Gjumri, Armenien

Rysslands president Dmitrij Medvedev har under sitt pågående besök i Jerevan skrivit under ett nytt militäravtal med sin armeniske motpart Serzj Sargsian (DN). Framför allt innehåller det en förlängning av kontraktet för den ryska militärbasen i staden Gjumri (som Forum Eurasien f ö besökte nyligen) nära turkiska gränsen till år 2044. Dessutom innebär avtalet ömsesidiga säkerhetsgarantier i fall av konflikt samt att Ryssland skall uppgradera Armeniens vapenpark med ”avancerade vapen”, enligt Sargsian. Vad det är fråga om är oklart. Idag huserar basen ca 5000 soldater samt MIG-29-plan och luftvärnssystemet S-300.

Överenskommelsen är en uppdatering av ett tidigare avtal från 1995 och bekräftar Armeniens ställning som Rysslands enda nära bundsförvant i Sydkaukasus. Både Georgien och Azerbajdzjan har sedan självständigheten drivit en betydligt mer diversifierad utrikespolitik, bland annat i nära samarbete med USA. Men Ryssland har också ambitionen att spela en mer aktiv roll i Sydkaukasus och då kan det inte bli fråga om ett ensidigt stöd för Armenien. Det gäller särskilt i frågan om Armeniens konflikt om Nagorno-Karabach med Azerbajdzjan och utrikesminister Sergej Lavrov tonade ned betydelsen av avtalet genom att betona att det inte kommer att bli fråga om några nya befogenheter för basen i Gjumri. Obekräftade rykten säger dessutom att Ryssland planerar att sälja luftvärnssystemet S-300 till Azerbajdzjan. Det skulle i så fall vara första gången sedan 1990-talet som Azerbajdzjan gör större vapenköp av Ryssland och det vore potentiellt viktigt både för Azerbajdzjans försvarskraft och som politisk markör.

I Armenien har däremot företrädare för regeringen genast tolkat avtalet som en rysk försvarsgaranti i händelse av ett nytt krig om Karabach, en möjlighet Azerbajdzjans president Ilham Alijev allt oftare hotat med på sistone om det inte snart kommer konkreta resultat ur de låsta fredsförhandlingarna. Den azerbajdzjanska  armén har också upprustats markant under flera år av olje- och gasintäkter. Men det är inte troligt att man från rysk sida kommer att tolka överenskommelsen på det sättet och som tidigare armeniske säkerhetsrådgivaren Gerard Libaridian påpekar för RFE/RL innehåller avtalstexten knappast några automatiska garantier för militärt stöd i händelse av attack på armeniskt territorium. Till saken hör också att varken Ryssland eller något annat land officiellt erkänt den armeniska kontrollen av Karabach.

Det är klart att Armenien och Azerbajdzjan blir alltmer militärt upprustade och att talet om ett nytt krig återvänt till det officiella samtalet som en reell möjlighet. Möjligen skulle det nya avtalet kunna innebära en tillfälligt stabiliserande faktor för att få parterna att (via ryskledd medling?) sätta sig ner för seriösa samtal och för första gången medge verkliga eftergifter. Möjligen betyder det i dagens fastlåsta läge just ingenting.

Medvedev stannade kvar i Jerevan under gårdagkvällen för ett informellt möte med de övriga statscheferna i Kollektiva Säkerhetsorganisationen CSTO.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

(…) Jag, kaukasiska mujahidernas emir Abu Usman, Doku Umarov, gör följande uttalande den 2 augusti 2010.

I samband med de omständigheter som inträffat i Kaukasus anser jag det omöjligt att avgå [som ledare för Emiratet].

Insha’Allah, detta uttalande ersätter det tidigare uttalandet. Det uttalandet var helt fabricerat och jag meddelar att min hälsa, alhamdulillah, med Allahs vilja är god, så att jag kan tjäna Allah. (…)

Så vad är det som händer?

Det är visserligen inte bekräftat att inslagen är äkta, men i vilket fall som helst – har de publicerats hos Kavkaz Center (som används som informationskanal av Emiratets ”informationschef” Movladi Udugov) har de betydelse för rörelsen.

Ryska kommentatorer spekulerar i att det hela beror på splittring inom rebellrörelsen. Enligt en version skall de yngre tjetjenska och ingusjiska gerillamännen anse att Umarov har varit ineffektiv som militär ledare. Enligt andra varianter skall det vara ett uttryck för en splittring mellan lokala nationalister (som hela tiden varit emot ”Emiratet”) och ”internationalistiska” jihadister, på samma sätt som i Afghanistan. Ahmed Zakajev, den före detta ledaren för den tjetjenska separatistrepubliken (nu i exil i England), som aldrig har stött Emiratet, är också inne på det spåret.

Kavkaz Center har också cirkulerat rykten om att ryska säkerhetstjänsten FSB försöker splittra islamiströrelsen och genom att göra sig av med Umarov (och Ramzan Kadyrov, den Kreml-trogna men självständiga och kompromisslösa tjetjenska presidenten) förhandla fram ett avtal så att islamisterna skall lägga ner vapnen. De ryktena blev än mer relevanta efter infitrationen som antas ha lett till att Achmed Jevlojev kunde tas tillfånga i juni. Det är svårt att tänka sig att FSB inte planerar för sådana scenarier, men hur mycket substans som ligger bakom just de här antagandena är omöjligt att säga.

Men det verkar inte heller otroligt att det finns någon form av splittring mellan de östra och västra grenarna av islamiströrelsen i Nordkaukasus. I den första videoupptagningen, där han lämnar över till Aslambek Vadalov, vädjar Umarov särskilt till de lokala ledarna om uppslutning. Det nya dementiuttalandet har också publicerats på islamdin.com, som företräder de västliga regionerna Kabarda, Balkarien och Karatjaj. Antagligen är den verkliga koordinationen mellan de västra och östra (Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan) delarna redan ganska begränsade, men en kommentator i Kommersant spekulerar i att anledningen kan vara att ledarskapet i väster ändå föredrar Umarov som ledare av ekonomiska skäl – det är lättare att samla in utländsk finansiering under ett känt namn.

