Det Uiguriska självstyrande området Xinjiang (rött) i Kina

Två av de uigurer som misstänktes för helgens oroligheter i staden Kashgar, se tidigare blogginlägg, i norra Kina har skjutits till döds av den kinesiska polisen, se DN och SvD. Tiliwaldi Memtieli och Hasan Turson efterlystes för delaktighet i en attack mot en restaurang inne i Kashgar i söndags. Den kinesiska polisen hade utfäst en belöning på 100 000 kronor för deras gripande. De två hittades och sköts till döds då de gömde sig på en majsåker utanför staden.

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, har uppmanat alla att stå eniga mot bakgrund av helgens våldsamma attacker och påpekade att terroristerna är fiender till alla etniska grupper i Xinjiang. I samband med att han besökte skadade på sjukhus i Kashgar lovade han att slå till med full kraft mot dem som iscensatt attackerna och ställa dem inför rätta. Ordföranden för kommunistpartiet, hankinesen Zhang Chunxian, hade tidigare också lovat ett kraftfullt agerande mot våldsverkarna.

I de senaste dagarnas rapportering har de kinesiska myndigheterna talat om de tre onda faktorerna terrorism, separatism och extremism, vilka hotar moderlandets stabilitet och riskerar att i värsta fall splittra Xinjiang från Kina. I de flesta fall när hot mot stabiliteten i Xinjiang diskuteras spelar det ingen roll vilken av dessa tre faktorer som någon står anklagad för. De tre faktorerna är mycket allvarliga i myndigheternas ögon och leder nästan undantagslöst till långa fängelsestraff. Det kan dock vara på sin plats och erinra sig att det sker många protestaktioner i Kina ofta betingade av konflikter om landanvändning. Konflikten i Hotan tidigare i juli 2011 kan ha varit ett exempel. Skillnaden mellan övriga Kina och Xinjiang blir då tydlig. Gäller det en händelse i Xinjiang som berör uigurer blir det nästan alltid tal om terrorism, separatism och islamisk extremism men om bönder eller bybor protesterar på andra håll i  Kina handlar det om en massaktion som det talas tyst om.

Myndigheterna talar ofta om östturkestanska krafter som hotar Kinas närvaro i Xinjiang. Det värsta uttrycket för dessa aktiviteter är naturligtvis terrorismen och den symboliseras av den terroriststämplade Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM), se tidigare blogginlägg. Denna organisation, idag baserad i Waziristan i Pakistan, finns förmodligen fortfarande som aktör men kinesiska myndigheter tillskriver med största sannolikhet organisationen ett alltför stort inflytande. En annan av dessa onda krafter, i myndigheternas ögon, är den Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) som leds av den tidigare affärskvinnan och politiska fången Rebiya Kadeer, se en recension av hennes memoarer. WUC är en organisation skapad av uigurer i exil och arbetar för ökade kulturella och religiösa rättigheter för uigurerna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen betraktar den Uiguriska världskongressen som en avläggare till ETIM.

Som tidigare påpekats är konflikten i Xinjiang mångfacetterad. Stödet för terrorismen bland uigurerna i Xinjiang är mycket begränsat. Frustrationen inför den kinesiska inflyttningen, det ekonomiska utanförskapet och det kulturella förtrycket skall dock inte underskattas. Problemet i en enpartistat som Kina är att det inte finns kanaler att föra fram sitt missnöje när partiet bestämt att det råder etnisk harmoni och goda ekonomiska förhållanden för alla etniska grupper i Xinjiang.

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

Karta över Xinjiang

De officiella kinesiska reaktionerna efter helgens våldsdåd i staden Kashgar i sydvästra i Xinjiang beskriver söndagens händelser som ett verk av religiösa extremister tillhöriga den Östturkestanska islamiska rörelsen (Eastern Turkestan Islamic Movement, ETIM), se DN och SvD. Enligt lokala källor i Kashgar skall gruppens ledare ha lärt sig tillverka sprängämnen och hantera skjutvapen i Pakistan innan de tog sig in i Xinjiang. ETIM tros ha sina baser någonstans längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och har tidigare klassificerats som en terroristorganisation av såväl den kinesiska regeringen som FN. I söndagens dåd dog sex personer och skadades 15. Myndigheterna i Kashgar har utfärdat en arresteringsorder för två misstänkta uigurer som uppgetts ha flytt från platsen och utfärdat en belöning på 100 000 kronor för deras gripande.

