Men det  spekuleras ganska flitigt i media om att flera potentater från Jeltsineran som suttit på övertid är på väg ut (namn som nämns är Tatarstans grannrepublik Basjkortostans president Murtaza Rachimov och Moskvas egensinnige borgmästare Jurij Luzjkov).

I DAGESTAN verkar det i alla fall snart kunna vara dags. Sjuttioårige president Muchu Alijev har varit president sedan 2006, men har suttit med i republikens makttopp ända sedan perestrojkaeran. Hans första period går snart ut och maktspelet och spekulationerna är sedan ett par månader i full gång. Medvedev fick i slutet av förra året en lista på fem kandidater av sina lokala partikamrater och vissa antar att han inte vill se Alijev omvald.

Dagestan är Rysslands etniskt mest komplexa område, där ingen etnisk grupp har majoritet. Det skiljer sig på så sätt från de andra nordkaukasiska republikerna och hela styrelseskicket byggdes på 1990-talet upp på ett intrikat system av kompensationsmodeller och rotation mellan de största etniska grupperna på de högsta posterna (mer om det snart här på forumet). Även om det systemet har urholkats i och med att Putin införde hårdare direktstyre och Rysslands president numera i praktiken utser sin dagestanska motsvarighet är de etniska övervägandena fortfarande av största betydelse. Alijev tillhör den största gruppen, avarerna, liksom tre av de övriga kandidaterna på listan, medan den femte, Magomedsalam Magomedov, tillhör den näst största gruppen darginerna. Den sistnämnde är också son till Magomedali Magomedov, som styrde republiken från Rysslands självständighet till 2006. Hans ”frivilliga” avgång efter ett möte i Kreml gav också utrymme för spekulation och att hans son nu är aktuell för högsta makten belyser en annan extremt viktig aspekt av dagestansk politik, personliga nätverk. Utan dessa kommer man ingenstans och det är därför troligt att de senaste dagarnas mutor och kohandel kommer att vara avgörande för slutresultatet.

Men man måste också se avvaktan i ljuset av Medvedevs försök till nya grepp i Norra Kaukasus. När han gav Aleksandr Chloponin ansvar för det nybildade Nordkaukasiska Federala Distriktet (se tidigare inlägg) och Putin uppmanade lokala ledare att rätta in sig i ledet är det en signal om att man åtminstone ser behovet av en nyorientering. I vilken riktning är dock ännu inte klart. Medvedev verkar inställd på att förbättra ekonomin, vilket man kan se som en nödvändig men inte tillräcklig strategi – idag är samtliga nordkaukasiska republikers ekonomier helt beroende av bidrag från Moskva. Taktiken har prövats förr och gett kortsiktiga resultat, men utan lokal legitimitet är nog Kremls nya ansatser lika dömda på lång sikt som de senaste 150 årens försök.

INGUSJIEN är för närvarande ett av Rysslands största problem med skriande arbetslöshet och en eskalerande våldsspiral mellan olika banditgäng, en växande militant islamiströrelse och okontrollerat våld utövat av federala inrikestrupper och lokal polis. Läget blev bara värre under de senaste åren under den inkompetente Murat Ziazikov, utsedd av Putin. Att Medvedev valde Junus-bek Jevkurov till hans efterträdare i oktober 2008 (se också tidigare inlägg) är ett tecken på nya prioriteringar både vad gäller ekonomi och ledarstil. Jevkurov har bland annat försökt engagera sig personligen både vad gäller polisens maktmissbruk och motstånd från diverse militanta grupper. Men även om strategin är ett verkligt innovativt trendbrott möter den också stort motstånd från etablerade nätverk. De konkreta resultaten i form av ökad säkerhet låter vänta på sig och Jevkurov var i fjol själv mycket nära att dödas i ett attentat.

Men det verkar som om hans insatser fortfarande har stöd i Moskva – fast däremot inte av grannrepubliken TJETJENIENs härskare Ramzan Kadyrov, som anser sig ha hittat rätt metod att genom en kombination av moskvafinansierad ekonomisk uppbyggnad och våldshot pacificera sin republik. Ingusjiska antydningar om att tjetjenerna historiskt har legat bakom ökat våld i Ingusjien (vi måste komma ihåg att ingusjerna, trots att de talar nästan samma språk, aldrig officiellt stödde den tjetjenska frihetskampen), anklagelser från Kadyrov om dåligt säkerhetssamarbete och olösta gränstvister förstärker intrycken av konfrontation. Den är inte alldeles långsökt att dra slutsatser om maktspelet i Kreml via sprickan mellan den obrottsligt Putin-lojale Kadyrov och Medvedevs man i Ingusjien.

Men det finns andra tecken på sistone som talar för att Kadyrovs stöd i Moskva kan vara i gungning. Det uppseendeväckande uttalandet från Putin efter Chloponins utnämning att underlätta för organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter är svårt att inte se som kritik mot Kadyrov. Han har tidigare visat öppet förakt för organisationer som arbetar i Tjetjenien, bland annat för den mördade Natalja Estemirova som arbetade för den ansedda ryska organisationen Memorial. Han har på sistone lanserat den smått otroliga anklagelsen att hennes ouppklarade mord iscensattes av Boris Berezovskij, oligarken som gick i exil efter Putins makttillträde. Det senaste i den vägen är att man försöker åtala ledaren för Moscow Helsinki Group, Ljudmila Aleksejeva, för förtal mot Kadyrov.