Uttalandet väcker hur som helst en del frågor. Det verkar ju innehålla en motsägelse – det första uttalandet skall ha varit fabricerat, men ändå hänvisar Umarov till osepcificerade händelser som gör att han inte kan lämna över. Har han helt enkelt ändrat sig?

I så fall kan omständigheterna han hänvisar till vara en konflikt, där han till exempel inte fick stöd av de kabardinska och balkariska ledarna – eller att dessa krävde att han blir kvar efter att han övertalats eller tvingats avgå av de tjetjenska rebellerna. Å andra sidan kan det helt enkelt vara så som en läsare på RFE/RL tror – att det första uttalandet egentligen inte skulle ha publicerats nu, utan var en förberedelse för den händelse Umarov skulle bli dödad, så att man i stället skulle kunna ge sken av att han överlämnat frivilligt och fortsätter kampen i det fördolda.

I vilket fall som helst är det svårt att se att Umarovs ställning inom rörelsen har stärkts genom den här episoden.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Orsaken skall vara att han är ”trött” och vill lämna över till yngre krafter (Umarov är 46 år), som kan kämpa med mer ”energi”. Enligt andra rebeller rör det sig om hälsoskäl – han har sårats ett flertal gånger och i de senaste videoupptagningarna har han verkat avmagrad.

Doku Umarov utropade själv det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz) som en islamisk ”stat” 2007. ”Emiratet” omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena. I själva verket är ”emiratet” i praktiken till största delen en separatistisk gerillaorganisation för motståndet mot den ryska övermakten, men även om det uppstod ur den nationalistiska tjetjenska rebellrörelsen finns en stark och ökande religiös aspekt. Flera i ledningen kommunicerar väl på arabiska och många har en till synes äkta salafistisk övertygelse. Man har bl a officiellt en shariadomstol. Umarov själv skall i detta senaste videoklipp ha varit klädd i svart enligt modellen för den lokala sufismen, vilket RFE/RL spekulerar i kan tyda på att han är sjuk eller döende.

Till ny ledare utsåg han i samma video Aslambek Vadalov, en Tjetjenienbaserad motståndsveteran, och vädjade i samma video till ledarna för de övriga nordkaukasiska republikernas islamiska motståndsrörelser att ge honom sitt stöd. Vadalov accepterades som efterträdare redan för någon vecka sedan av flera ledande tjetjenska stridande, som beskriver honom som mycket lojal mot Umarov och emiratet.

Hur stark lojaliteten i de övriga nordkaukasiska republikerna (Ingusjien, Dagestan, Kabardinien-Balkarien m fl) inom emiratet är kommer att visa sig. Rörelsen har drabbats av flera bakslag de senaste månaderna och Umarovs egentliga inflytande över planeringen av bombattentaten i Moskvas tunnelbana har ifrågasatts. Sedan den ledande veteranen Achmed Jevlojev, även känd som Amir Magas, tillfångatogs av FSB i juni har det spekulerats om infiltration i rörelsen. Umarov konstaterade också att tillfångatagandet varit ett bakslag för rörelsen i en videosekvens som trots försäkran om att det heliga kriget skall fortsätta var ovanligt defensiv.

RIA Novosti publicerar en intervju med Tjetjeniens Putin-trogne president Ramzan Kadyrov, som sin vana trogen spelar ner betydelsen av hela islamiströrelsen och det påstådda emiratet. ”Det spelar ingen som helst roll vem som kallar sig vad. Det är ett försök att dra uppmärksamheten till terroristernas person och ge intryck av någon sorts organiserade krafter med en ledarskapsstruktur. Alltihop är en fars. (…) Jag har upprepade gånger betonat att det inte finns några krafter bakom Umarov eller underavdelningar under hans kommando. Han är sjuk, gömmer sig som en råtta i ett hål och klämmer löss, har tappat tänderna och är inte i tillstånd att kommendera någon.”

Riktigt så enkelt är det knappast. Trots de senaste bakslagen och osäkerheten kring hur stark organisationen är, är det ett faktum att Umarov i Emiratet lyckats med att i alla fall formellt ena den östra och västra motståndsflanken i Norra Kaukasus, något som sällan har hänt i historien. Vi får anledning att återkomma när fler kommentarer kommer in och stödet för Vadalovs ledarskap börjar utkristalliseras.

Läs mer på Forum Eurasien om den kaukasiska islamiströrelsens aktivitet:

Om Doku Umarov, om terrordåden i Moskva (mars), dödandet av Anzor Astemirov och Said Burjatskij (mars) och tillfångatagandet av Achmed Jevlojev (juni).

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

En av Putins idéer är också att slå samman subjekten till större enheter, av ekonomiska och administrativa, men kanske också maktpolitiska skäl. Hittills har det bara hänt med så kallade matrjosjka-subjekt (efter matrjosjka-dockorna), d v s etniskt baserade regionsenheter som har viss autonom status inom ett annat federationssubjekt. Men det har visat sig vara en kostsam process, både ekonomiskt och politiskt, eftersom det inom varje enhet har skapats en elit som vill hålla sig kvar vid makten och därför verkar sammanslagningsprocessen ha gått i stå tills vidare.

