Forum Eurasien

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 8th 2011 | Tags: Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2008, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Ryssland, Sydossetien
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare – att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten – skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

No Comments

Henrik Hallgren, december 2nd 2010 | Tags: Ilham Aliev, Kazakstan, Kirgizistan, Micheil Saakasjvili, Nagorno-Karabach, Nursultan Nazarbajev, OSSE, Ryssland, Serzj Sargsian, toppmöte
Posted in Centralasien, Kazakstan

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

No Comments

Henrik Hallgren, maj 30th 2010 | Tags: Carl Bildt, Davit Bakradze, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili, Östliga Partnerskapet (EaP)
Posted in Georgien

Tåliga rosor, vissna tulpaner

Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än går är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar på samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. Gårdagens kommentar från Janukovytj är talande (enligt SvD):

”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”

2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev

Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste årens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är också ett tecken på det demokratiska politiska systemets omognad att två individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under långa perioder i flera år. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets åsikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket på länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men långsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkåren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.

Risken är uppenbar att en dåligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frågade IFES folket årligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.

En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN våren 2005 i Kirgizistan var också anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder på 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden från kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll på att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sågs av många i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.

Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:

”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”

Det har på sistone förekommit flera rapporter om ökat våld mot journalister och ökat tryck på media – ett område där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gått med korruptionen? 2004 låg Kirgizistan illa till på Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se också här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen från gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivåer eller till och med något högre än före ”revolutionen”.

Ifjol återvaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.

Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en våg av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning på järnridåns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och på sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregångare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även då, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart så kraftiga att han tvingades införa undantagstillstånd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgå (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade på Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som få hade invändningar mot vid den tiden.

Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta

Det blev också verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spår av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista år. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa. Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva på ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.

Det är också ganska otvetydigt att det har gett resultat på många håll, till exempel i poliskåren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning från 1,8 år 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. På Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i år på plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstås också lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% årligen mellan 2004 och 2008.

Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.

Kriget 2008, då Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till återintegration av Sydossetien och Abchazien, åtminstone för lång tid framöver, har av många kommit att ses som slutet på Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol åter tog till gatuprotester i månader (se tidigare inlägg) för att få bort honom från makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes också tidigt under revolutionen på bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frånvaron av beslut att ge Georgien några utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade också att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.

Det är något både Ukraina och Georgien har fått erfara. Därför är det nog nu också oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands åsikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.

Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hålla sig ifrån demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmålar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och förespråkar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltså även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952

1 Comment

Henrik Hallgren, februari 8th 2010 | Tags: Georgien, Kirgizistan, Kurmanbek Bakijev, Micheil Saakasjvili, Orangea revolutionen, Rosenrevolutionen, Tulpanrevolutionen, Ukraina, Viktor Janukovytj
Posted in Georgien, Kirgizistan

Georgienkriget till Hollywood

Radio Free Europe/Radio Liberty (RFE/RL) och även TT/SvD skriver att ett amerikanskt filmteam är i Georgiens huvudstad Tbilisi för att spela in en film om fjolårets krig mellan Georgien och Ryssland.

I huvudrollen som president Saakasjvili kommer biobesökarna att få se Andy Garcia, som anlände i söndags för att filma scener i presidentpalatset, enligt den största privatägda georgiska TV-kanalen Rustavi 2 (som för övrigt liksom flera andra nyhetsmedia återkommande anklagas för att gå i regeringens ledband).

Det har redan gjorts en filmatisering om Georgienkriget, actionfilmen Olympus Inferno, som sändes i rysk TV i våras och som producerades av Pervyj Kanal (Kanal 1), TV-kanalen med störst täckning i Ryssland och majoritetsägd av staten. Filmen skall ha varit tydlig med vem som bar ansvaret för kriget.

Den här filmen däremot skall enligt filmteamet syfta till att ”visa krig som någonting dåligt” och inte ta ställning i ansvarsfrågan.

Regissör blir Renny Harlin (Cliffhanger och Die Hard 2), en av producenterna Papuna Davitaia, parlamentsledamot för Saakasjvilis regeringsparti Förenade Nationella Rörelsen.

1 Comment

Henrik Hallgren, oktober 20th 2009 | Tags: film, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

Idag är det två månader sedan de omfattande gatuprotesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi upphörde och trafiken började flyta som vanligt igen på Rustaveli-avenyn, stadens huvudstråk. Det rapporterades flitigt, även i svenska media, om den till slut 107 dagar långa aktionen, som tidvis lamslog stora delar av huvudstaden och som av vissa sågs som en möjlig repris av rosenrevolutionen 2003, den som förde Micheil Saakasjvili till makten.

