Forum Eurasien

Georgien efter valet – möjlighet för demokratisk utveckling?

18 oktober 2012
16:00	till	17:45

Efter en valrörelse som präglats av oegentligheter och smutskastning gick Georgien till parlamentsval den 1 oktober, ett val som med bred marginal vanns av oppositionen i landet. Vad innebär valresultatet för möjligheterna för en demokratisk utveckling? Samtal med Henrik Hallgren från Forum Eurasien som befunnit sig i Tbilisi under valet och ambassadör Hans-Gunnar Adén om de nya utmaningar som nu väntar Georgien.

Samtalsledare: Maria Hamberg, Östgruppen.

Arrangörer Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien, OSSE-nätverket, Östgruppen samt ABF Stockholm.

• Fri entré Klicka här för mer information

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 16th 2012 | Tags: Bidzina Ivanisjvili, Georgien, Georgiska drömmen, Micheil Saakasjvili, parlamentsval, UNM
Posted in - Kalendarium, - Seminarier, Georgien

Oppositionen segrar och Georgien går in i en ny politisk fas

Tbilisi

Den internationella observatörsstyrkan avlevererar sitt preliminära utlåtande (Foto H Hallgren)

Inlägget publicerades också på Världen Österut.
Samtidigt som de internationella observatörerna anförda av Tonino Picula från OSSE:s parlamentariska församling med vissa invändningar förklarade att ”det georgiska folket fritt har uttryckt sin vilja” genom valet tillkännagjorde president Micheil Saakasjvili i tv att hans parti UNM förlorat majoriteten i parlamentet och kommer att gå i opposition.

Oppositionsalliansen Georgiska drömmen har fått en betryggande majoritet, även när mandaten från partilistor och enmansvalkretsar sammanräknas. Georgien är dock ett splittrat land när det gäller partisympatier. I stadsdelarna Vake och Saburtalo i Tbilisi, till stora delar befolkade av nyrik medelklass och ”intelligentsia” från Sovjettiden får Georgiska drömmen runt tre fjärdedelar av rösterna. I t ex Achaltsiche, georgiskdominerad centralort i den i övrigt till stora delar armeniskbefolkade provinsen Samtsche-Javacheti, får Saakasjvilis parti över 80% av sympatierna.

Bidzina Ivanisjvili (Foto H Hallgren)

Valsegraren Bidzina Ivanisjvili, som siktar på premiärministerposten, varnade idag för att landet skall få konkurrerande maktcentra och uppmanade i ett tal Saakasjvili att avgå. Han säger dock att det inte är ett krav från hans sida och att det inte är aktuellt med ett misstroendevotum, åtminstone inte nu.

Trots att Georgiska drömmen nu får majoritet i parlamentet kommer de heller inte att ha de två tredjedelar som krävs för att driva igenom en misstroendeförklaring. Gigi Bokeria, sekreterare i Nationella säkerhetsrådet och en av Saakasjvilis nära allierade, varnade för sådana förslag och kallade Ivanisjvilis uttalande för ”revolutionära” tendenser.

Saakasjvili har också sagt att resultatet skall respekteras och att det är dags för regeringsbildningen att starta. Det behöver inte bli alldeles lätt. Miljardären Ivanisjvilis koalition har hållits ihop av framför allt två saker – hans nära obegränsade kampanjresurser och en gemensam vilja att bli kvitt UNM:s dominans. Visserligen sitter Saakasjvili kvar på presidentposten – och fram till presidentvalet nästa år, då lagändringar träder i kraft, har presidenten stora maktbefogenheter – men Ivanisjvilis allians kommer ändå nu att tvingas namnge ett regeringskabinett och förmodligen också snart komma överens om ett avsiktsprogram med åtgärder som skall genomföras. Valplattformen (från båda huvudkandidaterna) har varit fattig på konkreta förslag och Georgiska drömmen innefattar en brokig skara av NATO- och EU-vänliga marknadsliberaler, mer socialdemokratiskt inriktade partier och tämligen hårdföra nationalister. På sin presskonferens häromdagen här i Tbilisi ville Ivanisjvili egentligen inte karaktärisera sig själv på en höger-vänsterskala, men svarade på en direkt fråga att han snarast skulle karaktärisera sig som något höger om mitten.

Glädje utanför Georgiska drömmens kampanjkontor när de första preliminära resultaten ger alliansen övertaget (Foto H Hallgren)

Å andra sidan kommer det nu att avslöjas hur mycket UNM, partiet Saakasjvili har byggt upp sedan han kom till makten 2003, är ett idédrivet parti och hur mycket sammanhållningen är byggd på att det i praktiken har utgjort makteliten alltsedan dess. Klart är att partiet – och därmed även beslutsfattandet i landets avgörande frågor – har varit centrerat kring en handfull mycket inflytelserika individer.

Samtidigt har UNM parallellt med den nya administrationen till skillnad från den så sent som i fjol grundade alliansen byggt upp en maktbas i hela landet, även i regioner och kommuner.

Sammanfattningsvis gäller alltså följande (tills något oförutsett händer):

Georgiska drömmen bildar regering och kommer som majoritetsregering att kunna få igenom de förslag de är ense om – men man får inte de 100 platser av 150 som krävs för att kunna ändra konstitutionen eller driva igenom misstroende

Saakasjvili sitter kvar som president fram till valet i oktober 2013 med stora befogenheter i många frågor, särskilt vad gäller landets säkerhet. Däremot kommer i praktiken hans möjligheter att gå emot en enig regering (och stifta lagar) att vara små
UNM har idag makten i princip i alla lokala och regionala församlingar och det är inte lokalval förrän 2014. Det innebär att t ex Tbilisis mäktige borgmästare Gigi Ugulava, en av de tongivande inom UNM, sitter kvar och kan lägga in veto mot många beslut som rör staden. Så länge lokalreegeringarna är lojala mot UNM kommer alltså Georgiska drömmens makt att inskränkas

Mycket är alltså fortfarande oklart när det gäller utvecklingen det närmaste året. Men det viktigaste resultatet av detta val och som alltså gör att det skiljer sig från de tidigare i Georgien – och de allra flesta postsovjetiska stater – är att vi för första gången har chansen att få se både en stark majoritet och en stark minoritet i opposition. Att, som flera har gjort det senaste dygnet, tala om ett framsteg för demokratin kan äga sin riktighet, även om det också stämmer till eftertanke hur detta maktövertagande blev möjligt.

Jag samtalade idag med Erekle Urusjadze från Transparency International i Tbilisi, som påpekade hur UNM, parallellt med att man genomförde många nödvändiga och lovvärda reformer, medvetet strävat efter och lyckats med att koncentrera makten och i det närmaste omöjliggöra politiska alternativ. Hur gick det till – samtidigt som man lyckades med att drastiskt minska brottsligheten, i det närmaste avskaffa vardagskorruptionen, förenkla affärslagstiftningen och få företag att börja betala skatt till statens kassa?

