Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

No Comments

Johan Fresk, juni 24th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Kirgizistan, Xinjiang

Kinas president i Uzbekistan på statsbesök

Karta över Uzbekistan

Kinas president Hu Jintao avlägger ett officiellt statsbesök hos president Islam Karimov i Tasjkent. Besöket sker i samband med att Shanghai Cooperation Organization (SCO) skall hålla sitt årliga statschefsmöte som 2010 hålls i den uzbekiska huvudstaden. Förhållandet mellan Kina och Uzbekistan är gott och den kinesiska principen att aldrig kritisera varandras interna angelägenheter passar president Karimov utmärkt. Handeln mellan Uzbekistan och Kina uppgår till ungefär två miljarder amerikanska dollar och har ökat kraftigt de senaste åren. För två auktoritära regimer är den här typen av besök ett sätt att befästa och bekräfta relationerna mellan länderna. Kineserna är mycket noga med att inte åsidosätta ledare av Karimovs typ. För Uzbekistan är det viktigt med goda relationer till mäktiga länder som kan ge tydliga fördelar för landet i umgänget med USA och EU. Upptrappningen av kriget i Afghanistan är ett annat trumfkort för president Karimov.

Relationerna handlar främst om energi, handel och säkerhet. I december 2009 öppnades en ny gasledning mellan Turkmenistan och Kina som går via Uzbekistan och Kazakstan. Just nu pågår utbyggnaden av det andra röret för att dubbla kapaciteten till 2011. Här handlar det om att säkerställa goda relationer till Uzbekistan och erbjuda landet att exportera om det skulle bli uzbekisk gas tillgänglig i framtiden. Kinas behov av alternativ till kol är närmast omättliga. Handeln med Uzbekistan är fortfarande blygsam men genom mjuka krediter från Kina har bland annat lok levererats till den uzbekiska järnvägen. Bomull är en annan viktig importvara från Uzbekistan för Kina. Satsningar på utbyggnad av infrastruktur för att underlätta handelsutbytet sker redan indirekt genom kinesiska vägbyggen i Xinjiang och stöd till infrastruktur i Kirgizistan och Tadzjikistan.

En av de viktigaste frågorna för Kina är samarbetet kring säkerhet i regionen. Kampen mot de tre onda: terrorism, separatism och extremism som Uzbekistan och Kina enades om känns igen från den inrikespolitiska retoriken i Kina. Det är vad oppositionella i Tibet och Xinjiang brukar anklagas för. Kina och Uzbekistan delar också på officiell nivå en mycket stark misstro mot alla  former av islam som avviker från den av regimen sanktionerade. Andra områden som ligger kineserna varmt om hjärtat är säkerheten på världsutställningen i Shanghai som pågår till 31 oktober 2010 och säkerheten på de asiatiska spelen i Guangzhou (Kanton) under november 201o, vilket också nämndes i den officiella kommunikén. Varje sida får med sina hjärtefrågor men denna gång verkar det som kineserna hade flest. Ett besök som skall noteras och läggas till handlingarna som en av många pusselbitar i ländernas relationer.

No Comments

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Kina, Uzbekistan

Panchen Lama – I Tibet på besök

I torsdags, den 3 juni 2010, inledde den 11:e Panchen Lama sitt årliga besök i Tibet. Den största delen av året befinner han sig i Beijing för att bedriva studier i buddhism. Den nuvarande Panchen Lama är politiskt omstridd men har under 2010 fått en mer offentlig roll. Han har valts till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet och till en högre post i det Kinesiska folkets politiska konsultativa konferens, se tidigare inlägg. Panchen Lama skickades också till det jordbävningsdrabbade Yushu i Qinghai, ett etniskt tibetanskt område, för att be för de dödas själar den 14 maj.

Den 10:e Panchen Lama dog 1989 och spelet kring den nye Panchen började i maj 1995 när Dalai Lama utsedde Gendun Choekyi Nyima till Panchen Lama. Detta accepterades inte av ledningen för Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och pojken och hans förädrar försvann tre dagar senare. Istället utsågs den nuvarande 11:e Panchen Lama, Gyaltsen Norbu, i november 1995 i Jokhangtemplet i Lhasa med hjälp av den Gyllene urnan. Regeln om den Gyllene urnan instiftades av den kinesiske kejsaren Qianlong 1792.

