Karta över Afghanistan

I mitten på augusti 2011 startade godstrafik på en ny järnvägslinje i Afghanistan. Det är den första riktiga järnvägen i Afghanistan. Den nybyggda järnvägen förbinder den uzbekisk-afghanska gränsstationen Hairatan med en godsterminal i närheten av flygplatsen i staden Mazar-i-Sharif i Afghanistan. Linjen som är 75 km lång och med rysk spårvidd (1520 mm) har byggts till en kostnad av 165 miljoner dollar och är finansierad av den Asiatiska utvecklingsbanken (ADB). Under de första tre åren kommer Uzbekistans järnvägsbolag (UTY) driva linjen. UTY kommer också att utbilda afghansk personal för drift och underhåll av linjen.

Linjen till Hairatan i Afghanistan är ursprungligen ett sovjetiskt stickspår från den uzbekiska staden Termez. Termez är idag en viktig knutpunkt i det Norra distributionsnätverket (NDN). NDN är det alternativa distributionssystem som USA har etablerat för civila varutransporter till trupperna i Afghanistan, se nedan. Terminalen i Hairatan har, trots förbättringar av vägnätet, slagit i kapacitetstaket på 4000 ton gods per månad för landsvägstransporter och den nya järnvägslinjen fyller därför ett stort behov. I framtiden förväntas en mycket kraftig ökning av godsvolymerna mellan Centralasien och Afghanistan.

Det finns planer på att förlänga järnvägen från Mazar-i-Sharif till Herat i väster och den tadzjikiska gränsen i öster. Detta är dock idag endast vaga planer. Något längre gången är Irans plan att bygga en järnvägslinje från Mashhad till Herat. I norra Afghanistan finns också ett annat stickspår som leder från Turkmenistan till Towraghondi (Turgundi) i Afghanistan, som är av stort intresse för NDN.

Idag går huvuddelen av USA:s transporter av icke-känsligt gods till Afghanistan via den pakistanska hamnen i Karachi. Två tredjedelar passerar via Khyberpasset och Torkham till Kabul och en tredjedel via Khojakpasset och Chaman i Baluchistan till Kandahar. Dessa transportvägar har utsatts för attacker av såväl pakistanska som afghanska talibaner och USA har därför strävat efter att utveckla ett alternativt distributionsnätverk från norr. Ett alternativ med endast flygfrakt har bedömts vara alltför kostsamt och resurskrävande.

Under 2008 och 2009 slöts avtal med en rad stater för att kunna få transportera icke-militär materiel från norr in i Afghanistan. Dessa transportrutter gavs namnet The Northern Distribution Network (NDN) och består idag av tre huvudsakliga linjer. Den första linjen går via järnväg från Riga i Lettland via Ryssland, Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Den andra linjen går från hamnstaden Poti i Georgien till Baku i Azerbajdzjan. I Baku lastas godset om för sjötransport över Kaspiska havet till Aktau i Kazakstan, varifrån det går vidare med järnväg via Kazakstan och till Termez i Uzbekistan. Denna linje undviker därmed helt ryskt territorium. Båda dessa transportvägar kan nu potentiellt förlängas direkt till Mazar-i-Sharif i Afghanistan.

Det finns en tredje reservlinje som går via Kazakstan, Kirgizistan och Tadzjikistan för att avlasta den uzbekiska gränspassagen i Termez. På grund av dåliga vägar i Tadzjikistan har detta alternativ en begränsad transportkapacitet. En av grundtankarna med NDN har varit att utnyttja kommersiella transportföretag och därmed tona ned den militära karaktären på transporterna. Ett land som saknas i ekvationen är Turkmenistan som på grund av sin neutralitet hittills varit ovilligt att sluta avtal om transporter inom NDN. Vissa leveranser sker dock redan idag och ett turkmenskt deltagande skulle förkorta transporttiderna och öppna ytterligare en järnvägslänk in till Towraghondi i Afghanistan via Serhetabad i Turkmenistan. USA och Nato arbetar för att få även Asjgabat med i transportkalkylen.

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

I ett uttalande på IMU:s hemsida, furqon.com, förklarar Odil den tidigare tystnaden om Yuldashs död med att gruppen befunnit sig i hårda strider mot ”avfällingarnas armé” (den pakistanska). Odil passar också på att kommentera den senaste tidens händelser i Kirgizistan – kanske för att visa att IMU fortfarande anser sig ha en roll att spela i sina ursprungsområden i före detta sovjetiska Centralasien. Hans analys går, föga förvånande, ut på att orsaken till det tragiska våldsutbrottet är de otrogna regeringarnas krig mot islam. Och han beklagar att vanliga muslimer, kvinnor och barn har drabbats. IMU bildades på 1990-talet ur ungdomsrörelser i den uzbekiska delen av Ferghanadalen, men har under senare år främst varit aktiva i kriget i Afghanistan, där deras starkaste fästen är i norra delen av landet, och på de pakistanska stamterritorierna FATA  (Federally Administered Tribal Areas). (För mer bakgrund se tidigare inlägg om IMU 1, 2, 3, 4) 

Hittills har det varit tyst om de radikala muslimska grupperingarna i samband med händelserna i Kirgizistan. Det har tidigare förekommit misstankar om att IMU haft supportrar, främst bland etniska uzbeker i södra Kirgizistan. Några av de attacker som inträffade förra sommaren mot polis och gränsposteringar i den uzbekiska delen av Ferghanadalen skylldes på IMU, men det är tveksamt om det rörde sig om något mer än sammanstötningar mellan polis och kriminella gäng.

Annars är det en annan radikal islamistgrupp, Hizb ut-Tahrir, som tycks ha varit mest framgångsrik i södra Kirgizistan under senare år. (Se tidigare inlägg om Hizb ut-Tahrir i Kirgizistan.) De har som uttalad ambition att överbrygga etniska motsättningar, för att istället ta fasta på gemenskapen i islam. De tycks dock främst ha rekryterat medlemmar ur den uzbekiska befolkningsgruppen. Hizb ut-Tahrir är officiellt inte för våld som kampmetod. Det är däremot IMU, vars nye ledare hoppas att våldsamheterna ska få fler muslimer att välja jihad – ”ärans och hederns väg”.

Även om de radikala muslimska grupperingarna  inte gjort något väsen av sig under den senaste tiden i Kirgizistan finns en uppenbar risk att fler söker sig till militanta grupper om myndigheterna dröjer alltför länge med att stabilisera situationen och skapa drägliga förhållanden för befolkningen i söder. IMU har gjort inbrytningar i södra Kirgizistan från Tadzjikistan i slutet på 1990-talet. Ännu finns dock inget som tyder på att de skulle vara på väg att flytta sitt fokus från norra Afghanistan och FATA-områdena i Pakistan, där deras verksamhet nu är koncentrerad.

Det är svårt att se att utnämningen av en ny ledare egentligen innebär så mycket mer än en ny måltavla för missilattacker. Möjligen kan det ses som ett tecken på att IMU känner att trycket minskat från den pakistanska armén.

Mohmand ligger i norra Fata i Pakistan på gränsen till Afghanistan. Det mörklila området på kartan.

Ett nytt bombdåd har inträffat i Pakistans laglösa stamområden (SvD), FATA (Federally Administered Tribal Areas), med förödande effekt. Denna gång var det orten Yakaghund (Ekkaghund) i Mohmand i norra FATA på huvudvägen mot Peshawar som drabbades med över 100 dödsoffer som följd, se DN, VG och SvD. En man på motorcykel tycks ha detonerat en mindre sprängladdning vid den biträdande politiske agentens kontor och denna följdes strax därefter av en mycket kraftigare bomb i Yakaghunds bazar. Det var denna andra sprängladdning som orsakade de flesta dödsoffren. Ett 70-tal butiksstånd och cirka 15 hus förstördes runt marknaden och räddningsarbetet försvårades av det saknades utrustning för att gräva fram offer som var begravda bland de rasade husen.

De lokala talibanernas talesman Ikramullah Mohmand har sagt att organisationen låg bakom dådet som var riktat mot en jirga (möte) som hölls av lokala ledare av Utman Khel-stammen. Dessa klarade sig dock oskadda. I Ambar tehsil (distrikt) där Yakaghund ligger har befolkningen bildat en lokal milis som ansvarar för ordningen i området och som lyckats driva ut talibanerna. Grundproblemet i hela FATA är avsaknaden av statliga institutioner och de möjligheter som det ger talibaner, al-Qaida och andra kriminella element att infiltrera den lokala maktstrukturen och ta över styret i olika delar av området.

Mohmand Agency bildades 1951 och har idag cirka 350 000 invånare som tillhör en mängd olika stammar däribland Mohmand, Safi och Utman Khel.  Huvudorten i området är Ghalanai. Mohmand är ett traditionellt jordbruksområde men i saknar tillräcklig konstbevattning för att jordbruket skall kunna utvecklas. Till skillnad från andra områden i FATA var delar av Mohmand förhållandevis liberala och även kvinnor kunde delta i jordbruksarbetet på fälten.

Under den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 deltog krigare från Mohmand på talibanernas sida. En av dessa var Umar Khalid som senare blev ledaren för talibanerna i Mohmand. Den pakistanska armén började så sakteliga bekämpa talibanerna under 2003 och det leder till att talibaner och al-Qaida börjar sprida sig till fler platser i Pakistan. Umar (Omar) Khalid och de lokala talibanerna går 2007 med i det talibanska samarbetsnätverket Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP (Pakistanska studentrörelsen) som då leddes av Baitullah Mehsud i Södra Waziristan.

På grund av den begränsade statsmakten lyckades talibanerna genom hot om våld få ett betydande inflytande i bland annat Mohmand och de lokala ledarna kände sig i maj 2008 tvingade att ingå ett fredsavtal med talibanerna och acceptera deras inflytande och att sharia skulle tillämpas mer strikt. När fredsavtalet kollapsade hösten 2008 inledde den pakistanska armén en första offensiv som pågick i cirka ett år med varierande intensitet och i september 2009 uppgavs 80 % av Mohmand ha rensats från talibaner. Endast gränsen mot Afghanistan kontrolleras fortfarande av talibanerna. Striderna har pågått även under 2010. Arméns offensiv gav upphov till en stor flyktingvåg och fortfarande finns tiotusentals flyktingar i Mohmand och i angränsande distrikt i Khyber Pakhtunkhwa (f. d. NWFP (North West Frontier Province). Talibanernas attack i Yakaghund kan tolkas som ett försök av de lokala talibanerna att störa det samarbete som nu sker mellan lokala ledare och statsmakt mot dem. Det är farligt att överbetona den samordning som TTP ibland sägs utöva över talibanernas aktivitet i Pakistan. Pakistans hantering av de olika talibangruppernas aktivitet i landet är helt avgörande för att kunna lösa konflikten i Afghanistan.

President Obama har just avskedat befälhavaren för Isaf- styrkorna Stanley McChrystal och ersatt honom med David Petraeus. Den officiella orsaken till McChrystals avsked var de uttalanden om olika medlemmar han gjorde i en intervju i tidningen Rolling Stone. Det har emellertid börjat cirkulera uppgifter om att det fanns mer djupgående skillnader i synen på kriget i Afghanistan mellan president Obama och general McChrystal och att det i skälva verket var dessa meningsskiljaktigheter som var orsaken till avskedandet. I grunden handlade det om skillnader i tidsperspektiv. Obama vill se resultat inom månader för kunna påbörja ett tillbakadragande i god tid före presidentvalskampanjen 2012. McChrystal såg kriget dra ut över flera år och med stora risker och potentiella förluster i synnerhet med en strategi som syftar till att minska civila offer i striderna och försöka vinna över afghanerna. McChrystal väljer nu enligt en armétalesman att gå i pension, se SvD, DN och VG.

Grundproblemet är den nervositet och oklarhet som finns hos president Obama och hans medarbetare i deras syn på och strategi för hur kriget i Afghanistan skall föras. CIA-chefen Leon Panetta har också dragit sitt strå till stacken genom att å ena sidan säga att talibanerna är tuffare än vi trodde och å den andra att talibanerna inte har varit så svaga sedan hösten 2001, och i nästa andetag säga att allt i slutändan beror på om afghanerna själva lyckas ta ansvar för säkerheten. Regeringarna i Kabul och Islamabad noterar naturligtvis den amerikanska nervositeten och en osäkerhet sprider sig i regionen om hur uthålliga amerikanerna kommer att vara i Afghanistan. Vi har därför under 2010 sett en sällsynt ström av möten mellan afghanska och pakistanska militärer och politiker. Riktlinjer dras upp för Afghanistan efter Isaf. Pakistan vill naturligtvis försäkra sig om ett ett avgörande inflytande.