Framför allt genom att man redan tidigt riktade in sig på tre saker, enligt Urusjadze: För det första såg man till att få de rika donatorerna ur affärslivet på sin sida – ingen liten bedrift, eftersom de affärsmän i de postsovjetiska samhällena tenderar att stödja sittande regering. För det andra behöll man kontrollen över avgörande delar av rättsväsendet, framför allt genom att ge åklagarämbetet närmast oinskränkt makt och se till att domstolarna ofta blev deras lydiga instrument. Därför är det idag en sällsynthet i Georgien att någon som väl ställs inför rätta blir frikänd. För det tredje tog man, genom finter med aktieägarna och genom att utnyttja sitt inflytande över rättssystemet, gradvis kontroll över de viktiga, rikstäckande tv-stationerna – först Rustavi 2 och sedermera också Imedi, som dittills ägts av en annan motsträvig miljardär.

Så för att verkligen kunna utmana UNM krävdes troligen en kraftfull aktör som dels hade de nödvändiga resurserna och dels stod utanför hela det politiska systemet, kanske till och med utanför landet. Den stenrike Bidzina Ivanisjvili, en affärsman och filantrop som stora delar av sin tid verkat utanför Georgien, var kanske ur det perspektivet en av de verkligt få individerna som hade en chans att lyckas.

Utanför UNM:s kontor var det mindre uppsluppet. För några månader sedan givna segrare igen, idag ett oppositionsparti (Foto H Hallgren)

Men det är alltså inte bara så att parlamentsvalet verkar ha genomförts under lugna former och med verklig konkurrens – och dessutom ser ut att leda till landets första konstitutionsenliga maktskifte.

Mycket kan ännu hända, men om man väljer att se det från den hoppfulla sidan är det också så att vi nu kan se fram emot att få se en verklig politisk debatt, förd i parlamentet och inte på gatorna.

Luca Volontè från PACE sade igår på den internationella presskonferensen att Georgiens enda fiende nu är avsaknaden av fortsatta demokratiska reformer, eller som han också uttryckte det: Landet har fått chansen att gå vidare och måste nu försöka passera nästa politiska test. När man ser tillbaka på Georgiens turbulenta historia måste man se det som löftesrikt.

Också på plats i Georgien: Sveriges Radio, HBL.

Mer i svenska medier: SvD, DN (1, 2).

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 3rd 2012 | Tags: Bidzina Ivanisjvili, Georgien, Georgiska drömmen, Micheil Saakasjvili, Ryssland, UNM
Posted in Georgien

Oppositionen firar i Tbilisi, men båda sidor utropar sig till segrare

Tbilisi

Enligt de vallokalsundersökningar som släppts under kvällen har den georgiska oppositionsalliansen Georgiska drömmen fått fler röster än president Micheil Saakasjvilis Enade Nationella Rörelsen (UNM/ENM), som suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003. I huvudstaden Tbilisi är marginalen betydligt större för Georgiska drömmen.

Oppositionen firar på Frihetstorget i Tbilisi (foto H Hallgren)

Men enligt det georgiska valsystemet utses 73 av parlamentets 150 ledamöter i enmansvalkretsar i landets regioner och städer och i dessa antas allmänt UNM ha övertaget. Stämningen utanför UNM:s valkontor på Rustaveliavenyn i Tbilisi är dock mycket avslagen.

Hittills har båda sidor utropat seger, men det återstår alltså att se hur mandatfördelningen kommer att se ut, något vi inte får reda på förrän under morgonen, då Centrala valnämnden offentliggör sina resultat. Saakasjvili har i ett tv-uttalande sagt att vi nu alla kommer att behöva ”arbeta tillsammans”.

Oavsett den exakta fördelningen i det nya parlamentet innebär dagens resultat att UNM:s position som dominerande kraft i Georgiens politik är över. Fram till idag förfogade man över en betryggande absolut majoritet.

Bidzina Ivanisjvili talar strax efter de första opinionsundersökningarna har gett hans allians ledningen (foto H Hallgren)

Oppositionsalliansens ledare Bidzina Ivanisjvili var tidigt säker på segern i Tbilisi, där majoriteten sedan flera år övergett Saakasjvili och hans parti. Huvudstaden har vid återkommande tillfällen sett stora demonstrationer mot regeringspartiet, men det är inte förrän nu som oppositionen har kunnat enas om en kandidat, som kunnat bli en verklig utmanare.

No Comments

Henrik Hallgren, oktober 1st 2012 | Tags: Bidzina Ivanisjvili, Georgian Dream, Georgien, Georgiska drömmen, Micheil Saakasjvili, parlamentsval, Ryssland, UNM
Posted in Georgien

Sista valmötena samlar tiotusentals i Tbilisi och Kutaisi

Tbilisi

Idag höll Bidzina Ivanisjvilis oppositionsallians Georgiska drömmen (Kartuli otsneba) sitt avslutande kampanjmöte. I Tbilisi och näst största staden Kutaisi samlade man samtidigt tiotusentals anhängare i en imponerande sista styrkedemonstration inför parlamentsvalet på måndag.

Micheil Saakasjvili talade på torsdagen för en arenapublik i Kutaisi, där även Ungerns gästande premiärminister Viktor Orbán upprepade Saakasjvilis budskap att inte vända utvecklingen tillbaka utan fortsätta bygga på det som uppnåtts sedan Rosenrevolutionen. (Saakasjvili berömde i sin tur enligt civil.ge den i demokratiskt hänseende kontroversielle Fidesz-ledaren Orbán som ”Europas starkast lysande politiska stjärna”). Saakasjvili har på sistone ofta varnat för att landet om oppositionen vinner återigen kommer att tas över av vad han kallar kanonieri kurdi (ungefär ”lagliga brottslingar”), d v s oligarker som Ivanisjvili. Att Ivanisjvili gjort sin förmögenhet i Ryssland, vilket han inte förnekar, utnyttjas förstås också.

Saakasjvili, premiärminister Vano Merabisjvili och deras Enade nationella alliansen (ENM eller UNM) höll igår sitt avslutande partimöte på fotbollsstadion Dinamo Arena i Tbilisi, där uppskattningsvis 60.000 deltog i ett välarrangerat program.

Georgiska drömmens massmöte i centrala Tbilisi idag hade visserligen planerats i förväg med fyra avstängda tillfartsgator till det centrala Frihetstorget och högtalare och skärmar längs ett par kilometers färdväg, men verkade också innehålla mer spontana sympatiyttringar.

Nedan några osorterade intryck från i eftermiddags i Tbilisi.