Den traditionella metoden i Tibet att utse en efterträdare är att konsultera orakel och studera barnets reaktion inför olika ägodelar som tillhörde den tidigare inkarnationen av laman. Tibetanerna tycker sällsynt illa om att begagna sig av den Gyllene urnan men har ändå själva använt den vid några tillfällen. Urnan förvaras traditionellt i Jokhangtemplet i Lhasa. Kandidaternas namn skrivs på metallbrickor och läggs i urnan. Dragningen sker sedan inför buddhan i Jokhang som ser till att rätt lott dras. Jokhang anses också av de flesta tibetaner som det heligaste och viktigaste templet i hela Tibet. Det är därför inte förvånande att Panchen Lamas första besök i Tibet brukar gå just ill Jokhang där han ger en khata, vanligen en vit silkeshalsduk, till de viktigaste buddhorna i templet.

Nästa anhalt var klostret i Reting (Radreng) i Lhünzhubdistriktet utanför Lhasa och ett möte med Reting Rinpoche. Klostret Reting grundades år 1056 av den bengaliske reformatorn Atishas främste lärljunge Dromtönpa och tillika grundare av Kadampa-skolan i tibetansk buddhism. Den store reformatorn Tsongkhapa och grundaren av Gelugpa-skolan verkade också vid Retingklostret. Lamainstitutionen Reting Rinpoche har stort anseende och den 5:e Reting Rinpoche spelade en ledande roll vid sökandet efter den nuvarande Dalai Lama. Den 6:e  Reting Rinpoche dog 1997 och den nuvarande 7:e utsågs av den kinesiska regeringen i januari 2001. Ett val som inte har erkänts av Dalai Lama. Det var alltså två politiskt tillsatta religiösa ledare som möttes.

Det har också funnits tid för den 11:e Panchen Lama att besöka Lhokadistriktet (Shannan på kinesiska) i södra Tibet. Där har den uråldriga befästningen Yumbulagang, som är intimt förknippad med Tibets tidigaste kungar och ett av Tibets äldsta kloster Sanyai stått på programmet. Vid klosterbesöken brukar Panchen Lama recitera verser ur en sutra samt välsigna munkar och troende. I Lhoka hade han också tillfälle att träffa ”vanliga” tibetaner. Det är tydligt att den kinesiska ledningen strävar efter att höja profilen på Panchen Lama i Tibet och successivt vänja tibetanerna vid denne Panchen Zunma (Den falske Panchen) som han kallas av exilregeringen och många tibetaner. Syftet med att ha en lydig och populär Panchen Lama är naturligtvis att försöka ta initiativet i jakten på den nye Dalai Lama. Den nuvarande Dalai Lama har förvisso redan sagt att hans efterträdare kommer att födas utanför Kinas gränser men vad som verkligen händer återstår att se. Inrikespolitiskt i Kina bör detta innebära att Panchen Lama måste spendera mer tid i Tibet i framtiden men om det leder till att han intar en mer kritisk hållning till KKP:s politik står skrivet i stjärnorna. Så hårt koreograferade som hans besök tycks vara verkar det inte troligt under de närmaste åren.

No Comments

Johan Fresk, juni 9th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Kina och Mongoliet – allt närmare samarbete

I onsdags, den 2 juni 2010, avslutade den kinesiske statsministern Wen Jiabao ett två dagar långt besök i Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar. Statsminister Wen är ute på en asiatisk odyssé som tidigare tagit honom till Sydkorea och Japan. Att Wen Jiabao väljer att åka till Mongoliet är ingen slump. Kina har försökt intensifiera sina relationer med Mongoliet alltsedan Sovjetunionens fall 1991 såväl ekonomiskt som politiskt.

