Att medlemsländerna möttes på stats- och regeringschefsnivå är visserligen i sig remarkabelt. Det har inte hänt sedan 1999 och sedan dess har givetvis mycket hänt i Europa och Centralasien. I och med Kazakstans ordförandeskap var det också första gången ett land från forna Sovjet hade den rollen (men nästa år när Litauen tar över kan man nästan kalla det en trend…).

I Kazakstan har president Nursultan Nazarbajev gjort stor sak av OSSE-ordförandeskapet och att få till mötet var tidigt ett av hans mål. I programskriften ”Ett nytt årtionde, nytt ekonomiskt uppsving, nya möjligheter för Kazakstan” från i januari sade han t ex

Kazakstans höga internationella anseende gjorde det möjligt för vårt land att bli ordförande för Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa. Det är en stor ära för oss. Ett alldeles särskilt stort ansvar är det att inneha ordförandeskapet i den svåraste tiden i mänsklighetens nuvarande historia.

Hur man har förvaltat  det ansvaret kan vi snart utvärdera i sin helhet. Det har redan riktats en hel del kritik mot att Kazakstan (medvetet och öppet) nedprioriterade det man brukar kalla OSSE:s tredje dimension, alltså i praktiken människorättsfrågor. Men även i kärnområdet säkerhetsfrågor kan man kanske undra, inte minst i ljuset av det som hände på andra sidan gränsen i Kirgizistan under året, med först en blodig revolution, följd av etniska kravaller i södra delen av landet, som krävde hundratals liv. Läget har dessutom knappast förbättrats sedan dess (se också DN:s pågående artikelserie om läget i Centralasien).

För att undvika fortsatt våld beslutade OSSE efter våldsutbrottet att skicka en polisstyrka till landet. Men förutom att det var tveksamt vad dessa 52 man egentligen kunde förväntas uträtta, utlöste det oväntat starka reaktioner i södra Kirgizistan, och kom att utnyttjas som slagträ mot utländsk inblandning. Poliserna kom aldrig på plats och resultatet blev ett fiasko i och med att regeringen i Bisjkek, som inledningsvis stödde idén, kom att framstå som splittrad och svag. Bara några dagar före toppmötet i Astana tog OSSE beslut om ett förändrat koncept, där man i stället långsiktigt skall bidra med hjälp till polisreform. Det nya förslaget verkar till stor del ha tagits fram från kirgizisk sida.

Redan när Kazakstan tog över ordförandeskapet framhöll man att man som OSS-land hade unika förutsättningar för att knyta upp de konflikter i det forna Sovjetområdet som fortfarande väntar på en lösning sedan det tidiga 1990-talet. Det gäller utbrytarrepublikerna Transnistrien (Moldova), Abchazien och Sydossetien (Georgien) och Nagorno-Karabach (Azerbajdzjan).

Vad gäller Sydossetien och Abchazien komplicerades läget avsevärt när Ryssland ensidigt erkände deras självständighet efter kriget 2008. Här var det ingen som på allvar trodde på några framsteg och det synliggör en uppenbar svaghet hos OSSE som medlare – att vart och ett av de 56 medlemsländerna sitter inne med vetorätt.

Ändå ryktades det före mötet att Georgiens president Saakasjvili och Rysslands premiärminister Putin - som nu även personligen beter sig som olja och vatten – skulle komma att träffas vid sidan av mötet. Så blev det inte. Hillary Clinton anklagade Ryssland för att obstruera en OSSE-mission till Georgien efter kriget, president Medvedev anklagade Georgien för att ha använt oproportionerligt våld i kriget. Saakasjvili talade i sitt anförande om hur Ryssland hade brutit mot helsingforsprinciperna om grundläggande rättigheter (som ligger till grund för OSSE) och upprepade att de båda regionerna måste återförenas med Georgien. Något intressant var ändå den tydliga markering han gjorde i sitt tal om att Georgien enbart har rätt att värna sin integritet med våld inom de områden man kontrollerar. Någon form av olivkvist, om än spelad för gallerierna och i nödtvång.

Vad gäller Nagorno-Karabach fanns det mer spekulationer och förhoppningar om att man skulle kunna uppnå något konkret i Astana, som kan leda till att det över 15 år gamla dödläget kan brytas. Dessutom har OSSE här ett alldeles särskilt ansvar, eftersom man leder den s k Minsk-processen, en förhandlingsplan som EU-länderna, Ryssland och USA har enats om att använda som det internationella instrumentet i konflikten. Så har det varit i många år, men resultaten har hittills aldrig blivit något mer än avsiktsdeklarationer och kritiska röster säger att det i stället har blockerat nya initiativ.

Timingen är heller inte särskilt bra. Den officiella tonen mellan Armenien och Azerbajdzjan har varit uppskruvad på sistone, sedan tövädret mellan Armenien och Turkiet har frusit till och parterna har intagit sina invanda positioner. Azerbajdzjan har allt oftare på sistone tagit till öppna hot om att tålamodet snart är slut och att det är dags att ”befria” de ockuperade territorierna. Så lät det också när president Ilham Alijev talade inför OSSE. Det var en kompromisslös retorik, där han talade om Nagorno-Karabach som en ”historisk del av Azerbajdzjan”, om ”etnisk rensning” och barn som krigsoffer. Armeniens president Serzj Sargsian å sin sida var lika oförsonlig när han likaledes inledde med argumentet om etnisk rensning och hävdade att Azerbajdzjan har använt de 16 senaste årens förhandlingar som täckmantel för att bygga upp armén inför ett nytt ”militärt äventyr”. Han sade också rent ut att svaret på militär aggression måste bli att Armenien officiellt erkänner Nagorno-Karabach och investerar alla sina krafter i att försvara republiken.