Intressant nog betecknas lördagens dåd då åtta personer dog och 27 skadades inte som ett verk av terrorister. Vid ett krismöte i Xinjiangs huvudstad Ürümqi har Zhang Chunxian, ordföranden i kommunistpartiet, beordrat kraftfulla åtgärder mot terrorism, religiös extremism och andra olagliga religiösa aktiviteter. En djupare analys av de bakomliggande orsakerna till klyftan mellan uigurer och hankineser lyser med sin frånvaro och det är synnerligen osannolikt att enbart ökad repression kommer att ha önskad effekt för att åstadkomma den ”harmoni mellan folken” som myndigheterna säger sig eftersträva.

Sent på lördagskvällen den 30 juli 2011 skall sju personer ha knivskurits till döds i staden Kashgar i sydvästra Xinjiang i Kina, rapporterar DN, SvD och VG. Enligt rapporter i lokala media skall två explosioner först ha hörts och därefter kapades en buss av två uigurer som efter att ha dödat föraren körde runt i staden och försökte ramma fotgängare. Senare skall de två gärningsmännen ha hoppat ut ur bussen och börjat hugga vilt omkring sig. I den följande konfrontationen skall sju personer ha dödats och 28 skadats. En av förövarna rapporteras ha dödats och en arresterats. Offrens nationalitet har ännu inte klarlagts. Våldet har fortsatt under söndagen och en explosion inne i Kashgar uppgavs först ha dödat tre personer men senare uppgifter ger vid handen att det istället rör sig om en beväpnad attack mot en restaurang där ägaren och en anställd dödades. Därefter skall gärningsmännen ha gett sig ut på gatan och attackerat förbipasserande. Offren skall ha huggits till döds av flera olika angripare. Samtidigt uppges polisen ha skjutit ihjäl fyra personer som betecknades som misstänkta. Uiguriska exilkällor meddelar att undantagstillstånd har införts i Kashgar och att över 100 personer har arresterats. Osäkerheten i händelseförloppet är fortfarande mycket stor men att nu även Kashgar, liksom tidigare i juli Hotan, skakats av etniskt betingat våld mellan uigurer och hankineser tycks  stå i öppen dager.

Händelserna igår i Kashgar följer på en annan etniskt betingad konflikt i staden Hotan för knappt två veckor sedan den 18 juli och för vilken rapporterna går starkt isär mellan uiguriska exilgrupper och officiella media. Enligt Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) startade konfrontationen i Hotan med en fredlig uigurisk demonstration nära den stora marknadsplatsen (bazaren) mot ett hårdhänt polisingripande. Polisaktionen kan ha gällt att kvinnor burit heltäckande islamisk klädedräkt. Enligt Uiguriska världskongressen skall 20 personer ha dödats vid det tidigare ingripandet. Den kinesiska versionen av händelsen koncentrerar sig på att orosstiftarna (terroristerna) skall ha stormat en lokal polisstation med knivar och granater och tagit gisslan. Denna sammanstötning slutade med dödsoffer såväl bland poliserna som bland de uiguriska demonstranterna/upploppsmännen. I senare kinesiska kommentarer har två av de arresterade uigurerna utpekats som medlemmar av terroristgruppen Östturkestanska islamiska rörelsen, ETIM. Enligt min mening är de två ovan beskrivna händelseförloppen ganska enkla att förena till ett. En uigurisk demonstration som möts med våld och urartar till kravaller och en attack mot en kinesisk polisstation vore inte ett osannolikt scenario. Att de två sidorna därefter väljer att fokusera på olika händelser för att själv komma i bästa möjliga dager är ganska naturligt.

Situationen i Xinjiang har varit spänd under juli 2011 eftersom tvåårsdagen av de stora kravallerna i Ürümqi den 5 juli 2009 har infallit under månaden. Dessa kravaller, som hade sitt ursprung i en demonstration i Ürümqi mot mordet på flera uiguriska fabriksarbetare i Guangdongprovinsen i södra Kina, ledde till att flera hundra kineser dödades liksom ett okänt antal uigurer. De kinesiska myndigheterna ökade kraftigt den politiska kontrollen i Xinjiang, genomförde en årslång blockad av Internet i området och åtalade och dömde ett antal uiguriska journalister. Internet är fortfarande, även med kinesiska mått mätt, hårt censurerat i Xinjiang. Det är mot bakgrund av den ökade övervakningen särskilt under juli månad desto mer förvånande att händelserna i Hotan och Kashgar ägt rum och måste definitivt betraktas som ett misslyckande för Zhang Chunxian, den relativt nytillträdde ordföranden i kommunistpartiet i Xinjiang.

