Miljövännen Karma Samdrup dömd till fängelse i Xinjiang för gravplundring

Karta över Xinjiang. Yanqi (Karashahr) ligger längs järnvägen söderut från Ürümqi vid sjön Bosten.

Den tibetanske miljövännen och konstsamlaren Karma Samdrup (kinesiska: Rukai Gamasangzhu) dömdes torsdagen den 24 juni 2010 till 15 års fängelse för gravplundring av en domstol i Yanqi (uiguriska: Karashahr (svarta staden)) i Xinjiang i nordvästra Kina. Organisationen HRW (Human Rights Watch) är starkt kritisk till domen av flera skäl, se DN och SvD. Det finns anledning att tro att domen är direkt kopplad till Karma Samdrups ansträngningar att få sina bröder som sitter fängslade i Tibet fria. Domen blir också något av ett testfall för det nya förbud för användandet av tortyr för att framtvinga bekännelser som högsta domstolen i Kina nyligen publicerat. Dessa regler föranleddes av ett fall där en man suttit tio år i fängelse för ett mord som aldrig inträffat på grund av en framtvingad bekännelse.

Karma Samdrups fall är taget ur sitt sammanhang märkligt eftersom den påstådda gravplundringen skall ha ägt rum redan 1998 vid gravfältet Shorchuk i närheten av Yanqi och åtalet för detta har tidigare lagts ned. Karma Samdrup arresterades i januari 2010 i Chengdu i Sichuan och fördes till Yanqi för rättegång. Han hölls sedan isolerad och fick inte träffa någon anhörig eller sin advokat på nästan sex månader. Under rättegången i Yanqi den 22 juni 2010 berättade Karma Samdrup att han blivit slagen av vakter och på vakternas uppmaning av andra fångar under förhören. Han blev också berövad sömn samt tvungen att svälja olika kemiska preparat som skulle göra honom omtöcknad. Allt för att få honom att underteckna en bekännelse, vilket han ännu inte gjort. Detta är ett tydligt fall där olika former av tortyr använts för att tvinga fram en bekännelse och borde falla inom högsta domstolens i Beijing nya riktlinjer för oacceptabelt förfarande.

Det verkliga skälet till Karma Samdrups dom är snarare den aktiva kampanj han bedrivit för att få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. De arresterades i augusti 2009 för att de uppmärksammat lokala miljöbrott i prefekturen Qamdo (kinesiska: Changdu) i östra Tibet på gränsen till Sichuan. Den äldre av bröderna Rinchen Samdrup sitter fortfarande arresterad medan den yngre brodern Chime (Jigme) Namgyal skickats till ett arbetsläger för politisk omskolning. De två bröderna är ett exempel på den stora makt lokala företrädare för KKP (Kinas Kommunistiska Parti) har och att det ofta räcker med att påtala uppenbara brister och olagligheter i systemet för att bli arresterad.

Det anmärkningsvärda är att de lokala myndigheterna i tre provinser Tibet, Sichuan och Xinjiang samarbetar för att arrestera och åtala Karma Samdrup. Karma Samdrup som grundat en prisbelönt miljöorganisation med syfte att skydda Tibet-Qinghai platåns djurliv och är en välkänd konstsamlare som dessutom varit politiskt lojal med regimen i Beijing. Dessutom utsätts Karma Samdrup för tortyr under sin åtalstid i strid med högsta domstolens nya riktlinjer och till råga på allt, för de kinesiska myndigheterna, har hans fall blivit internationellt uppmärksammat. Hur mycket bättre vore det inte att försöka kontrollera alla de lokala partikungarna och deras missbruk av systemet. De är den verkliga faran för KKP och inte lokala miljövänner som försöker se till att de regler som finns efterlevs.