Mötet har när det här skrivs ännu inte officiellt avslutats och Kazakstans utrikesminister Kanat Saudabajev försöker säkert in i det sista att få till en slutlig gemensam skrivelse. Men de viktiga deltagarna har redan begett sig hem och även om det blir någon form av urvattnad slutdeklaration är risken inte obefintlig att mötet i stället har resulterat i ytterligare frågetecken kring OSSE:s handlingskraft och relevans.

Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

Hillary Clinton gör just nu en blixtvisit till Södra Kaukasus. Hit till Azerbajdzjan kom hon i morse för samtal med president Ilham Alijev, men har nu redan åkt vidare till grannlandet Armenien för ett liknande möte med Alijevs motpart Serzj Sargsian.

Martyrernas Allé i Baku

I Baku gjorde Clinton enligt uppgift ett besök vid Martyrernas Allé (Şəhidlər Xiyabanı), där de stupade från bl a Karabach-kriget och det blodiga sovjetiska ingripandet mot demonstranter 1990 hedras, varefter hon fortsatte till Alijevs villa för överläggningar.

Man fäster särskild uppmärksamhet vid Clintons besök, lät man meddela från presidentadministrationen innan mötet. Det finns två anledningar till det. Den ena är att relationen mellan Azerbajdzjan och USA har surnat till på sistone. USA:s stöd för processen att upprätta diplomatiska relationer mellan Armenien och Turkiet upplevs i Baku som ett svek eftersom man inte konsulterats först (Turkiets blockad av Armenien är i Azerbajdzjans intresse för att isolera Armenien så länge Karabach-konflikten är olöst). Lika som när USA:s utrikesutskott i kongressen tidigare i år erkände massakrerna på armenier 1918 som folkmord (se tidigare inlägg) kan detta här ses som lobbyingframgångar av armeniska diasporan.

Ett annat irritationsmoment för Azerbajdzjan var att Washington i åtskilliga månader höll ambassadörsposten i Baku vakant, vilket sågs som ett tecken på nedprioriterade relationer. Till sist utsågs Matthew Bryza, som tidigare varit USA:s medlare i Karabach-konflikten inom ramen för den s k Minsk-processen. Då var det dock snarare Armenien som ifrågasatte hans neutralitet i medlingen och en av anledningarna till USA:s senfärdighet måste ha varit att timingen för att avsluta Bryzas tidigare känsliga uppdrag skulle bli rätt.

I det klimatet blåstes saker gärna upp, som den lite märkliga incidenten då en amerikansk rapport hävdade att 30-35% av de azerbajdzjanska studenterna var drogberoende (det visade sig vara ett översättningsfel). När så USA höll sin atomenergikonferens i april och bjöd in Turkiet och Armenien, men inte Azerbajdzjan (som inte har något atomenergiprogram), nådde relationen bottenläge. En av de oskrivna reglerna i USA:s diplomati i Kaukasus har varit att matcha kontakterna med armeniska och azerbajdzjanska företrädare.

Det är säkert en sak man kommer att försöka hålla på framöver och säkerligen betonade Clinton idag igen hur strategiskt viktigt Azerbajdzjan är för energileveranser (även om Azerbajdzjan som transitland väger något lättare när USA nu har bättrat på sina relationer till Ryssland igen) och kanske något om hur man i princip stödjer rätten till territoriell integritet – vilket är en av Azerbajdzjans huvudståndpunkter i Karabach-konflikten – gentemot Armenien som enkelt uttryckt hävdar att befolkningens självbestämmanderätt går före.

"I Baku väntar man otåligt på Clinton". Azerbajdzjansk tidning igår

De dödliga incidenterna den senaste tiden har satt nytt fokus på konflikten om Nagorno-Karabach. Det verkar som om de (och det faktum att inga reella framsteg har gjorts medan retoriken tilltar) har fungerat som en väckarklocka för de internationella medlarna. OSSE:s medlare i den s k Minsk-gruppen som leds av USA, Ryssland och Frankrike, åkte till Karabach igår och talade med utbrytarrepublikens ledare (vilket man oftast gör trots att de inte formellt är med i förhandlingarna). De skall också sedan ha anslutit till Clinton för att göra gemensam sak och se till att partnerna så långt det går binder sig vid den plan man utarbetat (de s k Madrid-principerna). Det här är Azerbajdzjans andra förhoppning inför USA:s ökade aktivitet – att få Armenien att acceptera nuvarande lydelse så att det kan bli konkreta framsteg inför OSSE-mötet i Kazakstan i slutet av juli.

Förväntningarna i Armenien inför Clintons visit har däremot varit betydligt lägre och man tror inte att något av substans kommer att uppnås. Men det är å andra sidan tyvärr som det brukar att de två länderna intar helt motsatta ståndpunkter. Media och även politiker på båda sidor försöker tolka inte bara de föreslagna dokumenten utan också internationella kommentarer om dokumenten till sin fördel.

Om Clinton och det internationella samfundet skall komma någonstans räcker det knappast med relationer och betyganden om engagemang – verkliga påtryckningar eller incitament kommer att krävas. Frågan är man har dem?

Clinton avslutar sin östeuropaturné (SvD) med att åka vidare till Georgien i morgon.

Flera dödsoffer har krävts de senaste dagarna längs de facto-gränsen mellan armeniskkontrollerade Nagorno-Karabach och Azerbajdzjan, dit området enligt internationell konsensus fortfarande hör.

För bakgrunden till situationen i Karabach, se tidigare inlägg på ämnet.

Efter kriget som rasade med varierande intensitet 1988-1994 har det med ojämna mellanrum förekommit incidenter, främst mellan soldater i gränsområdena runt Karabach och i den buffertzon Karabach-armeniska styrkor erövrade före stilleståndet 1994. Skottlossning och krypskyttsaktivitet har förekommit utan att hittills ha eskalerat till fullskaligt våld, men situationen är instabil och eftersom gränsen inte patrulleras av externa styrkor riskerar den här typen av incidenter att eskalera, särskilt när det politiska läget är spänt.