Etnisk sammansättning i Xinjiang

Grundproblemet i Xinjiang är en djup förtroendeklyfta mellan uigurer och hankineser som har flera orsaker. Ett av de tydligaste tecknen på kinesisk dominans för en uigur är den ökande andelen kineser i Xinjiang från att ha varit under 5 % 1949 till över 40 % idag och då är militära styrkor oräknade. Den kinesiska närvaron ökar nu också i sydvästra Xinjiang, ett område som traditionellt varit en uigurisk bastion, vilket möjligen kan vara en delförklaring till protesterna i Hotan och Kashgar. De flesta uigurer är muslimer och det kinesiska förtrycket av Islam har varit konstant sedan mitten på femtiotalet och nådde oanade höjder under Kulturrevolutionen 1966-1976. Eftersom den kinesiska staten har varit oförmögen att själv göra upp med excesserna under Kulturrevolutionen har den förtroendeklyfta som då grundlades mellan hankineser och minoritetsfolk som uigurer, tibetaner och mongoler aldrig kunnat överbryggas. Den ekonomiska utvecklingsmodell som den kinesiska regeringen har valt bygger på en kraftig ekonomisk tillväxt i sig som skall lyfta BNP per capita allmänt i Xinjiang och därmed, är det tänkt, också den uiguriska befolkningen. Problemet har blivit att uigurerna som har lägre utbildning, kan betydligt sämre kinesiska och är offer för etnisk diskriminering hamnar längst bak i den ekonomiska kön i Xinjiang. Uigurerna känner sig också kulturellt hotade med kraftiga restriktioner för Islam och en minskad andel av undervisningen på uiguriska språket i skolorna. Det är därför föga förvånande att det jäser av missnöje bland den uiguriska befolkningen i Xinjiang och att avståndet mellan de två befolkningsgrupperna uigurer och hankineser fortsätter att vara stort. Den radikala omläggning av politiken mot reell kulturell autonomi och en satsning på uigurernas ekonomiska utveckling som skulle behövas ter sig inte trolig under de närmaste åren.

Järnvägsnätet i Kina med snabbtågslinjerna färgmarkerade efter hastighet

Under det senaste årtiondet har två linjer i västra Kina lagt till nya destinationer på järnvägskartan. I Xinjiang färdigställdes 1999 en ny linje mellan Korla och Kashgar. Linjen följer den gamla rutten längs Sidenvägen som löpte norr om öknen Taklamakan i dagens Xinjiang. Linjen i sin helhet är 145 mil från Turpan där järnvägen viker av från huvudlinjen mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. 2006 invigdes den 114 mil långa nya spektakulära förbindelsen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet. Järnvägen passerar Tanggulapasset på 5 072 meter över havet och har där världens högst belägna spår.

Det är på dessa lagrar som det kinesiska järnvägsministeriet, 铁道部 (tiědào bù), nu raskt planerar att bygga vidare under den tolfte femårsplanen. En ny knappt 50 mil lång förbindelse i södra Xinjiang från Kashgar (Kashi) till Hotan (Hetian) har redan öppnats för godstrafik och passagerartrafiken planeras komma igång under 2011. I Tibet började den 25 mil långa förlängningen mellan Lhasa och Shigatse, Tibets näst största stad, byggas 2010. Det finns planer på att därefter fortsätta utbyggnaden till den nepalesiska gränsen.

Golmud i Qinghai kommer under de kommande fem åren, om alla planer realiseras, att bli något av en järnvägsknut. Tre nya linjer kommer att börja byggas från Golmud. En linje i nordvästlig riktning mot Korla i Xinjiang, som för första gången kommer att knyta ihop Xinjiang och Qinghai med järnväg, en andra linje norrut mellan Golmud och Dunhuang i Gansu och den tredje linjen mot Chengdu, provinshuvudstaden i Sichuan, i sydost. Alla de linjer som hittills beskrivits är järnvägar som byggs för normal hastighet; det vill säga lägre än 200 kilometer i timmen.

Planen är också att en ny snabbtågslinje byggd enbart för persontrafik skall färdigställas mellan Beijing och Ürümqi under perioden 2011-2015 för att frigöra godskapacitet på den befintliga stambanan mellan Ürümqi och Lanzhou som idag är hårt belastad. Den nya linjen som sammanlagt är cirka 345 mil kommer att byggas i fem etapper och de två västligaste mellan Baoji och Lanzhou och mellan Lanzhou och Ürümqi är 40 respektive 180 mil. De kommer att byggas för en hastighet på 350 kilometer i timmen. Målsättningen är att en passagerare skall kunna avverka hela sträckan mellan Ürümqi och Beijing på mindre än tolv timmar.