Panchen Lama – I Tibet på besök

I torsdags, den 3 juni 2010, inledde den 11:e Panchen Lama sitt årliga besök i Tibet. Den största delen av året befinner han sig i Beijing för att bedriva studier i buddhism. Den nuvarande Panchen Lama är politiskt omstridd men har under 2010 fått en mer offentlig roll. Han har valts till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet och till en högre post i det Kinesiska folkets politiska konsultativa konferens, se tidigare inlägg. Panchen Lama skickades också till det jordbävningsdrabbade Yushu i Qinghai, ett etniskt tibetanskt område, för att be för de dödas själar den 14 maj.

Den 10:e Panchen Lama dog 1989 och spelet kring den nye Panchen började i maj 1995 när Dalai Lama utsedde Gendun Choekyi Nyima till Panchen Lama. Detta accepterades inte av ledningen för Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och pojken och hans förädrar försvann tre dagar senare. Istället utsågs den nuvarande 11:e Panchen Lama, Gyaltsen Norbu, i november 1995 i Jokhangtemplet i Lhasa med hjälp av den Gyllene urnan. Regeln om den Gyllene urnan instiftades av den kinesiske kejsaren Qianlong 1792.

Den traditionella metoden i Tibet att utse en efterträdare är att konsultera orakel och studera barnets reaktion inför olika ägodelar som tillhörde den tidigare inkarnationen av laman. Tibetanerna tycker sällsynt illa om att begagna sig av den Gyllene urnan men har ändå själva använt den vid några tillfällen. Urnan förvaras traditionellt i Jokhangtemplet i Lhasa. Kandidaternas namn skrivs på metallbrickor och läggs i urnan. Dragningen sker sedan inför buddhan i Jokhang som ser till att rätt lott dras. Jokhang anses också av de flesta tibetaner som det heligaste och viktigaste templet i hela Tibet. Det är därför inte förvånande att Panchen Lamas första besök i Tibet brukar gå just ill Jokhang där han ger en khata, vanligen en vit silkeshalsduk, till de viktigaste buddhorna i templet.

Nästa anhalt var klostret i Reting (Radreng) i Lhünzhubdistriktet utanför Lhasa och ett möte med Reting Rinpoche. Klostret Reting grundades år 1056 av den bengaliske reformatorn Atishas främste lärljunge Dromtönpa och tillika grundare av Kadampa-skolan i tibetansk buddhism. Den store reformatorn Tsongkhapa och grundaren av Gelugpa-skolan verkade också vid Retingklostret. Lamainstitutionen Reting Rinpoche har stort anseende och den 5:e Reting Rinpoche spelade en ledande roll vid sökandet efter den nuvarande Dalai Lama. Den 6:e  Reting Rinpoche dog 1997 och den nuvarande 7:e utsågs av den kinesiska regeringen i januari 2001. Ett val som inte har erkänts av Dalai Lama. Det var alltså två politiskt tillsatta religiösa ledare som möttes.

Det har också funnits tid för den 11:e Panchen Lama att besöka Lhokadistriktet (Shannan på kinesiska) i södra Tibet. Där har den uråldriga befästningen Yumbulagang, som är intimt förknippad med Tibets tidigaste kungar och ett av Tibets äldsta kloster Sanyai stått på programmet. Vid klosterbesöken brukar Panchen Lama recitera verser ur en sutra samt välsigna munkar och troende. I Lhoka hade han också tillfälle att träffa ”vanliga” tibetaner. Det är tydligt att den kinesiska ledningen strävar efter att höja profilen på Panchen Lama i Tibet och successivt vänja tibetanerna vid denne Panchen Zunma (Den falske Panchen) som han kallas av exilregeringen och många tibetaner. Syftet med att ha en lydig och populär Panchen Lama är naturligtvis att försöka ta initiativet i jakten på den nye Dalai Lama. Den nuvarande Dalai Lama har förvisso redan sagt att hans efterträdare kommer att födas utanför Kinas gränser men vad som verkligen händer återstår att se. Inrikespolitiskt i Kina bör detta innebära att Panchen Lama måste spendera mer tid i Tibet i framtiden men om det leder till att han intar en mer kritisk hållning till KKP:s politik står skrivet i stjärnorna. Så hårt koreograferade som hans besök tycks vara verkar det inte troligt under de närmaste åren.

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar