IgÃ¥r hade ISDP i Stockholm besök av den amerikanske europakännaren Ronald D Asmus, som leder Transatlantic Center and Strategic Planning vid Tyska Marshallfonden. Han var under Clintoneran en av huvudarkitekterna bakom NATO:s östutvidgning och är en ledande specialist pÃ¥ transatlantiska säkerhetsfrÃ¥gor. Temat var Georgienkriget 2008 – dess upptakt och följder och inte minst hur det pÃ¥verkade, och fortsätter att pÃ¥verka, säkerhetssituationen i Europa. Idag släpps hans nya bok pÃ¥ samma tema, A little war that shook the world: Georgia, Russia, and the future of the West.
Själva krigets förlopp, upptakt och frågan om skuldbördan har tidigare utretts ganska noggrant. Den första boken på ämnet var The guns of August 2008, en samlingsvolym editerad av Svante Cornell, som driver ISDP och med bidrag av bl a oppositionelle ryske försvarsanalytikern Pavel Felgenhauer och Andrei Illarionov, f d ekonomisk rådgivare till Putin. Den får uppfattas som ett försök att visa att Ryssland sedan länge planerade en invasion, medan EastView press sedan släppte en artikelsamling på engelska (Countdown to war in Georgia) för att sprida den ryska synen på saken. Den bästa utredningen av de omedelbara orsakerna till själva kriget står dock EU:s rapport från i höstas för (se tidigare inlägg).
Asmus’ främsta bidrag är framför allt att han granskar ”Västs” (NATO, OSSE, USA, EU) handlande före och efter kriget. Här har han genom att själv ha varit aktiv i samtal med framför allt europeiska och georgiska företrädare och med insyn i den amerikanska administrationens handlande en del intressant att tillägga.
För det första påpekar han att Georgien alltsedan första Sydossetienkriget 1991-92, då den fredsbevarande Joint Control Commission (JCC) etablerades, fastnat i ett asymmetriskt förhandlingsläge (parterna var Georgien, Sydossetien, Ryssland och Nordossetien) och att Väst inte pressade Ryssland angående Georgiens krav på att ersätta Nordossetiens representation med EU, OSSE och den nyupprättade georgiskstödda sydossetiska exilregeringen. Ryssland kunde obehindrat utnyttja sin vetorätt i FN och OSSE. Resultatet blev att Georgien ensidigt lämnade JCC i mars 2008.
Vidare argumenterar han för att man inte hade någon plan för konsekvenserna av erkännandet av Kosovos självständighet. Ryssland hade tydligt signalerat att man skulle komma att se det som en modell för lösning av låsta konflikter i det forna Sovjet. Antagligen förlitade man sig på att man skulle lyckas med att visa att Kosovo var ett kvalitativt särfall. Dessutom hade man tidigare räknat med att Ryssland inte skulle utnyttja argumentet på grund av sitt eget separatistproblem i Tjetjenien. Men vid den tidpunkten hade ryska och proryska krafter hjälpligt pacificerat Tjetjenien och argumenten om Kosovos särstatus blev inte övertygande, accentuerat av att alla EU- och NATO-länder fortfarande inte erkänt självständigheten.
En annan avgörande vändning blev NATO-toppmötet i Bukarest i april 2008 knappt tre månader efter Kosovos självständighetsförklaring, där Georgien och Ukraina trots tidigare spekulationer och tidvis tydliga intentioner från främst USA inte inbjöds till den s k Membership Action Plan (MAP). Diskrepansen mellan de långtgående utfästelserna i tidigare uttalanden och avsaknaden av verklig handlingsplan kom att tolkas av Ryssland som att NATO:s utvidgningsplaner lagts på is och som en inre oenighet.
