Forum Eurasien

Vy över Osj före oroligheterna

Under de senaste dagarna har situationen stabiliserats i Osj och Jalal-Abad. Viss humanitär hjälp har börjat anlända till området och distribueras till behövande men det förekommer också rapporter om att myndighetspersoner lägger beslag på hjälpen för sig och de sina. Antalet officiella dödsoffer, se SvD och VG, på torsdag morgon den 17 juni är 191 men en annan siffra nästan tio gånger högre på 1500 offer, se DN, de flesta uzbeker, har också börjat cirkulera. Det är nu av största betydelse att den provisoriska regeringen i Bisjkek ger order om att stoppa mörkläggningen av hur många som faktiskt dött i den etniska konflikten. Sanningen måste fram om det skall kunna bli en försoning mellan folkgrupperna.

Antalet flyktingar i området uppgår till 400 000. De flesta av dem är etniska uzbeker. Av dessa befinner sig 100 000 i grannlandet Uzbekistan och 300 000 i Kirgizistan, se DN, SvD och VG. Vidden av katastrofen visar på intensiteten i attacken mot uzbekerna och är ännu en indikation på att någon planerat att skapa instabilitet i området och då använt sig av det etniska kortet. Hjälpen börjar nå fram men på grund av den stora oro som många uzbeker känner för att kontakta myndigheter och den ineffektivitet och korruption som kännetecknar den kirgiziska förvaltningen krävs en stor internationell insats att få fram hjälp också till uzbeker. Korrekt information är också avgörande för att förhindra ryktesspridning och mytbildning.

Det blir också allt tydligare hur korrupt styret av Osj har varit under förre presidenten Kurmanbek Bakijev och vilket inflytande som kriminella nätverk har haft i området. Det är dessa tjänstemän och den poliskår som nu förväntas distribuera nödhjälp och åstadkomma försoning. Här måste den nya regimen i Bisjkek visa handlingskraft och byta ut ett antal nyckelpersoner om inte hela processen skall misslyckas. Smärtsam självrannsakan är också nödvändig hos många kirgizer. Krav på att förlåta och glömma låter sig inte göra innan det klarlagts vad som faktiskt skedde.

Den provisoriska regeringen, under Roza Otunbajeva, måste också få rätt ordning på sina prioriteringar. När det finns 100 000 tals flyktingar inom och utom landet, även om vissa kirgizer börjar återvända, se VG, måste all kraft inriktas på att förhindra en mänsklig tragedi. Regeringen verkar klamra sig fast vid att folkomröstningen den 27 juni och ett parlamentsval därefter på något sätt skall få allt att börja fungera igen. Det finns mycket stora demokratiska invändningar mot att genomföra folkomröstningen i södra Kirgizistan. Hur skall man kunna garantera information, säkerhet och möjlighet att delta i valet för alla de uzbeker som är på flykt eller svårt traumatiserade av vad som hänt den senaste veckan.

Kirgizistan är ett land som befinner sig mycket nära upplösning med en svag regering i Bisjkek med ett antal politiker som manövrerar inför kommande parlamentsval och tycks ovilliga att säga obehagliga sanningar om läget i landet och oförmögna att avskeda de korrupta tjänstemännen i söder. Utan en internationell insats av fredsbevarande styrkor ter det sig inte sannolikt att uzbekerna kommer att känna sig säkra i Kirgizistan. Mitt i denna tragedi är det också viktigt att komma ihåg att grogrunden till mycket av det som skett står att finna i den ekonomiska kris som pågått i Kirgizistan de senaste 20 åren. Det har skapat den sociala grogrunden till explosionen vi har sett. Det undandrar ingen personligt ansvar, men om nya oroligheter skall undvikas måste den ekonomiska utvecklingen börja gå åt rätt håll. Väst har ett stort intresse av detta eftersom en stor del av heroinet i Ryssland och EU kommer via smuggelvägar som passerar Osj. Korruptionen kan endast minskas på allvar om ekonomin växer så att folk kan få jobb och tjänstemännen i förvaltningen rimliga löner. Det hela börjar dock med att antalet dödsoffer räknas korrekt och att de mest korrupta inom förvaltning, polis och inrikestrupper avskedas.

Tyvärr har den etniska konfliktens hydra nu visat alla sina nio huvuden i södra Kirgizistan och antalet officiella dödsoffer uppgår tisdag morgon den 15 juni till 170 med närmare 2 000 skadade. Dessa siffror är dessvärre toppen på ett isberg och det kommer rapporter om begravningar av oidentifierade offer. Samtidigt är minst 100 000 människor på flykt undan våldet, se VG. Mönstret från regioner i krig och kris känns alltför väl igen. Myndigheterna i Kirgizistan rapporterar å ena sidan att situationen lugnat ned sig och att distribution av nödhjälp börjar fungera och att samtal mellan de etniska grupperna pågår. I nästa andetag talar vissa om behovet av en tredje kraft i området för att stabilisera situationen. Landet är enligt vissa bedömare nära en kollaps, se DN.