Den lösning som antyds eller man kan gissa sig till ger anledning till stor oror inte bara internationellt men också i Afghanistan. Grundidén om att försöka integrera talibaner på lägre nivå lanserades tidigare i år på en fredsjirga och möttes med försiktigt positiva kommentarer i alla fall internationellt. Det finns tecken som tyder på att Afghanistan och Pakistan planerar att gå betydligt längre än så. Ett av de starkaste militära nätverken som strider mot Isaf och inte explicit är talibaner är Haqqani-gruppen i Norra Waziristan i Pakistans FATA-område. Det har spekulerats i en uppgörelse mellan Pakistan, Afghanistan och Haqqani-gruppen, vilket kraftigt skulle försvaga talibanernas position och potentiellt kunna leverera säkerhet till Afghanistan. Haqqani-nätverket har under lång tid skyddat al-Qaida terrorister och att de skulle vara beredda att dumpa dessa ter sig ytterst osannolikt. Den här typen av pashtunska, drygt 40 % av befolkningen i Afghanistan, samtal får alla varningsklockor att ringa hos tadzjiker och hazarer och de kommer att motsätta sig alla former av fredsöverenskommelser som ger talibaner eller dess allierade grupper makt i Afghanistan. Den afghanska regeringen liksom CIA-chefen Leon Panetta avvisar att ett fredsavtal med Haqqani-gruppen mäklat av Pakistan skulle vara under diskussion. David Petraeus kommer att behöva såväl sin militära som politiska skicklighet för att hantera den alltid lika komplicerade frågan om Afghanistan.

Orakzai och FATA (blått) och KPK (NWFP) (grönt) i Pakistan

De Federalt administrerade stamområdena (FATA) i nordvästra Pakistan, se tidigare inlägg, är ett i många stycken laglöst land och uppehållsort för olika miltanta grupper såväl afghanska talibaner som internationella och pakistanska grupper. FATA är uppdelat i sju områden, bått på kartan, och gränsar till Afghanistan i väster och till den pakistanska provinsen Khyber Pakhtunkhwa (KPK) i öster. KPK bytte i april 2010 namn från det betydligt mer välkända NWFP (North West Frontier Province). Alla områden i FATA har i mer eller mindre hög grad blivit föremål för infiltration av talibanerna sedan 2001 och den pakistanska armén har fört strider med varierande intensitet sedan dess. Amerikanska drönare, obemannade luftfarkoster, skickas regelbundet in i FATA för att attackera talibanfästen. Norra Waziristan är det område som sett flest attacker från drönare under 2010. Anfallen med drönare är impopulära i Pakistan eftersom de kräver många civila offer och systematiskt kränker Pakistans luftrum.

Ett av de områden i FATA som sett speciellt intensiva strider de senaste månaderna är Orakzai. Orakzai är ungefär 1 540 kvadratkilometer stort och är till stora delar täckt av skog. Området har cirka 225 000 invånare. Det har inte gjorts någon folkräkning sedan 1998. Orakzai bildades hösten 1973 efter ett beslut av den dåvarande presidenten Fazal Ilahi Chaudhry. Orakzai delas upp i Övre Orakzai i väster och Nedre Orakzai i öster. Det är främst i Övre Orakzai som de nya striderna mellan den pakistanska armén och olika terroristgrupper pågått sedan i mars 2010. Befolkningen tillhör kulturellt stammen orakzai och de flesta tillhör den sunnitiska grenen av islam men det finns en liten shiitisk minoritet på knappt 10 %. Området styrs officiellt av en politisk agent utnämnd direkt av guvernören i KPK i Peshawar. Styrelseformen är ett arv från den brittiska tiden och är behäftad med stora demokratiska brister. Administrativt centrum är Ghaljo.

Under striderna hösten 2001 deltog tusentals krigare från Orakzai på talibanernas sida i Afghanistan och senare fick många talibaner en fristad i Orakzai. Området blev successivt ett centrum för samverkan mellan afghanska och pakistanska talibangrupper och de pakistanska talibanerna TTP (Tehrik-i-Taliban Pakistan (Pakistanska Talibanrörelsen) behärskade hösten 2007 största delen av Orakzai. Pakistans regering försökte först nå en förhandlingslösning med stamäldste för att bli av med TTP och dess allierade men det visade sig vara resultatlöst och talibanernas dominans i området fortsatte. I april 2009 intensifierades striderna när den pakistanska armén, under kraftigt tryck från USA, inledde en mer omfattande offensiv i området. Armén har därefter genomfört nya offensiver i Orakzai i december 2009 och mars 2010. Resultatet blev att civilbefolkningen drabbades hårt och så många som 130 000 människor drevs på flykt från sina hem, se rapport från Amnesty International.

Vid jämna mellanrum har armén förklarat att striderna har vunnits. Vid ett besök nyligen i området förklarade den pakistanske arméchefen Ashfaq Parvez Kayani att striderna i området var avslutade och han antydde att en offensiv i Norra Waziristan skulle vara på gång. I maj och juni 2010 har dock intensiva strider fortsatt i Orakzai och situationen tycks vara att armén kontrollerar Nedre Orakzai men att Övre Orakzai fortfarande behärskas av olika talibanska grupper. En förklaring till det hårda motståndet i Övre Orakzai tros vara att talibaner och andra terrorister bland annat uzbeker och militanta islamister med koppling till stormningen av Lal Masjid i juli 2007 har omgrupperat till Orakzai och Norra Waziristan efter arméns tidigare offensiver i Bajaur, Swat och Södra Waziristan. Sedan den nya offensiven inleddes i maj skall enligt uppgifter från armén mer än 1 200 talibaner och utländska terrorister ha blivit dödade. Dessa uppgifter är omöjliga att bekräfta.

FATA liksom området runt Quetta i Baluchistan är avgörande som basområden för talibanernas verksamhet i Afghanistan. USA har därför länge krävt en pakistansk offensiv för att driva ut talibanerna ur FATA. Pakistans olika regeringar och främst dess arméledning och underrättelsetjänst, ISI, har varit ovilliga. Det är först på senare år när området även blivit ett tillhåll för TTP och därmed en språngbräda för terrorattacker inne Pakistan som armén blivit mer aktiv i området. Den länge emotsedda offensiven i Norra Waziristan lär dock inte komma till stånd förrän operationerna i Orakzai är avslutade.

De senaste dagarnas Nato-förluster, se DN, samt den förestående offensiven av de internationella styrkorna (ISAF) i Kandaharprovinsen i sydöstra Afghanistan på gränsen till provinsen Baluchistan i Pakistan kommer på nytt att sätta fokus på de möjligheter till återhämtning och omgruppering de afghanska talibanerna har i delar av Baluchistan och FATA.

FATA (Federally Administered Tribal Areas) i Pakistan

Under senare år har det ibland rapporterats om områden i Pakistan där den pakistanska regeringen tycks sakna kontroll och den 10 juni 2010 har Amnesty International i en rapport satt fokus på hur styret av området sköts av lokala ledare, se DN och VG. Det område som oftast avses brukar kallas FATA, Federally Administered Tribal Areas (Federalt Administrerade Stamområden) och ligger i nordvästra Pakistan, väster om den provins som brukar förkortas NWFP, North West Frontier Province (Nordvästra gränsprovinsen). FATA har traditionellt alltid styrts av de lokala pashtunska ledarna. Området består av sju stamområden och sex gränsregioner och har cirka tre och en halv miljon invånare.

Reglerna för hur FATA styrs går fortfarande i hög grad tillbaka på en lag från 1901 som stiftades under den brittiska tiden. Då som nu hade centralregeringen svårt att kontrollera de pashtunska stammarna och britterna valde en pragmatisk lösning där styret av området överlämnades till de lokala ledarna mot att dessa ledare garanterade lugn i det som idag kallas FATA. Det anmärkningsvärda är att Pakistan som blev självständigt 1947 inte har ändrat på dessa regler utan denna gamla brittiska lag gäller fortfarande.

Lagen innebär att det endast är Pakistans president som kan styra i området. Presidenten styr med hjälp av den utnämnde guvernören för NWFP (Nordvästra gränsprovinsen) i FATA. Guvernören använder i sin tur sekretariatet för FATA i Peshawar för den löpande administrationen av området. På lokalplanet representeras den offentliga makten av så kallade politiska agenter. Grundproblemet för området är att normal offentlig service som polis, domstolsväsende och lokal administration till stora delar saknas. Det har lett till att utbildningsnivån är mycket låg och endast cirka 20 % av befolkningen antas vara läskunnig. Befolkningen i FATA har ingen representation i den Nordvästra gränsprovinsens parlament och det var endast 1997 som de fick direkt rösträtt till Pakistans parlament.

Traditionellt styrdes FATA av lokala stormän med hjälp av den muslimska rätten, sharia, den pashtunska sedvänjan, pashtunwali, samt efter eget huvud. Under senare år har området blivit ett centrum för internationella terrorister samt för såväl afghanska som pakistanska talibaner som i allt högre grad har kommit att ta över styrelsen av området. Dessa nya radikala element har fört regelrätta strider med den gamla stameliten om makten i delar av FATA och har kunnat utnyttja befolkningens missnöje med avsaknaden av offentlig service i området. Den pakistanska armén har genomfört flera kampanjer i olika stamområden men kampanjerna har varit begränsade och har hittills inte på allvar rubbat de nuvarande makthavarna. USA skickar också ofta in sina drönare, obemannade luftfarkoster, vilka ibland lyckas döda en al- Qaida eller talibanledare men också leder till civila offer.

Speciellt de södra områdena i FATA, Norra och Södra Waziristan, har blivit kända som betydande centra för al-Qaida som tros ha träningsläger i området och kanske flera tusen internationella krigare, araber, centralasiater, kinesiska muslimer och tjetjener från Ryssland. Under senare år har också den gren av talibanerna som är inriktad på terrorverksamhet i Pakistan, TTP, Tehrik-i-Taliban Pakistan (översättning: Pakistans studentrörelse) under ledning av Hakimullah Mehsud haft sitt högkvarter i södra Waziristan. Det torde vara tydligt för alla och envar att innan den pakistanska regeringen tar kontroll över FATA och börjar ta sitt ansvar för lag och ordning samt normal civil administration kommer konflikten i Afghanistan och talibanernas verksamhet i Pakistan inte gå att lösa.

Stående Buddha från Gandhara, första århundradet. Musée Guimet.

I dessa dagar av islamisk extremism är det lätt att glömma bort att den nordvästra delen av dagens Pakistan har varit ett buddhistiskt centrum som skapat en av de mer remarkabla synteserna i konsthistorien. På Musée Guimet i Paris visas mellan den 21 april och den 16 augusti 2010 en utställning med drygt 200 föremål från det gamla Gandhara och dess buddhistiska arv. Den som har tillfälle att besöka utställningen i Paris har en rik upplevelse att se fram emot. Det finns också en tilltalande katalog med bilder på de utställda föremålen.

Gandhara var ett kungarike i nordvästra Pakistan med centrum i Peshawardalen där de viktigaste städerna var Peshawar och Taxila. Gandhara omfattade tidvis även Swatdalen som var ett buddhistiskt centrum redan på 300-talet f. Kr. Under samma århundrade inledde Alexander den Store sin erövring av det Persiska imperiet och han nådde ända till Indus innan soldaterna gjorde uppror. Alexander lämnade kvar garnisoner i de områden han erövrade. Ett system som behölls när generalerna delade upp riket efter Alexanders död 323 f. Kr.

Flera kungariken med grekisk tradition och kultur levde under århundraden vidare i området bland annat i norra Afghanistan som vid denna tid kallades Baktrien. Afghanistan och norra Indien och Pakistan var vid denna tid en korsväg och det indiska Maurya-imperiet, iranska saka (skyter) och parther utsträckte i tur och ordning även de sitt inflytande över området. Det första århundradet i vår tideräkning erövrades området av kushanerna (yuezhi på kinesiska) ett indoeuropeiskt ryttarfolk från Gansu i dagens Kina. Det var under kushanerna som Gandhara skulle uppleva sin kulturella storhetstid.

Det unika med konsten från Gandhara är att det grekiska och det indiska, representerat av buddhismen, under påverkan från skytisk och parthisk tradition smälte samman och bildade ett ny slags konst. Det var i Gandhara som de första avbildningarna av Buddha gjordes. Han hade tidigare endast avbildats i symbolisk form. Konsten i Gandhara dominerade i området fram till den muslimska erövringen. Gandharakonsten har påverkat den hinduiska konsten i Indien och den kinesiska konsten via buddhismens spridningsväg till Kina som gick genom oasstäderna i Tarimbäckenet runt Taklamakanöknen i det som idag är den kinesiska provinsen Xinjiangs sydvästra del.

För den som är intresserad av att förstå området på djupet är utställningen en viktig pusselbit och en påminnelse om områdets långa och rika historia. Den buddhistiska kulturen i Afghanistan runt Bamian (Bamiyan) och dess kända stora buddhabilder var starkt influerade av det buddistiska Gandhara. För en problematisering om att göra utställningar från områden i krig finns en intressant artikel i Le Figaro.

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.

Ahmed Rashids stil är journalistisk och lättläst men på samma gång initierad och medryckande. Det är ingen slump att boken har sålt i miljonupplagor de senaste tio åren. Visst vet vi mer om talibanerna idag men ibland slås jag hur lite mer vi tycks veta och förstå. Lösningen på konflikten i Afghanistan ter sig ibland lika avlägsen som någonsin. Boken börjar med en genomgång av talibanernas sociala ursprung i madrasa (islamisk skola) i flyktinglägren i Pakistan. Jag tycker om den känsla av att vilja berätta något nytt och angeläget som finns i böcker som är skrivna i ett pågående skeende.

Skildringen av hur talibanerna växte fram i trakten kring Kandahar 1994, som en reaktion på det kaos som rådde i Afghanistan med olika krigsherrar som ständigt låg i luven på varandra, och hur Mullah Omar och en liten grupp på 30 talibaner beväpnade med 16 gevär befriar två pashtunska tonårsflickor som tillfångatagits och våldtagits av krigsherrarna, är klassisk. Talibanernas snabba expansion i södra Afghanistan, problemen vid striderna om Kabul, Hazarajat och norra Afghanistan beskrivs väl och står sig utmärkt idag.

Det är också nyttigt att bli påmind om hur mycket av dagens problem som skapades under 90-talet när USA tappade intresset för Afghanistan och Clintonadministrationens passivitet i frågan 1993-97. Jag har också ofta svårt att hålla isär striderna mellan de olika fraktionerna i Afghanistan och de ständigt skiftande allianserna mellan talibaner, tadzjiker i Norra alliansen, uzbeker och hazara (shiamuslimer). Det är nyttigt att erinra sig detta, och ta till sig den varning som Rashid har för konsekvenserna när ett samhälles hela struktur har slitits sönder och endast ersätts av en kultur av våld. Talibanernas stöd som var betingat av det kaos som rådde tidigare nådde aldrig utanför de pashtunska grupperna utan perioden ledde till en ökad etnisk splittring i Afghanistan. Talibanernas ovilja att styra landet och ta ansvar för civilbefolkningen och säkerställa ens en grundläggande service är ett annat arv som vi lever med idag.

Talibanernas extrema tolkning av Islam, som reducerades enbart till en kombination av teologi och pashtunwali (pashtunsk sedvänja) som den uppfattades av Mullah Omar och den styrande shuran (rådet) i Kandahar belyses också. Rashids förklaring men absolut inte försvar av talibanernas kvinnofientlighet är intressant. Kriget, upplösningen av normer samt frånvaron av kvinnor för många av de unga förädralösa männen och den krigiska miljö som rådde i madrasa där dessa fick sin utbildning var alla bidragande orsaker men där just frånvaron av kvinnor var ett sätt att stärka det religiösa engagemanget och fokuseringen på jihad. Kvinnan blev något hotfullt som måste kontrolleras. Mullah Omar kom från ett av de fattigaste och mest konservativa områdena i Afghanistan där kvinnor traditionellt varit beslöjade, haft en underordnad roll och saknat utbildning och han överförde detta förhållande till att gälla hela Afghanistan när talibanerna tagit makten.

Den del av boken som klarar sig sämst är beskrivningen av de skiftande turerna kring olika oljeledningar som planerades i Afghanistan och förvecklingarna och striderna mellan de inblandade oljeföretagen och regeringarna. Lärdomen blir utan tvekan faran för ett land att inte analysera en komplex situation ordentligt utan låta ett enskilt företags vinstintresse vara styrande för utrikespolitiken. Detta misstag var en av flera orsaker till Clintonadministrationens till en början positiva analys av talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det som också slår mig hos Rashid när man läser med facit i hand är hur rätt han hade i många av de varningar för Pakistan som stat som finns redan i bokens första del. Frånvaron av en verklig politisk motvikt till ISI, Inter-Services Intelligence Directorate, (Pakistans underrättelsetjänst) var och är förödande för situationen i såväl Afghanistan som Pakistan. USA:s ovilja att sätta press på Pakistan och dess stöd till talibanerna är anmärkningsvärt. En annan faktor, som visar på hur lågprioriterat Afghanistan var, var att såväl CIA, Central Intelligence Agency, och Istakhbarat (Saudiarabiens underättelsetjänst) förlitade sig i alltför hög grad på ISI för sina uppgifter om Afghanistan och talibanerna.

De första kontakterna mellan talibanerna och Usama bin Ladin och al-Qaida under 1996 och al-Qaidas växande inflytande är också intressanta liksom talibanernas flykt från Afghanistan efter kriget hösten 2001 och fristaden i Pakistan med ISI:s, militärens och den civila regeringens goda minne. Rashid glömmer inte heller Irans roll eller effekterna av talibanerna på regimerna i Centralasien. Den som inte har läst boken har en mycket engagerande läsupplevelse framför sig, och till den som redan läst boken vill jag säga att den är väl värd att läsa igen.

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de båda inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sådana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motståndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gånger. Frågan är alltså i vems intresse det ligger att sprida sådana uppgifter. IMU skulle kunna vinna på att deras ledare framstår som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle också kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan också röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fångas upp av media som vill vara först, men inte alltid är så noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.

Nu dementeras åter uppgiften om Yo‘ldoshs död i ett e-postmeddelande till Radio ozodlik från en talesman för IMU. Meddelandet ska också ha innehållit ett nytaget foto och en ljudinspelning som sägs återge Yo‘ldoshs tal på ett möte med organisationens beslutsförsamling. Enligt talesmannen är IMU starkare än någonsin och kämpar nu på två fronter – i Pakistan och i Afghanistan. Vidare är det ”under ledarens värdighet” att ägna sig åt att motbevisa de rykten som sprids. Snart utlovas dock nya framträdanden där Yo‘ldosh kommer att uttala sig om viktigare frågor.

Har Tohir Yo‘ldosh alltså lurat döden återigen? Det blir intressant att se om det dyker upp några nya videoinspelningar. Om det visar sig att ryktet om hans död var falskt också denna gång kan man verkligen börja fråga sig vem det är som sprider dessa rykten – och varför? Är det så att ”kriget mot terrorismen” behöver dessa symboliska segrar för att hålla modet uppe hos soldaterna? Eller är det IMU själva som vill skapa en bild av sin ledare som en gäckande fantom och därigenom stärka sitt eget ”varumärke”?

Uppgiften började spridas via Radio ozodlik, (den uzbekiskspråkiga avdelningen av Radio Liberty), som förra lördagen mottog ett anonymt SMS-meddelande. I måndags kontaktade den anonyme uppgiftslämnaren åter radiostationen och gav mer detaljerade uppgifter. Han påstod sig ha tillhört Yo‘ldoshs livvaktsstyrka och berättade att IMU-ledaren omkommit efter en raketattack från ett obemannat amerikanskt flygplan i den pakistanska västprovinsen Waziristan den 27e augusti.

Tohir Yo‘ldosh bildade, tillsammans med vapenbrodern Juma Namangani ungdomsrörelsen Adolat, ”rättvisa” i den uzbekiska Fergana-regionen i början av 1990-talet. Adolat fungerade från början som en sorts medborgargarde. Inspirerade av radikala islamistiska idéer fick gruppen snart mer långtgående ambitioner och krävde att Uzbekistan skulle omvandlas till en islamisk stat. Karimov-regimen visade sig dock stabilare än Adolat hade räknat med, och Yo‘ldosh och Namangani flydde till Tadzjikistan där de under några år kämpade i inbördeskriget. I slutet av 1990-talet tycks de ha återvänt till Uzbekistan under en period och bildat Islamic Movement of Uzbekistan (IMU). Gruppen kopplades samman med en serie bombningar i Tasjkent 1999, men därefter förflyttade man sig åter ut ur landet – denna gång till det talibanstyrda Afghanistan.

Juma Namangani dödades redan tidigt under de USA-ledda attackerna i Afghanistan 2001, och IMU ansågs länge vara svårt decimerade. Under senare tid har gruppen åter varit i ropet. Videoinspelningar med Tohir Yo‘ldosh har spritts där han hotar med jihad i Pakistan. IMU har enligt uppgift byggt upp en styrka av ca 5000 gerillakämpar som har sitt högkvarter i Waziristan nära den afghanska gränsen. IMU anses vara nära kopplade till både Talibanerna och al-Qaida och Yo‘ldosh har ibland betecknats som ”en av al-Qaidas högsta ledare”, men exakt vad det innebär preciseras sällan. Att en grupp har ”kopplingar till al-Qaida” har närmast blivit ett vanemässigt uttryck när man talar om militanta islamister, och med den allmänna förvirring som råder kring vad al-Qaida egentligen är kan det vara klokt att undvika sådana formuleringar.

Vad Yo‘ldoshs död innebär för IMU och för militanta islamistiska upprorsrörelser i Centralasien i allmänhet kan man bara spekulera i. Strategin med raketattacker mot utvalda motståndsledare har hittills mest lett till oskyldiga offer, vilket i sin tur har inneburit ett starkare stöd för de militanta grupperna.

*Tohir Yo‘ldoshev/Yo‘ldosh är den uzbekiska stavningen av namnet (med och utan rysk ändelse). I internationella media ser man vanligen den rent ryska formen som i transkribering stavas Yuldashev/Yuldash och förnamnet Tahir istället för Tohir.