Våren 2010 har utbytet mellan de två länderna varit extra intensivt, särskilt de senaste månaderna. I april besökte den mongoliske statsministern Sükhbaataryn Batbold Beijing. Batbold har varit Mongoliets statsminister sedan 2009 och valdes i april 2010 till ledare för det Mongoliska folkets revolutionära parti, det idag helt reformerade gamla kommunistpartiet. I slutet av april och början på maj avlade president Tsakhia Elbegdorj ett sex dagar långt officiellt besök i Kina då han bland annat besökte världsutställningen i Shanghai. Elbegdorj förde också samtal med den kinesiske presidenten Hu Jintao.

Mongoliet är ett ytmässigt stort land, drygt tre gånger Sveriges storlek, men med endast knappt tre miljoner invånare. Efter en svår ekonomisk omställning under 1990-talet har ekonomin växt snabbt de senaste åren, inte minst på grund av en omfattande export av råvaror till Kina. Mongoliet har stora mineraltillgångar till exempel koppar, molybden, kol och järnmalm, tillgångar som i hög grad intresserar kineserna. Handeln mellan Mongoliet och Kina tiodubblades mellan 1998 och 2008 från 250 miljoner till 2 500 miljoner amerikanska dollar. Idag går 70 % av Mongoliets export och 30 % av landets import via Kina.

Gränshandeln sker via tolv olika gränsövergångar längs den mycket långa mongolisk-kinesiska gränsen och i provinsen Inre Mongoliet i Kina, som gränsar till Mongoliet byggs inte mindre än fyra olika järnvägslinjer för att underlätta handeln med Mongoliet. Det finns idag endast en fungerande järnvägsförbindelse mellan Mongoliet och Kina via Ehrenhot. På den mongoliska sidan släpar byggandet av infrastruktur efter vilket diskuterades under statsminister Wen Jiabaos besök.

Den kinesiske statsministern gjorde klart att Kina önskar ett mer omfattande samarbete med Mongoliet på snart sagt alla områden. Kina vill investera i gruvnäringen, bygga ut infrastrukturen i Mongoliet samt är berett att ställa medel till förfogande för detta. Kina vill också köpa fler jordbruksprodukter från Mongoliet och erbjuder omfattande hjälp och stöd. Kina strävar också efter ett närmare samarbete mellan länderna i olika multilaterala organisationer i till exempel Shangahi samarbetsorganisationen, SCO.

Det kinesiska intresset för Mongoliet är mycket stort och man kan förstå om mongolerna är rädda för att gå från att vara fångade i den ryska björnkramen till att hamna i den kinesiska drakens klor. Mongoliet som är en livaktig demokrati förtjänar stöd och uppmärksamhet från väst, men ekonomiskt kommer Kina att vara den viktigaste aktören under överskådlig tid. Mongolerna har också mycket att vinna på att vara granne med en ekonomi som växer med 10 % per år. En lång och tankeväckande artikel om Mongoliet, om än något pessimistisk, finns att läsa i den danska tidningen Politiken.

No Comments

Johan Fresk, juni 3rd 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Kina, Mongoliet

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

1 Comment

Johan Fresk, maj 31st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Tigerns år har börjat i Tibet och Kina

Den 14 februari 2010 inleds Tigerns år i Tibet och Kina. I år infaller nyårsdagen samtidigt i de båda månkalendrarna. Traditionellt är nyåret en tid för familjen att träffas och fira och att besöka släktingar men i Tibet kan det också innebära att man beger sig till Lhasa som pilgrim för att delta i de religiösa ceremonierna. Nyåret eller losar på tibetanska brukar firas under de första femton dagarna på årets första månad och den andra viktiga högtiden Mönlam (Monlam), den stora bönefestivalen, firades traditionellt dag 4 – 11 under årets första månad.

Den tibetanska månkalendern har en lång historisk tradition och den indiska kalendertraditionen har kombinerats med djuren från den kinesiska zodiaken. Traditionellt räknas i Tibet djuren i ordningen: mus, oxe, tiger, hare, drake, orm, häst, får, apa, fågel, hund och gris. Dessa djur kombineras med de fem elementen trä, eld, jord, järn och vatten. Varje element varar i två år och det första året anses ha manlig aspekt och det andra kvinnlig. Detta låter sig i sin tur kombineras i 60-års cykler. I år är det järntigerns år med manlig aspekt nästa år blir då järnharens år med kvinnlig aspekt och så går det vidare. För att månår och solår skall löpa ungefär parallellt skjuter tibetanerna in en skottmånad vart annat eller vart tredje år. I det dagliga livet används idag uteslutande den västerländska gregorianska kalendern.

