En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2008).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2010 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2007 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2004, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2009) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas – och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen – i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2007 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit – som många andra vid den tiden – att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2001 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus – Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motståndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över området, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt språk, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turkspråkstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsågs också till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansåg sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det på sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda på att Astemirovs död inte förändrar så mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag på sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips från en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger någon form av resultat i form av vikande våld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hårdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men också att motståndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. Så länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhållande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

Interfax och gazeta.ru rapporterar att man säger sig ha hittat Tichomirovs pass, men hittills har hans död inte bekräftats av rebellernas vanliga internetkanaler. Det är för övrigt inte första gången Burjatskij rapporteras död. Efter en blodig självmordsattack mot ett polishögkvarter i Ingusjiens största stad Nazran 17 augusti fjol då 25 personer dog och 260 skadades rapporterade separatisttrogna Kavkaz Center att han lidit martyrdöden.

Förutom det attentatet, ett av de värsta på senare tid, anklagades han bland annat för inblandning i mordförsöket på Ingusjiens president Junus-bek Jevkurov i fjol och har av ryska experter kallats för den underjordiska islamiströrelsens huvudideolog i Kaukasus.

Hans bakgrund är något ovanlig. Han föddes i det mongoliska Burjatien öster om Ural (därav hans tillnamn), son till en buddhistisk far och ortodox mor. Redan som 15-åring konverterade han under inflytande av ingusjiska vänner och studerade sedan sunniislam i Arabvärlden innan han återvände till Ryssland. ”En man som först var buddhist, sedan kristen och nu kallar sig muslim! På kort tid har han bytt religion tre gånger. Vad kan han veta om islam?”, raljerade Tjetjeniens president Ramzan Kadyrov.

Samtidigt har även han fått erkänna att sedan Burjatskij anslöt sig till Doku Umarov – ledaren för det av denne själv utropade Kaukasiska Emiratet – har rörelsen fått ett propagandauppsving. Förutom att han i kretsarna räknas som ideologiskt ståndaktig med missionära ambitioner är han ovanligt medial. Otaliga videoinspelningar har spritts, där 27-åringen med det fördelaktiga utseendet metodiskt propagerar för kampen mot otrogna och avfällingar.

Så även om Burjatskij inte räknas som en av de militära ledarfigurerna kan islamisterna, om hans död bekräftas, ha förlorat en av sina bästa medlemsvärvare.

Uppgiften började spridas via Radio ozodlik, (den uzbekiskspråkiga avdelningen av Radio Liberty), som förra lördagen mottog ett anonymt SMS-meddelande. I måndags kontaktade den anonyme uppgiftslämnaren åter radiostationen och gav mer detaljerade uppgifter. Han påstod sig ha tillhört Yo‘ldoshs livvaktsstyrka och berättade att IMU-ledaren omkommit efter en raketattack från ett obemannat amerikanskt flygplan i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti.

Tohir Yo‘ldosh bildade, tillsammans med vapenbrodern Juma Namangani ungdomsrörelsen Adolat, ”rättvisa” i den uzbekiska Fergana-regionen i början av 1990-talet. Adolat fungerade från början som en sorts medborgargarde. Inspirerade av radikala islamistiska idéer fick gruppen snart mer långtgående ambitioner och krävde att Uzbekistan skulle omvandlas till en islamisk stat. Karimov-regimen visade sig dock stabilare än Adolat hade räknat med, och Yo‘ldosh och Namangani flydde till Tadzjikistan där de under några år kämpade i inbördeskriget. I slutet av 1990-talet tycks de ha återvänt till Uzbekistan under en period och bildat Islamic Movement of Uzbekistan (IMU). Gruppen kopplades samman med en serie bombningar i Tasjkent 1999, men därefter förflyttade man sig åter ut ur landet – denna gång till det talibanstyrda Afghanistan.

Juma Namangani dödades redan tidigt under de USA-ledda attackerna i Afghanistan 2001, och IMU ansågs länge vara svårt decimerade. Under senare tid har gruppen åter varit i ropet. Videoinspelningar med Tohir Yo‘ldosh har spritts där han hotar med jihad i Pakistan. IMU har enligt uppgift byggt upp en styrka av ca 5000 gerillakämpar som har sitt högkvarter i Waziristan nära den afghanska gränsen. IMU anses vara nära kopplade till både Talibanerna och al-Qaida och Yo‘ldosh har ibland betecknats som ”en av al-Qaidas högsta ledare”, men exakt vad det innebär preciseras sällan. Att en grupp har ”kopplingar till al-Qaida” har närmast blivit ett vanemässigt uttryck när man talar om militanta islamister, och med den allmänna förvirring som råder kring vad al-Qaida egentligen är kan det vara klokt att undvika sådana formuleringar.

Vad Yo‘ldoshs död innebär för IMU och för militanta islamistiska upprorsrörelser i Centralasien i allmänhet kan man bara spekulera i. Strategin med raketattacker mot utvalda motståndsledare har hittills mest lett till oskyldiga offer, vilket i sin tur har inneburit ett starkare stöd för de militanta grupperna.

*Tohir Yo‘ldoshev/Yo‘ldosh är den uzbekiska stavningen av namnet (med och utan rysk ändelse). I internationella media ser man vanligen den rent ryska formen som i transkribering stavas Yuldashev/Yuldash och förnamnet Tahir istället för Tohir.