Man bör ju komma ihåg att Ryssland (och Sovjetunionen på vilken det federala systemet baseras) aldrig egentligen var menat att vara en federation i ordets rätta bemärkelse – för Lenin och Stalin var det snarast ett sätt att administrera imperiets regioner och etniciteter. Richard Sakwa och andra talar om Ryssland som en ”sovande federation” för även om presidentmakten har utslagsrösten i de flesta fall finns federationen där, både formellt och i form av maktstrukturer. Frågan är vad som händer om/när den vaknar? Antagligen kan det ske på ett av två sätt – genom gradvis reformering mot ett mer demokratiskt, verkligt federativt system, eller genom att centralmakten försvagas och regionerna tar chansen och tar för sig. Det senare kan väl sägas ha varit fallet under Jeltsin och flera av de konflikter som uppstod runt Sovjets upplösning – Nagorno-Karabach, Abchazien, Tjetjenien – måste delvis ses som produkter av den ”frivilliga” sovjetiska federationen.

I övrigt bjöd de sista två dagarna på en diskussion om Rysslands ENERGIPOLITIK gentemot grannländerna med bl a en beskrivning av varför Vitrysslands Lukasjenka visat sig kunnat utnyttja sin situation som transitland betydligt bättre än Ukraina, som egentligen har betydligt bättre förutsättningar, och av hur Georgien och Ryssland faktiskt fortfarande har ett fungerande energisamarbete (gasleveranserna till Georgien bröts ju inte ens under kriget 2008).

Intressant var också en session om ISLAM I CENTRALASIEN. Där deltog Galina Jemeljanova, en auktoritet inom islamisk aktivitet i forna Sovjet, samt Suhrob Sjojev (OSSE) och Saodat Olimova (SHARQ) från Tadzjikistan. Att den religiösa aktiviteten ökar för närvarande i exempelvis Tadzjikistan verkar tydligt, men lika tydlig är regeringens ambivalenta inställning. Dels främjar man islam som del av den nationella identiteten – man vill förvandla homo sovieticus till homo islamicus, som Olimova uttrycker det. Samtidigt inskränks toleransen för avvikelser från den officiella – och kontrollerbara – versionen av läran. Sjojev berättar om övervakning av moskébesökare och exemplifierar klimatet med en rättegång i Dusjanbe nyligen, där några män tilldelades 5-7 års fängelse för mindre avvikelser i utövande av den islamiska ritualen.

Jemeljanova, som skrivit om radikal islamism i Centralasien och Kaukasus, försöker skilja på radikalism och extremism. Radikalism innebär enligt henne snarast en form av salafism (viljan att återvända till läran hos de första generationerna efter Muhammed; ofta i Ryssland och Centralasien felaktigt benämnt wahhabism), vilket inte behöver innebära extremism - den påtagna rätten till våldsamt jihad. Enligt den definitionen skulle IMU (Islamic Movement of Uzbekistan) kunna betraktas som extremister, däremot inte nödvändigtvis rörelser som Hizb ut-Tahrir (se tidigare inlägg). Men hos regeringarna i Centralasien sammanfaller ofta begreppen och islamisk aktivitet tas ofta som intäkt för hårda antiextremism- eller antiterrorismåtgärder. Utan tvekan hänger nivån av islamisk aktivism också samman med den ekonomiska och sociala situationen i Tadzjikistan, Kirgizistan och Uzbekistan, där många lever under fattiga förhållanden och där framför allt unga män reser utomlands som gästarbetare och kommer i kontakt med radikala rörelser, samtidigt som de alieneras från det traditionella samhället.

Något av det mest stimulerande med ICCEES 2010 – men också något man kan kritisera ur en strikt forskningseffektiv synvinkel -  har varit den stora bredden. Det enda som egentligen förenar de hundratals deltagarna är intresset för en geografisk region – som sträcker sig från Tjeckien till Fjärran Östern. Programmet var digert och om man fick en stund över mellan paneldebatter och minglande kunde man alltid handla några böcker hos de bokhandlare från när (Interbok på Kungsholmen) och fjärran (bl a Moskva) som hade ställt upp i ljusgården. Själv kom jag bland annat hem med Россия на Кавказе. Пять веков истории (Ryssland i Kaukasus. Fem sekler av historia), en historiebok utgiven av ryska inrikesministeriets (MVD) förlag som i förordet utlovar en djupgående översikt av Rysslands ”fredsskapande” närvaro i Kaukasus (”Flera gånger uppstod perioder, då en försvagning av den ryska centralmakten tillfälligtvis medförde förvirring och övergrepp för den kaukasiska regionen (…) Rysslands strävan att införa fred och samförstånd i Kaukasus visade sig åter på 1990-talet”).

Även om mycket på ICCEES-kongressen – i alla fall för någon som följde de tacksamt mångtaliga sessionerna om Centralasien – började och slutade med Ryssland behövde man inte leta alltför länge för att hitta någon som kunde bidra med att sätta regionen i ett nytt, alternativt ljus.

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1, dag 2, dag 3-4).

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Onsdagens diskussion om den ”nya geopolitiken i Eurasien” ställdes tyvärr in. I stället valde jag att lyssna på en paneldebatt om MIGRATION, en av de viktigaste sociologiska och ekonomiska frågorna för flera av de centralasiatiska länderna, där det t ex beräknas (enligt ryska officiella data) att 40% av Tadzjikistans BNP härrörde från arbetsmigration 2008. Man räknar sedan med att det skedde en massiv hemflyttning (även om den nog till stor del var tillfällig) och en 35% nedgång i pengaöverföringarna under krisens 2009 – följderna borde alltså vara närmast en kollaps för den tadzjikiska statskassan. Men John Heathershaw, som satt i publiken, påpekar att ekonomin enligt officiella källor snarast gick något uppåt. Hur detta går ihop är en intressant fråga inte bara om statistikföring utan antagligen också om på vilket sätt den tadzjikiska ekonomin fungerar. I övrigt gav Stéphane de Tapia sin syn på den turkiska diasporan och konstaterade att det har blivit en inflyttning även till Centralasien. Han indelar de turkiska migranterna i Centralasien i olika kategorier – han redovisade inga siffror, men främst borde det röra sig om affärsmän från alla de turkiska företag som är aktiva i regionen och också förmodligen associerade arbetare. En grupp som kommer från Turkiet är också islamiska lärare och aktivister och i början av 1990-talet kanske entusiastiska panturkister. De förhoppningarna slocknade ju snart och idag verkar Turkiet också officiellt ha ett mer ekonomiskt fokus för sitt engagemang i ”diasporan”.

