liv för våra fredliga invånare.”

Enligt FSB rör det sig om en grupp militanta anhängare till separatistledaren Doku (Dokka) Umarov, som numera allmänt anses vara ledaren bakom mycket av motståndsaktiviteterna i Norra Kaukasus. Han var under en period 2006-07 ledare för tjetjenska motståndsrörelsens alternativa republik (den s k Tjetjenska Republiken Itjkeria), men 2007 rapporterade separatistiska tjetjenska media att han utropat det Kaukasiska Emiratet, en shariastyrd stat innefattande hela Norra Kaukasus, som skall förverkligas med olika metoder genom kamp mot ”de otrogna”. Umarov tog tidigare avstånd från terrorism, men efter att Emiratet utropats och tjetjenske exilledaren Ahmed Zakajev brutit med honom, verkar rörelsen ha radikaliserats. Dess anhängare tog bl a på sig skulden för tågbombningen av Nevskij Express 27 november 2009, som skördade 28 offer.

Identiteten på dödade och tillfångatagna i den pågående operationen har inte tillkännagivits, men enligt Kommersant har rebellaktiviteten i de omringade byarna ökat på sistone och det spekulerades inledningsvis om att även Umarov själv kunde finnas bland dem.

Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Ausjev, en lokal affärsman, var tidigare engagerad i opposition mot regeringen i Ingusjien och drev bl a internetsajten ingushetia.ru, där man rapporterade om kidnappningar och övergrepp, efter det att förre ägaren Magomed Jevlojev skjutits till döds under polisarrest i fjol. Numera drivs den vidare under ingushetia.org, medan ingushetia.ru är republikregeringens officiella sida. Tatiana Loksjina vid ryska Human Rights Watch säger enligt Associated Press att Ausjev började engagera sig aktivt i människorättsfrågor efter det att hans egen son kidnappats 2007. Sedan dess har han utsatts för olika typer av repressalier; arrestering, husrannsakan och, enligt egen utsago, ett kidnappningsförsök för en månad sedan.

Ingusjien (tidigare även Ingusjetien) är Rysslands till ytan minsta delrepublik med en halv miljon invånare, belägen mellan Nordossetien och Tjetjenien, vilket Ingusjien var en del av fram till Sovjetunionens upplösning. Till skillnad från tjetjenerna, som språkligt och kulturellt är mycket närstående (båda tillhör de så kallade nach-språken, en gren av de nordostkaukasiska språken), valde man dock att skriva på federationsavtalet med Ryssland och undvek direkt inblandning i de två förödande krigen där. Däremot utbröt ett kortare gränskrig med Nordossetien i början av 1990-talet och stora flyktingströmmar från Tjetjenien samt den gemensamma historien har gjort att man liksom i grannrepubliken haft ett starkt stöd för diverse motståndsrörelser.

Men på sistone är bilden av situationen i Ingusjien inte lika enkel. Republiken styrdes under 2000-talet av Murat Ziazikov, en f d KGB-officer som blev starkt impopulär på grund av korruption och det ökande våldet. Därför utsåg i oktober i fjol Dmitrij Medvedev Junus-bek Jevkurov till republikens president. Sedan dess har också en del av oppositionen, inklusive Maksjarip Ausjev, bestämt sig för att samarbeta – på regeringstrogna ingushetia.ru gör Jevkurov idag ett officiellt uttalande där han uttrycker sitt deltagande med Ausjevs närstående och lovar att alla krafter skall sättas in för att klara upp dödsfallet. Han säger också att avsikten med dådet är att destabilisera situationen i republiken.

Det är något som de flesta redan anser har skett för länge sedan. Jevkurov var själv mycket nära döden efter ett bilbombsattentat den 22 juni i år och efter sju veckors vård i Moskva arbetar han fortfarande på att bli återställd.

Det finns alltså andra aktörer som inte ser med blida ögon på utvecklingen under Jevkurov. Oftast misstänks islamistiska rörelser, som dock ofta liksom i Tjetjenien underblåses av självständighetssträvanden. Ett exempel på den nya utvecklingen är att f d oppositionella ingushetia.org nu också utsätts för hot som antas härstamma från militanta rörelser. I sammanhanget nämns Ingusjiska Jama’at, en organisation som härstammar från det andra Tjetjenienkriget och antas vara del av Kaukasiska Fronten, som strävar efter att upprätta ett islamiskt emirat innefattande hela norra Kaukasus.

Vilka krafter som än ligger bakom dagens attentat har Norra Kaukasus ytterligare förvärrat sitt redan tragiska facit bara under de senaste månaderna vad gäller mord på rättsaktivister. I juli kidnappades och mördades den kända medarbetaren vid ryska människorättsorganisationen Memorial (som i veckan belönades med EU:s Sacharov-pris) Natalja Estemirova i Ingusjien och i augusti mötte Zarema Sadulajeva och hennes man, som arbetade med traumatiserade barn och ungdomar vid en hjälporganisation i Tjetjenien, samma öde. Inget av morden har hittills klarats upp.