Bönefestivalen, Mönlam, infördes av munken Tsongkhapa i Lhasa på 1400-talet men gick tillbaka på mycket äldre ritualer. I sin buddhistiska tappning blev Mönlam en symbol för buddhismens seger i Tibet och för den rituella föreningen av stat och religion i den religiösa stat som grundlades av den femte Dalai Lama på 1600-talet. Munkarna i de tre ledande klostren runt Lhasa Sera, Drepung och Ganden hade stort inflytande och gav staten legitimitet genom sitt deltagande i bönefestivalen. Det var också under Mönlam som examen till den högsta munkvärdigheten avlades.

I Tibets moderna historia efter revolten 1959 och Dali Lamas flykt till Indien har perioden kring nyåret och Mönlam vid vissa tillfällen blivit en tändande gnista för protester mot det kinesiska styret. Pilgrimer, munkar och nunnor uppehåller sig då i stort antal i Lhasa. Under de tjugo åren mellan 1959 och 1979 var religionsutövningen antingen starkt begränsad eller helt förbjuden. Under Kulturrevolutionen 1966-76 förekom omfattande förstörelse av kloster och förföljelse av munkar och nunnor. Detta är i mycket färskare minne hos tibetanerna än de oförrätter som enligt propagandan drabbade dem under Dalai Lama styret.

Mönlam har sedan 1959 endast tillåtits tre gånger 1986-88 och 1988 blev det kulmen på en rad protester av munkar och nunnor mot det kinesiska styret i Tibet då också krav på självständighet framfördes. Även i mars 1989 förekom omfattande demonstrationer mot religiöst förtryck och krav på frigivning av olagligt arresterade munkar och nunnor vilket ledde till tre dagars kravaller i Lhasa och ett antal dödsoffer. Därefter följde en lång period av undantagstillstånd i Tibet och hård kontroll i klostren och det dröjde ända till den 10 mars 2008 innan nya större protester ägde rum i Tibet igen. Den 10 mars var årsdagen för upproret mot kineserna 1959. Den 14 mars 2008 urartade en demonstration i Lhasa i kravaller, plundring och attacker mot icke-tibetaner främst hankineser (etniska kineser). Kinas premiärminister Wen Jiabao anklagade den 14:e Dali Lama för att ligga bakom, vilket han bestämt avvisar.

Blir det nå några protester i Lhasa 2010? Det kan naturligtvis inte helt uteslutas men med den ökade kontroll och övervakning som nu sker och en stor polisnärvaro i Lhasa vore det förvånande om det skulle bli omfattande protester. Lhasas etniska balans förändras också hela tiden med allt fler hankineser så den typen av spontan anslutning som skedde vid tidigare tillfällen är svårare att tänka sig. Grundproblemet för kineserna idag är att den ökade religionsfriheten har skapat en välartikulerad grupp munkar och nunnor som är motståndare till den ateistiska kinesiska staten och lojala till Tibet, buddhism och Dalai Lama. Här finns en oöverbryggbar motsättning mellan ateism och buddhism. Det kinesiska kommunistpartiets strategi för att skapa lojalitet till Kina är att försöka köpa vanliga tibetaners lugn och lojalitet genom massiva överföringar av resurser och att tillåta religion till husbehov och officiellt uppmuntra tibetanska seder och bruk. Detta låter som ett problematiskt sätt för att vinna folks hjärtan och sinnen. Ekonomiska indikatorer enbart kan aldrig få tibetanerna att välja styre från Beijing framför styre från Lhasa. Det verkar som autonomi under Dalai Lama skulle vara en bra strategi…

Tigerns år firas förutom i Tibet och Kina även i övriga Sydostasien, se t ex SvD.

1 Comment

Johan Fresk, februari 13th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

No Comments

Johan Fresk, februari 12th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Kazakstan och Kina – Energi och säkerhet grunden i relationen

Kazakstan (grönt) och Kina (orange) har en 170 mil lång landgräns

Kazakstan och Kina har under senare år ökat sina kontakter på det politiska men framför allt på det ekonomiska området. Handelsutbytet mellan länderna uppgick 2008 till drygt 15 miljarder USD och Kina är Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. 2009 var ett speciellt intensivt år då en rad projekt inom energisektorn som pågått under lång tid började avkasta olja och gas för Kina och dollar för Kazakstan. På det politiska området besökte Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (se blogg om Nazarbajev) Kina i april och Kinas president Hu Jintao Kazakstan i december. För Kina är relationen med Kazakstan ett sätt att öka landets energisäkerhet och trygga leveranser av andra viktiga råvaror. Man brukar skämtsamt säga att Kazakstan har 99 av det periodiska systemets 110 grundämnen och de tio sista behöver man inte.

Kazakstans viktigaste bilaterala relation är utan tvekan den med Ryssland där den nya tullunionen som trädde i kraft 1 januari 2010 troligen ytterligare kommer att stärka Rysslands position i Kazakstan. Som god tvåa kommer förhållandet till Kina. För Kazakstan finns flera fördelar att ha nära kontakter med Kina. Den största vinsten är större säkerhet för landets export av olja och gas. Kazakstan har sedan självständigheten varit helt beroende av de gamla sovjetiska olje- och gasledningarna via Ryssland. Ryssland har kunnat kräva fördelar i Kazakstan för ryska företag samt ta ut höga transitavgifter för kazakisk olja och gas. Under 2009 öppnades nya ledningar till Kina som bryter det ryska monopolet. Vad gäller övriga utrikesförhållanden är USA på tredje plats och EU kommer som avlägsen fyra. För betydelsen av ordförandeskapet i OSSE se tidigare inlägg.

Den nya oljeledningen, Kazakhstan – China oil pipeline (karta), som togs i bruk i juli 2009, mellan Kazakstan och Kina har byggts i tre faser och sträcker sig nu över 220 mil från Atyrau vid norra stranden av Kaspiska havet i Kazakstan till Alatau passet, även kallat den Dzungariska porten, på gränsen mellan Kazakstan och Kina. I Kina förs oljan vidare till Kinas största raffinaderi i Dushanzi i norra Xinjiang. I framtiden är det tänkt att huvudsakligen olja från de nya oljefälten i Kaspiska havet skall transporteras genom ledningen men även rysk olja från de sibiriska fälten fraktas i rören, och nu är det kazakernas tur att ställa hårda villkor för den ryska användningen av kazakiska pipelines.

Den andra länken mellan Centralasien och Kina är en 183 mil lång ny gasledning, Central Asia – China gas pipeline (karta),som går mellan Turkmenistan via Uzbekistan och Kazakstan till Xinjiang i Kina. Detta projekt har initierats och i hög grad medfinansierats av kineserna. Det är tyvärr också ett av de få lyckade samarbetsprojekten mellan de centralasiatiska länderna under året. Den 14 december vred ledarna för de fyra länderna som gasledningen passerar genom tilsammans på gaskranen i Saman Depe i Turkmenistan. Till att börja med kommer främst turkmensk gas gå i rören men Uzbekistan och Kazakstan överväger att använda ledningen för att sälja gas till Kina i framtiden.

Ett tredje energirelaterat samarbetsprojekt mellan Kazakstan och Kina gäller export av uran. Kina planerar att fram till 2020 ta i drift ytterligare c:a 30 kärnkraftsreaktorer och eftersom landet har små egna urantillgångar är det viktigt att säkerställa leveranser av uran och Kazakstan har mycket lägligt världens näst största uranfyndigheter. Kazakstan och Kina har nu inlett samarbete där kinesiska företag hjälper till att utveckla uranbrytningen i Kazakstan och kazakiska företag deltar i uppbyggnaden av kärnkraften i Kina. Banden blir allt starkare mellan länderna och det finns en rädsla i Kazakstan att Kina håller på att bli för inflytelserikt i landet.