Ett lovande tema som behandlas på kongressen är Centralasiens geopolitiska läge och utsikterna för olika allianser. Inte minst ligger ju fokus här på SHANGHAI-ORGANISATIONEN (SCO), vilken behandlades kanske något substanslöst under onsdagens paneldiskussion med bl a Yang Cheng från kinesiska Center for Russian Studies (kontentan var att Kina vill se harmoni i Centralasien). Det följdes upp idag av en fokuserad diskussion, Different perspectives on the SCO, med bl a Pan Guang från Shanghai Center for International Studies, där man också har inrättat ett center specifikt för SCO-studier. Han pekade på att SCO, trots att organisationen ibland kan anklagas för att mest vara en diskussionsklubb, har en bredd som NATO (om man vill göra den jämförelsen) inte kan matcha. Debattörerna kom från såväl Europa som Uzbekistan, Kina och Japan och tacksamt nog spenderades inte så mycket tid på den ganska improduktiva diskussionen om huruvida SCO är ett hot mot NATO och ‘Väst’. Tvärtom påpekade Alyson Bailes (tidigare direktör för SIPRI) att SCO borde ses som en positiv faktor av NATO (den negativa synen kommer i stället från NATO:s bilaterala problem med Ryssland). Hon gissade till och med att SCO, med sitt pragmatiska ekonomiska och kulturella utbyte i framtiden kommer att bli en mer attraktiv modell i andra delar av världen än en ren militärallians som NATO.

Pan Guang försökte också avdramatisera problemet med Kinas och Rysslands intressekonflikter genom att påpeka bl a att man börjat använda yuan och rubel i sina handelstransaktioner (som ettt steg på väg mot en självständig valutapolitik) och SCO-samarbetet fördjupades då även rysk gas började levereras till Kina via de kazakiska gasledningarna.

De KASPISKA ENERGIEKONOMIERNA behandlades i en annan diskussion, där Birgit Brauer (the Independent, Kazakstan) gjorde en jämförande analys mellan Azerbajdzjan och Kazakstan och konstaterade att båda länderna haft var sin avgörande vändpunkt. För Azerbajdzjans del skedde det när man insåg att oljefyndigheterna bakom ”the contract of the century” var kraftigt överdrivna, men man i stället upptäckte det stora gasfältet Shah Deniz 1999, vilket gjorde att strategin dels ställdes om till energitransit, dels började man underlätta för utländska investeringar (FDI). Kazakstan hade en motsvarande vändpunkt 2000, då det enorma oljefältet Kashagan upptäcktes. Enligt Brauer har det dock snarast inneburit att landet inte har behövt underlätta investeringsklimatet. Intressant är också kopplingen mellan energiekonomin och den politiska eliten, där också Turkmenistan togs upp, ett land som i stället för ett (halv-) statligt övergripande oljebolag som Kazmunaigaz eller azerbajdzjanska SOCAR har produktionen splittrad på fem aktörer – för att öka presidentens möjlighet till direktkontroll.

Konspirationskluster av Michael Denison (t h)

Kongressen har haft ett par sessioner om KONSPIRATIONSTEORIER, idag specifikt om Kaukasus och Centralasien med sociologer och politologer. Det märks att ämnet är i sin linda som forskningsområde. Folkmord blandas med förlöjligande. John Heathershaw, som tittar på konspirationer i Tadzjikistan hävdar att typiskt centralasiatiska kännemärken är patriarkala strukturer (som tar sig uttryck i svågerpolitik och personstyre), ett yttre hot och postkoloniala tendenser – i praktikten figurerar alltså ofta Ryssland som en osynlig hand. Det är något jag känner igen från de flesta konspiratoriska historier jag hört i Sydkaukasus.

Richard Sakwa, känd rysslandskännare, tar upp Georgienkriget 2008. Det är intressant av åtminstone två anledningar – för att båda sidor så ivrigt ägnade sig åt propagandakrig, där historierna helt skilde sig åt. Ryssland spred t ex snabbt siffror om 2000 dödade i Sydossetien i etnisk rensning, medan Georgien hävdade att Ryssland provocerade fram kriget och stod redo med stridsberedda soldater för en invasion. Det konspiratoriska utnyttjas och sprids av makthavarna, av eliten (medan t ex 9/11-teorierna kanske främst har sin spridning bland mindre insatta människor, som ser dem halvt som underhållning). Dessutom – vad är en konspirationsteori när vi inte vet ”sanningen”? Mindre än två år efter kriget vet vi ungefär hur själva krigsförloppet gick till, men vad gäller bakgrunden har vi fortfarande två (eller flera) helt olika versioner som står mot varandra. Bara för att man är konspiratoriskt lagd betyder det inte att andra inte konspirerar mot en. Det kanske är så när vi har att göra med två så cementerade olika synsätt att fakta bakom (båda) konspirationsteorierna visst kan vara sanna – men de är bara en mycket selektiv del av sanningen.

Suny, Lieven, Hanson, Urnov, Gudkov (+tolk)

Torsdagen avslutas med en session under titeln RUSSIA’S DOMESTIC DEVELOPMENTS and Prospects for Wider Euro-Asian Cooperation med en mycket namnkunnig panel – Lev Gudkov, som leder det viktiga opinions- och analysinstitutet Levada Center i Moskva, Mark Urnov från Moscow Higher School of Economics och EU-Russia Center, Philip Hanson, rysslandsekonom vid Chatham House, och Anatol Lieven, som bl a skrivit om kriget mot terrorismen, Baltikums frigörelse och Tjetjenien. Det hela leddes av Ronald Grigor Suny, författare till bl a välkända historieböcker om Armenien och Georgien.

Därför blev diskussionen lite av en besvikelse. Kanske var ämnet för brett, kanske skulle inte sessionen ha legat på kvällen efter vin och snittar. Gudkov gick igenom opinionsdata inom olika områden – politik, ekonomi, massmedia, samhällseliter – och det tonar fram en bild av lätt cynism, eller uppgivenhet, i det ryska samhället (är man intresserad av rysk opinion är Levada Centers hemsida oumbärlig). Urnov trodde att Ryssland med nödvändighet står inför ett vägval mellan att liera sig med Kina eller ”United Europe” som han uttrycker det, med allt vad det innebär idémässigt och politiskt. Philip Hanson såg Rysslands demografiska trend som ett problem, närmare bestämt genom att få unga nu äntrar arbetsmarknaden. Kopplar man ihop de två tänkesätten lite grovt borde slutsatsen bli att det oundvikliga vägvalet kommer ganska snart. Lieven trodde inte riktigt på en så svartvit bild, jämförde Ryssland med Indien och misstänkte att om klimatförändringarna sätter in på allvar kommer Ryssland trots allt att kunna vara rätt bra positionerat.

När det spekuleras är det ju bra att det är snillen som gör det. Men tyglarna blev kanske lite väl fria den här gången. Under frågestunden kom i alla fall några konkreta frågor upp: Hur kan Väst förena Ukrainas och andra grannstaters intressen med den ryska omstarten? Lieven konstaterar lite tongue-in-cheek att det för många länder finns gränser för självständigheten – USA lägger sig inte i Mexicos affärer så länge de inte ingår en militärpakt med Kina… Avslutningsvis kom frågan om Nagorno-Karabach upp och svaret blir som väntat från både ‘Ryssland’ och ‘Väst’: det enda man kan göra är att förenkla för samtal.

Så Suny får chansen att avsluta debatten efter två timmar: ”I find it interesting that after all of these days of conference and after all of this discussion on geopolitics, Eurasia, Russia, we came back to Armenia and Azerbaijan… It does an Armenian’s heart good to know that we are still the center of the world!”

Se gärna tidigare inlägg om ICCEES (dag 1 och dag 2).

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Professor Eugene Huskey

En annan fråga som diskuterades, bl a av Stefanie Ortmann, var anledningen till Rysslands passiva hållning. President Roza Otunbajeva lär ju uttryckligen ha begärt militär assistans när oroligheterna i söder utbröt. Det är dock ett tag sedan Ryssland ingrep militärt i Centralasien och dessutom kan president Medvedev ha svårt att motivera flera döda soldater i utlandsinsatser efter Ossetienkriget. Att ’spelet’ med USA i regionen trappats ned kan också vara en förklaring. Hur det än är med det finns det tecken på att Ryssland för diskussioner med Otunbajeva-regeringen, kanske om den bas nära Osj i söder som var på tapeten för ett tag sedan. Det vore i så fall viktigt för Ryssland inte bara för att stärka inflytandet i den volatila Ferganadalen, men också för att stävja transporten av afghanska droger, när nu heroinmissbruk har seglat upp som ett stort problem i Ryssland – som ju redan har stora demografiska svårigheter.

Någon vidare positiv bild av framtiden för Kirgizistan gick vi nog inte därifrån med. Kontentan av konfliktforskare John Heathershaws inlägg blir att det svårligen gick att förutse de etniska problem som nu skapat ännu ett svårt trauma mellan uzbeker och kirgizer. Som Marlène Laruelle (Johns Hopkins) visar har problemen förstärkts i och med Bakijevs kirgizifieringspolitik. Dessutom, som Asel Doolotkeldijeva konstaterar, har de flesta institutioner för konfliktlösning (kurultai-råd, aksakal-systemet, lokala NGO:er m fl) inte visat sig kunna stoppa konfrontationerna.

Säkerhetssituationen i regionen behandlades i paneldiskussionen SECURITY IN CENTRAL ASIA, som leddes av Ingemar Oldberg från Utrikespolitiska Institutet. Intressantast var Aigerim Shilibekova från Eurasian National University i Astana, som listade regionala organisationer och säkerhetssamarbeten i Centralasien. Regionalt samarbete tillhör ju som bekant inte de centralasiatiska ländernas främsta meriter och man kan konstatera att det inte finns någon organisation eller samarbetsform som enbart inkluderar de fem länderna. I stället riskerar de i organisationer som CSTO (Collective Security Treaty Organization) och Shanghai-organisationen (SCO) utsättas för externa staters agenda. Även om man kan hävda att det potentiellt ger länderna chansen att balansera ambitionerna hos Kina, Ryssland och USA (Kazakstan är t ex ganska aktivt i NATO:s Partnership for Peace (PfP)-program) verkar det sällan leda till någon bestående enighet länderna emellan. Shilibekova pekar också på (dock utan att konkretisera) att Kazakstans OSSE-ordförandeskap har flyttat gränserna för Europas säkerhet till Centralasien (Kazakstan är ju för övrigt sedan i juni även ordförande i SCO, något som inte har uppmärksammats särskilt mycket).

Men hur man än vänder på saken är det svårt att inte se de blodiga händelserna i Kirgizistan under våren och sommaren som ett misslyckande för de regionala säkerhetsmekanismerna. Inte minst gäller väl det CSTO, som har en uttalad säkerhetsagenda. Anledningar till och konsekvenser av det kan det vara intressant att återkomma till här på forumet framöver.

En panelsession som verkar ha varit intressant under andra dagen, men som jag själv tyvärr inte var med på (men det finns det andra som var), var diskussionen om relationerna mellan Väst och Ryssland efter ‘kriget mot terrorn’ och Georgienkriget 2008 med John Russell, Richard Sakwa och John Dunlop (känd för kaukasusintresserade genom sina insatta bidrag om bakgrunden till Tjetjenienkrigen).

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Som Birgit Schlyter, professor i Centralasienstudier vid Stockholms universitet, skriver i sin understreckare i SvD idag har fokus också förskjutits österut jämfört med de tidigare kongresserna i Berlin 2005 och Tammerfors 2000, från de centraleuropeiska länderna – som genom EU-medlemskapet nu mer slutgiltigt har inlemmats i Europa – mot Kaukasus och Centralasien. Olika aspekter på Rysslands politik och kultur tar givetvis också stor plats, men det är tydligt att man har varit mån om att försöka inkludera östasiatiska perspektiv på regionen. Som Schlyter konstaterar, det är dags att bryta sig ur det eurocentrerade stormaktsperspektivet, annars kan ”vår gamla världsdel bli ett randområde” på den eurasiska kontinenten. Om kongressen skulle lyckas med att förmedla något av det perspektivskiftet kan man säga att man har uppnått en hel del.

Hur som helst utlovas en del intressanta seminarier om Kaukasus och Centralasien och Forum Eurasien försöker förmedla ett axplock framöver.

Ett sidotema för kongressen i år är det ungefärliga 25-årsjubiléet av Gorbatjovs perestrojka, som ju till slut kom att förändra inte bara synen på ämnet östeuropastudier, utan innebar en helt ny maktbalans i Asien och Europa och att samhällen fick byggas om från Rügen till Kurilerna. Relevant för en kongress om Eurasiens förändring onekligen och därför var det trist att Michail Gorbatjov själv, som skulle hålla öppningsanförandet, uteblev på läkares inrådan.

Gorbatjovs tolk Pavel Palazjtjenko på ICCEES

I stället lästes hans tal (kan läsas i SvD) upp av Pavel Palazjtjenko, som var hans tolk till engelska under alla viktiga möten när det begav sig och även idag arbetar med Gorbatjov i dennes Fond för Socioekonomiska och Politiska Studier (Gorbachev Foundation). Gorbatjovs tal innehöll mest de reflektioner han tidigare gjort: det kontrafaktiska antagandet att om perestrojka hade fått löpa vidare gradvis, hade troligen Sovjetunionen omvandlas till en frivillig förening mellan demokratiska stater. En kombination av konservativa krafter, med kulmen i augustikuppen 1991, och liberala reformivrare, som ”trodde på den ‘fria marknadens’ magiska kraft” satte stopp för det. Han hävdar också, liksom Palazjtjenko senare under debatten, att det hade varit till de övriga unionsrepublikernas fördel om unionen fortlevt och pekar på avsaknaden av fungerande rättsstater idag. Att Ryssland heller inte är ett lysande föredöme i det avseendet kan kanske förklaras med ”de många misstag som kunde undvikits om det inte hade varit för den triumfatoriska stämningen i Väst”.

Archie Brown, väletablerad rysslandskännare och författare till flera böcker om sovjetsystemets sammanbrott, fortsatte diskussionen om perestrojkaeran och gav en intressant överblick över de verkligt genomgripande förändringar som gjordes och argumenterar väl för att just Gorbatjov som person var nyckeln till varför det över huvud taget kunde ske. Det finns enligt Brown inget ödesbestämt i att sovjetsystemet skulle kollapsa i slutet av 1980-talet. Ekonomin var inte i kris i mitten av 1980-talet och vad gäller tävlingen med USA hade Sovjetunionen varit långt mer distanserat på 1950- och 60-talen utan att ledningen då drog slutsaten att systemet måste reformeras i grunden – eller att det kollapsade. Han försöker också visa att Ronald Reagan visserligen också bidrog till den historiska upplösningen, men han gjorde det genom sin förmåga till dialog, inte genom sina hot, som i ställer stärkte de konservativa falangerna inom den sovjetiska partieliten.

När Gorbatjov valdes till generalsekreterare 1985 var han den enda kandidaten i politbyrån med tänkbar reformvilja och det var dessutom snarare trots än tack vare reformintentionerna han godkändes på posten. Brown citerar Heydar Alijev (Azerbajdzjans starke man i över 30 år, men vid den tiden också medlem i politbyrån och förste vice ordförande i ministerrådet) som senare i en intervju sade att ingen vid den tiden visste att Gorbatjov skulle komma att genomföra reformer.

Väl i den situationen agerade han dock snabbt genom att byta ut samtliga de nyckelposter – fem stycken som det senare visade sig när kremlologerna fick tillgång till arkiv och intervjuer – som krävdes för att säkra makten och förankring för de reformer, som blev allt mer radikala och bland annat ledde till slopandet av kommunistpartiets maktmonopol, privat ägande och fria media. 1988 hade perestrojka ändrat innebörd från ombyggnad av det existerande systemet till att avveckla och bygga upp på nytt. Och det var ingen folkets revolution. Brown citerar dissidenten Andrej Sacharov: ”Vi började bygga vårt nya hus, inte från grunden utan från taket”. Men de ekonomiska reformerna underskattades som vi vet och som även Gorbatjov numera erkänner och det blev en av anledningarna till att hans insatser i Ryssland kommit att ses i så negativt ljus. ”Jag förlorade, men perestrojka segrade”, som Gorbatjov själv brukar säga.

Browns slutsats är att historien är full av tillfälligheter och även om kommunismens ideologi var ett felslut krävdes det mer än en riktig idé för att få sovjetsystemet på fall, insikten behövde en ”institutionell bärare” som han kallar det. Utan Michail Gorbatjov hade idén stannat vid en idé, åtminstone ett tag.

Archie Brown och Jack Matlock

Föreläsningen följdes av en debatt med Brown, Palazjtjenko och Jack Matlock, USAs ambassadör i Moskva 1987-91, som delade med sig av sina erfarenheter och synpunkter på det som hände under perioden. De är naturligtvis eniga om att de politiska förändringarna som startades var en viktig och riktig insats, men en annan gemensam ståndpunkt för alla inblandade verkar vara att det hade varit bättre om unionen hade bevarats i någon form.

