Ingen ny kalmykisk gambit för Iljumzjinov

Kirsan Iljumzjinov ((c) www.kremlin.ru)

Republiken Kalmykiens ledare Kirsan Iljumzjinov tillkännagav igår att han inte kommer att kandidera för en ny period. Iljumzjinov är en av de sista i raden av långlivade ryska regionledare som suttit vid makten konstant sedan början av 1990-talet.

Se tidigare inlägg om Iljumzjinov och Kalmykien.

Tillkännagivandet gjordes via ett citat från lenta.ru på hans egen kampanjsajt inför valet till ordförande i Världsschackförbundet FIDE, som han också lett sedan 1995. Där är han mitt uppe i en kampanj mot en annan rysk medborgare, tidigare världsmästaren Anatolij Karpov.

Den 24 oktober löper min fjärde period som Kalmykiens president ut och jag anser inte att det är möjligt att kandidera för en femte period”, heter det. Som anledning till att han inte ställer upp säger han att  han stödjer den ryske presidentens politik att förnya ledarskapet i regionerna.

I själva verket har han knappast något val. Redan i måndags rapporterade man på hemsidan för Putins och Medvedevs stödparti Enade Ryssland (där Iljumzjinov liksom de allra flesta i maktställning också är medlem) att man diskuterat det fortsatta ledarskapet i Kalmykien. Presidentens röst fördes av Vladislav Surkov, vice ordförande i presidentadministrationen och möjligen den som haft allra störst inflytande på den inrikespolitiska agendan under Putin/Medvedev. Iljumzjinov var uppenbarligen inte inbjuden.

Trots hans eget uttalande har Iljumzjinov faktiskt formellt inte varit president sedan 2005, då han återutmämndes av Putin, men då som republikens överhuvud (glava). Det konceptet är för övrigt något som Tjetjeniens Kreml- och Putin-trogne ledare Ramzan Kadyrov också tog fasta på nyligen, då han avsade sig själv presidenttiteln, med argumentet att Ryssland bara skall ha en president.

Kalmykien vid Kaspiska havet

Det kom knappast som någon överraskning att Moskva önskar sig nytt ledarskap i Kalmykien. Det senaste året har flera till synes permanenta namn bytts ut: Eduard Rossel i Sverdlovsk-regionen, Mintimer Sjajmijev i Tatarstan, Murtaza Rachimov i Basjkortostan.

Iljumzjinov är heller inte vad man skulle kunna kalla en okontroversiell ledare. Han har under sina år sedan 1993 visserligen gjort stora (och dyra) ansträngningar för att återuppta det kalmykisk-mongoliska arvet och den buddhistiska religionen i republiken och ett visst mått av ökat självförtroende har det säkert gett befolkningen med bl a återkommande visiter av Dalai Lama. Han har också satsat stora resurser på att göra huvudstaden Elista till ett centrum för schack, hans stora passion.

Buddhistiska klostret Geden Sheddup Choikorling utanför Kalmykiens huvudstad Elista

Men Iljumzjinov har också fått mer än en seriös bedömare att höja på ögonbrynen när han berättat om hur han vid ett tillfälle i Moskva blev bortförd av utomjordingar, något han senare upprepat och som på sistone har slagits upp igen i ryska, till stor del Kreml-kontrollerade media. Han skall bland annat också ha hävdat att han kommunicerar med sina undersåtar och andra ledare inte bara muntligen, utan via en sorts aura.

Men även sådana excentriciteter kunde makthavarna möjligen ha överseende med, om det inte vore för att Kalmykien efter hans år vid makten fortfarande är en av Rysslands fattigare regioner samtidigt som Iljumzjinov själv, med en bakgrund som framgångsrik entreprenör under perestrojkatiden, har samlat på sig en avsevärd förmögenhet.

Det är antagligen en kombination av båda sakerna som föranledde dumans talman och en av Enade Rysslands ledare Boris Gryzlov att tala om att Kalmykien nu behöver en ”professionell, effektiv, ansvarsfull ledare med förmåga att lösa folkets problem”. Vem det kan bli frågan om spekulerar Nikolaj Petrov från Carnegie Moscow Center om i Moscow Times idag. Att det blir en etnisk kalmyk är ganska säkert med tanke på Medvedevs policy vid de senaste utnämningarna. Om valet skulle falla på en person som stått utanför de lokala politiska kretsarna ställs den nye ledaren förmodligen inför den digra uppgiften att förhålla sig till de korruptionsnätverk som skapats under Iljumzjinovs år vid makten.

Iljumzjinov själv säger i sina första kommentarer att han kommer att fortsätta engagera sig i republiken, bland annat genom att arrangera ett nytt besök av Dalai Lama. Dessutom verkar han ha fullt upp i den allt smutsigare kampanjen om ordförandeskapet i Världsschackförbundet, något som verkar ta en stor del av hans engagemang numera.

Någon chans till ny gambit inom politiken blir det däremot knappast för Iljumzjinov.

Svensk officer, krigsfånge i Ryssland samt i den kalmuckiske khanens tjänst – Johan Gustaf Renat

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus  Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

Kalmykien, Europas buddhistiska centrum

Kalmykiens vapen med buddhistiska och nationella symboler

Det är inte bara kineser och tibetaner som firar nyår i dagarna (se tidigare inlägg). I början av veckan uppmärksammar republiken Kalmykien tsagaan sar (vita månaden) med officiell helgdag. Det blir besök hos vänner och släktingar, presentutdelning och ymnigt med mat – särskilt bortsoki, en sorts piroger – som skall föräras Buddhas och boddhisattvors altare.

Kalmykien vid Kaspiska Havets västra strand mellan Volgas utlopp och Dagestan är Europas enda område med buddhistiskt majoritetsfolk och utgör idag en autonom republik inom Ryska Federationen. Kalmykerna (kalmuckerna) är ättlingar till mongolfolket oiraterna, som utvandrade från Dzungariet och kom till områdena väster om Volga i början av 1600-talet, antagligen under en kombination av räder och jakt efter betesmarker. Namnet är dock av turkiskt ursprung och släkt med turkiskans kalmak (stanna/bli kvar). Området var vid den tiden främst befolkat  av turkfolk och hade ganska nyligen annekterats av ryssarna. Det var mycket glest koloniserat och i praktiken kom kalmykerna att etablera ett khanat, som fick tillgång till handel mellan Moskva och de södra gränstrakterna i utbyte mot att de försvarade gränserna (och riktade sina räder åt annat håll än mot det ryska kärnlandet). På så sätt spelade det kalmykiska khanatet en tid runt år 1700 en viktig roll i Rysslands relationer med Kaukasus (inte minst genom återkommande kalmykiska attacker söderut), men man upprätthöll också kontakter med sina anfränder i Dzungariet – nu norra Xinjiang – och med Dalai Lama.

I slutet av 1700-talet började ryssarna stärka sin kontroll över de kalmykiska områdena och kalmykernas siste khan, Ubashi, ledde en återutvandring av en stor del av befolkningen till Dzungariet. De kvarvarande kalmykerna kom att bli mer bofasta och integrerade i Ryssland. Man började också bygga buddhistiska tempel, bland annat i den nygrundade staden Elista, som idag är Kalmykiens  huvudstad. Även om man i stort accepterade ryssarnas överhöghet och det knappast förekom försök till separatism behöll man inom samhället en stark lojalitet mot den traditionella adeln och munkklassen. Till en början visade sedan bolsjevikerna också viss tolerans även mot religionen, bland annat för att man ville utöva inflytande i Mongoliet och Kinas västliga provinser. Under andra världskriget intogs Elista av tyska trupper och kalmykerna blev ett av de folk (tillsammans med tjetjener, balkarer, krimtatarer m fl) som anklagades för samarbete med tyskarna och deporterades till Sibirien och Centralasien 1943-44. Kalmykien raderades från kartorna.