Den kinesiska järnvägsutbyggnaden sker idag i ett svindlande tempo men de extra satsningar som föranleddes av finanskrisen 2008 kommer successivt att avvecklas och investeringarna att återgå till mer normala nivåer under femårsplanens lopp. Utbyggnaden i Kina har finansierats genom att järnvägsministeriet emitterar obligationer och banker beviljar lån till lokala aktörer för deras andel. Den nytillträdde chefen för järnvägsministeriet Sheng Guangzu berättade att skuldsättningen hittills uppgår till 1 800 miljarder yuan (ungefär detsamma i svenska kronor) men att han inte betraktade detta som en farlig nivå. Den snabba utbyggnaden och de många stora kontrakten kan uppenbarligen vara en stor frestelse. Shengs företrädare Liu Zhijun avskedades nyligen från sin post och undersöks nu för tagande av mutor och andra oegentligheter. Den nye ministern Sheng Guangzu lovade dock att detta inte skulle påverka utbyggnaden av nya järnvägar i Kina. Ministeriet tuffar på med oförändrad hastighet.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Traditionellt är det tibetanska nyåret, losar, en tid för familjen att träffas och fira tillsammans och att besöka släktingar och vänner för utbyta den traditionella nyårshälsningen ”tashi delek” (må det gå dig väl). I Tibet kan nyåret också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Losar brukar firas under de första femton dagarna under årets första månad. Den andra stora högtiden i Tibet Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition. Konventionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras i sin tur med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra året kvinnlig. Detta bildar stora cykler om 60 år. De tolv djuren kan vart och ett kombineras med ett av de fem elementen vilket ger sammanlagt 60 kombinationer. 2010 var det järntigerns år med manlig aspekt och 2011 är järnharens år med kvinnlig aspekt och 2012 går det vidare med vattendrakens år med manlig aspekt. Enligt 60-års cykeln innebär det att förra gången det var järnharens år var 1951 och nästa gång blir år 2071. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. Det är just en sådan tibetansk skottmånad som gjort att det blivit ovanligt långt mellan det tibetanska och kinesiska nyåret 2011.

Pilgrimer i Lhasa under Mönlam

Den stora bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa i början på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre traditioner. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna från de tre ledande klostren runt Lhasa, Sera, Drepung och Ganden, samlades till böner och ritualer runt Jokhangtemplet. Munkarna hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten, geshe, avlades. Bönefestivalen har med undantag av några få år på 80-talet varit förbjuden i Tibet sedan kulturrevolutionen inleddes i Kina på 1960-talet.

I Tibets moderna historia efter protesterna och Dalai Lamas flykt till Indien 1959 har perioden runt losar och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret, vilket bland annat inträffade 1989 och 2008. Inför nyåret 2011 är det mot bakgrund av oroligheterna i Nordafrika extra viktigt för de kinesiska myndigheterna att hålla tillbaka varje form av protest i Lhasa i synnerhet och i Tibet och tibetanska områden i allmänhet. Med tanke på den ökade övervakning som nu sker och de stora polisstyrkor som finns tillgängliga verkar det osannolikt att några mer omfattande demonstrationer skulle kunna äga rum i Lhasa. De största möjligheterna till protester finns troligen idag, liksom 2008, i de tibetanska områdena utanför Tibets autonoma region.

Baymurat Hojamuhammedow reste också som speciell representant för den turkmenske presidenten Gurbanguly Berdymuhammedow vilket gav besöket en viss extra tyngd och renderade honom ett möte med den kinesiske presidenten Hu Jintao. Det viktigaste konkreta resultatet av mötet var en överenskommelse om utökat energisamarbete och ett löfte om ökade turkmenska naturgasleveranser till Kina med 20 miljarder kubikmeter per år till 30 miljarder kubikmeter per år. Detta kungjordes av den kinesiska planmyndigheten i ett uttalande den 2 mars 2011. Ett mer detaljerat avtal beräknas under andra halvan av 2011. Förra året slöt det kinesiska oljebolaget, CNPC (China National Petroleum Corporation), ett avtal med Uzbekistan om leverans av 10 miljarder kubikmeter gas per år. Förhandlingar med grannlandet Kazakstan pågår också om leveranser av naturgas, allt för att täcka det närmast omättliga kinesiska energibehovet.

Naturgasledningen mellan Centralasien och Kina

Möjligheterna för Turkmenistan att exportera sin naturgas har förändrats dramatiskt till det bättre sedan december 2009 då en ny naturgasledning från östra Turkmenistan och genom grannländerna Uzbekistan och Kazakstan och via Horgos in i Xinjiang i västra Kina öppnades. Under 2011 väntas ett andra rör läggas parallellt med det första mellan Turkmenistan och Kina, vilket möjliggör en total export på 40 miljarder kubikmeter centralasiatisk naturgas om året. Under 2010 öppnades också en andra pipeline från Turkmenistan till Iran, den första öppnades 1997. Iran kan nu ta emot 20 miljarder kubikmeter turkmensk naturgas om året.