No Comments

Henrik Hallgren, september 30th 2012 | Tags: Bidzina Ivanisjvili, ENM, Georgien, Georgiska drömmen, Micheil Saakasjvili, Ryssland, UNM, Vano Merabisjvili
Posted in Georgien

Nedräkning inför måndagens avgörande val i Georgien

Tbilisi

Det drar ihop sig till parlamentsval i Georgien (för mer bakgrund se tidigare inlägg samt exempelvis Hans Gunnar Adén på Världen Österut). Igår fyllde regeringspartiet Enade nationella rörelsen (ENM) stadion i Tbilisi med anhängare och idag lördag är det dags för oppositionsalliansen Georgiska drömmens planerade massmöte.

Aldrig i landets moderna historia har ett val varit så ovisst – eller så avgörande. Efter lagändringar 2010 som träder i kraft i och med presidentvalet nästa år får parlamentet, som utser premiärministern, betydligt större makt. Det finns inte heller några tillförlitliga opinionsundersökningar. National Democratic Institute (NDI) genomförde med Sida-finansiering en större undersökning under första halvan av augusti, där UNM fick 37% av stödet jämfört med 12% för Georgiska drömmen bland dem som tänkte rösta. Men hela 22% svarade att de inte visste och ytterligare 21% ville inte avslöja vem de tänker rösta på.

Studentprotest utanför universitetet i Tbilisi i veckan (foto H Hallgren)

Osäkerheten har också ökat de senaste dagarna efter att ett antal filmer som visar allvarliga fall av misshandel i Gdalifängelset i Tbilisi, spritts på nätet. Reaktionen bland befolkningen blev snabb och stark, även om misshandel och hot i landets fängelser är ett sedan länge känt problem bland människorättsorganisationer. Efter några dagar blev den nyligen utsedde inrikesministern Batjo Achalaia, en nära allierad till president Micheil Saakasjvili, tvungen att gå. Valkampanjen är smutsig med upprepade försök att misskreditera motståndaren, men även om det kan tyckas att filmerna dök upp vid en märkligt läglig tidpunkt för oppositionen är det svårt för regeringen och ENM, som med flera av de tongivande personerna intakta suttit vid makten sedan Rosenrevolutionen 2003, att undkomma ansvaret.

Georgiska drömmens ledare Bidzina Ivanisjvili höll presskonferens här i Tbilisi på fredageftermiddagen. Han inledde med att tala om de olika attacker han och hans allians, som inkluderar flera av de namnkunniga traditionella oppositionspartierna, utsatts för sedan han bestämde sig för att gå in i politiken och utmana det maktmonopol ENM i praktiken har i dagsläget. Han underströk upprepade gånger att nuvarande regering är den värsta landet haft med maktmissbruk och avsaknad av fungerande rättssystem. Detta skriver förmodligen inte alla georgier under på, de som varit med om Eduard Sjevardnadzes endemiska korruption eller 1990-talets krig. De frågor som till och med ENM själva medger att de hittills misslyckats med att utveckla en strategi för – jordbruket, sjukvården och arbetslösheten – borde färemot vara givna ämnen i debatten, men nu har även ENM försökt göra dessa till sina valfrågor. Enligt Alexander Rondeli, chef för Georgian Foundation for Strategic and International Studies, är Ivanisjvilis bas ändå inte de uppåt hälften av alla georgier som fortfarande lever ekonomiskt på gränsen i självhushållningsjordbruk, utan den urbana ”intelligentsia”, som fått ta del av hans många välgörenhetsprojekt.

Bidzina Ivanisjvili (foto H Hallgren)

Just det att Ivanisjvili inte är politiker använder han som ett av sina främsta argument. Han upprepar också på presskonferensen att han ”inte kan vänta” till den dag han får lämna politiken igen, men då efter att ha säkrat demokratin i landet. Som framgångsrik företagsledare – han är multimiljardär i dollar efter affärer i framför allt Ryssland – skall han ha de egenskaper som krävs för att prioritera, delegera och inte låta egenintressen ta över. Saakasjvili har tvärtom sagt att en av de viktigaste uppgifterna är att förhindra att landet återigen tas över av ”oligarker” med tydlig adress till Ivanisjvilis förflutna.

Om ENM skulle förlora makten på måndag vore det första gången Georgien fick ett maktskifte via valurnorna och ett starkt kvitto på landets demokratiska utveckling. Även om ENM går starkast ur kraftmätningen och får majoritet kommer oppositionen att få en betydande representation i parlamentet och tvingas formulera en konkret politik, som enad allians eller ej. Även det vore ett steg framåt för demokratin.

Men det förutsätter att förlorarna på måndag accepterar valresultatet och bevisar att Georgiens politik inte måste föras från gatan. Det blir en intressant vecka.

No Comments

Henrik Hallgren, september 28th 2012 | Tags: Alexander Rondeli, Bidzina Ivanisjvili, ENM, Georgien, Georgiska drömmen, Micheil Saakasjvili, parlamentsval, UNM
Posted in Georgien

Georgien går mot ovanligt viktigt val

Den 1 oktober går Georgien till parlamentsval. För första gången sedan Micheil Saakasjvili svors in som president efter ”Rosornas revolution” 2003 finns en utmanare till hans parti, som har lyckats samla det mesta av oppositionen och som enligt opinionsmätningarna kan vänta sig mer än några procents stöd.

Men det finns flera anledningar till att valet är av intresse. Efter presidentvalet i oktober nästa år, då Saakasjvili avslutar sin andra och sista mandatperiod, kommer parlamentet och regeringen enligt ny lagstiftning att få avsevärt ökad makt på bekostnad av presidenten och premiärministerposten kommer att bli en betydligt viktigare.

Dessutom blir resultatet intressant eftersom det i så stor utsträckning är ett kvitto på reformerna som genomförts under Saakasjvilis ledning. Han och hans parti, Enade nationella rörelsen (United National Movement, UNM), har idag absolut majoritet i parlamentet och är rimligen i befolkningens ögon helt ansvariga för den politik som drivits de senaste åren. Men det kommer också att avslöja om landets opposition kommer att hålla samman och är en kraft att räkna med – och hur man kommer att bete sig vid en eventuell förlust.

Huvudstaden Tbilisi har med jämna mellanrum, ungefär varannat år på senare år, skakats av stora protester mot regeringen. UNM känner väl till sina landsmäns protestbenägenhet – det var ju med stöd av massiva demonstrationer de själva tvingade bort Eduard Sjevardnadze från makten för snart ett decennium sedan. Då intogs parlamentet av segerrusiga folkmassor och oppositionella är idag övertygade om att de senaste årens återkommande oroligheter ligger bakom beslutet att flytta parlamentet till andra största staden Kutaisi, där det inte finns några förutsättningar för sådana protester.