Måttet tycktes vara rågat för vanliga kazaker när det började gå rykten att Kazakstan skulle hyra ut 1 miljon hektar jordbruksmark till Kina. Kineserna planerade att odla raps och sojabönor. Ur ett ekonomiskt perspektiv är detta logiskt då jordbrukssektorn i Kazakstan är underutvecklad och ineffektiv och landet har stora områden outnyttjad jordbruksmark. Samtidigt är Kazakstan en ny nation och jorden har en speciell emotionell betydelse för många kazaker. I en ovanligt välbesökt demonstration i Almaty protesterade över tusen personer mot planerna på att ”sälja” mark till Kina och landets ökade inflytande samt mot de sämre ekonomiska tiderna. Presidenten har senare retirerat något i frågan och påpekat att utlänningar inte kan köpa jordbruksmark i Kazakstan.

Kazakstan och Kina har båda varit med sedan starten 1996 i Shanghais samarbetsorganisation (SCO). Shanghaisamarbetet är en grupp länder bestående av Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Uzbekistan som fullvärdiga medlemmar. Huvudsyftet med organisationen har främst varit säkerhetspolitiskt. Initiativet togs av Kina som ville förhindra att regimkritiska grupper i Xinjiang (se inlägg om den aktuella situationen) skulle kunna verka från länderna i Centralasien. De muslimska uigurerna är likt majoriteten av folken i Centralasien sunnimuslimer och talar ett turkspråk. Resultatet av samarbetet har blivit att uigurer utvisas från Centralasien till Kina om de bedriver politisk verksamhet riktad mot Kina. Syftet med organisationen har senare utvidgats till att gälla även kamp mot terrorrism, ekonomi, kommunikationer och utbildningsfrågor.

Sammantaget kan man konstatera att relationen mellan Kazakstan och Kina idag främst drivs av ekonomisk dynamik eftersom det för tillfället inte finns några säkerhetspolitiska trätoämnen mellan länderna. I takt med att nya olje- och gasledningar byggs eller gamla uppgraderas kommer de ekonomiska förbindelserna att fördjupas. Den enda faran synes vara om den kazakiska ledningen går för fort fram för folket i sin kinesiska charmoffensiv. Kina är också en viktig ekonomisk återförsäkring för Kazakstan om relationen till Ryssland skulle försämras. EU har hittills bara planer på oljeledningar och vägar från Kazakstan som inte går via Ryssland och så länge det är fallet har Kazakstan inget annat val än att vända blicken mot öster.

No Comments

Johan Fresk, februari 10th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan, Kina

Xinjiang – fortsatt hårt klimat efter upploppen 2009

Karta över Xinjiang

I början på juli 2009 skakades Xinjiang i nordvästra Kina av omfattande etniska upplopp mellan hankineser (etniska kineser) och uigurer (turkiska muslimer) i områdets huvudstad, Ürümqi. I samband med upploppen införde kinesiska myndigheter en lång rad restriktioner för Internet och mobiltelefoni. Dessa restriktioner har börjat lyftas under 2010. På andra områden är klimatet fortsatt hårt och speciellt omständigheter i samband med rättegångar och återvändande av flyktingar inger oro.

Den tändande gnistan kring upploppen i Xinjiang i juli 2009 anses vara att två uiguriska män slogs ihjäl i södra Kina efter ett rykte att de ofredat kinesiska kvinnor. Detta rykte visade sig vara falskt. Uigurerna i Ürümqi samlades till en protest som urartade när kinesiska myndigheter försökte bryta upp demonstrationen. Slutresultatet blev omfattande kravaller där 197 personer skall ha dödats och över 1700 skadats. De flesta av de omkomna var hankineser. Kinesiska myndigheter har anklagat utländska element, däribland Rebiya Kadeer, för att ligga bakom upploppen. Något som Kadeer, ordförande i den Uiguriska världskongressen (WUC), bestämt avvisat. Till skillnad från protesterna i Lhasa i Tibet 2008 tillät myndigheterna utländska media att bevaka oroligheterna i Ürümqi i Xinjiang 2009.