HTI har funnits i över 50 år och är spritt i stora delar av världen. Grundaren, palestiniern Taqiuddin an-Nabbani var delvis inspirerad av det egyptiska Muslimska brödraskapet (Al-Ikhwan al-Muslimun), men HTI fick snabbt en tydligare revolutionär inriktning. Målet är återupprättandet av ett muslimskt kalifat som ska omfatta hela den muslimska gemenskapen, umma. Islam betraktas som ett heltäckande ideologiskt system som bör reglera både privatliv, politik och lagstiftning. Sociala frågor utgör ett viktigt fokus, både i partiets ideologi och i dess praktiska verksamhet. Den norska islamologen Anne-Sofie Roald menar, i sin bok Women in Islam: the Western Experience (Routledge, London 2001), att HTI har en tydlig strävan efter ideologisk centralisering, dvs. att alla lokalgrupper ska sprida samma budskap. Detta skiljer dem från bl. a. det Muslimska brödraskapet som tillåter en högre grad av lokal anpassning. Hon påpekar dock att det i praktiken sker lokala anpassningar, framförallt i sociala frågor. Partiet organiserar sig i celler om 5-7 personer, varav endast en har kontakt med någon på nästa nivå i hierarkin. Detta har fått en del forskare att jämföra HTI med det ryska Bolsjevik-partiet före revolutionen 1917. Historikern Adeeb Khalid anser till exempel, i sin bok Islam after Communism: Religion and Politics in Central Asia (University of California Press, Berkeley 2007), att HTI:s ideologiska rötter står att finna i den moderna tidens revolutionära rörelser snarare än i den islamiska historien. Partiet förespråkar dock inte våld som kampmetod och det finns än så länge inga bevisade kopplingar till våldsamma aktiviteter.

ICG-rapporten frågar sig vad det är som lockar kvinnor till HTI i Kirgizistan, och kommer – inte oväntat – fram till att orsaken är en kombination av sociala frågor (usel ekonomisk situation, utbredd korruption mm.) och ett ökat intresse för islam, framförallt bland yngre personer som vuxit upp eller nått vuxen ålder efter Sovjetunionens fall. Den praktiska sociala verksamheten tycks också bidra starkt till partiets attraktionskraft i Kirgizistan. Partiet organiserar bland annat daghem och fritidsverksamhet för skolbarn. Trots att partiet ideologiskt anser att kvinnans främsta ansvarsområde är skötsel av hem och barn underlättar man alltså på detta sätt för kvinnor att yrkesarbeta och därmed klara sig bättre i den svåra ekonomiska situation som råder. Dessutom tycks partiet innebära en bättre möjlighet för kvinnor att engagera sig i sin religion än de traditionella moskéerna i området, där kvinnor har litet eller inget utrymme. Dessa moskéer är dessutom är kontrollerade av staten och därmed betraktade med stor misstänksamhet av många.

HTI började etablera sig i Centralasien i mitten av 1990-talet, från början huvudsakligen i Uzbekistan där statens attityd mot partiet snart hårdnade. Många HTI-aktivister tycks sedermera ha flytt över gränsen till Kirgizistan och fortsatt sin verksamhet i Osh och andra mindre städer i södra delen av landet, där Bisjkek-regeringen inte förmår hålla en strikt kontroll. I Osh finns också en stor uzbekisk befolkningsgrupp, och hittills har HTI:s aktivister i Kirgizistan främst rekryterats bland etniska uzbeker. Partiet har dock en tydlig ambition att överskrida etniska gränser och istället betona den muslimska gemenskapen, och på sistone har man rekryterat allt fler etniska kirgizer, också i norra delen av landet.

I bakgrunden finns en splittring mellan norra och södra delen av landet. Splittringen är inte bara etnisk utan handlar till stor del om skillnader i livsstil mellan storstad och landsbygd/småstad. Den som reser från Osh till Bisjkek ser tydligt att det är mer än en slingrande vägsträcka genom bergen som skiljer de båda städerna åt. Medan folklivet i Osh domineras av beslöjade kvinnor och skäggiga män i traditionella kläder präglas Bisjkek till stora delar av en mer västerländsk livsstil. För många unga på landsbygden och i småstäderna tycks storstadens sekulära livsstil ha förlorat sin attraktionskraft, delvis beroende på bristande förtroende för den politiska och ekonomiska eliten. Istället söker man sig till andra ideal, och det är här HTI kommer in i bilden.

Enligt ICG-rapporten föreligger inget omedelbart hot mot Kirgizistans framtid som sekulär stat, men i förlängningen finns risk för allvarliga oroligheter om inget görs åt de sociala problem som är en del av förklaringen till HTI:s popularitet. Regeringen får också hård kritik för sina motåtgärder, som hittills mest bestått av lagstiftning och repression. Efter oroligheter i byn Nookat i närheten av Osh i samband med avslutningen av ramadan förra året dömdes 32 misstänkta HTI-aktivister till långa fängelsestraff. Enligt ICG riskerar den hårdföra attityden från statens sida snarare att öka missnöjet och därmed grogrunden för HTI:s rekrytering. Frågan är vad som skulle hända om man istället släppte in partiet i politiken. Från grannlandet Tadzjikistan finns exemplet med Islamic Renaissance Party of Tajikistan (IRPT), vilka under senare år tycks ha anpassat sig till landets politiska spelregler. Jämförelsen haltar dock. IRPT bestod redan från början av olika falanger och dess centrala ledning hade ingen uttalad ambition att skapa en islamisk stat. Dessutom har IRPT en starkare lokal prägel, medan HTI är en internationell organisation med en relativt enhetlig ideologi.