Jerevan, Forum Eurasien
Centrala Jerevan, en ständig byggarbetsplats under de senaste fem åren
Armeniens huvudstad Jerevan bygger och staden förändras frÃ¥n mÃ¥nad till mÃ¥nad, men det kan inte dölja det faktum att ekonomin är sÃ¥rbar och nu efter flera Ã¥rs expansion har problem, med en tvÃ¥siffrig negativ tillväxt under 2009 (se tidigare inlägg). Det är flera faktorer som bidrar till det dystra ekonomiska läget – främst uteblivna överföringar frÃ¥n gästarbetare i Ryssland och stagnation i byggsektorn – men ett av de viktigaste strukturella hindren för framtida utveckling är definitivt den komplicerade relationen till grannländerna.
Armenien har kraftigt negativ bytesbalans, där den viktigaste importen bestÃ¥r av naturgas och oljeprodukter. Exporten uppgick 2009 enligt Armenian Development Agency till 698 miljoner dollar*, där Ryssland normalt stÃ¥r för ca 20% (2009 vek dock exporten till Ryssland kraftigt p g a avstannat byggande), medan grannlandet Georgien stÃ¥r för ca 7,5% av exporten. Efter kriget om Nagorno-Karabach 1994 ströps inte bara handeln med Azerbajdzjan, som är det enda land i Kaukasus som kan betraktas som en ”oljeekonomi” med avsevärd potentiell köpkraft, utan även Turkiet stängde gränsen i sympati med sin allierade Azerbajdzjan. Turkiets östra delar vore i normala fall en självklar avsättningsmarknad för armeniska produkter, men i dagsläget gÃ¥r endast ett par promille av landets export till Turkiet.
EU betraktat som helhet är största handelspartner och Tyskland, Nederländerna och Belgien importerar mest av EU-länderna (i det sistnämnda fallet rör det sig om processade diamanter). Men handeln med EU är lÃ¥ngt ifrÃ¥n problemfri. För det första är EU-marknaden svÃ¥rÃ¥tkomlig pÃ¥ grund av formella handelshinder av olika slag; idag har Armenien ett s k GSP+-avtal (en sorts privilegierad handelsstatus med reducerade tullavgifter, men ocksÃ¥ med flera undantag och villkor). Förhoppningen är dock att det tilltänkta associationsavtalet framförhandlat inom Östliga Partnerskapet (EaP) skall underlätta i det avseendet (för ett par veckor sedan uttrycktes viss förhoppning frÃ¥n EU-kommissionens Armenien-ambassadör om att avtalet ”snart” skall komma att undertecknas). Ett annat problem är dock rent logistiskt, eftersom Armenien inte har direkt tillgÃ¥ng till EU eller dess gränshav, vilket gör att man blir helt beroende av relationen till grannländerna.
I norr ligger Georgien, ett land som varit instabilt under stora delar av den postsovjetiska perioden och där Ossetienkriget 2008 blev ett mycket allvarligt avbräck för Armenien, eftersom gränsen till Ryssland stängdes. En gränsövergång mellan Georgien och Ryssland är nu åter öppen (Lars/Larsi), men vägen är på sina håll dålig och korsar höga bergspass som inte lämpar sig särskilt väl för tunga transporter.
Via Georgien har Armenien också tillgång till hamnar vid Svarta Havet, men landsvägen mellan de två länderna har låg kapacitet. Man tvingas alltså förhandla med Georgien för tillgång till både EU-marknaden och Ryssland (det var mycket för den armenisk-ryska handelns skull Georgien gick med på att åter öppna en gränsstation mot Ryssland). Järnvägen tar en hel långsam natt mellan Jerevan och Tbilisi, medan några minibussar om dagen kör sträckan på fem timmar. Under Sovjettiden gick den snabbaste förbindelsen några kilometer över azerbajdzjanskt territorium och den är nu stängd. Direkt flygförbindelse mellan huvudstäderna har långa perioder inte funnits (för närvarande flyger armeniska Armavia sträckan igen) och det gäller givetvis även till och från Baku i Azerbajdzjan. Till Istanbul finns numera viss flygrafik, men för regionala transporter är den rutten mindre lämplig.
Beroendet av Ryssland är i den här situationen starkt, bÃ¥de direkt och indirekt. Nära 20% av sÃ¥väl import som export var 2008 med Ryssland, som ocksÃ¥ har ett generösare frihandelsavtal med Armenien än EU och USA. Landet har ägarandelar i industrier i Armenien och ryska aktörer leder elproduktionen vid det enda kärnkraftverket Metsamor – ett resultat av avbetalningsvillkoren pÃ¥ de lÃ¥n Armenien beviljats av Ryssland. Förutom handel och direktinvesteringar kommer en stor andel av inkomsterna, framför allt för de fattigare pÃ¥ landsbyden, via överföringar frÃ¥n gästarbetare i Ryssland. När den ryska byggsektorn kraschade 2009 drabbades mÃ¥nga gästarbetare hÃ¥rt (det problemet delar Armenien givetvis med andra ekonomier, som Moldova och länder i Centralasien).
Handeln med Iran har ökat och kommunikationerna dit förbättrats (från att tidigare varit mycket dåliga). En ny gasledning invigdes 2008, som dock inte väntas få full kapacitet förrän ytterligare investeringar har gjorts. Ändå är Iran än så länge en försumbar exportpartner för armeniska produkter, medan knappt 5% av importen kom därifrån 2008.
Karabachkriget i början av 1990-talet var katastrofalt för utländska investeringar i Armenien, särskilt som det fortfarande inte fått någon lösning, men även Georgienkriget 2008 bidrog till att investerare ser Kaukasus som en instabil och oförutsägbar region. Den stora armeniska diasporan (runt 5,5 miljoner att jämföra med 3 miljoner i republiken Armenien) har alltid varit en viktig investorgrupp, framför allt under 1990-talet, även om mycket har varit i form av humanitär hjälp eller exempelvis riktade infrastrukturprojekt.
Regeringens strategi måste vara att i framtiden göra ekonomin så oberoende som möjligt av diasporan och gästarbetarna och försöka finna en diversifiering av handeln för att minska beroendet på enskilda aktörer, men också för att kunna utnyttja den potential som finns nästgårds i form av råvaror, energi, transportrutter och avsättningsmarknader.
I nästa inlägg om den armeniska ekonomin försöker vi ta en titt på de möjligheter och risker som kan tänkas uppkomma den dag gränserna öppnas.
* En sak att ha i Ã¥tanke när man tittar pÃ¥ Armeniens utrikeshandel är att den icke erkända Republiken Nagorno-Karabach (NKR) ofta räknas som utland, bland annat exporterar Armenien energi till NKR, medan en del utlandsinvesteringar i Karabach – frÃ¥n t ex diasporan – i själva verket görs i Armenien p g a NKR:s internationellt icke erkända status.