Efter fjolårets för Georgien förödmjukande krig mot Ryssland, och med en känsla av att den demokratiska reformprocessen gått i stå, fanns ett starkt stöd hos befolkningen för en nystart. Med drygt fem år vid makten och en upplevelse av att allt mer makt koncentrerats runt Saakasjvili och en begränsad krets runt honom, fann många det ett naturligt steg att kräva presidentens avgång. Dessutom fanns tecken på en möjlig splittring inom armén och ett myteri vid militärbasen Muchrovani utanför Tbilisi fick avvärjas i maj. Och ändå, efter 107 dagars protester har knappast något av oppositionens krav tillgodosetts. Vad hände?

Jag minns hur jag pratade med en bekant i Tbilisi samma dag som protesterna skulle starta. Man kunde höra hennes frustration över situationen, men också ett engagemang som kom av att det nu gavs möjlighet till förändring; man ville ut på gatorna och bli kvar där tills målen uppnåtts. När jag frågade vad ledarna för protestaktionen hade för krav, svarade hon efter en sekunds tvekan ‘Saakasjvilis avgång’. Däri låg förstås mycket av förklaringen. Det enda oppositionen egentligen enats om på förhand var att man skulle göra presidentposten vakant, men inte vem som skulle fylla den framöver. Framför allt var det tydligt att man inte hade en koherent bild av vilken politik man ville att den nye presidenten skulle driva.

Det visade sig snart också att det fanns meningsskiljaktigheter bland de olika oppositionsledarna vad gällde metoderna. Till de minst kompromissvilliga visade sig bl a Nino Burdzjanadze höra, tidigare mångårig talman i parlamentet som bröt med Saakasjvili efter kriget 2008 och nu leder oppositionspartiet Demokratiska Rörelsen-Förenade Georgien. Tidigare FN-ambassadören Irakli Alasania däremot, som först sent engagerade sig i politisk opposition, nu som ledare för paraplyet Allians för Georgien, intog tidigt en mer förhandlingsinriktad linje och deltog i samtal med Saakasjvili. Kanske är det riktigt för närvarande. Enligt en opinionsundersökning, gjord i juni i år av International Republican Institute, är 81% av de tillfrågade för att oppositionen och regeringen skall fortsätta dialogen.

En av de saker som delvis uppnåddes efter sommarens samtal var reformering och tidigareläggande av lokalvalen (även om detaljerna ännu inte har klargjorts). Alasania förklarade i veckan att han som första namn beslutat att ställa upp som borgmästarkandidat i Tbilisi. Antagligen är siktet ställt högre än så, men det ligger i linje med Alasanias uttalanden om att det enda sättet att få till en förändring i landet är genom demokratiska metoder, däribland val (här är också ett illa dolt budskap om att nuvarande regering inte håller sig till samma metoder). Ett flertal partier, inklusive sedan ett par dagar Alasanias, samarbetar också för att få fram förslag om ändringar i valsystemet, något som uppfattas som ett av de största hindren på vägen mot fortsatt demokratisering.

Oppositionens problem är att enligt nuvarande system kommer man med lagliga medel inte att kunna uppnå sitt uttalade mål från vårens demonstrationer förrän 2013, då Saakasjvili måste lämna sin post. Under den tiden kommer regeringen att kunna fortsätta genomföra mer eller mindre kosmetiska förändringar för att blidka – eller troligare splittra – oppositionen och samtidigt i allt väsentligt fortsätta som tidigare. Men även om det skulle bli så verkar tendensen för tillfället vara att regering och opposition har ett något större ömsesidigt inflytande på varandra, och det kan i sig medföra positiva kompromisser.

Å andra sidan, det är ett tag till 2013. Under vilken period hittills har Georgien upplevt fyra år utan en omvälvande händelse som helt har vänt inrikespolitiken ut och in?

No Comments

Henrik Hallgren, september 25th 2009 | Tags: Georgien, Irakli Alasania, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

Tre år sedan Georgienkriget

No Comments

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

No Comments

Svensk-georgiska visiter

No Comments

Tåliga rosor, vissna tulpaner

1 Comment

Georgienkriget till Hollywood

1 Comment

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

No Comments

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Senaste inlägg

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar