Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

2 Comments

Johan Fresk, februari 5th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Panchen Lama – religiös och politisk bricka i kampen om Tibets folk

I Beijing valdes onsdagen den 3 februari 2010 den nittonårige 11:e Panchen Lama, den näst viktigaste personen i tibetansk buddhism, till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Allt skedde under överinseende av Kinas kommunistiska parti. Den nuvarande officielle Panchen Lama har varit omstridd nästan ända sedan han föddes.

Tron på själens återfödelse från liv till liv spelar stor roll inom buddhismen. Inom tibetansk buddhism finns en särskild föreställning om att speciellt upplysta buddhistiska mästare kan använda sig av återfödelsen för att komma tillbaka i en annan mänsklig existens. Framträdandet av en återfödd kropp kallas tulku inom tibetansk budddhism. Kineserna använder ofta ordet huofo, levande buddha, men det bruket är ovanligt utanför Kina.

De två viktigaste tulku i Tibet är Dalai Lama och Panchen Lama. Linjen av Panchen Lama går tillbaka till 1400-talet. När en lama dör har tibetanerna traditionellt använt sig av olika sökprocesser och sätt för igenkänning för att hitta den kropp där tulkun tagit sin boning. Det normala har också varit att Dalai Lama godkänt den nye Panchen Lama och tvärtom. Det är också här striden börjar.

1989 dog den 10:e Panchen Lama och sökprocessen tog sin början på normalt sett i Tibet. En lämplig pojke hittades genom profetior och visioner och Dalai Lama själv utförde den slutgiltiga identifieringen. Han bekräftade i maj 1995 att den sexårige Gendun Choekyi Nyima var den 11:e reinkarnationen av Panchen Lama. Tre dagar senare försvann Gendun Choekyi Nyima och hans familj. Var han befinner sig idag är okänt.

Den politiska nyttan för Beijing att ha Panchen Lama på sin sida i Tibet när Dalai Lama är i landsflykt i Indien är uppenbar och i december 1995 installerades Gyaltsen Norbu, ofta kallad Erdini Qoigyijabu i kinesiska källor, som den nye Panchen Lama av den politiska makten i Beijing. Gyaltsen Norbu har utbildats i Beijing och endast ett fåtal gånger besökt Tibet. Exilregeringen under Dalai Lama och många tibetaner betraktar honom som Panchen Zunma, den falske Panchen.

Den 11:e Panchen Lama höll ett tal i samband med sitt val till vice ordförande i det Kinesiska buddhistsamfundet. Han lovade bland annat att verka för en utveckling där tibetansk buddhism och socialism är förenliga och även bidra till nationell förening, etnisk samhörighet, spridandet av buddhistisk lära och världsfred, en tydlig slagsida till förmån för kinesisk politik.  Jia Qinglin, ledamot i politbyråns ständiga utskott, mötte senare de nyvalda ledamöterna.

Spelet om inflytandet över buddhismen i Tibet sker på många plan och att försöka ta kontrollen inifrån är en metod Problemet för det kinesiska kommunistpartiet är att Panchen Lama har mycket svårt att få någon auktoritet om han varken är erkänd av Dalai Lama eller tillåts verka i Tibet, av fruktan för att han skall fly till Indien. För att förhindra att en liknande situation skall uppstå när Dalai Lama dör har denne förklarat att hans tulku inte kommer att återfödas i Tibet om han inte själv har återvänt. Den politiska striden kring Panchen Lama lär fortsätta. Kommunistpartiets ambition att föra fram honom som ett alternativ till Dalai Lama är uppenbar.

1 Comment

Johan Fresk, februari 4th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Dalai Lama (2007)

Den nionde omgången av samtal sedan 2002 mellan representanter för Dalai Lama och det kinesiska kommunistpartiet om situationen i Tibet har nu avslutats. Tibetanernas motpart i Kina var den tibetanska avdelningen vid enhetsfronten hos kommunistpartiets centralkommitté. Enhetsfronten är det partiorgan som ansvarar för kontakter med intressegrupper utanför partiet.

Den tibetanska delegationen leddes av Lodi Gyari och Kelsang Gyaltsen och de kinesiska förhandlingarna fördes av Du Qinglin, ledamot i centralkommittén och ordförande i enhetsfronten och Zhu Weiqun biträdande minister i enhetsfronten. Tibetanerna lade fram sin plan om meningsfull autonomi för Tibet och tibetanska områden i Kina och den kinesiska sidan förde fram sina ståndpunkter om Kinas oinskränkta suveränitet över Tibet, se tex VG, och krav på att Dalai Lama skall upphöra med sin internationella opinionsbildning för Tibet och försök att splittra moderlandet (Kina). Detta närmast rituella utbytande av ståndpunkter måste ses i sitt historiska sammanhang.

Det var därför inte förvånande när Zhu Weiqun på den kinesiska presskonferensen efter den nionde förhandlingsomgången med den tibetanska delegationen intog en mycket oförsonlig hållning, se DN, Dagen, GP, VG och SvD. Han konstaterade att parterna står lång ifrån varandra och betecknade Dalai Lama som en bråkmakare. Han uppmanade vidare Dalai Lama att noga tänka igenom och ompröva sin politiska ståndpunkt i Tibetfrågan om han förväntar sig resultat i förhandlingarna. Zhu Weiqun tog också tillfället i akt och varna den amerikanske presidenten, Barack Obama, för ett eventuellt möte med Dalai Lama, något som den amerikanske presidenten inte fäster avseende vid, Politiken. Ett sådant möte skulle allvarligt skada fundamentet i de kinesisk-amerikanska förbindelserna menade Zhu.

USA bekräftade på tisdagen att ett möte mellan president Barack Obama och Tibets religiöse ledare Dalai Lama kommer att äga rum. Det kinesiska utrikesdepartementets talesman, Ma Zhaoxu underströk vid onsdagens pressträff på nytt det kinesiska missnöjet för mötet och varnade för de långtgående följderna för förbindelserna mellan USA och Kina, se VG, GP och SvD. Där speciellt USA:s försäljning av vapen till Taiwan har upprört kineserna sedan tidigare. USA säljer dock endast defensiva vapen och långtifrån allt Taiwan önskar köpa. Det blir inte heller denna gång någon försäljning av ubåtar. Försäljningen sker enligt ett avtal från 1979 där USA lovar att försvara Taiwan.

De första tjugo åren efter Dalai Lamas flykt (1959-1979) förekom inga samtal eller kontakter med regeringen i Beijing. Kontakterna mellan Dalai Lama och Kina inleddes sedan den kinesiska reformprocessen påbörjats 1978. Deng Xiaoping, Kinas dåvarande ledare, bjöd in Dalai Lamas äldre bror Gyalo Dondup till samtal i Beijing i mars 1979. Samtalen åtföljdes av ”faktasökande delegationer” till Tibet från exilregeringen i Dharamsala under sommaren 1979. Den första delegationen hälsades av extatiska folkmassor som utryckte sin vördnad och lojalitet till Dalai Lama och det restes även krav på självständighet. Det blev inte så många sådana delegationer.

Besöket fick betydande konsekvenser för Tibet och de fortsatta samtalen. För det första insåg den kinesiska ledningen att den egna politiken varit ett misslyckande och måste förändras. För det andra blev det tydligt att samtalen med Dalai Lama i själva verket riskerade att handla om suveräniteten över en strategiskt viktig del av Kina. Den lättköpta politiska vinsten att få ”hem” Dali Lama utan verkliga motprestationer var utom räckhåll. Samtalen fortsatte men parterna stod för långt ifrån varandra för att framsteg skulle vara möjliga.

När kineserna visade sig ovilliga att förhandla inledde Dalai lama under 80-talet en internationell kampanj för att föra upp Tibet på den internationella dagordningen och vid ett tal till Europaparlamentet i Strasbourg 1988 lanserade han idén om långtgående självstyre för Tibet inom Folkrepubliken Kina. 90-talet var en förlorad period och inga möten hölls förrän i slutet av årtiondet. Vid ett amerikansk-kinesiskt toppmöte 1998 lovade dåvarande presidenten Jiang Zemin, efter amerikanska påtryckningar, att nya kontakter skulle tas, vilket 2002 ledde till att den nuvarande samtalsomgången inleddes.

Det är mot denna historiska bakgrund som varje samtalsrunda måste ses. Det finns två skolor kring den kinesiska förhandlingstaktiken, en optimistisk och en pessimistisk. Den pessimistiska skolan gör gällande att samtalen är en enda lång förhalningstaktik från kinesernas sida. Diskussionerna förs endast för att blidka den internationella opinionen. Syftet är endast att vänta ut den nu 75-årige Dalai Lamas död i förhoppningen att det internationella opinionstrycket skall minska och att tibetanerna skall splittras utan den XIV Dalai Lama. Under tiden skall de ekonomiska reformerna i Tibet vinna över tibetanerna. Inga eftergifter är möjliga eller värda de politiska riskerna.

Den optimistiska skolan menar att kommunistpartiet i Kina visst är känsligt för den internationella opinionen och är i hög grad medvetet om de stora politiska vinster landet skulle göra om partiet kom till en överenskommelse med Dalai Lama. Det skulle ge Kina oomtvistad legitimitet över Tibet och en lojalitet från tibetanerna till den kinesiska staten. Man pekar också på att partiet och samhället går mot ökad öppenhet i Kina och det riktas kritik från kinesiska intellektuella mot det religiösa förtrycket i Tibet, vilket påverkar partiet mot att föra samtal och bli mer kompromissvilligt.

I alla stora organisationer finns det olika åsikter, så även i Kinas kommunistiska parti. Hu Jintao var dock partisekreterare i Tibet 1988 – 1992, en av de mest repressiva perioderna under reformperioden. Hus utnämningar av Padma Choling till guvernör i Tibet, och Zhang Qingli till partisekreterare tyder inte på att en politisk liberalisering står för dörren. Sannolikheten för att det skulle komma ett genombrott i förhandlingarna med Dalai Lama under Hus tid som president fram till 2012 är ytterst liten. Den kinesiska politiken att försöka vinna över tibetanerna med endast ekonomiska medel tycks ligga fast. En ny ledare i Kina skall väljas 2012, kanske blir det Xi Jinping, behöver en period att konsolidera sin makt. En omläggning av den tibetanska politiken kommer troligen inte före 2017 och då är Dalai Lama 82 år gammal.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

3 Comments

Johan Fresk, februari 1st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Min avsikt med detta inlägg är att med utgångspunkt i det kinesiska kommunistpartiets analys av situationen fundera kring utvecklingen i Tibet under 10-talet. Den 18-20 januari 2010 höll den högsta partiledningen, politbyråns ständiga utskott, ett möte i Beijing om utvecklingen i Tibets autonoma region, TAR, och områden med tibetansk befolkning i provinserna Sichuan, Qinghai, Gansu och Yunnan under de kommande tio åren. President Hu Jintao började med att sammanfatta utvecklingen i Tibet sedan förra mötet som hölls 2001.

President Hu pekade på den positiva utvecklingen i Tibet under de gångna åren inom ekonomin, skyddet av miljön och förbättringen av tibetanernas levnadsstandard. Kampen mot separatismen ansågs ha förts framgångsrikt och samhörigheten mellan de etniska grupperna ha ökat. Centralregeringen har investerat 310 miljarder yuan (ungefär lika mycket i svenska kronor) i Tibet sedan 2001 och ekonomin har växt med i genomsnitt 12,3 % per år och BNP (värdet av varor och tjänster producerade under ett år) för Tibet beräknas uppgå till 44 miljarder yuan för 2009, se tidigare inlägg om de stora inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd i Tibet och mellan tibetaner och hankineser.

På det politiska planet var tonen på mötet å ena sidan kategoriskt renlärig. Kommunistpartiets politik, i synnerhet sedan reformerna i Kina inleddes 1978, sades ha varit absolut korrekt, anpassad till nationella förhållanden och Tibets verkliga situation och de olika folkgruppernas fundamentala intressen. Kommunistpartiet skulle vidare oomkullrunkeligt hålla fast vid och förbättra partiets teorier och politik gentemot nationaliteter och systemet för de etniska gruppernas autonomi i Tibet.

Mötet noterade å andra sidan att, liksom i övriga Kina, hade en fundamental motsättning uppstått mellan de växande materiella och kulturella behoven hos befolkningen och den eftersläpande ”sociala produktionen”. För Tibet fanns dessutom motsättningen mellan alla etniska grupper i Tibet och de separatistiska krafterna ledda av Dalai (Lama) klicken. Detta innebär, enligt forumet, att viktiga frågeställningar för arbetet med Tibet under de kommande tio åren måste innefatta dels ett språng i utvecklingen och dels varaktig stabilitet i regionen.

Att analysera vad som avses med ovanstående politiska jargong är i vanskligt men om jag tolkar välvilligt har kommunistpartiet gjort en i huvudsak korrekt analys av läget i Tibet efter 30 års reformer. Problemen för kommunistpartiet idag är ett för litet civilsamhälle, fortsatt motsättning mellan tibetaner och hankineser och fortsatt stark lojalitet till buddhism och Dalai Lama bland tibetanerna. Frågan är om kommunistpartiets har lösningar på problemen och om de i så fall kan tänkas vara verkningsfulla.

Den första frågan avser den sociala produktionen och utvecklingen av det civila samhället. Här handlar det om takten i demokratiseringen av det kinesiska samhället i stort och vad det kan tänkas innebära för utvecklingen i Tibet. Om den ekonomiska utvecklingen tickar på kommer demokratiseringen ske mycket långsamt. Framväxten av diskussionsgrupper på Internet, protester mot miljöförstöring och ett större religiöst intresse är exempel på ett begynnande civilsamhälle utanför partiets kontroll. Det kan också vara på sin plats att reflektera kring framväxten av den kinesiska nationalismen för de som hoppas på tibetansk självständighet. Ett demokratiskt men nationalistiskt Kina är troligen inte berett att ge upp gränsregioner som Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet. Frågan om demokratisering diskuteras inte öppet av det kinesiska kommunistpartiet.

Den andra frågan, motsättningen mellan tibetaner och hankineser, är naturligtvis mycket mångfacetterad. Här finns ekonomiska, språkliga, religiösa, kulturella och historiska orsaker till att ett misstroende kan ha växt fram och skälen varierar också från individ till individ. Kinas kommunistiska parti väljer att primärt se denna motsättning som ekonomiskt betingad och baserar sina lösningar på det. Faktum är att det verkar finns en tro att bara ekonomin utvecklas tillräckligt snabbt kan alla tre problemen lösas.

Inom detta område föreslås lösningar som bör vara positiva för tibetanerna och ekonomin i Tibet. Utbildningen skall göras kostnadsfri upp till gymnasienivå. Ett pensionssystem skall införas i städerna och på landsbygden. Satsningar skall göras på jordbruket och boskapsskötseln för att höja landsbygdsbefolkningens inkomster upp till det nationella genomsnittet fram till 2020. En åtgärd som främst skulle gynna tibetanerna. Ytterligare satsningar skall göras på infrastruktur, ansvarsfull gruvbrytning, turism och gränshandel för att utveckla ekonomin. Dessa lösningar kan vara verkningsfulla för att överbrygga de ekonomiska klyftorna givet att tibetanerna blir delaktiga i utvecklingen. Att de etniska motsättningarna minskar är inte lika självklart.

Den tredje frågan, buddhismen och Dalai Lama, hänger naturligtvis samman med de två andra men det är den som ger tibetanerna en särställning bland Kinas etniska minoriteter. Här talar mötet om att ”säkerställa den normala ordningen för tibetansk buddhism”. All form av religion och annan auktoritet som ligger utanför partiet är ett potentiellt hot mot det kommunistiska maktmonopolet och detta blir speciellt tydligt med Dalai Lama som kan verka som en internationell opinionsbildare. Taktiken fram tills idag har varit att fördöma Dalai Lama och undvika verkliga samtal och försöka få tibetanerna att glömma buddhismen till förmån för den kommunistiska ”ekonomismen”. Det verkar inte vara en framgångsrik väg och i takt med att kineserna blir rikare går det att spåra ett andligt sökande även i Kina.

Lösningen på Tibetproblemet för Kinas kommunistiska parti tycks vara att ignorera frågan om demokratisering och Dalai Lamas inflytande på den tibetanska nationen till förmån för att överösa Tibet med pengar och försöka köpa över tibetanerna till Kina. Det är en högst tvivelaktig strategi. Människan lever inte av bröd allena.

DN har publicerat ett läsvärt reportage från Tibet om dagens svåra situation.

Det första inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

3 Comments

Johan Fresk, januari 31st 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Tibet

Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

2 Comments

Johan Fresk, januari 30th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Tibet