Tidigare var Turkmenistan hänvisat till det gamla sovjetiska systemet av pipelines och drygt 70 % av gasen gick via Ryssland. Turkmenistan tvingades ofta acceptera mycket låga priser och betala höga transiteringsavgifter till den ryska gasgiganten Gazprom för att kunna få ut sin gas till kunder i Europa. Turkmenistan planerar efter den nya situationen att minska sin export till Ryssland till cirka 30 miljarder kubikmeter per år. Det förändrade förhållandet har lett till att Gazprom nu gått med på att betala ett högre pris för gasen.

Det är välkänt att Kazakstan exporterar olja och gas till Kina. Olja pumpas via en pipeline till nordvästra Xinjiang och transporteras dessutom via järnväg när kapaciteten i ledningen inte räcker till. Gasen kommer samma väg in i Kina via ett ledningssystem som öppnades med ett första rör 2009 för att transportera främst turkmensk gas. Under 2011 väntas det andra röret bli klart och då skapas ett ökat utrymme för den kazakiska gasen.

Den potentiellt största affären som tillkännagavs under Nazarbajevs besök var kazakisk export av uppemot 55 000 ton uran till Kina. Detta täcker cirka 40 % av Kinas uranbehov de kommande åren. Det statligt ägda kazakiska kärnenergibolaget, Kazatomprom, har ökat sin produktion av uran snabbt de senaste åren. 2010 producerades 17 800 ton uran och 2011 planerar företaget en produktion på 19 600 ton. Det gör Kazakstan till världens största producent av uran före Kanada. Kazakstan har idag världens näst största fyndigheter av uran efter Australien. Kazatomprom är ett statligt bolag där 100 % av aktierna ägs av den statliga kazakiska investeringsfonden Samruk-Kazyna.

Att uran blir nästa stora kazakiska exportvara till Kina passar som hand i handske för båda parter. Kazakerna har genom sin snabbt ökande produktion uran att exportera och kineserna har genom sitt beslutat att öka andelen elenergi producerad av kärnkraft ett behov av att importera uran. I den kinesiska energiplanen förutses att kärnkraftens andel av elproduktionen skall öka från 1 % idag till 6 % fram till 2020. För att detta skall vara möjligt behöver den installerade kapaciteten öka från cirka 10 GW idag till 70-80 GW om tio år. Idag har Kina 13 reaktorer i drift och över 20 är under byggnad. Kazakstan kan därför med största sannolikhet se fram emot mycket betydande inkomster från sin uranexport till Kina de närmaste decennierna.

De ekonomiska förbindelserna mellan Kazakstan och Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina framstår idag, efter Ryssland, som Kazakstans viktigaste ekonomiska samarbetspartner. Handeln mellan de två länderna uppgick till drygt 130 miljarder kronor under 2010. Kazakstan är också en viktig leverantör av olja och gas till Kina.

Under tisdagen presenterade Kazakstan och Kina ett av sina mest ambitiösa samarbetsprojekt hittills; ett höghastighetståg mellan den kazakiska huvudstaden Astana och Almaty, den största och ekonomiskt viktigaste staden i landet. Projektet skall vara klart redan 2015. Den senaste kinesiska tekniken för snabbtåg skall utnyttjas och kazakerna skall vara en viktig part i utformningen av den nya järnvägslinjen.

Sträckan mellan Astana och Almaty är cirka 105 mil och planen är att bygga en dubbelspårig järnväg med en maxhastighet av 350 km i timmen och en kapacitet för 5 miljoner passagerare om året. Den nya järnvägen kommer att byggas gemensamt av kazakiska och kinesiska företag och använda den senaste kinesiska byggnadstekniken. Cirka 65 % av spåren beräknas kunna läggas i marknivå och 35 % byggas i form av broar och viadukter.

Det kinesiska snabbtågsnätet har byggts ut och byggs ut i rasande fart. Redan idag är nätet världens största med över 400 mil och den knappt 100 mil långa sträckan mellan Wuhan och Guangzhou avverkas på drygt tre timmar med en medelhastighet på över 300 km i timmen, snabbare än det japanska Shinkansen. Det är något motsvarande kazakerna är ute efter för sitt snabbtåg.

Kina har ambitiösa planer för utbyggnaden av järnvägen till sina grannländer. Det finns långt gångna planer på kinesiskbyggda snabbtåg i Laos och Thailand men även länder som Tadzjikistan och Kirgizistan finns med på den kinesiska kartan för utbyggnad. Här finns dock det stora praktiska problemet att Kina använder standardspårvidd på 1435 mm och länderna i Centralasien använder den ryska spårvidden på 1520 mm.

Kina och Kazakstan förbinds idag av en traditionell järnväg som går genom den Dzungariska porten in i nordvästra Xinjiang. På den kinesiska sidan förlängs idag de breda spåren från Kazakstan för att underlätta och snabba upp den kazakiska exporten av främst petroleumprodukter. I framtiden planeras för leveranser av såväl olja som LNG (flytande naturgas) via de nya spåren.

Till skillnad från vissa andra centralasiatiska länder, framför allt Kazakstan och Turkmenistan, men även grannlandet Uzbekistan, hade man heller inga lättexploaterade naturresurser som kunde lägga grunden för ett ekonomiskt uppsving. President Emomali Rahmon, som alltmer auktoritärt styrt Tadzjikistan sedan kriget, har lyckats bevara landet som enhet, men trots idel tal om nationens suveränitet har man alltid haft ett starkt beroende av yttre stöd.

Av traditionella och praktiska skäl har den viktigaste partnern varit Ryssland. En hel del tadzjiker talar fortfarande ryska och en del sovjetiskbyggda industrier ägs fortfarande av Ryssland eller har ett behov av landet för kompetens och avsättningsmarknader. Ryssland har också militärstrategiska intressen i landet, bl a en satellitspårningsanläggning och en militär division med flera baser. Fram till 2005 ansvarade ryska trupper också för bevakning av den komplicerade gränsen mot Afghanistan (Wikileaks-dokument har bekräftat att kontraktet avslutades efter att president Rahmon misstänkte att ryssarna i landet konspirerade för att avsätta honom). En av de viktigaste faktorerna i tadzjikisk ekonomi är bidragen från gästarbetare i framför allt Ryssland. Det finns inga helt säkra sätt att mäta inflödena, men enligt ILO uppgick de år 2008 till 2,67 miljarder dollar, motsvarande hela 49% av BNP.

Gatubild från Dusjanbe (Foto H Hallgren)

På senare år har dock relationen med Ryssland blivit alltmer komplicerad. Förutom att Rahmon har problem med att ryssarna kopplar en politisk agenda till de ekonomiska insatserna är man bland annat besviken på att Moskva drog tillbaka sitt stöd till det enorma dammbygget vid Rogun, ett projekt som Rahmon marknadsfört internt närmast som en nationell överlevnadsfråga.

I det fallet ser man att Ryssland böjde sig för Uzbekistan, vars president Islom Karimov Rahmon har ett välkänt dåligt förhållande till. Uzbekistan motsätter sig dammbygget med alla medel, eftersom man anser att Tadzjikistan får en politisk hållhake genom att kunna kontrollera vattentillgången för landets viktiga bomullsindustri. Relationen mellan grannarna är spänd och det har flera gånger hänt att exempelvis tågtransporter stoppats vid gränsen utan förklarlig orsak, eller som en händelse i november, då Uzbekistan inför vintern stängde gränsen till den isolerade Zarafshan-dalen utan officiell anledning.

Med den situationen i åtanke är det nog inte så märkligt att Tadzjikistan vänder sig till sin mäktiga granne i öster, Kina. Traditionellt (delvis som ett arv från sovjettiden) finns en utbredd skepsis och oro bland befolkningen i Centralasien för kinesiskt inflytande, för den starka ekonomin och det ”demografiska trycket” från världens folkrikaste nation. Men historien är längre än så och Kina har länge till och från varit en faktor i regionen (se t ex Disa Håstads tillbakablick i DN). Och att Rahmon till stor del bygger landets ”oberoende” med kinesiskt understöd är knappast någon hemlighet längre.

Även papperskorgarna är kinesiska i Dusjanbe (Foto H Hallgren)

Faktum är att den kinesiska aktiviteten är synlig överallt i Tadzjikistan för en besökare och då inte bara genom att de flesta konsumtionsvaror och kläder är tillverkade där. I huvudstaden Dusjanbe rullar tadzjikisk-kinesiska ”vänskapsbussar” i innerstadstrafiken och ett nytt storslaget nationalbibliotek växer fram med kinesisk hjälp i den nyrenoverade centrala Rudakiparken. Ute i landet är närvaron ännu tydligare. Vägar breddas och får hastigt uppförda kinesiska betalstationer, tunnlar sprängs och högspänningsledningar dras genom Tadzjikistans bergiga landskap.

Stora infrastrukturprojekt har ju blivit något av ett kinesiskt signum, inte bara i Centralasien utan överallt i länder med stora behov, men som kanske inte kvalificerar sig för IMF:s liberaliseringsvillkor eller vill anpassa sig efter EU:s och USA:s reformkriterier.