De senaste händelserna beskrivs som de allvarligaste på drygt två år och startade sent förra veckan, då fyra armeniska och en azerbajdzjansk soldat omkom i nordöstra Karabach under vad som från armeniskt håll beskrevs som ett nattligt överfall. Igår dödades en azerbajdzjansk soldat i det azerbajdzjanska distriktet Fizuli sydöst om Karabach, som delvis kontrolleras av armeniska trupper (där man ser det som en del av Hadrut-provinsen).

EU:s speciella sändebud för Sydkaukasus, Peter Semneby, kommenterade händelserna som oacceptabla, alltmedan det – tvärtemot den officiella retoriken – diskuteras om EU:s engagemang i hela regionen skall trappas ner och det spekuleras i om närvaron skall begränsas till Georgien.

Som vanligt skiljer sig de båda sidornas versioner av vad som hände och av bakgrunden till det inträffade. Enligt RFE/RL hävdar källor inom den självutnämnda republikens armé att Azerbajdzjan har brutit vapenvilan inte mindre än 284 gånger under senaste dygnet. Från azerbajdzjansk sida säger man i stället att dess trupper besköts med massiv automateld från de armeniska gränslinjerna.

Armenien sade från officiellt håll att attacken förra veckan var en medveten provokation för att förhindra fredsförhandlingarna mellan Armeniens och Azerbajdzjans presidenter. Bevis på det skall vara att det inträffade just efter det senaste mötet, arrangerat av Rysslands president Medvedev i Petersburg. OSSE yttrade sig i liknande toner och ett yttrande från Elhan Poluchov, en talesman för Azerbajdzjans utrikesministerium, verkar bekräfta att räden kan ha varit planerad.

Ryssland har ökat sin aktivitet för att aktivera fredsprocessen, även om man officiellt agerar inom ramen för den s k Minsk-processen, där också USA och Frankrike deltar på mandat av OSSE. De s k Madrid-principerna, som behandlar knäckfrågor som säkerhetsgarantier för den armeniska befolkningen i Karabach, flyktingstatus och återlämnande av områden runt Karabach till Azerbajdzjan har upprepade gånger ”i princip” godkänts av de båda parterna, men fortfarande finns reservationer som förhindrar reella framsteg. I den självutnämnda republiken finns dessutom en ständig reservation mot att Armenien ensamt tillgodoser Karabachs intressen och även efter det senaste mötet ville man ha tillgång till direkta förhandlingar, något som är utestlutet för Azerbajdzjan, som ser det som en internationell konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ett allvarligt problem är också att de två regeringarna internt har ett helt annat tonläge än det som verkliga förhandlingar förutsätter. Befolkningen i båda länderna är således i ännu lägre grad redo att acceptera några kompromisser än ledarskapet. Det skapar ett potentiellt farligt läge om frustrationen ökar, särskilt som det inte finns några formella mekanismer för att förhindra eskalering av incidenter som de som inträffat de senaste dagarna.

Dessutom har krigsretoriken tilltagit i Azerbajdzjan senaste året, dels på grund av ökad militär styrka som har möjliggjorts genom ökade oljeinkomster, dels genom frustrationen över närmandena mellan Armenien och Turkiet. Men ledningen i Baku har stark kontroll över statsapparaten och det är inte troligt att man skulle se sig ha något att vinna på en öppen konflikt i dagsläget.

Men om våldet stegras kan många års oförsonlig retorik i värsta fall snabbt tvinga fram drastiska åtgärder för att förhindra interna oroligheter. Den olösta konflikten kan se stabil ut på papperet utan något storskaligt våld under de senaste 16 åren, men oavsett det relativa lugnet är konflikten båda ländernas mest brännande olösta problem, som under 1990-talet fick de styrande i båda länderna på fall.

Det finns snarast anledning för EU att utöka sitt engagemang i Armenien och Azerbajdzjan och för Semneby att komma upp med konkreta förslag till stabiliserande insatser.

”Den av Armenien skapade icke erkända separatistiska regimen på Azerbajdzjans territorium som resultat av etnisk rensning av den azerbajdzjanska befolkningen utgör inget annat än en olaglig struktur. De så kallade valen genomförs av denna struktur i syfte att dölja Armeniens annekteringspolitik och konsolidera resultaten av den fortsatta ockupationen av Azerbajdzjans territorium.”

EU:s utrikestalesperson Catherine Ashton betonade också att man ser valen som olagliga och att man inte vill att de skall ”färga” fredsansträngningarna. EU kom också med ett uttalande i veckan om att unionen vill spela en större roll i Södra Kaukasus, inklusive vad  gäller de frusna konflikterna. Men utvidgningskommissionär Štefan Füle indikerade samtidigt att man i stort sett anser sig ha en bra strategi för regionen och inga lär stora kursändringar är att vänta. Många anser i själva verket att det, inte minst av Sverige, så hårt marknadsförda Östliga Partnerskapsprogrammet (EaP), där de tre sydkaukasiska länderna ingår, i stort sett har legat still vid kajen sedan det sjösattes för lite drygt ett år sedan. Som så ofta när EU har interna problem prioriteras grannskapet ned och det verkar inte helt långsökt att hävda att engagemanget var ett retoriskt försök till svar på Rysslands och Turkiets nya, mer offensiva regionala politik. Vad det gäller Karabach förlitar man sig fortsatt på den s k Minsk-processen, ledd av USA, Ryssland och Frankrike, som har lett till ett antal möten på hög nivå de senaste åren mellan Armenien och Azerbajdzjan – men inga konkreta resultat.