Med tanke på att Ryssland upprepade gånger signalerat sina intentioner att återetablera en inflytelsesfär i sitt närområde och Georgien ständigt hänvisade till ryska provokationer går det att argumentera för att beredskapen borde varit större i Väst under våren och sommaren 2008. Parterna hade vid det här laget i ord och handling rört sig så långt ifrån varandra att det nog var mycket svårt att återupprätta verklig dialog, men även i detta läge påpekar Asmus att man i USA helt enkelt inte hade tillgång till tillförlitlig underrättelseinformation. Dessutom undvek de europeiska och amerikanska ledarna att kommunicera skarpa klargöranden gentemot Moskva på den information de hade. Man valde att inte inse allvaret. Enligt Asmus var Rysslands krigsmål georgiskt regimskifte, något man i Vita huset insåg först efter två och ett halvt dygns stridigheter och först då skärptes tonläget snabbt.
Men vad värre är, de stora frågor som aktualiserades genom kriget är fortfarande obesvarade. Det är inte bara det att Abchazien och Sydossetien har hamnat i en internationellt odefinierad situation och att Georgiens väg till integration i västliga säkerhetsstrukturer inom erkända gränser har omöjliggjorts. Handlingsförlamningen tyder delvis på oenighet inom NATO och EU med avseende på förhållandet till Ryssland, något som bland annat blir tydligt i frågan om Europas energiförsörjning. Men det är också ett symptom på att man inte ens teoretiskt har en bild av hur man skall vidareutveckla eller ersätta den ordning som utarbetades efter Parisöverenskommelserna 1990 för det nya Europa och principerna för OSSE.
I förhÃ¥llandet till Ryssland har man dock länge varit fast i ett önsketänkande, grundat pÃ¥ Jeltsinerans närmande till Väst, ett närmande som nog dock till stor del hade sin förklaring i en desorientering och avsaknad av politisk linje i Ryssland (där man kanske hyste förväntningar om att den bipolära ordningen skulle ersättas av en multipolär, i stället för med ett frÃ¥n Rysslands synvinkel hegemoniskt fortlevande NATO). Ryssland är enligt Asmus fast i ett tänkande baserat pÃ¥ ”inflytelsesfärer” till skillnad frÃ¥n den västliga demokratiska modellens principer om varje nations rätt att fritt välja väg (han sammanfattade sina tankar kort i Washington Post nyligen). Tyvärr följer det naturligt om man accepterar det resonemanget att Ryssland mÃ¥ste se NATO:s utvidgning som just en utökning av Västs (USA:s) ”inflytelsesfär”.
Ryssland har ju den senaste tiden upprepat att det behövs en ny transatlantisk säkerhetsstruktur, nÃ¥got som oftast kategoriskt avvisas i Bryssel och Washington. Kommande numret av rysksponsrade International Affairs har bland annat en artikel pÃ¥ ämnet. Hur mycket av konkreta förslag dessa utspel innehÃ¥ller kan diskuteras (i en annan artikel), men de gör klart en sak; att det är viktigt för Ryssland – ibland genom Ã¥kallan av CSTO och SCO – att se sig själv som jämbördig motpart till NATO.
Förutom att Parisprinciperna skulle förhindra uppkomsten av inflytelsesfärer i Europa har alltså OSSE:s principer om gränsers okränkbarhet nu åsidosatts. Säkerheten för de länder som befinner sig i EU:s och NATO:s och Rysslands gemensamma gränsland har inte ökat. Asmus erkänner också att förhoppningen om en gemensam plan för Ukrainas och Georgiens anslutning till NATO inte längre är realistisk.
Europa behöver ett nytt paradigm för säkerheten, som på något sätt lyckas närma de motstridiga synsätten för att i slutänden sätta upp konkreta regelverk. Det kommer antagligen att krävas efterträdare till 1990-talets dokument som avslutade Kalla kriget och det i sin tur kräver samarbetsvilja. Det kommer inte att bli lätt, särskilt så länge det inte finns en aktiv diskussion om alternativen.
Försiktigheten är i och för sig förståelig. Risken att hamna i ett svårhanterligt moras om man börjar ifrågasätta principer som gränsers okränkbarhet och staters rätt till utrikespolitiskt självbestämmande är uppenbar. Men frågan borde stå högt på agendan i Washington, Bryssel och i Moskva. Annars är risken inte obetydlig att Europa ganska snart ställs inför nya obehagliga säkerhetspolitiska faits accomplis.