Det har också en tid funnits en diskrepans mellan Kremls och Kadyrovs syn på säkerhetssituationen, där den senare alltid hävdat att bara en handfull snart utrotade rebeller återstår, medan Moskva hävdar att det rör sig om flera hundra. Fortsatta attacker som den under natten till idag, då minst sex rebeller och fem soldater verkar ha dödats i bergen söder om Groznyj, är graverande för Kadyrov, eftersom säkerheten är hans starkaste kort.

Men Ramzan Kadyrovs starka position i republiken kan också spela in. Dels har hans kompromisslöshet mot oliktänkande gett honom ett starkt lokalt stöd inom den tjetjenska makteliten – men också bland delar av befolkningen som kan kontrastera dagens relativa välstånd mot krigsårens kaos och vanmakt. Det är en egenskap som är mycket svår att ersätta, särskilt av någon som utses uppifrån. Men hans maktaspirationer kan också ses som ett hot i Moskva. Helst vill han se direktrapporering till Kreml – något som blir svårare i och med det nya federala distriktet – och full auktoritet på tjetjenskt område (hans ljumma kommentarer i samband med Ingusjien och efter Chloponins utnämning kan också tyda på att han har större ambitioner). Det är nog inget Moskva önskar. Kadyrovklanen stred initialt mot Moskva och bytte sida först vid Andra Tjetjenienkrigets utbrott 1999. Det kan hända igen.

Ausjev, en lokal affärsman, var tidigare engagerad i opposition mot regeringen i Ingusjien och drev bl a internetsajten ingushetia.ru, där man rapporterade om kidnappningar och övergrepp, efter det att förre ägaren Magomed Jevlojev skjutits till döds under polisarrest i fjol. Numera drivs den vidare under ingushetia.org, medan ingushetia.ru är republikregeringens officiella sida. Tatiana Loksjina vid ryska Human Rights Watch säger enligt Associated Press att Ausjev började engagera sig aktivt i människorättsfrågor efter det att hans egen son kidnappats 2007. Sedan dess har han utsatts för olika typer av repressalier; arrestering, husrannsakan och, enligt egen utsago, ett kidnappningsförsök för en månad sedan.

Ingusjien (tidigare även Ingusjetien) är Rysslands till ytan minsta delrepublik med en halv miljon invånare, belägen mellan Nordossetien och Tjetjenien, vilket Ingusjien var en del av fram till Sovjetunionens upplösning. Till skillnad från tjetjenerna, som språkligt och kulturellt är mycket närstående (båda tillhör de så kallade nach-språken, en gren av de nordostkaukasiska språken), valde man dock att skriva på federationsavtalet med Ryssland och undvek direkt inblandning i de två förödande krigen där. Däremot utbröt ett kortare gränskrig med Nordossetien i början av 1990-talet och stora flyktingströmmar från Tjetjenien samt den gemensamma historien har gjort att man liksom i grannrepubliken haft ett starkt stöd för diverse motståndsrörelser.

Men på sistone är bilden av situationen i Ingusjien inte lika enkel. Republiken styrdes under 2000-talet av Murat Ziazikov, en f d KGB-officer som blev starkt impopulär på grund av korruption och det ökande våldet. Därför utsåg i oktober i fjol Dmitrij Medvedev Junus-bek Jevkurov till republikens president. Sedan dess har också en del av oppositionen, inklusive Maksjarip Ausjev, bestämt sig för att samarbeta – på regeringstrogna ingushetia.ru gör Jevkurov idag ett officiellt uttalande där han uttrycker sitt deltagande med Ausjevs närstående och lovar att alla krafter skall sättas in för att klara upp dödsfallet. Han säger också att avsikten med dådet är att destabilisera situationen i republiken.

Det är något som de flesta redan anser har skett för länge sedan. Jevkurov var själv mycket nära döden efter ett bilbombsattentat den 22 juni i år och efter sju veckors vård i Moskva arbetar han fortfarande på att bli återställd.

Det finns alltså andra aktörer som inte ser med blida ögon på utvecklingen under Jevkurov. Oftast misstänks islamistiska rörelser, som dock ofta liksom i Tjetjenien underblåses av självständighetssträvanden. Ett exempel på den nya utvecklingen är att f d oppositionella ingushetia.org nu också utsätts för hot som antas härstamma från militanta rörelser. I sammanhanget nämns Ingusjiska Jama’at, en organisation som härstammar från det andra Tjetjenienkriget och antas vara del av Kaukasiska Fronten, som strävar efter att upprätta ett islamiskt emirat innefattande hela norra Kaukasus.

Vilka krafter som än ligger bakom dagens attentat har Norra Kaukasus ytterligare förvärrat sitt redan tragiska facit bara under de senaste månaderna vad gäller mord på rättsaktivister. I juli kidnappades och mördades den kända medarbetaren vid ryska människorättsorganisationen Memorial (som i veckan belönades med EU:s Sacharov-pris) Natalja Estemirova i Ingusjien och i augusti mötte Zarema Sadulajeva och hennes man, som arbetade med traumatiserade barn och ungdomar vid en hjälporganisation i Tjetjenien, samma öde. Inget av morden har hittills klarats upp.