I samband med oroligheterna stängde de kinesiska myndigheterna i Xinjiang av Internet, mobiltelefoni och fasta telefoner till utlandet. Det var först i januari i år som myndigheterna sakta började återställa Internet och mobiltelefoni men med stora restriktioner. Det är endast ett trettiotal kinesiska webbsajter som fungerar och även där är innehållet begränsat. Det går till exempel inte att logga in och kommentera inlägg i normal omfattning. Det går i februari 2010 att skicka SMS igen inom Kina men inte utomlands och antalet SMS är begränsat till 20 stycken per dag. SMS-trafiken övervakas också mycket noga och den som sänder meddelanden som kan antas orsaka ryktesspridning stoppas.

Roten till konflikten finns i motsättningen mellan den ursprungliga befolkningen i södra Xinjiang, uigurerna, och de inflyttade hankineserna. Uigurerna är muslimer och talar uiguriska som är ett turkspråk närmast släkt med uzbekiska men även på längre håll med turkiska i Turkiet. Uigurerna utgör idag 45 % av befolkningen i Xinjiang. Deras andel av befolkningen har, trots höga födelsetal stadigt minskat sedan 1949 när Xinjiang åter införlivades med Kina. Uigurerna är muslimer och många upplever restriktionerna mot islam som diskriminerande. Det finns också ett missnöje med uiguriska språkets försvagade ställning inom skolväsendet och kinesernas allt större etniska och ekonomiska dominans i Xinjiang. Hankineserna utgör idag 41 % av befolkningen.

Den hårda tonen från myndigheterna fortsätter trots att sju månader gått sedan oroligheterna. Den uiguriske borgmästaren i Ürümqi, Jerla Isamudin, har utlovat en fortsatt kampanj mot ”de tre krafterna” terrorism, separatism och extremism i Xinjiang. Samtidigt har den kinesiska regeringen tillkännagivit en plan där 5000 nya polismän till specialstyrkorna skall rekryteras för att förhindra att nya upplopp bryter ut och stärka kontrollen och övervakningen i området. Den ökade kontrollen gäller i hög grad Internet och mobiltelefoni som pekats ut i samband med ”de allvarliga händelserna i juli 2009″. De nya rekryterna kommer att lyda under den regionala säkerhetsbyrån.

Samtidigt pågår det juridiska efterspelet till upploppen i juli 2009. Vad som inger oro är inte att brottslingar ställs inför rätta utan hur detta sker. Rättegångarna hålls bakom stängda dörrar där anhöriga inte tillåts närvara och anklagelser har förekommit att anklagade inte fått tillgång till advokat eller juridiskt biträde. Domarna är ofta mycket hårda där dödsstraff inte är ovanligt. Till februari 2010 har 26 personer dömts till döden, se SvD och DN. Dödsstraff måste numera överprövas av Högsta Domstolen i Beijing men det har inte lett till någon minskning av användningen. Uiguriska flyktingar har sänts tillbaka från Kambodja och Burma (Myanmar) i december och januari för att sedan försvinna efter ankomsten till Kina trots upprepade internationella förfrågningar. Händelser av det här slaget leder dessvärre till ökad ryktesspridning och fördjupade klyftor mellan uigurer och hankineser.

Uigurerna har i motsats till tibetanerna haft svårt att nå ut i internationella media om sin syn på situationen i Xinjiang eller Östturkestan som de föredrar att kalla området. På senare år har denna situation förbättrats. Det skedde när Rebiya Kadeer släpptes ur kinesiskt fängelse och valdes till ordförande för den Uiguriska världskongressen. Hon har skrivit en bok om sitt händelserika liv, läs recensionen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, läs om det senaste besöket.

En artikel om hur Internet får allt större betydelse för säkerhetsorganens arbete i Kina finns i VG.

2 Comments

Johan Fresk, februari 7th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

2 Comments

Johan Fresk, februari 5th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

1 Comment

Johan Fresk, februari 4th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.

3 Comments

Johan Fresk, februari 2nd 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Kazakstan

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

3 Comments

Johan Fresk, februari 1st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

3 Comments

Johan Fresk, januari 31st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

2 Comments

Johan Fresk, januari 30th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Tibet
« Older Posts
Newer Posts »