Användningen av narkotika ökar i Afghanistan

Torkade Vallmoplantor från Nawadistriktet i provinsen Helmand i sydöstra Afghanistan

En rapport från FN:s byrå för narkotika- och kriminalitet (UNODC, United Nations Office on Drugs and Crime) om bruket av narkotika i Afghanistan 2009 bjuder på dyster läsning och visar att utbredningen av narkotikamissbruk nu är ett akut problem även i Afghanistan. Det totala antalet missbrukare har stigit kraftigt sedan den förra undersökningen gjordes 2005 och uppgår 2009 till nära 8 % av befolkningen mellan 15 och 64 år. Det är hög tid att lyfta fram detta allvarliga sociala problem i ljuset.Det allvarligaste problemet med missbruk är föga förvånande relaterat till den omfattande odlingen av Opiumvallmon i Afghanistan. Antalet missbrukare av opium har stigit från 150 000 till 230 000 mellan 2005 och 2009 motsvarande siffror för heroin är en ökning från 50 000 till 120 000.

UNODC har kommit fram till siffrorna i rapporten genom att intervjua drygt 2500 missbrukare och drygt 2500 personer i en officiell kapacitet som har kunskap om bruket av narkotika. Det finns flera metodologiska problem med rapporten som speglar förhållandena i Afghanistan. Det finns ett stigma kring narkotikamissbruk som gör att användningen kan förmodas vara underskattad i vissa områden. Det är speciellt svårt att komma i kontakt med kvinnliga missbrukare. Endast 3 % av de intervjuade missbrukarna var kvinnor, vilket gör att siffrorna om kvinnligt missbruk måste tas med extra stor försiktighet.

Det råder dock  ingen tvekan om att bruket av narkotika har ökat i Afghanistan under senare år med välkända sociala konsekvenser i form av arbetslöshet, skuldsättning och kriminalitet. Rapporten innehåller också oroande uppgifter om att föräldrar ger narkotika till sina barn i en ökande omfattning. Det fanns också en tendens att kvinnor i högre grad än män använde opiumbaserade smärtstillande medel än män. Andelen missbrukare som injicerade var 6 % för opium och 15 % för heroin med åtföljande risk för en ökad smittspridning av HIV och andra sjukdomar som överförs vid delandet av smutsiga nålar.

Den vanligaste drogen idag i Afghanistan är hasch. Rapporten bekräftar också den stora odlingen av cannabis i Afghanistan och det beräknas att uppemot 630 000 brukare av hasch finns i Afghanistan. Här finns stora skillnader i användning mellan könen. Drygt 8 % av männen mellan 15 och 64 år men endast 0,2 % av kvinnorna använde hasch regelbundet. Det tycks också som missbrukarna av hasch har en högre utbildning än de som använder opium och heroin och att debuten sker tidigare. Bruket av hasch tycks vara störst i de områden där cannabis traditionellt har odlats.

Konsekvenserna av opiumodlingen i Afghanistan ses nu inte bara på gatorna i Moskva, London och Paris utan även i Afghanistans städer och byar. Avsaknaden av vårdplatser i Afghanistan är skriande och detta försvårar naturligtvis möjligheterna att nå missbrukarna med information och hjälp. Det viktigaste i dagsläget är förmodligen att lyfta upp frågan på den politiska dagordningen så att den börjar diskuteras. UNODC:s rapport är ett första steg.

Tragedin i södra Kirgizistan

Över hundra döda och 1500 skadade på måndag morgon den 14 juni 2010 i städerna Osj och Jalal-Abad. Troligtvis är dessa siffror alldeles för låga. Kanske hundratusen människor är på flykt, se DN. De kommande dagarna kommer att visa på den etniska konfliktens fulla vidd. Hur kan en brand av denna omfattning, som tycks ske utan minsta förvarning, finna syre. Det finns flera faktorer som i alla fall delvis kan förklara händelserna. Fattigdom och korruption, en missnöjd politisk elit samt organiserad brottslighet är alla pusselbitar till det som nu händer, se VG och DN och SvD.

