Ett splittrat Kirgizistan går till parlamentsval

På söndag går Kirgizistan till val. De 120 platserna i parlamentet Zjogorku Kenesj (högsta rådet) står på spel.

Det är ett för centralasiatiska förhållanden ovanligt val, i alla fall formellt sett, dels eftersom parlamentet efter valet väntas få reell makt, dels eftersom valkampen innehåller ett stort antal partier som kan tänkas ha viss chans till framgångar, dessutom med åtminstone i princip fri tillgång till media.

Efter revolten i april som gjorde slut på president Kurmanbek Bakijevs femåriga styre har en interimsministär ledd av Roza Otunbajeva utfäst sig till demokratiska reformer. En av de viktigaste punkterna var att driva igenom en ny konstitution, där huvudpunkten var att stora delar av den makt Bakijev och förre presidenten Askar Akajev hade tillskansat sig skulle överföras till parlamentet. Konstitutionen antogs i en omröstning den 27 juni, trots att södra delen av landet, framför allt staden Osj med omnejd, bara två veckor tidigare hade skakats av det som oftast beskrivits som sammandrabbningar mellan etniska kirgizer och uzbeker (se tidigare inlägg).

I själva verket finns det många spekulationer om att det var långt ifrån en folklig resning grundad i etniskt hat, utan att händelserna startades och drevs på av andra krafter – klanlojaliteter, krafter inom regeringen, utländska islamister, kriminella nätverk (Osj ses av UNODC, FN:s narkotika- och brottsbekämpningskontor, som en knutpunkt i den eurasiska droghandeln)…

Men det går hur som helst inte att förneka att resultatet blev att känslan av orättvis behandling och misstänksamheten mellan kirgizer och uzbeker späddes på ytterligare. I tider av hot och osäkerhet tar människan ofta till enkla generaliseringar och etnicitet är tyvärr ofta en av de enklaste.

I helgen arrangerades en försoningskonferens vid sjön Issyk-Kul, ett populärt rekreationsmål i Kirgizistan. Initiativtagare var Turkiet, som också skänker 21 miljoner dollar till återuppbyggnadsarbete i Osj och Jalal-Abad, där människor fortfarande väntar på tak över huvudet inför vintern (FN uppskattade med hjälp av satellitbilder att 2677 hus totalförstördes i våldsamheterna). President Otunbajeva sade vid mötet:

Vi ser att många partier idag kritiserar den nuvarande regeringen. I Osj fick jag frågan: Varför lät ni det här hända? Jag skulle vilja svara att vid den tiden hade vi stora problem, situationen var inte enkel – det var många politiska krafter som ville utmana den nya regeringen innan den hade kommit på fötter. Dessa destruktiva krafter riktade sig mot regeringen genom att uppvigla etniskt hat. Vi hade varken de specialresurser eller den erfarenhet som krävdes för att ställa oss mellan de två sidorna.

Men har man det idag? Det finns inget som tyder på att läget är mindre polariserat nu. Flera framträdande representanter för regeringen har lämnat sina poster för att ge sig in i valkampen och de försök som gjorts för att neutralisera de motsträviga krafterna har ibland snarast haft motsatt effekt, som det misslyckade försöket att bli av med Osjs kontroversielle och kompromisslöse borgmästare Melis Myrzakmatov, som av vissa beskyllts för delaktighet i våldsamheterna i juni. Dåvarande sekreteraren i säkerhetsrådet Alik Orozov sade i augusti att Myrzakmatov skulle komma att begära avsked, något som tolkades som ett försök av regeringen att avsätta  eller förhandla bort honom från makten. Resultatet blev i stället protester på gatorna i Osj till förmån för borgmästaren och att Myrzakmatovs position stärktes ytterligare. Det blev i stället Orozov som fick gå.

Den senkomna fredskonferensen till trots, några konkreta steg mot avspänning mellan grupperna i söder har heller inte tagits. De internationella organisationer som försökt klargöra vad som hände i juni (t ex Human Rights Watch och International Crisis Group) har tenderat att lägga skulden på den kirgiziska sidan. Rättare sagt, det man har hävdat är att de flesta offren var uzbeker och att myndigheterna åtminstone tillät våldsamheterna ske. I och med att de flesta maktämbeten (polis och myndigheter), även i uzbekdominerade områden i söder, innehas av etniska kirgizer blir följden automatiskt att kirgizerna känner att udden riktas mot dem. Men även om det är otvetydigt att både uzbeker och kirgizer blev offer för händelserna är det anmärkningsvärt att det i de rättegångar som har följt på händelserna hittills bara har ställts uzbeker bakom skranket. Flera livstidsdomar har utdelats, varav den mot människorättsaktivisten Azimzjan Askarov är den mest kontroversiella (DN).

Man kan inte undgå känslan att responsen från regeringen hittills verkar ha varit att snöra åt skygglapparna hårdare. Det finns givetvis goda anledningar att inte utmana de nationalistiska krafter som underblåses av Myrzakmatov och andra motståndare till regeringen, särskilt som det knappast ger några opinionsmässiga fördelar inför valet att vädja till etnisk förbrödring (annorlunda uttryckt: det vore politiskt självmord – eller värre). Ännu ett exempel på regeringens eftergivenhet för nationalistiska krafter är att man inte lyckades få de 52 obeväpnade OSSE-poliser som man godkänt och som (på något sätt) skulle lyckas stabilisera läget, stationerade före valet (OSSE har för övrigt knappast heller varit tillräckligt aktiva med att pressa de olika aktörerna).

En tydlig följd är att en stor del av uzbekerna har valt politisk apati – man förväntar sig inte kunna påverka situationen och engagerar sig inte i valet. Enligt vallagarna måste 15% av platserna på varje partilista komma från etniska minoriteter (uzbekerna är klart största minoritet med uppskattningsvis 14,5%), men det finns inget som hindrar att de platserna fylls av ryssar eller andra minoriteter.

Resultatet blir att uzbekerna förblir utanför den politiska processen, med följden att deras minoritetsrättigheter riskerar att marginaliseras – och att vilken regering det än blir som kommer till makten efter söndagens val kommer att sakna legitimitet i många uzbekers ögon.

Man kan för övrigt undra om det inte är en fara rent allmänt i detta det första någorlunda fria parlamentsvalet i Centralasien. Finns det egentligen ett möjligt valresultat som tillräckligt många kommer att acceptera eller får vi snart se ny mobilisering med instabilitet som följd?

FORUM EURASIEN kommer att följa valspurten och valet på plats i Kirgizistan.