Roza Otunbajeva, tillförordnad president, har utlyst den 16 juni till nationell sorgedag i Kirgizistan samtidigt börjar den fulla vidden av katastrofen gå upp för allt fler i Kirgizistan. Kritik riktas nu mot att till exempel inrikesministern och chefen för säkerhetstjänsten inte åkt till Osj och tagit ledningen och en tystnad från många partiledare. En period av självrannsakan och smärtsamt återuppbyggnadsarbete väntar kirgizerna. Att bygga upp raserad infrastruktur kommer att ta år att bygga upp folkgruppernas förtroende för varandra kommer att ta årtionden.

FN försöker etablera humanitära korridorer för att lättare kunna föra in hjälp i området där bristen på mat och andra förnödenheter nu börjar bli akut. Många uzbeker vågar inte gå ut av rädsla för att bli attackerade. Samtidigt behöver Uzbekistan hjälp med att ta hand om de cirka 75 000 flyktingar som kommit de senaste dagarna. Landet stängde gränsen till Kirgizistan igår på grund av bristande kapacitet att hantera flyktingströmmen, se VG.

Rapporterna om organiserade och beväpnade gäng som åkt omkring i bilar utan nummerplåtar och i många fall lett folkmassan blir nu fler och mer trovärdiga. Den provisoriska regeringen hävdar att den störtade presidenten, Kurmanbek Bakijev, och hans familj ligger bakom. Detta har avvisats kategoriskt av Bakijev som befinner sig i landsflykt i Minsk i Vitryssland. Från London berättas att sonen Maxim Bakijev har arresterats.

Det tycks också som ett antal marodörer har arresterats i Osj och Jalal-Abad och kommendanten i Jalal-Abad, Bajbolov, säger att bevis kommer att läggas fram för Bakijevs inblandning under de närmaste dagarna. Den mest akuta fasen i den etniska konflikten tycks ha lagt sig men situationen är mycket instabil och oron kan när som helst blossa upp på nytt.

Den Gemensamma säkerhetsorganisationen, CSTO (Collective Security Treaty Organization), där Kirgizistan, Ryssland, Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Vitryssland och Armenien är medlemmar har sammanträtt i Moskva men inte kunnat enas om några åtgärder. Kazakstan anser att den kirgiziska regeringen skall lösa situationen själv och Ryssland tvekar att vidta åtgärder på egen hand. FN:s säkerhetsråd har sammanträtt i New York och uttalat sin oro över utvecklingen men utan att göra något för att lösa krisen, se SvD och DN.

Det som förbluffat mig i många av de internationella uttalandena är ett generellt antagande om att polis och militär skulle vara neutrala i en etnisk konflikt. Bosnien och Kosovo visar att så inte var fallet. Att den korrumperade polisen, som huvudsakligen är kirgizisk, i Osj skulle stå neutral i en etnisk konflikt är naturligtvis ytterst osannolikt. Rapporterna tyder också på att polisen tittat bort eller i vissa fall understött kirgiziska gäng. Detsamma gäller vissa lokala arméförband som letts av korrumperade och opportunistiska befälhavare.

Det var dessa i grunden partiska polis- och arméenheter som den provisoriska regeringen hade till sitt förfogande när krisen tog sin början. Regeringen i Bisjkek har säkert begått många misstag men har bara varit vid makten i två månader och kan naturligtvis inte på så kort tid på allvar börja tackla korruptionen. Här hade två eller tre bataljoner ryska fallskärmsjägare kunnat göra en viktig psykologisk skillnad bara genom att vara på plats och observera händelseutvecklingen. Risken för att bli upptäckt och åtalad för att hjälpa provokatörerna hade då varit en realitet som polis och armé hade behövt ta med i beräkningen.

Utsikterna för en snabb regional eller internationell insats ter sig små om inte Kirgizistan verkligen skulle kollapsa som stat. Uzbekistan är handlingsförlamat av skräck för instabilitet i det egna landet och någon annan extern aktör i regionen finns inte. Det internationella samfundet verkar inrikta sig på att hjälpa offren i den etniska konflikten och den våg av flyktingar som blivit konfliktens följd. Förtroendeskapande åtgärder måste inledas i området och de som var ansvariga för att elda på konflikten måste ställas till svar, här kan det internationella samfundet göra en insats. Det verkligt svåra arbetet att bringa lag och ordning i området överlåts till kirgizer och uzbeker själva. Måtte de klara uppgiften så att vi inte får en ny fallerad stat på halsen.