För Kinas del kan man se flera bra anledningar till att utvidga inflytandet i Centralasien. Det hävdas ju ofta att Kina inte (ännu) ägnar sig åt politisk expansionism, men det geostrategiska värdet gentemot Ryssland och Indien får man i så fall på köpet (liksom en begränsning av risken för långvarig amerikansk närvaro längs Kinas gränser). Klart är att man har intresse av ett stabilt grannskap i väster som ett led i den ”pacificeringskampanj” man aktivt har drivit i Xinjiang de senaste åren (se ett antal tidigare inlägg på ämnet). Dessutom sitter Centralasien på råvaror som den expansiva västra regionen och Kina som helhet behöver. Olja från Kazakstan och gas från Turkmenistan har redan börjat flöda österut. I Tadzjikistans fall handlar det framför allt om ädelmetaller och möjligen vattenkraft, men gränsområdet mot Kina i Pamir tillhör världens bergigaste och det finns bara ett farbart pass mellan länderna (Kulma-passet, öppnat 2001), som dessutom inte är öppet vintertid. Problemet med otillgängligheten och dålig infrastruktur är också ett hinder för kinesisk handel västerut, inte bara till de växande avsättningsmarknaderna för kinesiska varor i Centralasien, utan potentiellt även söderut mot Pakistan och Iran.

Shahriston-tunneln, drygt 5 km, kommer att förkorta tiden mellan landets två största städer med flera timmar och göra vägen framkomlig vintertid. Byggentreprenör är CRBC, finansierad av ett kinesiskt initialt lån på ca 300 MUSD med 2% ränta (Foto H Hallgren)

Därför investerar Kina hundratals miljoner dollar i modernisering av vägar och järnvägar, nya tunnlar och transmissionsledningar. I typfallet finansieras projekten via Kinas Export- och Importbank (Eximbank), som rapporterar direkt till centralregeringen (Statsrådet) i Beijing och som kan erbjuda långfristiga lån och fördelaktiga räntevillkor, helst direkt till mottagarlandets regering. Själva projekten genomförs sedan av kinesiska företag, vad gäller vägbyggen t ex av statliga China Road and Bridge Corporation (CRBC), som kan kontrollera kostnaderna – och skapa avsättning för kinesisk industri – genom att använda sig av kinesisk arbetskraft och materiel.

Men i ett land med så utbredda försörjningsproblem som Tadzjikistan (den officiella arbetslöshetssiffran på 2,2% säger nog mest något om kvaliteten på statistiken) att uppåt en miljon utvandrar som gästarbetare enbart till Ryssland, är utländsk arbetskraft en känslig fråga och det har hänt att det har förekommit sammanstötningar. Att påverka de kinesiska villkoren genom att göra som Ryssland eller Kazakstan och införa strikt kvotering för utländsk arbetskraft är dock inget den svaga tadzjikiska ekonomin tillåter.

Vägen förbättras i närheten av Nurek-dammen, världens högsta vattenkraftsdamm med en kapacitet på ca 3000 MW. Ström från Nurek kan nu även nå norra delen av landet via en kinesiskbyggd transmissionsledning (Foto H Hallgren)

Klart är ändå att Tadzjikistans eftersatta infrastruktur får sig en välbehövlig upprustning. En del av projekten gynnar kinesisk export eller råvaruutvinning, men det mesta kommer också landet till godo internt. Den nyligen uppförda högspänningsledningen på 500 kV mellan Sughd-regionen i norr och södra delen av landet kopplar ihop landets elnät och medverkar till en starkt förbättrad elförsörjningssäkerhet – trots de stora tillgångarna på vattenkraft förekommer fortfarande elransonering och omfattande avbrott. Dessutom kan ledningen ha positiva konsekvenser för den politiska stabiliteten. Efter det att Uzbekistan hotat med (och sedan i slutet av 2009 gjort verklighet av hotet) att lämna det centralasiatiska elnätet från sovjettiden var Tadzjikistan tvunget att på andra sätt säkra eltillförseln till näst största staden Chudzjand i norr, en politiskt aktiv region med viss konfliktpotential.

Efter det senaste mötet med Shanghai-organisationen (SCO) i Dusjanbe i november i fjol deklarerade Kina och Ryssland att deras respektive valutor skall börja användas i bilateral handel i stället för dollarn. Om den nyheten inte fick riktigt det genomslag man kunde vänta sig var det nog ännu färre som reagerade på att Tadzjikistan redan börjat handla i renminbi med Kina ett år tidigare. Handeln med Kina har ökat kraftigt de senaste åren och 2009 var både export (24 %) och även import (18%) i paritet med den ryska, som hittills varit helt dominerande importpartner. Tadzjikistans export är begränsad sedan en stor del av den sovjettida industrin gått omkull och utöver bomull har det framför allt handlat om aluminium, som exporteras till bl a EU från ett stort (men energislukande och som helhet inte särskilt lönsamt) smältverk.