Under publikfrågorna kommer till sist en röst från Azerbajdzjan, som vill veta hur Gorbatjov i linje med sina fredliga reformer och ambitionen att behålla goda relationer med grannarna kunde ge order om de sovjetiska invasionerna i Vilnius, Tbilisi och i Baku 1990. Palazjtjenko, som fått rollen att svara i Gorbatjovs ställe, är kanske inte alldeles övertygande då han säger att det var ”olyckligt”, men att det – åtminstone i fallet Baku – hade föregåtts av tragiska händelser och därför var svårt att säga om det var motiverat.

En alternativ röst ur publiken kom också från Svetlana Tjervonnaja (frilanshistoriker som bl a skrev en bok om konflikten i Abchazien för några år sedan), som avslutade sitt engagerade inlägg med orden ”Sovjetunionens sönderfall – vår seger!”

Sedan går en studentkör från Linköping på scenen för andra gången och river av Stenka Razin och ett par andra ryska klassiker iförda trashanksvarianter av sovjetiska uniformer.

Perspektivet på öppningsdagen var definitivt Moskvas.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

I den nya videon, som lades ut nu men är daterad till juni, bekräftar han det rebellsidan redan tillkännagjort – att Achmed Jevlojev (också känd som Amir Magas) tillfångatogs levande av FSB den 9 juni. ”Vår muslimske broder, vår av alla älskade broder Achmed, rördes i juni av olyckan på grund av förräderi av några fiender, vilka vi ännu inte känner” heter det enligt de publicerade ryska undertexterna till talet, som hålls på tjetjenska.

Den 7 juli annonserade samma sida att man spårat ”förrädaren”, en infiltratör i de stridande grupperingarna, och att han dödats under ett försök att tillfångata honom.

Jevlojev är en av den militanta rebellrörelsens mest framträdande individer och fram till tillfångatagandet en av de mest eftersökta. Under Andra Tjetjenienkriget agerade han som militär ledare under Sjamil Basajev och efter att denne dödats 2006 blev han så småningom högste militäre ledare för det beväpnade upproret inom det som då kallades Tjetjenska Republiken Itjkeria. Det omvandlades 2007 av Umarov till det Kaukasiska Emiratet, en sorts islamisk parallellstat omfattande hela norra Kaukasus, som förutom att sharialag utövas lokalt på vissa platser i verkligheten främst är en militär gerillaorganisation. Samma år tog Jevlojev också ledningen för det s k Ingusjiska Jamaat, d v s den provins (vilayat) av det separatistiska Kaukasiska Emiratet som omfattar republiken Ingusjien. Man räknar med att han personligen har varit involverad i flera dödliga attacker mot säkerhetsstyrkor.

Även om det är oklart exakt vilka roller som innehas av vem i den militära ledningen (och hur hierarkiskt sammanhållen rörelsen verkligen är) är Jevlojev definitivt en nyckelperson. Umarov beskriver tillfångatagandet av Jevlojev som ”en stor förlust”, men ”inget jihad är utan förluster”. ”Idag kände vi alla denna broder. Han var vår broder i detta jihad och vi anser att han arbetade hårdare än någon av oss, fysiskt och med övertygelse”.

Umarov uppträder i den senaste videon tillsammans med Supjan Abdullajev, veteran från Tjetjenienkrigen, religiös ideolog och möjlig andreman inom rörelsen. Ingen efterträdare till Jevlojev har ännu utsetts för Ingusjiska Jamaat eller i den militära organisationen, enligt Abdullajev.

En annan etablerad rebellsajt, kavkazcenter.com, publicerade härom dagen några andra uttalanden av Umarov, där han utsåg Magomedali Vagabov (också känd som Emir Seyfullah från Gubden) till kadi (huvuddomare) i Emiratets shariadomstol, en post som tidigare innehades av den i mars dödade Anzor Astemirov. Det hävdas (se t ex Kalle Kniiviläs diVERse eller Kommersant (ryska)) att Vagabov var make till Marjam Sjaripova, en av självmordsbombarna i tunnelbaneattentaten i Moskva.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Johan Gustaf Renats karta.

Vid en högtid under måndagen, den 7 juni 2010, på Uppsala universitetsbibliotek överlämnades en nyinköpt karta över Centralasien relaterad till de kartor Johan Gustaf Renat hade haft med sig från sin tid i tjänst hos den dzungariske khanen i Xinjiang i Kina.

Johan Gustaf Renat (1682-1744) var en svensk officer i Karl XII:s armé som blev krigsfånge i Ryssland efter slaget vid Poltava 1709. Som många andra svenska officerare fördes han till Tobolsk. Svenska officerare var ofta eftersökta av ryssarna och att träda i rysk tjänst var ett sätt att göra tiden i Ryssland drägligare. Johan Gustaf Renat deltog i en rysk expedition som skulle undersöka rykten om guldfyndigheter i södra Taklamakanöknen i dagens Xinjiang.

Förtruppen, där Renat ingick, attackerades emellertid av västmongoliska dzungarer även kallade kalmyker eller kalmucker, och Renat fördes i fångenskap till khanens huvudstad i Ghulja (Yining på kinesiska) vid Ilifloden i dagens Xinjiang på gränsen till Kazakstan. Johan Gustaf gjorde sig känd som en duglig karl och hans kunskaper i artilleri och gruvdrift gjorde att den dzungariske khanen fick upp ögonen för honom. Dzungarerna, ett mongoliskt nomadrike, var under 1720 och 1730-talen inbegripna i ständiga strider med den kinesiska Qingdynastin. Renats kunskaper att gjuta kanoner och i modern artillerikonst var därför mycket efterfrågade.