Gyllene Templet i Elista, Europas största buddhisthelgedom

Liksom de andra deporterade folken rehabiliterades kalmykerna på 1950-talet, men tiden i diasporan decimerade dem och utarmade kunskaperna i språket till den grad att det idag anses hotat. Men republiken är återskapad och idag satsar man på att återta det kalmykisk-mongoliska och inte minst det buddhistiska arvet.

Republikens överhuvud, Kirsan Iljumzjinov, har suttit vid makten sedan 1993 och har under den tiden satsat mycket på religionen – det har inte bara byggts buddhisttempel, utan även ortodoxa och katolska kyrkor. Han är också ordförande i Internationella Världsschackförbundet FIDE och hans passion har satt sina spår i republiken, där schack nu är obligatoriskt skolämne och där stora resurser (för stora, enligt många) har satsats på att Kalmykien skall bli ett erkänt centrum för schack. Samtidigt har republiken en av Rysslands lägsta BNP/capita och förlitar sig, förutom viss oljeutvinning, till stor del på ett jordbruk som är starkt beroende av ofta ineffektiv konstbevattning. Iljumzjinov har däremot gjort sig en förmögenhet och håller sig med privatjet och ett antal limousiner. Det rimmar bra med den valslogan han en gång lär ha använt sig av: ”En rik president är ett skydd mot korruption”. Iljumzjinov spelade en viss roll under den konstitutionella krisen i Moskva 1993, då Jeltsin besköt parlamentet, en episod han själv har beskrivit med stor inlevelse i sin självbiografi ”Presidentens törnekrona”. Han har också fått viss uppmärksamhet för att han i intervjuer hävdat att han blivit bortförd till en främmande stjärna av utomjordingar, en händelse som enligt honom själv är ganska vanlig (läs t ex ett reportage i Independent).

Det förekom en del protester mot Iljumzjinov innan han återutnämndes till republikens ledare av Putin 2005 och när hans period i år går ut är det inte otänkbart att hans mandat är slut. Som jag har spekulerat lite om tidigare har Medvedev möjligen också en annan syn på vilken typ av ledare han vill ha som guvernörer.

Men buddhismen har alltså gjort ett högst påtagligt återtåg i Kalmykien, där den XIV Dalai Lamas porträtt är ett vanligt inslag i gatubilden. Den tibetanske andlige ledaren i exil har besökt republiken ett antal gånger, senast i fjol, då man uppmärksammade 400-årsjubiléet av Kalmykien som en del av Ryssland. Den högste andlige ledaren för Kalmykiens buddhister, Erdne Ombadykow, har också erkänts av Dala Lama som inkarnationen av en buddhistisk helig man, Telo Telku Rinpoche.

Ombadykows bakgrund är också på ett sätt en illustration av buddhismens kris och pånyttfödelse bland kalmykerna. Han föddes i Philadelphia i en exilkalmykisk arbetarfamilj, men skickades till Indien för att studera till buddhistmunk redan vid sju års ålder. Han reste med Dalai Lama till Kalmykien 1992 och det var då denne utnämnde honom till högste ledare, Sjadzjin Lama. Det var till en början problematiskt, eftersom han inte kunde vare sig ryska eller kalmykiska, inte hade kännedom om kulturen, knappt visste var republiken låg. Fjärran från en avskärmad monastisk bakgrund har han hankat sig fram med restaurangjobb, telemarketing och som tullinspektör i USA och under en period då han inte lystrade till klosterkallet även gift sig. Även om han nu funnit sig tillrätta med sin lott lever han fortfarande halva året i stort sett sitt gamla liv hemma i Colorado med fru och barn.

Kalmykerna, som slutgiltigt antog den tibetanska buddhismen under 1500-talet och trots de långa avstånden aldrig förlorade kontakten med den andliga hierarkin i Tibet, har liksom flera andra folkslag i Ryssland fått uppleva först religiös förföljelse och deportation under sovjettiden och sedan hur det moderna livet har gjort sina insteg i samhället och trängt ut religionen. Hur mycket som finns  kvar av den buddhistiska tron är inte lätt att säga, men i en fattig republik har man åtminstone på ytan återupplivat ett i Europa unikt kulturellt arv.