På måndag morgon den 14 juni efter en helg av våld beskrivs situationen som lugn i Osj men fortfarande spänd i Jalal-Abad där skottlossning och mordbränder förekommit i mindre omfattning under natten säger kommendant Bajbolov. Världen börjar vakna upp till krisen i Kirgizistan och sändebud från EU, FN och OSSE (Organisatinen för samarbete och säkerhet i Europa) är på väg till huvudstaden Bisjkek. Röda korset och Röda halvmånen i Kirgizistan planerar humanitära insatser. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har uttryckt sin djupa oro över händelseutvecklingen, se VG. Vad som behövs är lugn och förtroendeskapande åtgärder för att läka de sår som de senaste tre dygnen rivit upp. Någon form av fredsbevarande styrkor som opartiska observatörer ter sig nödvändigt om den uzbekiska befolkningen skall kunna känna trygghet och våga återvända den närmaste framtiden.

Fattigdomen är utbredd i hela Kirgizistan och kanske en miljon människor söker sig till Ryssland och Kazakstan för att arbeta. Pengarna de sänder hem är helt avgörande för många familjer. Av de som är kvar är många undersysselsatta eller har tillfälliga påhugg och inga framtidsutsikter. Det gör att det finns stora grupper som flyter omkring och är lätta att uppvigla för eventuella provokatörer. I södra Kirgizistan med sin stora uzbekiska minoritet finns en etnisk komponent som skapar avundsjuka. Uzbekerna som i högre utsträckning är handelsmän har klarat sig lite bättre än kirgizerna under den ekonomiska kris som nu pågått i snart 20 år, se DN.

Statsmakten har varit på reträtt sedan Sovjetunionens fall och sjukvård och utbildning är sämre och kostar framför allt pengar. Lönerna i offentlig tjänst är mycket låga och enda möjligheten att få ekonomin att gå runt är för många att ta mutor. Detta gäller i hög grad polis och tullare som drygar ut sina löner med att bötfälla vanliga människor eller tittar åt ett annat håll inför den omfattande organiserade brottsligheten i området, främst smugglingen av narkotika.

För den politiska elit som haft makten under förre presidenten Kurmanbek Bakijev är den nya provisoriska regeringen i huvudstaden Bisjkek en stor källa till oro. Bakijev gynnade sina vänner i södra Kirgizistan och nu är de borta från köttgrytorna och riskerar kanske åtal för korruption och andra brott begångna under de senaste fem åren. Det finns fem bröder Bakijev kvar i landet som arbetar för att destabilisera den nya regeringen och de har en viktig maktbas i Osj men framför allt Jalal-Abad. Den nya regimen har bytt ut många nyckelpersoner men den gamla makteliten i området finns kvar. Även på det politiska planet finns en etnisk komponent att spela på för den som önskar. Kirgizerna i området stöder i hög grad fortfarande Bakijev medan uzbekerna som anser sig diskriminerade har gett sitt stöd till den nya regeringen.

Den mörkaste faktorn är de kriminella nätverk som styr narkotikasmugglingen i Kirgizistan. Kanske 20 000 kilo heroin passerar genom Osj på väg till Ryssland och Europa och omsätter naturligtvis enorma summor även i Kirgizistan. Dessa pengar göder korruption i hela det offentliga livet och under Bakijev tittade regimen bort och lät sig gödas av mutor från trafiken med narkotika. Den nya regimen under Roza Otunbajeva har indikerat en mer kompromisslös hållning gentemot narkotikan och det oroar ledarna för de kriminella nätverken. De är speciellt oroade för att ryska trupper skall stationeras i området eftersom dessa troligen inte är lika lätta att muta.

Samtliga dessa faktorer har var och en på sitt sätt bidragit till den explosion av våld som vi sett under de senaste dagarna i Kirgizistan. Om missnöjda politiker betalat provokatörer att åka runt och uppvigla lättflyktiga element och sedan andra skickat ut skvadroner att skjuta på omväxlande kirgizer och uzbeker är detta mer än tillräckligt för att starta den etniska konflikt som vi sett under de tre senaste dagarna. Att lösa konflikten och återuppbygga förtroendet mellan folkgrupperna kommer att ta mycket lång tid, kanske en generation.

För söndagens händelser, se här och för en bakgrund till den etniska konflikten, se här.