Valet som gäller de 16 partivalda och 17 personvalda platserna i det lilla parlamentet i Stepanakert har inga förutsättningar att bli särskilt spännande. Fyra partier är representerade, av vilka två är i maktställning och Kommunisterna och den nartionalistiskt armeniska revolutionella rörelsen Dasjnaktsutiun är i ”opposition”. Men vad gäller alla viktigare frågor om republikens status och försvars- och utrikespolitik är samtliga kandidater rörande eniga. I det förra presidentvalet stöddes president Bako Sahakyan av samtliga partier och den här gången blir det heller inga avvikande röster i parlamentsvalet, annat än att t ex Kommunisterna betonar ”jobb”, Dasjnak ”nationell enhet”. Skillnaderna för gemene man i Karabach lär alltså inte bli särskilt stora hur det nya parlamentet än ser ut och det blir säkert många som röstar på kandidater de känner personligen.

Men för Karabachs politiker är det ändå mycket viktigt att valen blir så rättvist och väl genomförda som möjligt. När Forum Eurasien träffade republikens ”ambassadör” i USA i höstas (läs intervjun här) betonade han att man ser sig som ett demokratiskt föredöme i Kaukasus och jämför förstås inte minst med de närmast symboliska valen i Azerbajdzjan, som man hänvisar till som ett avskräckande exempel och ytterligare en motivering till att aldrig mer sätta sig i någon form av beroendeställning gentemot Baku.

Men egentligen innehåller både kontrahenternas och EU:s hållning ett stort mått av önsketänkande. NKR:s parlament hävdar att de tidigare valen alltid har övervakats av internationella observatörer och det kommer man att säga i år också. Säkert kommer några européer och amerikaner att vara där på valdagen, men inga med mandat från OSSE eller någon annan internationell organisation. Azerbajdzjan har å sin sida förklarat alla observatörer till det ”s k parlamentsvalet” non grata i landet och kanske skramlat lite högre än vanligt med hot om en militär lösning. EU å andra sidan verkar ibland se varje händelse i regionen med nervös misstanke och som ett hot mot den gamla invanda ”fredsprocessen” och de i mycket kosmetiska stegen mot normalisering av relationerna mellan Armenien och grannarna.

I Nagorno-Karabach har man under tiden för länge sedan vant sig vid att det onormala är normalt.

Filmen heter Huset som sköt och baseras på en kort historia av Asjot Beglarian. Själva filmen är bara 20 minuter lång, men väntas vara den första i en filmcykel baserad på verkliga händelser. Historien berättar om en händelse som skall ha inträffat 1992, då en by i Martakert-regionen i nordöstra Karabach kom under attack och befolkningen tar till flykten för sina liv. Kvar blir en 82-årig gubbe som vägrar lämna sitt födelsehus och i stället försvarar sig tappert mot anstormningen, tills huset sätts i brand och han slukas av lågorna. Filmen stöttas av NKR:s försvarsministerium och kan knappast förväntas visa en opartisk bild av kriget, men det verkar som om filmskaparna har vissa konstnärliga ambitioner.

Som vi har nämnt här tidigare håller Renny Harlin på med en filminspelning av Georgienkriget 2008 med Andy Garcia i huvudrollen som Saakasjvili och det har även gjorts flera ryskproducerade filmer om kriget, både i actionformat och i mer dokumentär stil. Filmen War 080808. The art of betrayal som finns i engelsk, spansk och tysk version är ett försök att övertyga omvärlden om att president Saakasjvili borde ställas inför krigsrätt för attacken mot Sydossetien. RT/Russia Today, det engelskspråkiga ryska TV-nätverket (som nyligen gjorde sig känt för sina kontroversiella reklamaffischer runt om i Storbritannien) producerade en film, De ensamma mödrarnas stad (Gorod odinokich materej) om dagarna då Tschinvali attackerades av georgiska styrkor.

Den kände serbiske regissören Emir Kusturica (Zigenarnas tid, Svart katt, vit katt m fl) hade också planer på att göra en film ur osseternas perspektiv, men avstod sedan från den idén. Han har dock tidigare sagt sig inspireras av den ryska traditionen och fick i fjol ta emot ett pris för att ha bidragit till den ortodoxa enheten av Moskvas patriark Kirill.

Andrej Nekrasov 2007

En av de mest omtalade filmerna om Georgienkriget är dokumentären Rysklektioner, en film av Andrej Nekrasov, som tidigare arbetat med den store Tarkovskij i hans sista film Offret, den som spelades in i Sverige med Erland Josephson i huvudrollen. Nekrasov har gjort sig känd för att behandla i Ryssland minst sagt kontroversiella ämnen, som Tjetjenien och morden på Aleksandr Litvinenko och Anna Politkovskaja. I Georgien var entusiasmen förstås stor över Rysklektioner och Nekrasov utnämndes till årets person i Georgien nu vid nyår.

En film med en helt annan budget och konstnärlig ambitionsnivå visades förra veckan för ett litet sällskap i vardera St Petersburg, Moskva och tjetjenska Groznyj. Temat är dock inte mindre kontroversiellt. Filmen, Aldy. Utan preskriptionstid (Aldy. Bez sroka davnosti), uppmärksammar en händelse som inträffade för tio år sedan, den 5 februari 2000, under det Andra Tjetjenienkriget. Efter flygbombningar och en massiv markinvasion hade de ryska trupperna snart tagit kontroll över de låglänta nordliga delarna av Tjetjenien och etablerat sig på kullarna utanför Groznyj i början av december 1999. Efter två månader av belägring och angreppsförsök intogs staden i början av februari, men inte förrän erövringen hade kostat hundratals liv på båda sidor och Groznyj var raserat till grunden.

Det var efter det förorten Novye Aldy intogs först av reguljära styrkor och sedan av federala eftertrupper. Man har beräknat att 50-60 människor, varav många äldre, dödades tämligen urskillningslöst under den andra vågen i vad som brukade kallas en zatjistka (uppstädning eller rensning). Utredningar kom sedan fram till att det hela utfördes av trupper från OMON, inrikesministeriets specialstyrkor, från St Petersburg och Rjazan. Efter det vidtog en kampanj som stämplade utredningens resultat som förtal. Ingen har åtalats för händelserna.

I’m not against the police; I’m just afraid of them. Alfred Hitchcock

Det var därför på initiativ av lokala petersburgbor som man arrangerade filmvisningen och man har också initierat återkommande projekt för att visa invånarna i Aldy en ”god och fredlig” sida av Petersburg. Man har bland annat skänkt böcker till skolan i Aldy och anordnat resor till Petersburg för att försöka läka såren. En av de som deltog i filmen var Natalja Estemirova, människorättsaktivisten som kidnappades utanför sitt hem i Groznyj i somras och hittades samma dag skjuten i huvudet och bröstet.

Om OMON var närvarande på filmvisningen framgår det inte vad de tyckte.

Läs intervjun i sin helhet här.

Även om det lilla sydkaukasiska området de facto fungerat som självstyrande stat i femton år har inget land erkänt Nagorno-Karabachs självständighet. Representationen i USA är dock registrerad hos amerikanska justitiedepartementet och fullföljer via informella kontakter och samarbeten en del av en ambassads funktioner. I övrigt ägnar man sig åt informations- och lobbyarbete med målet att uppnå en lösning på den långa konflikten i Nagorno-Karabach (se tidigare inlägg) och ett erkännande av staten. Det senare verkar dock vara ett avlägset mål, även om frågan är mer aktuell än på många år. Senast för ett par dagar sedan rapporterade RFE/RL att USA fått dementera uppgifter i azerbajdzjanska media om att man skulle hotat med ett erkännande av NKR såvida Azerbajdzjan inte förpliktigade sig till en fredlig lösning på konflikten.

Representationen i Washington utses direkt av NKR:s president och etablerades redan 1997 med understöd av Armenian Assembly of America (AAA), en informations- och lobbyorganisation som verkar för att stärka banden mellan USA och Armenien/NKR. Förutom i Armenien och USA har NKR också representation i Ryssland, Frankrike, Tyskland, Libanon och Australien.

Det som präglar stora delar av det politiska och i förlängningen även det vardagliga livet för människorna i Nagorno-Karabach är hur den långa frusna tillståndet kan komma att tina upp. Här följer, baserat på intervjun, en diskussion kring några av nyckelpunkterna.

Närmandet mellan Armenien och Turkiet (för bakgrund, se tidigare inlägg). Det finns ett mycket högljutt motstånd mot den här processen och de underskrivna men ej ratificerade protokollen runt om i den armeniska diasporan, mycket på grund av att avtalen inte behandlar skulden för massmorden på armenier i Anatolien runt 1915. Avetisyan säger dock att de styrande i NKR är positiva till processen och hävdar att NKR vill se Turkiet ”spela en mer positiv roll”:

Our opinion is that Turkey could be a much more positive player in the region than it was until the signing of the protocols. And the fact that the Nagorno-Karabakh settlement is not in any way linked to this process is very much satisfactory. We are sure that interlinking these two processes could jeopardize both.

When I say that Turkey could play a more positive role in the region I meant that Turkey could refrain from unilateral support of all the Azerbaijani actions, such that they have been doing throughout the years.

Det är alltså tydligt att man vill se fredsprocessen i Karabach som en helt separat fråga, något som också förutsatts i protokollen. Samtidigt är anledningen till att man ser positivt på öppnandet av den turkisk-armeniska gränsen att man hoppas att Turkiet skall inta en mer nyanserad hållning till Azerbajdzjans krav på att säkra sitt territorium. På så sätt skiljer det sig antagligen en del från armeniska regeringens bevekelsegrunder, som också innefattar ekonomiska hänsyn samt en förhoppning om öppnare relationer med regionen och omvärlden. Möjligen kan NKR:s förhoppningar ha visst stöd i Turkiets nya, mer offensiva utrikespolitik i Kaukasus, där man inte längre enbart vill bidra till låsningar utan har satt press på aktörerna och omvärlden att lösa Karabach-frågan. Att döma av den senaste tidens turkiska uttalanden är det inte mycket som tyder på att man skulle ställa konkreta krav på Azerbajdzjan att ändra sin hållning, (men å andra sidan, i aktiv diplomati ingår givetvis att behålla förtoendet hos samtliga parter).

Minsk-processen, det vill säga OSSE:s och det internationella samfundets enda samordnade och konsekventa försök att skapa en lösning på konflikten i Nagorno-Karabach, har stundtals utsatts för kritik. Dels kritiseras gruppen, som leds av en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike, ibland på ett allmänt plan för att så få framsteg nåtts, men även sammansättningen har ifrågasatts, eftersom de officiella förhandligarna oftast sker direkt mellan representanter (på senare tid ofta presidenterna) från Armenien och Azerbajdzjan utan medverkan av NKR eller den azeriska flyktingpopulationen från Karabach. Avetisyan:

Our opinion is that the Minsk process is the only format which is possible now, the most

Möjliga lösningar på konflikten. Hur ser man då på en möjlig lösning och vägen dit? Enligt indikationer från Minsk-gruppens amerikanska företrädare (till nyligen) Matthew Bryza är det förslag som nu ligger på bordet en stegvis lösningsvariant, som i stora drag innebär att trupper dras tillbaka från de armeniskockuperade områdena (tidigare benämnda buffertzoner av armenierna) utanför det som utgjorde den sovjetiska enheten Nagorno-Karabach, flyktingars rätt att  återvända, samt en interimsstatus (i praktiken troligen status quo) under en längre period tills slutlig status efter förtroendeskapande åtgärder kan avgöras genom folkomröstning. Det saknas många detaljer i den här planen, men det får förutsättas att det som diskuterats på sistone mellan Armeniens och Azerbajdzjans företrädare i Minsk-gruppens regi inte är alltför långt från detta.

Här skiljer sig NKR:s syn markant. Framför allt kan man av säkerhetsskäl endast tänka sig en ”paketlösning”, där status avgörs samtidigt som alla andra frågor innan man bryter dagens status quo. En annan faktor gäller Karabachs gränser:

Those territories which are considered by many people in Azerbaijan and outside Azerbaijan as occupied territories, they now form the territory of the Nagorno-Karabakh republic. In the summer of 2006 we adopted our constitution, which clearly fixes the territory of Nagorno-Karabakh as all the territories under control. So there is no such thing as occupied territories. There is the territory of the Nagorno-Karabakh republic and any change of the territory must be due to a nation-wide referendum.

En ultimativ inställning till en av dessa två punkter är tillräcklig för att försätta fredsprocessen i sin nuvarande form i dödläge*. Det man talar om som möjliga vägar framåt är i stället olika typer av mindre förtroendeskapande åtgärder – förutsatt att man inte tummar på de nämnda kriterierna.

Men om man skall behålla en gnista av hopp om en fredlig lösning är kanske det som utkristalliseras en situation, där NKR:s företrädare, tack vare att de inte sitter med direkt i förhandlingarna, kan och känner sig tvingade att inta en mer radikal position, från vilken sedan Armeniens president och regering väntas kompromissa. Men Jerevan måste i så fall få sådan kraft bakom en eventuell överenskommelse att den verkligen kan genomföras. Säkert är det så att inte mycket kan omsättas i praktiken om det inte byggs upp ett samförstånd i tid. En annan del av ekvationen är ju också att uppnå ett tillräckligt stöd i alla instanser inom Armenien och Azerbajdzjan. Även om båda presidenterna har formell majoritet i parlamenten kan denna, den viktigaste av alla politiska frågor i båda samhällena, mobilisera en verklig politisk opposition. Det är också något som i en sådan situation skulle kunna underlättas av att ledarna hittills sällan eller aldrig har förankrat, eller ens offentliggjort, förhandlingarna för sitt lands befolkning.

Men innan ett genombrott eventuellt sker kommer Nagorno-Karabach i allt väsentligt att fortsätta fungera som en självstyrande stat.

Nagorno-Karabach har haft fyra omgångar president- och parlamentsval sedan vapenstilleståndet undertecknades 1994. Även om OSSE och en del andra organisationer pga NKR:s status inte har haft officiell bevakning har andra organisationer rapporterat om relativt väl genomförda val. Det skall ställas i relation till de hårt kontrollerade, närmast symboliska valen i Azerbajdzjan och de problem Armenien haft runt sina val (senast i samband med fjolårets presidentval, då stora demonstrationer slogs ner av kravallpolis med tiotals fängelsedomar för uppvigling som följd). Enligt Avetisyan har man också en tilltagande trend vad gäller antalet besökare, en diversifierande ekonomi och enligt egna officiella uppgifter en ekonomisk tillväxt under första hälften av krisåret 2009 på 16,9%.

Det är alltså förståeligt att man inte vill förlora det man hittills uppnått, speciellt inte med tanke på alternativet till en förhandlingslösning.

We know what war is. We don’t want it to happen again.

Efter femton år är det naturligt om en del invaggats i tron att status quo – det är det vapenstillestånd i världen som hållit längst utan övervakning – är ett ganska stabilt tillstånd och avsaknad av officiella förbindelser med omvärlden kanske ett acceptabelt pris.

Men för en fredlig lösning kommer fler kompromisser att behövas.

* Så vitt jag har kunnat se specificerar inte konstitutionen från 2006 (antagen med 99% majoritet) gränserna explicit. Däremot definierar den (artikel 142) att konstitutionen ”tills gränserna  specificerats” gäller inom alla de områden där NKR för närvarande utövar jurisdiktion, alltså även ”buffertzonen” (delar av tre områden som tillhörde det sovjetiska N-K befinner sig för övrigt under azerbajdzjansk kontroll).

]]> http://www.neweurasia.org/blog/2009/11/diplomat-utan-land-diskussion-med-nagorno-karabachs-ambassador/feed/ 0 http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/nagorno-karabach-ut-i-rampljuset/ http://www.neweurasia.org/blog/2009/10/nagorno-karabach-ut-i-rampljuset/#comments Wed, 14 Oct 2009 20:01:40 +0000 Henrik Hallgren http://www.neweurasia.org/blog/?p=300 I Svenska Dagbladet och på sin blogg skriver Bitte Hammargren för närvarande om Kaukasus, där hon är på rundresa. Nu har hon kommit till Nagorno-Karabach och det är en ovan känsla att se ett helt uppslag om området när man viker upp morgontidningen.* För trots att denna den första konflikten i den dåvarande kommuniststyrda halvan av Europa var en av de utlösande faktorerna kring Sovjetunionens upplösning, trots att kriget efter åratals strider tvingade över en miljon människor att lämna sina hem – varav många fortfarande betraktas som flyktingar, trots att det sedan vapenstilleståndet 1994 inte finns något fredskontrakt i sikte och trots att konflikten är en nyckelkomponent i relationerna mellan omgivande länder, har det inte skrivits mycket om läget där sedan det tidiga 1990-talet.

Att ämnet kommer upp just nu har att göra med avtalen mellan Armenien och Turkiet, som respektive utrikesminister undertecknade i Schweiz i helgen (se tidigare inlägg här och här). För att de överhuvud taget skulle komma till förhandlingsbordet hade man bilagt frågan om Nagorno-Karabach till pågående och kommande separata diskussioner och bland annat förbrödrats med ett turkiskt toppbesök i Armenien för en VM-kvalmatch i fotboll – returmatchen spelas idag i Bursa, Turkiet, med Armeniens president Sargsian på läktaren.