Oppositionen leds av Bidzina Ivanisjvili, Georgiens rikaste man och nummer 153 på årets lista över världens miljardärer, god för 6,4 miljarder dollar. Han skapade sitt parti ”den Georgiska drömmen” (Kartuli Otsneba) hösten 2010 och har efterhand samlat en brokig skara oppositionskrafter bakom sig i en valallians, också den vid namn Georgiska drömmen. Den är nu det enda verkliga alternativet till UNM och ser, till skillnad från vad som varit fallet vid de senaste årens val, ut att kunna bli en kraft att räkna med. Att Ivanisjvilis enorma monetära resurser är ett hot har också regeringen insett. Redan 2010 blev han (lagligen) av med sitt georgiska medborgarskap eftersom han då också blev fransk medborgare, men ett särskilt tidsbegränsat undantag har införts som gör att Ivanisjvili kan ställa upp trots det. Denne har dock hittills inte tänkt finna sig i att på så sätt delta i politiken på nåder. Han har också tilldömts bötesbelopp på hittills ca 60 miljoner dollar (över 1% av hela Georgiens statsbudget) för bl a otillåtna kampanjbidrag, något utländska observatörer ser med oro på. Det är rimligt att anta att Ivanisjvili inte haft någon chans att ställa upp alls om inte relationerna med väst och ett demokratiskt anseende varit så viktiga för UNM och Saakasjvili.

Men Ivanisjvili har egentligen inte varit aktivt delaktig i den georgiska politiken efter Rosenrevolutionen 2003, något som givetvis är en fördel, eftersom han inte ses som en del av makteliten. Å andra sidan tycker stora delar av befolkningen utan tvekan att en hel del blivit bättre sedan dess och en återgång till den korrupta tiden under Sjevardnadze är det få som önskar sig. Ett fåtal frågor kommer den något disparata alliansen nog att kunna enas om i sin kampanj. Dit hör sjukvårdssystemet, som enligt många blivit av skiftande kvalitet och svåröverskådligt efter ostrukturerade privatiseringar. Dessutom står en stor del av georgierna i praktiken utan sjukförsäkring och tvingas i bästa fall lita till släktens solidaritet. En annan fråga är den höga arbetslösheten, som officiellt ligger runt 15%, men skulle vara åtskilligt högre om alla självförsörjande småbrukare och trädgårsodlande familjer räknades dit. De många utländska investeringsmiljonerna har heller inte givit någon självklar skjuts åt den inhemska industrin, utan ibland stannat vid spekulation i bl a fastigheter.

Men om Georgiska drömmen har någon konkret alternativplan är mer tveksamt – särskilt med tanke på de många politiskt oerfarna kandidater som rekryterats till Ivanisjvilis kampanj. Egentligen blir valet snarare en omröstning om UNM:s och Saakasjvilis reformpolitik, som bestått av en ekonomisk liberalisering, skattesänkningar (initialt för att invånarna alls skulle börja betala skatt) och bantning av byråkratin. Det senare har också bidragit till att Georgien nu betraktas som ett av de minst korrupta länderna i forna Sovjet vad gäller vardagsmutor, även om många hävdar att den verkliga korruptionen nu sker på toppnivå, i gränsskiktet mellan ekonomi och politik.

Lika intressant blir om oppositionen vid en eventuell förlust kommer att finna sig i valresultatet eller – som Saakasjvilis tidigare parhäst och numera bittraste rival Nino Burdjanadze gjort flera gånger under de senaste åren – tar till gatans tribun och försöker uppvigla massdemonstrationer i syfte att avsätta regeringen.

Men det finns också en chans att Georgien för första gången på länge får en parlamentarisk opposition som ges verkligt inflytande och tvingas formulera ett politiskt alternativ för att profilera sig inför nästa års presidentval. För Sverige och EU som de senaste åren hoppats och satsat mycket på Georgiens demokratiska utveckling är valet den 1 oktober värt att titta noga på.

1 Comment

Henrik Hallgren, augusti 26th 2012 | Tags: Bidzina Ivanisjvili, Eduard Sjevardnadze, Georgian Dream, Georgien, Micheil Saakasjvili, Nino Burdjanadze, parlamentsval, Rosenrevolutionen, UNM
Posted in Georgien

Tre år sedan Georgienkriget

Som vi minns fick inte OS-invigningen i Beijing den 8 augusti 2008 riktigt den odelade uppmärksamhet arrangörerna hoppats på. I stället utbröt natten till den 8:e en attack mot ställningar runt sydossetiska Tschinval(i), som efter bara fem dagar hade lett till georgiska arméns nederlag och ryska trupper långt inne på Georgiens territorium.

"230 år med Ryssland". Redan 2005 syntes ryska flaggor i Tschinval, men knappast några georgiska. (Foto H Hallgren)

I Tschinval (Tschinvali på georgiska) genomförde man i natt ett högtidlighållande av de omkomna och för att hedra försvararna av staden med start kl 23.35, samma tid som attackerna skall ha startat. I närvaro av president Eduard Kokojty spelade en symfoniorkester Schuberts ofullbordade, böner bads, upplysta ballonger släpptes mot skyn. Det hela verkar ha avhållits i en atmosfär av ilska mot Georgien och sorg över förlusterna blandad med tacksamhet mot Ryssland och en förhoppning om fortsatt fred.

I Georgien finns också många som har anledning att sörja idag. Hundratusentals flyktingar från detta och de tidigare krigen om Sydossetien och Abchazien bär alla på historier, vars sorgliga slut heller inte lindras av någon känsla av seger.

Lagom till detta sände radiostationen Echo Moskvy tillsammans med georgiska PIK TV en intervju med president Medvedev, där reportrar av ryskt och georgiskt ursprung (en av dem är f ö sondotter till Eduard Sjevardnadze) fick ställa frågor, nästan enbart med kriget och relationerna mellan Ryssland och Georgien som tema. PIK TV är efterföljaren till Pervyj Kavkazskij, en kanal som startades för att ge ryskspråkiga tittare en alternativ bild av Georgien och Kaukasus till den som ges i ryska mer eller mindre statligt kontrollerade media. Den timslånga intervjun finns i sin helhet här och i engelsk transkribering på Kremls hemsida.

Det är inga stora överraskningar som levereras, men intervjun är ändå sevärd för den ger till slut antagligen en ganska god bild av Medvedevs version av hur det hela gick till och av hans tyvärr oresonliga icke-relation med Georgiens president Saakasjvili. Intressant är också hans inställning att USA indirekt uppmuntrade Saakasjvili att återta Sydossetien med våld.

För den intresserade kom International Crisis Group också ut med en läsvärd rapport i dagarna, Georgia-Russia: Learn to live like neighbours, som sammanfattar en del av det som hänt sedan 2008 och det spända läget.

Idag är ännu en svart dag på världens börser och trots att många aspekter av konflikten kvarstår uppmärksammas inte treårsminnet särdeles i svenska media. Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida är ett undantag. Han hänvisar till en rapport av Johanna Popjanevski på CACI/ISDP, som har skrivit mycket om Georgienkriget tidigare. Hans slutsats är att vi bör vara hårda mot Ryssland, vars ”ockupation” av georgiskt territorium ”saknar legal grund” – tyvärr står realpolitiken i vägen och Ryssland har tagits till nåder.

Minnesmärke i Tbilisi över de stupade i 1990-talets krig i Sydossetien och Abchazien. (Foto H Hallgren)

Den artikel Arvidsson refererar till tar också upp fallet med Kosovo, där vi de senaste dagarna påmints om att allt fortfarande inte är frid och fröjd (SvD). Länge hävdade Ryssland att man inte ville erkänna Kosovo med hänvisning till internationell rätt och hänvisade explicit till Abchazien och Sydossetien. Västliga länder med USA i spetsen ansträngde sig för att få Kosovo att framstå som ett specialfall som inte skulle kunna fungera som prejudicerande exempel, men hur man än vänder på det blir de långa argumenten för varför det är tillåtet att åsidosätta Serbiens territoriella integritet bara ett bevis på att principerna om territoriell integritet kontra självbestämmande nu inte längre är glasklara (om de någonsin var det).

När Ryssland sedan i kölvattnet av kriget till slut ändå erkände de båda republikerna som självständiga spelade man själv bort det rättsliga argumentet. Det efterföljderna efter Kosovo gjorde, och det tar Popjanevski också upp, var att lägga åt sidan en princip som varit enkel och tydlig och förvandla den till en argumentationsfråga, d v s politik.

Och det är också därför man numera alltid kan misstänka att det ligger politik bakom så snart någon alltför självsäkert hävdar att Ryssland bara skred in till försvar för mänskliga rättigheter för att förhindra etnisk rensning på osseter, eller också – som Arvidsson – tycker man skall ”kalla saken vid dess rätta namn: rysk ockupation” och, igen, dammar av Carl Bildts spontana och överilade analogi om Hitlers annektering av Sudetlandet.

Bron över Ibar i Mitrovica, Kosovo, delar staden i en albansk och en serbisk del (Foto H Hallgren)

Det är inget fel med att driva en politisk agenda – bakom den står ofta goda ideal. Och mycket kunde säkert vara annorlunda om Europa bara kunde enas om att tala med Ryssland utifrån något annat än ”realpolitik”. Man bör däremot inte hävda att man har det redan tidigare diskutabla ”legala” stödet med sig. Så enkelt är det inte längre.

Det behöver dock inte vara dåligt. Nya tider kräver nya synsätt. Och tyvärr är det nog så att det nu finns vissa konflikter i Europa och dess närområde som aldrig kommer att kunna lösas så länge man försöker utse en entydig, rättmätig segrare.

No Comments

Henrik Hallgren, augusti 8th 2011 | Tags: Dmitrij Medvedev, Eduard Kokojty, Georgien, Georgienkriget 2008, Kosovo, Micheil Saakasjvili, Ryssland, Sydossetien
Posted in Georgien, Kaukasus, Ryssland

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

OSSE-toppmötet i Astana i Kazakstan går mot sitt slut (se DN, SvD) och det är i skrivande stund högst oklart om det blir något gemensamt uttalande efter mötet. Och om det blir så är några verkliga nyheter i form av överenskommelser knappast att vänta.

Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare – att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten – skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

No Comments

Henrik Hallgren, december 2nd 2010 | Tags: Ilham Aliev, Kazakstan, Kirgizistan, Micheil Saakasjvili, Nagorno-Karabach, Nursultan Nazarbajev, OSSE, Ryssland, Serzj Sargsian, toppmöte
Posted in Centralasien, Kazakstan

Svensk-georgiska visiter

Saakasjvilis Georgien och Alliansregeringens Sverige har hela tiden haft särskilt nära relationer (som inte blev mindre hjärtliga när utrikesminister Bildt efter Ossetienkrigets utbrott 2008 jämförde Rysslands handlande med Hitlers ”doktrin” i Centraleuropa – det dröjde dock innan han var välkommen i Ryssland igen).

I veckan var Carl Bildt åter på besök i Georgien. En av de viktigare anledningarna var att diskutera status för associationsavtalet, som man har arbetat på under våren och som skall föra Georgien, liksom Armenien och Azerbajdzjan, närmare EU. Georgien har kommit klart längst i reformarbetet av de tre länderna och Bildt inhämtade säkerligen information för det informella mötet i polska Sopot strax efter. Där var ämnet för dagen det Östliga Partnerskapet (EaP eller Öst-P), det polsk-svenska initiativet för att skynda på reformer och närmande till EU för sex av unionens östra grannar som skall vara en mer specificerad fördjupning av Grannskapspolitiken (ENP). Vissa kritiker anser dock att EaP har varit något av en besvikelse sedan starten för ett drygt år sedan, med argument som att det varit underfinansierat, otillräckligt differentierat, toppstyrt (d v s inte fokuserat på civilsamhället) och ignorerat relationen till Ryssland. Det kan dock tänkas bli ett ökat inflytande för NGO:erna genom bl a initiativet Civil Society Forum och ett nytt fokus på regionalt utbyte verkar också kunna vara lovande.

Bildt såg också till att spendera en stund i klassiska internationella bokhandeln Prospero vid Rustaveliavenyn i Tbilisi och träffade både medierepresentanter och oppositionspolitiker, bl a Irakli Alasania, som kandiderar i morgondagens borgmästarval i huvudstaden. Sedan träffade han Saakasjvili i Batumi vid Svarta Havet och han bekräftade ”de facto en genuint imponerande utveckling” med nya hotell och kulturinstitutioner (med bl a får man förmoda det Nobelmuseum han själv var där och invigde 2007). Han skriver också på sin blogg att ”Georgiens europeiska reformstrategi är ju av avgörande betydelse för landets stabilitet och säkerhet”.

Där sätter han fingret på de två viktigaste punkterna för Saakasjvilis regering ända sedan Rosenrevolutionen 2003. Problemet verkar vara att strategin för att koppla ihop dem ofta fortfarande inte verkar särskilt klar, varken i Tbilisi eller i Bryssel.

För tre veckor sedan var också talmannen i Georgiens parlament, Davit (David) Bakradze, i Stockholm för möten med bl a Bildt, talman Per Westerberg, utrikesutskottets ordförande Göran Lennmarker och en audiens med kungen. Han hade också tid med ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet (UI). Ämnet var ”Enhanced democracy in Georgia: A sustainable solution for external and internal challenges”.

Davit Bakradze på UI

Bakradze är en av de tongivande politikerna i Georgien, medlem av president Saakasjvilis styrande Förenade Nationella Rörelsen (ENM), som han ledde i parlamentsvalet 2008 efter Nino Burdzjanadzes avhopp till oppositionen. Han har tidigare bl a arbetat som landets särskilda sändebud till NATO, utrikesminister och som minister för konfliktfrågor, alltså chefsförhandlare gentemot Abchazien och Sydossetien några månader före kriget 2008.

På UI fokuserade han på tre områden: ekonomin, den inrikespolitiska situationen och säkerheten.

Vad gäller ekonomin hade han solskenssiffror att komma med, med en tillväxt under första kvartalet på 4,5% (Sverige hade 3%, vilket var en topplacering i EU) och en förväntning om 5-6% för hela året. De senaste två åren har naturligtvis varit exceptionella för den georgiska ekonomin, med kriget och i det närmaste totalt handelsstopp med Ryssland, som tidigare var största handelspartner. På en direkt fråga sade han att Rysslands sanktioner egentligen varit något av det bästa som hänt Georgien, eftersom man har tvingats diversifiera sitt handelsutbyte. Men det är helt tydligt att man också har fortsatt med reformarbetet inom ekonomin. Med en stark tro på tillväxt valde man att sänka inkomstskatten från 25 till 20% under krisåret 2009 och på Världsbankens doing business-ranking klättrar landet igen 2010 och är nu enligt dem elfte bästa land i världen att göra affärer i.

Inrikespolitiskt har det varit en del publicitet runt hanteringen av oppositionen och de gatuprotester som förekommit då och då (se t ex tidigare inlägg), men efter att man slog till hårt mot demonstranter 2007 med kraftig internationell kritik som följd verkar regeringen ha ändrat taktik. Bakradze säger nu att det största inrikespolitiska problemet i själva verket är för svag oppsition, vilket var anledningen till att Nationella Säkerhetsrådet började bjuda in oppositionella till diskussioner om säkerhetsfrågor (det var också ett sätt att bryta dödläget under demonstrationerna). Man inser att ett av problemen ligger i att kritik mot de styrande i Georgien alltför ofta tar sig uttryck i folkliga protester med krav på de ansvarigas avgång i stället för en politisk dialog. Därför vill man skapa en ”mainstream of coexistence” som han uttrycker det. Just genom folkligt uppror kom ju Saakasjvili själv till makten och kvittot på Rosenrevolutionens reslutat vore onekligen om han själv röstades bort i rättvisa val. Men med dagens splittrade opposition – som regeringen hävdar att man försöker ena – ser det ut att vara en bit kvar dit. Morgondagens lokalval ser heller knappast ut att bli ett trendbrott i det avseendet.

Landets säkerhet har alltid varit Saakasjvili-regeringens viktigaste fråga – och den svåraste för den att få grepp om. Sedan Aslan Abasjidze triumfatoriskt drevs ut ur den autonoma republiken Adzjara 2004 har egentligen inga reella framsteg gjorts. Ryssland har erkänt Sydossetien och Abchazien som självständiga stater och vägrar ha med regeringen att göra och NATO-medlemskapet ter sig längre bort än på länge efter först Bukarest-mötet, sedan kriget 2008. När Bakradze tillfrågas om lösningar återkommer han till att dialog nog vore bra, men inte förrän Ryssland uppfyller sina åtaganden (trupptillbakadragande enligt stilleståndsavtalet), en ståndpunkt Ryssland genom sina erkännanden lämnat bakom sig för länge sedan. I det korta perspektivet betonar han att man måste institutionalisera stabiliteten för att undvika nya våldsrisker och hoppas på framgångar i de minst sagt tvekande Genève-samtalen. Konkreta eftergifter för att bryta dödläget är det tunt med. Till det måste man nog också komma ihåg att det här är den diplomatiska version den sympatiske och intelligente Bakradze serverar utomlands till en av sina största internationella supporters.

Ibland undrar man när det gäller Georgiens säkerhetssituation om inte till och med önsketänkandet har lämnat in i Tbilisi, Stockholm och Bryssel.

No Comments

Henrik Hallgren, maj 30th 2010 | Tags: Carl Bildt, Davit Bakradze, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili, Östliga Partnerskapet (EaP)
Posted in Georgien

Tåliga rosor, vissna tulpaner

Viktor Janukovytj ser ut att ta hem segern i Ukraina (DN, VG, Politiken, GP) men hur det än går är den ORANGEA REVOLUTIONEN idag historia. Kanske är det snarast passande om det slutar på samma sätt som det började i slutet av 2004 – med anklagelser om valfusk. Gårdagens kommentar från Janukovytj är talande (enligt SvD):

”Vi har haft nog med val. Idag tar vi det första steget för att komma över krisen.”

2003 paraderade man fortfarande under hammaren och skäran på självständighetsdagen i Kiev

Man introducerar inte en fungerande demokrati med val allena. De senaste årens trätor mellan president och premiärminister har lamslagit landet, sägs det, men det är också ett tecken på det demokratiska politiska systemets omognad att två individer har kunnat göra statsapparaten besluts- och regeringsofähig under långa perioder i flera år. Individer stödda av nätverk och intressegrupper, men ofta bara med ett önsketänkande om att folkets åsikter sammanfaller med de egna. Viktor Jusjtjenkos förhoppningar om NATO-medlemskap har inte delats av folket på länge; Jan Blomgren i SvD brukar kalla Julija Tymosjenko för ”dynamisk” när hon byter fot och avger nya vallöften, men långsiktigt är det knappast den typen av politiker folket vill ha. Ekonomin kan dessutom efter en kombination av handelsförlamning i ekonomisk lagstiftning, kompromisser med inhemska affärsintressen, dyra löften till väljarkåren, västlig misstro med uteblivna investeringar, därtill iskalla relationer med avgörande handelspartnern Ryssland, nu närmast betraktas som en katastrof.

Risken är uppenbar att en dåligt fungerande demokrati misskrediterar demokratin som koncept. ”Är Ukraina en demokrati?” frågade IFES folket årligen i en undersökning. Sedan 2005 har har andelen som tycker det halverats.

En direkt anledning till det som kom att heta TULPANREVOLUTIONEN våren 2005 i Kirgizistan var också anklagelser om valfusk, i det fallet i parlamentsvalet. Men de viktigaste bakomliggande orsakerna var korruptionen och det ekonomiska läget. Kirgizistan hade utlandsskulder på 2,5 miljarder dollar och ekonomin under president Askar Akajev hade blivit kraftigt beroende av inflöden från kirgiziska gästarbetare i framför allt Ryssland. Samtidigt stod Akajevs egna barn bland dem som gynnats av valet och man misstänkte att landet höll på att utvecklas till en arvsrepublik. Efter att tiotusentals demonstranter samlats i huvudstaden och i landets södra delar tvingades Akajev fly till Moskva (där han nu har anställning som matematikprofessor) och Kurmanbek Bakijev blev tillförordnad president. Tulpanrevolutionen sågs av många i Väst – inte minst delar av Bush-administrationen i USA – som det efterlängtade första steget mot en demokratisk utveckling i Centralasien.

Men ganska snart stod det klart att Bakijev, som tidigare varit premiärminister, men kommit på kant med Akajev, snarast var bättre på dennes metoder. Han neutraliserade snabbt sin viktigaste opponent genom att lova denne premiärministerposten och valdes till president med 89% av rösterna. Sedan drev han igenom en folkomröstning som möjliggjorde en konstitutionsändring för att stärka presidentmakten. Det skulle inte dröja länge förrän demonstranterna åter var ute på gatorna, men Bakijev hade stärkt sin position och hade inga planer på att låta folket komma till tals ännu en gång. Enligt Freedom House:

”President Bakiyev has become infamous for even greater levels of corruption, authoritarianism and ineffective policies than his predecessor.”

Det har på sistone förekommit flera rapporter om ökat våld mot journalister och ökat tryck på media – ett område där Kirgizistan tidigare varit relativt fritt jämfört med sina grannar. Och hur har det gått med korruptionen? 2004 låg Kirgizistan illa till på Transparency Internationals korruptionsranking med bara 2,2 poäng av 10 möjliga – 122:a plats i världen. I den senaste undersökningen (se också här) hade man halkat till plats 162 med 1,9 poäng. Vad gäller ekonomin räknar man idag (2009) med att bidragen från gästarbetare motsvarar 27% av BNP – samma nivåer eller till och med något högre än före ”revolutionen”.

Ifjol återvaldes Bakijev till presidentposten med 78% marginal – men efter att oberoende valbevakare rapporterat om massiva oegentligheter och den främste utmanaren hoppat av valet. Tulpanrevolutionen är definitivt förbi och dess ledare har infört en reaktionspolitik mot det som möjliggjorde hans egen väg till makten.

Men det var ju i Georgien allt började – det vill säga det som i Väst stjärnögt kom att betraktas som en våg av fredligt och demokratiskt folkuppror i det forna Sovjet, rentav en naturlig fortsättning på järnridåns fall, och i Ryssland med alltmer paranoia som ett hot mot landets intressen. Och på sätt och vis var ROSENREVOLUTIONEN verkligen en föregångare till det som hände i Ukraina och Kirgizistan (Jusjtjenko hälsade sina anhängare med ros i handen). Även då, senhösten 2003, rörde det sig om ett falsifierat parlamentsval. När Eduard Sjevardnadze öppnade det nyvalda parlementet blev protesterna snart så kraftiga att han tvingades införa undantagstillstånd. När armén inte längre lydde honom och han tvingades avgå (under medling av ryske utrikesministern Ivanov) var det kanske hundra tusen som firade på Tbilisis gator och den unge, västutbildade Micheil Saakasjvili valdes till president med 96% av rösterna, en siffra som få hade invändningar mot vid den tiden.

Några av många flaggstänger i Georgien 2004. Tsvetitschoveli-katedralen i Mtscheta

Det blev också verkligen förändringar. Man bytte ut landets flagga, började rusta upp Tbilisi och rensa bort spår av sovjeteran som hade konserverats under Sjevardnadzes sista år. I princip hela ledarskiktet byttes ut mot ett ungt garde, ofta utbildade i USA och Europa. Praktiskt hade man dock stora problem att tampas med och man gjorde en genuin och mycket snabb ansats att tackla korruptionen, driva på ekonomisk liberalisering och bygga upp olika eftersatta institutioner – en taktik som gör att epitetet revolution inte känns som en alltför stor överdrift.

Det är också ganska otvetydigt att det har gett resultat på många håll, till exempel i poliskåren och utbildningssystemen, som förr var notoriskt korrupta. Om vi betraktar samma korruptionsindex igen kan vi se en ökning från 1,8 år 2003 (klart sämre än Kirgizistan till exempel) till 4,1 i fjol eller plats 66 i hela världen – ett verkligt imponerande resultat givet att man accepterar TI:s mätmetoder. På Världsbankens ”doing business”-ranking är Georgien i år på plats 11, strax efter Danmark och Norge, men före Finland och Sverige. Det har förstås också lett till att de utländska investeringarna har ökat och i kombination med omfattande privatiseringar ökade BNP med i genomsnitt 10% årligen mellan 2004 och 2008.

Men det har hela tiden funnits två andra centrala komponenter i Rosenrevolutionen. Den viktigaste är den nationella integriteten. Saakasjvili ärvde ett land utan de facto kontroll över tre landsändar och han har flera gånger själv erkänt hur återintegrationen av hela landet är ett mål som för honom överskuggar allt annat. Den första republiken, Adzjarien, lyckades han efter några månader svepa med i den nya andan och dess potentat, Aslan Abasjidze, fick fly till Moskva. Men med Abchazien och Sydossetien var det annorlunda och det tog ett tag innan man insåg det. En del skulle nog hävda att man fortfarande inte riktigt insett det och det har delvis att göra med den andra faktorn: en till förblindelse övertygad västorientering.

Kriget 2008, då Georgien förlorade militärt mot Ryssland och i praktiken även chansen till återintegration av Sydossetien och Abchazien, åtminstone för lång tid framöver, har av många kommit att ses som slutet på Saakasjvilis era. Inte minst är det sant i vissa kretsar inom landet, framför allt den urbana medelklassen, som i fjol åter tog till gatuprotester i månader (se tidigare inlägg) för att få bort honom från makten. Det är inte bara kriget man är missnöjd med utan vad man upplever som en ökad maktfullkomlighet – presidentmakten stärktes också tidigt under revolutionen på bekostnad av balanserande maktfaktorer. Det har sedan hjälpt till att skapa dagens splittrade opposition i kombination med ett ökande statligt grepp om media, trots att man i ord bekänner sig till pressfrihet. Kriget – liksom frånvaron av beslut att ge Georgien några utsikter till medlemskap i NATO och EU – bevisade också att stödet i Väst inte motsvarade förväntningarna i Tbilisi.

Det är något både Ukraina och Georgien har fått erfara. Därför är det nog nu också oundvikligt med en mer pragmatisk attityd gentemot omvärlden – och i praktiken innebär det att Rysslands åsikter inte längre kan ignoreras. Polariseringen gentemot Ryssland kan sägas ha varit en av de viktigare konsekvenserna av ”blomsterrevolutionerna” och även om en hel del av de inrikespolitiska förhoppningarna har infriats – framför allt i Georgien – är dagens läge en stor besvikelse för dem som hoppades kunna bryta sig ur Rysslands ”intressesfär”.

Men en annan dyster effekt av de här händelserna är att de ofta har kommit att användas som argument för att hålla sig ifrån demokratiska experiment och ekonomisk liberalisering. Inte minst är det fallet i Ryssland, där man t ex ofta utmålar det ukrainska kaoset som ett avskräckande exempel och förespråkar sin ”kontrollerade demokrati”, och i de centralasiatiska länderna, där samtliga regimer – alltså även Kirgizistan – rört sig mot än mer auktoritära regimer.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/ny-viktor-vid-makten-i-ukraina-1.1040952

1 Comment

Henrik Hallgren, februari 8th 2010 | Tags: Georgien, Kirgizistan, Kurmanbek Bakijev, Micheil Saakasjvili, Orangea revolutionen, Rosenrevolutionen, Tulpanrevolutionen, Ukraina, Viktor Janukovytj
Posted in Georgien, Kirgizistan

Georgienkriget till Hollywood

Radio Free Europe/Radio Liberty (RFE/RL) och även TT/SvD skriver att ett amerikanskt filmteam är i Georgiens huvudstad Tbilisi för att spela in en film om fjolårets krig mellan Georgien och Ryssland.