Hajj-kläder, made in China (foto H Hallgren)

Förutom infrastruktur har landet alltså behov av industrisatsningar och investeringar kommer bl a från Iran, som försöker ta initiativ för att ena de persiskspråkiga länderna ekonomiskt, och Turkiet, som nu är Tadzjikistans tredje största handelspartner. Men även kinesiska investeringar kan här öppna nya möjligheter, även om det hittills mest handlar om energi, exempelvis ett nytt värmeverk i Dusjanbe och vattenkraftverket Nurobad-2 med en prislapp på 300 miljoner dollar.

Att Kina har haft kraft att investera under finanskrisen, som slagit hårt mot de fattigare centralasiatiska länderna Tadzjikistan och Kirgizistan, är något som man förväntar sig skall betala sig framöver (man gav t ex också nyligen krisdrabbade Grekland ett gigantiskt investeringspaket). Det är också ett sätt att övervinna den skepsis lokala regeringar och befolkningar länge haft gentemot Kina.

Under parlamentssittningen i Dusjanbe idag meddelade Tadzjikistans inrikesminister enligt lokala Asia-Plus att man beslutat att reglera överhögheten över delar av de gränsterritorier i bergen som varit omstridda – ett område på 1000 kvadratkilometer skall överlämnas till Kina. Oppositionen reagerade inte lika mycket över att områdena överlämnades som att det hela hade skötts bak lyckta dörrar av presidenten och hans närmaste krets i direkta och inte särskilt genomskinliga förhandlingar.

Något kineserna nog inte har något emot, så länge Rahmon har kontroll internt.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

Tenzin Gyatso, 14:e Dalai lama i juni 2005

75 år är ingen stor födelsedag i den tibetanska kalendern som är indelad i cykler om 12 år efter olika djur och fem element som anses ge en speciell aspekt åt året. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Det betyder att bemärkelsedagar delbara med 12 såsom 60, 72 och 84 år egentligen är viktigare för en tibetan. Nu är Dalai lama ingen vanlig tibetan utan en internationell berömdhet och hans 75 årsdag  kommer att uppmärksammas på många håll i världen.

Tenzin Gyatzo föddes som Lhamo Dhöndrup i byn Taktser i Amdo, byn Hongya i dagens nordöstra Qinghai på gränsen till Gansu. Enligt en profetia skulle den 13:e Dalai lama återfödas i östra Tibet och en kommission skickades. Den nye 14:e Dalai lama identifierades och familjen flyttade till Lhasa där Tenzin Gyatso påbörjade sin utbildning. På grund av det osäkra politiska läget fick den 14:e Dalai lama redan 1950 viktiga funktioner i styrelsen av Tibet. Mao Zedong hade emellertid bestämt sig för att infoga Tibet i Kina och utan internationellt stöd var den självständighet som Tibet de facto haft sedan 1911 dömd. Tibets traditionella skyddsmakt Storbritannien hade genom Indiens självständighet 1947 inte längre något intresse för Tibet och Indien i sin tur ville inte stöta sig med Kina. USA var upptaget av kriget i Korea och var inte engagerat i frågan om Tibets status.

Efter ett decennium av alltmer problematisk samexistens med de kinesiska kommunisterna flydde Dalai lama 1959 med tiotusentals andra tibetaner till Indien i mars 1959. Tenzin Gyatso ha sedan dess arbetat oförtrutet med opinionsbildning för Tibets och den tibetanska buddhismens sak. Det är som internationell celebritet och religiös lärare han vunnit så många anhängare i USA och Europa genom sin ödmjuka och alltid lika positiva framtoning. Tibet har stått högt på den internationella dagordningen men det verkliga politiska engagemanget har saknats. Få stater är beredda att ta en verklig strid med Kina om Tibets status i synnerhet efter de senaste årtiondenas ekonomiska frammarsch. I slutet av 1980-talet lanserade Dalai lama sin vision om ett självstyrande Tibet inom Folkrepubliken Kinas ram. Han belönades 1989 med Nobels fredspris för sin kamp för Tibets frihet med fredliga medel. Dalai lamas plan har fått kritik från vissa tibetaner som menar att endast full självständighet är acceptabelt och från regeringen i Beijing som anklagar Dalai lama för att vilja splittra moderlandet.

När Tenzin Gyatso idag firar sin 75 årsdag är han alla tibetanernas oomstridde andlige ledare. Så länge den 14:e Dalai lama har hälsan kommer Tibet att stå kvar på den internationella dagordningen och den tibetanska exilrörelsen att vara enad i kampen för Tibet. Dalai lama skulle verkligen förtjäna att få se sin långa fredliga kamp krönas med framgång. De stora utmaningarna för tibetanerna väntar i framtiden när den nuvarande Dalai lama inte längre finns som ett andligt och politiskt ankare.

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till  händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.