Men bara ett par dagar efter underskriften använde Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan ‘K-ordet’ igen och insisterade på att en ”positiv attityd” till Armenien kräver ett tillbakadragande av de armeniska styrkorna från Karabach och angränsande, ockuperade områden.

Den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) har i praktiken fungerat som en självstyrande stat i femton år, med finansiellt och moraliskt stöd från Armenien, även om inte ens Armenien erkänt republikens självständighet (dock snarast av taktiska skäl). Den enda förbindelsen till omvärlden är via Armenien, framför allt via den s k Latjin-korridoren, där en av de modernaste landsvägarna i Kaukasus knyter ihop området med Armenien. Men NKR:s folkvalda (jo, man har allmänna val, som av utländska observatörer på sistone setts som relativt väl genomförda – men de flesta organisationer, som OSSE, deltar inte i övervakningen, eftersom NKR inte  är en erkänd stat) är inte välkomna på statsbesök i omvärlden och i den mån de reser i världen är det inofficiellt. Ett ställe delegationer från NKR har besökt flera gånger är faktiskt Åland, eftersom man ibland beger sig på studieresor i autonomimodeller (även om det nog egentligen är av begränsad relevans; se även understreckare om Åland nyligen i SvD).

Rent praktiskt har det gjorts många försök att medla i konflikten, i huvudsak i OSSE:s regi genom den så kallade Minsk-processen, där Sverige och Jan Eliasson var med vid starten, men där nu en trojka bestående av USA, Ryssland och Frankrike är ledande. Det föreligger nu ett principförslag om vilken process Armenien och Azerbajdzjan skall använda för att i slutänden nå en lösning. Men några praktiska framsteg när det gäller hur slutlösningen skall se ut har man egentligen inte gjort på dessa femton år, något OSSE mellan raderna själva erkänner (en rekommendation för den intresserade är att läsa Minsk-gruppens USA-ambassadör Matthew Bryzas sista intervju i Armenien innan han lämnade sin post i år).

Men trots Minsk-gruppens sammansättning är det nog inte i huvudsak stormaktsintressen som hindrat konflikten från att nå en lösning. Parterna har helt enkelt inte varit redo att kompromissa. Eftergifterna har varit få genom åren och även om både presidenter och utrikesministrar mötts ett flertal gånger och kommit överens om principdeklarationer är det ibland som om man på högsta nivå verkar ha hittat en politisk samlevnad runt status quo. Utan att här gå in alltför mycket på anledningarna är det tydligt att det finns två stora problem; att Armenien, Azerbajdzjan och det internationella samfundet inte involverar alla aktörer i förhandlingarna – framför allt NKR:s regering och den azeriska flyktingpopulationen från Karabach – och att ledarskiktet aldrig förbereder befolkningen på någon form av eftergiftspolitik (i opinionsundersökningar är nu befolkningen oftast mer fientlig till kompromisser än ledarna). Det här är givetvis också ett utslag av inrikespolitiska överväganden – både i en ofullständig demokrati som Armenien och en icke-totalitär autokrati som Azerbajdzjan är nationella känslor ett av de starkaste styrmedlen. Resultatet är att tiden för Karabach politiskt har frusit fast vid 1994.

Så på många sätt verkar slutlösningen för Nagorno-Karabach längre bort än på länge. Azerbajdzjans president Aliev har nyligen talat om att samtalen om Karabach är i slutskedet, medan Armenien har dementerat eller inte kommenterat med den uppenbara baktanken att genomföra öppnandet mot Turkiet utan statusändringar i Karabach-frågan och sedan fortsätta driva status quo-politik.

Att nu Erdoğan antyder att implementationen av de nyss undertecknade protokollen är beroende av en lösning i Karabach kan bero på flera saker; att man vill försäkra Azerbajdzjan om fortsatt lojalitet, att man på allvar tror att avtalen kan innebära ett genombrott i Karabach – eller möjligen att man egentligen aldrig ville se en implementation av avtalen.

Hur som helst är det ett mycket riskabelt vågspel i dagens känsliga atmosfär eftersom de turkiska och armeniska parlamenten nu måste ratificera avtalen för att de skall träda i kraft och gränsen verkligen skall öppnas. Om det skulle sluta med att de turkisk-armeniska avtalen lyfts till att blir beroende av en slutlösning i Karabach-frågan kommer de med allra största sannolikhet att bli parentetiskt ihågkomna som det närmaste Armenien och Turkiet kommit varandra för att uppnå – status quo.

För Nagorno-Karabach innebär det i så fall bara en ny hastig scen innan rampljuset släcks.

* För den som har pappersversionen av SvD är för övrigt moskén på den stora bilden samma byggnad som har fått bidra med minareterna till vår bloggrubrik, den övergivna Övre Govhar Aga-moskén i Şuşa (az.)/Sjusji (am.). Förfallet har fortsatt sedan 2004 då vår bild togs.

Protokollen förväntas undertecknas den 10 oktober och handlar i korthet om ett principbeslut att öppna den stängda gränsen inom två månader respektive återupptagande av diplomatiska relationer. Viktiga steg med andra ord.

Bro över gränsfloden Achurian/Arpaçay i den medeltida armeniska huvudstaden Ani, som nu till största delen ligger i Turkiet

Men det har varit en lång och krokig väg till dagens töväder och fortfarande finns hinder kvar. Men det är helt klart att den ”fotbollsdiplomati” som drog igång ifjol med bland annat turkiske presidenten Abdullah Güls besök i Armenien har fått parterna att komma närmare varandra än hittills.