I huvudrollen som president Saakasjvili kommer biobesökarna att få se Andy Garcia, som anlände i söndags för att filma scener i presidentpalatset, enligt den största privatägda georgiska TV-kanalen Rustavi 2 (som för övrigt liksom flera andra nyhetsmedia återkommande anklagas för att gå i regeringens ledband).

Det har redan gjorts en filmatisering om Georgienkriget, actionfilmen Olympus Inferno, som sändes i rysk TV i våras och som producerades av Pervyj Kanal (Kanal 1), TV-kanalen med störst täckning i Ryssland och majoritetsägd av staten. Filmen skall ha varit tydlig med vem som bar ansvaret för kriget.

Den här filmen däremot skall enligt filmteamet syfta till att ”visa krig som någonting dåligt” och inte ta ställning i ansvarsfrågan.

Regissör blir Renny Harlin (Cliffhanger och Die Hard 2), en av producenterna Papuna Davitaia, parlamentsledamot för Saakasjvilis regeringsparti Förenade Nationella Rörelsen.

1 Comment

Henrik Hallgren, oktober 20th 2009 | Tags: film, Georgien, Georgienkriget 2008, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

Idag är det två månader sedan de omfattande gatuprotesterna i Georgiens huvudstad Tbilisi upphörde och trafiken började flyta som vanligt igen på Rustaveli-avenyn, stadens huvudstråk. Det rapporterades flitigt, även i svenska media, om den till slut 107 dagar långa aktionen, som tidvis lamslog stora delar av huvudstaden och som av vissa sågs som en möjlig repris av rosenrevolutionen 2003, den som förde Micheil Saakasjvili till makten.

Efter fjolårets för Georgien förödmjukande krig mot Ryssland, och med en känsla av att den demokratiska reformprocessen gått i stå, fanns ett starkt stöd hos befolkningen för en nystart. Med drygt fem år vid makten och en upplevelse av att allt mer makt koncentrerats runt Saakasjvili och en begränsad krets runt honom, fann många det ett naturligt steg att kräva presidentens avgång. Dessutom fanns tecken på en möjlig splittring inom armén och ett myteri vid militärbasen Muchrovani utanför Tbilisi fick avvärjas i maj. Och ändå, efter 107 dagars protester har knappast något av oppositionens krav tillgodosetts. Vad hände?

Jag minns hur jag pratade med en bekant i Tbilisi samma dag som protesterna skulle starta. Man kunde höra hennes frustration över situationen, men också ett engagemang som kom av att det nu gavs möjlighet till förändring; man ville ut på gatorna och bli kvar där tills målen uppnåtts. När jag frågade vad ledarna för protestaktionen hade för krav, svarade hon efter en sekunds tvekan ‘Saakasjvilis avgång’. Däri låg förstås mycket av förklaringen. Det enda oppositionen egentligen enats om på förhand var att man skulle göra presidentposten vakant, men inte vem som skulle fylla den framöver. Framför allt var det tydligt att man inte hade en koherent bild av vilken politik man ville att den nye presidenten skulle driva.

Det visade sig snart också att det fanns meningsskiljaktigheter bland de olika oppositionsledarna vad gällde metoderna. Till de minst kompromissvilliga visade sig bl a Nino Burdzjanadze höra, tidigare mångårig talman i parlamentet som bröt med Saakasjvili efter kriget 2008 och nu leder oppositionspartiet Demokratiska Rörelsen-Förenade Georgien. Tidigare FN-ambassadören Irakli Alasania däremot, som först sent engagerade sig i politisk opposition, nu som ledare för paraplyet Allians för Georgien, intog tidigt en mer förhandlingsinriktad linje och deltog i samtal med Saakasjvili. Kanske är det riktigt för närvarande. Enligt en opinionsundersökning, gjord i juni i år av International Republican Institute, är 81% av de tillfrågade för att oppositionen och regeringen skall fortsätta dialogen.

En av de saker som delvis uppnåddes efter sommarens samtal var reformering och tidigareläggande av lokalvalen (även om detaljerna ännu inte har klargjorts). Alasania förklarade i veckan att han som första namn beslutat att ställa upp som borgmästarkandidat i Tbilisi. Antagligen är siktet ställt högre än så, men det ligger i linje med Alasanias uttalanden om att det enda sättet att få till en förändring i landet är genom demokratiska metoder, däribland val (här är också ett illa dolt budskap om att nuvarande regering inte håller sig till samma metoder). Ett flertal partier, inklusive sedan ett par dagar Alasanias, samarbetar också för att få fram förslag om ändringar i valsystemet, något som uppfattas som ett av de största hindren på vägen mot fortsatt demokratisering.

Oppositionens problem är att enligt nuvarande system kommer man med lagliga medel inte att kunna uppnå sitt uttalade mål från vårens demonstrationer förrän 2013, då Saakasjvili måste lämna sin post. Under den tiden kommer regeringen att kunna fortsätta genomföra mer eller mindre kosmetiska förändringar för att blidka – eller troligare splittra – oppositionen och samtidigt i allt väsentligt fortsätta som tidigare. Men även om det skulle bli så verkar tendensen för tillfället vara att regering och opposition har ett något större ömsesidigt inflytande på varandra, och det kan i sig medföra positiva kompromisser.

Å andra sidan, det är ett tag till 2013. Under vilken period hittills har Georgien upplevt fyra år utan en omvälvande händelse som helt har vänt inrikespolitiken ut och in?

No Comments

Henrik Hallgren, september 25th 2009 | Tags: Georgien, Irakli Alasania, Micheil Saakasjvili
Posted in Georgien, Kaukasus

Georgien efter valet – möjlighet för demokratisk utveckling?

No Comments

Oppositionen segrar och Georgien går in i en ny politisk fas

No Comments

Oppositionen firar i Tbilisi, men båda sidor utropar sig till segrare

No Comments

Sista valmötena samlar tiotusentals i Tbilisi och Kutaisi

No Comments

Nedräkning inför måndagens avgörande val i Georgien

No Comments

Georgien går mot ovanligt viktigt val

1 Comment

Tre år sedan Georgienkriget

No Comments

Positiva överraskningar uteblir på OSSE-möte

No Comments

Svensk-georgiska visiter

No Comments

Tåliga rosor, vissna tulpaner

1 Comment

Georgienkriget till Hollywood

1 Comment

Georgiens opposition söker nya vägar efter protester

No Comments

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Nordiska blogglänkar

Rubriker

Evenemangskalender

Kommande evenemang

Arkiv

Aktuella teman

Nordiska blogglänkar