Turkiets gräns mot Armenien har varit stängd alltsedan kriget om Nagorno-Karabach, en konflikt som startade redan innan Sovjetunionen upplösts och Armenien och Azerbajdzjan förklarat sig självständiga. Turkiet erkände snart de båda nya staterna, men efter att armeniska styrkor tagit kontrollen över merparten av den azerbajdzjanska provinsen Nagorno-Karabach beslöt man 1993 att ge stöd åt Azerbajdzjans territoriella integritet genom att inleda en handelsbojkott mot Armenien och stängde gränsen. Även om Turkiet valde att aldrig ingripa militärt mot Armenien (bl a med hänvisning till att kriget skulle komma att eskalera till en storkonflikt) har den officiella linjen sedan dess varit att i alla relevanta sammanhang ge stöd åt Azerbajdzjans strävan att inte ge upp den formella kontrollen över Karabach. Men sedan den faktiska kontrollen efter vapenstilleståndet 1994 förlorats till den självutnämnda Republiken Nagorno-Karabach (NKR) med stöd av Armenien har situationen varit låst. Även om många försök har gjorts till lösning av Karabach-frågan (i huvudsak genom OSSE:s Minsk-process)  och Armeniens och Azerbajdzjans presidenter har träffats flera gånger med ojämna mellanrum har inga konkreta framsteg gjorts utöver avsiktsdeklarationer.

Karabach-frågan har sedan dess varit ett av de viktigaste argumenten från turkisk sida för att inte inlåta sig i för konkreta diskussioner med Armenien. Men på senare år har inställningen i Ankara gradvis förändrats. När Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) kom till makten 2003 inledde man en politik som ibland kallas ”noll problem med grannar”-doktrinen, inte minst företrädd av utrikesminister Ahmet Davutoğlu. Även om den vad gäller Armenien hittills har gett blygsamma resultat, har man på senare tid fått ökat momentum också i och med reformerna inför EU-medlemskapsförhandlingarna. AKP har på sistone gjort flera gester i riktning mot ett öppnande mot Armenien, men samtidigt har man hela tiden i samtal med azeriska företrädare försäkrat att man kommer att se till Azerbajdzjans intressen i samtalen med Armenien (senast ett uttalande av premiärminister Erdoğan). Men exakt vad det innebär är oklart och även om Karabach-frågan är viktig verkar den nu vara öppen för förhandling hos AKP och inte längre en förutsättning för normalisering med Armenien.

Givetvis ser Turkiet också till sina ekonomiska intressen i regionen och en viktig faktor bakom öppnandet är säkert att man vill ta initiativ till ökat inflytande i Sydkaukasus, särskilt efter det att fjolårets krig i Sydossetien synliggjorde osäkerheten i Turkiets beroende av Georgien som enda transitland från Azerbajdzjan och Centralasien. Å andra sidan är goda relationer med Baku också en nyckelfaktor i den ekvationen.

Även i Armenien har alltså president Serzj Sargsian med stöd av den styrande regeringskoalitionen gehör för att fortsätta samtalen med Turkiet och underteckna protokollen – oppositionen i parlamentet är för fåtalig för att få genomslag. Det som däremot är klart är att det finns en omfattande skepsis, inte minst bland nationalistiska partier, men även hos vissa delar av befolkningen och stora delar av armenierna utomlands.

Särskilt för de senare är det viktigaste argumentet mot närmandet Turkiets vägran att erkänna händelserna runt 1915 då hundratusentals armenier omkom som folkmord, en fråga som har följt med och ibland kommit upp till ytan i relationen under hela det moderna Turkiets historia. Protokollen nämner inte frågan direkt och att Sargsian accepterar detta innebär alltså att han nu inte ser det som en förutsättning för relationer med Turkiet. Det är dock en balansakt med den nationalistiska opinionen, där en del vill se det som att det faktum att det inte nämns innebär ett implicit accepterande av Turkiets linje.

En ytterligare fråga som en del av opponenterna i – och framför allt utanför – Armenien betonar är att man genom att underteckna protokollen erkänner Turkiets rätt till gamla armeniska kärnområden i Anatolien, bland annat historiska platser som den medeltida huvudstaden Ani och inte minst berget Ararat, som är av enorm betydelse för den armeniska enhetskänslan. De här argumenten grundas på att man inte erkänner det så kallade Kars-traktatet från 1921 mellan de sydkaukasiska sovjetrepublikerna och den blivande turkiska republiken. En del har till och med velat se acceptansen av Turkiets gräns som att man tillerkänner Azerbajdzjan Nagorno-Karabach. Återigen implicit.

I praktiken är det svårt att se någon lösning som inte skulle acceptera nuvarande turkisk-armeniska gränsdragning, men det kan förstås ändå utnyttjas som argument av dem som vill behålla status quo. För att få en uppfattning om hur infekterad protokollfrågan är i den armeniska diasporan kan man till exempel besöka stoptheprotocols.com, som drivs av armenier i USA.

Det ser alltså just nu ut att vara ganska goda chanser att det verkligen blir en underskrift den 10 eller 11 oktober. Men även om det blir så måste protokollen ratificeras av respektive parlament. Inte minst för Turkiets del är många bedömare osäkra på om det verkligen kommer att hända – och anledningen är som ofta i Kaukasus och Turkiet att de styrande sällan i tid förankrar sina idéer tillräckligt bland oppositionen och befolkningen.

Men det är i alla fall klart att den senaste tidens dialog har fört parterna närmare varandra än någonsin. En av anledningarna till det är själva protokollen, eftersom de försöker förbigå Karabach och förpassa folkmordsfrågan till en gemensam bilateral historiekommission. Men en ännu viktigare anledning är förstås att det just nu har uppstått en politisk vilja hos respektive ledarskap, där man överger den gamla inställningen att det som gynnar den ene nödvändigtvis måste missgynna den andre.