I Dzungariet (norra Xinjiang) befann sig också en svensk kvinna, Birgitta Scherzenfeldt (1684-1736), från Bäckaskog i Skåne som genom sin skicklighet i stickning och vävning hade vunnit en ställning som förtrogen till khanens hustru och Birgitta var till och med ”festfixare” några år åt en av prinsessorna, Seson, och skötte inköpen till hennes bröllop i staden Yarkand i sydvästra Xinjiang. Birgitta och Johan Gustaf träffade varandra hos kalmuckerna och blev helt enkelt sambo i fält. De gifte sig aldrig formellt men betraktades som man och hustru.

Efter 18 års fångenskap, 1733, lyckas Birgitta Scherzenfeldt övertala khanen att låta henne och Johan Gustaf Renat återvända till Sverige med löfte att de skulle komma tillbaka senare. Renat fick som en avskedsgåva av khanen med sig två kartor av Centralasien samt 20 mongoliska slavinnor. Tre av dessa kalmuckiska mongoler nådde tillsammans med paret Renat, via Moskva och St. Petersburg, Stockholm sommaren 1734.

De kartor Renat fick med sig skulle komma att bli mycket uppmärksammade. De utgör exempel på några av de allra tidigaste kartorna över Centralasien. Renat ritade själv en ny karta med utgångspunkt från de två dzungariska kartorna. Han försedde sin karta med latinsk skrift och vissa kommentarer. Originalkartorna är gjorda i den kinesiska karttraditionen men texten är skriven med mongolisk skrift. Renat var en flytande talare av den kalmuckiska dialekten av mongoliska och väl lämpad att göra en sådan karta. Renats karta kopierades under av samtiden i ytterligare minst två exemplar.

En av kopiorna hittades av August Strindberg i Linköping 1879 och användes senare i dennes strid med Sven Hedin. Strindbergs upptäckt ledde också till att Carolina Rediviva, Uppsala universitetsbibliotek, undersökte sina samlingar och fann att de två kartorna som Renat fått i gåva av den kalmuckiske khanen samt Renats egen karta fanns i bibliotekets samlingar, sedan drygt 130 år.

För några år sedan upptäcktes en andra kopia av Renats karta. Professor emeritus  Staffan Rosén inledde då en kampanj för att bevara denna karta kvar i Sverige och med ekonomiskt stöd från Kungliga Vitterhetsakademien kunde kampanjen krönas med framgång och kartan inköpas och deponeras på Carolina Rediviva i Uppsala. Under måndagen hölls en ceremoni i Uppsala då kartan formellt deponerades på biblioteket. Staffan Rosén talade om Johan Gustaf Renat och hans kartor, Ulla Ehrensvärd berättade om kartografering och kartografer i Ryssland under Renats tid och Göran Bäärnhielm jämförde Renats kartor med dagens kartbild. Per Cullhed och Åsa Henningsson från Uppsala Universitetsbibliotek tackade för depositionen och talade om kartans plats i bibliotekets samlingar. Biblioteket hade också ordnat en utställning av Renats olika kartor samt annat samtida handskrifts- och kartmaterial.

För den som vill veta mer om kalmykerna (kalmuckerna) så finns inte längre några kvar i Xinjiang. Alla kalmucker dödades eller fördes bort i fångenskap av kineserna i mitten på 1700-talet. En liten grupp kalmucker hade dock tidigare utvandrat till Ryssland och där finns än idag deras ättlingar kvar i republiken Kalmykien. Kalmykerna utgör en majoritet av befolkningen och här talas kalmykiska och praktiseras den mongoliska formen av buddhism. För Kalmykien idag se tidigare blogginlägg.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Det var Kadyrov som instiftade dagen 2007 – på samma dag som premiärutgåvan av den första tjetjenska tidningen Serlo (ljus) 1923 – som ett led i att stärka den nationella känslan. På regeringstrogna chechnyatoday.com refereras dagens firande, där bland annat framstående poeter och vetenskapsmän belönades för sina insatser med ny lägenhet eller bilnycklar. Kadyrov säger i sitt öppningstal:

Vi måste fördjupa kunskaperna i tjetjenska språket, höja vårt modersmåls image, utveckla det för att bevara det för kommande generationer. I världen finns det en andel av folks språks som dör ut. Vi måste undkomma ett sådant sorgligt öde, för ett folk som inte har ett språk förlorar sin särart. Och för tjetjenerna, liksom för vilket folk som helst, är att förlora sitt språk lika med att förlora sin själ.

Nu är dock tjetjenskan knappast akut hotad. Enligt den nya folkräkningen fanns i Tjetjenien drygt en miljon etniska tjetjener och de allra flesta talar sitt modersmål flytande. Därtill tillkommer tjetjener på andra håll.

Aslan Doukaev, chefen för Radio Free Europes nordkaukasiska avdelning, har idag spelat in ett litet lyssningsvärt ljudklipp, där han förklarar varför tjetjenska språket är så fascinerande, trots att det anses så pass komplicerat att lära sig och trots att det har ”väldigt få svordomar, så det skiljer sig från ryskan, som har en mycket rik vokabulär i det avseendet”.

Han framhäver i stället att det har ett komplext system för att uttrycka olika känslor, särskilt på området kärlek och tillgivenhet. När han skall närma sig en flickas hjärta är det tjetjenska som är vägen att gå.

Kanadensiska modellen Chrystal Callahan gör TV från Groznyj

Någon som nog håller med är kanadensiska modellen Chrystal Callahan, som en gång i veckan leder en TV-show i tjetjensk tv.

Visserligen verkar hon fortfarande ha vissa svårigheter med det ovana uttalet och glosorna, men hon tar sången till hjälp och har sjungit in en låt på tjetjenska. Hon kommenterar på sin blogg:

I am completely nervous about this. My accent is soooooo strong, I don’t pronounce words correctly and I am singing the sappiest love song imaginable. It sounds great in if you don’t know the meaning in English – but one I found out the words – I almost died!!!!! I was like – OH NO!!!! I can’t say this….but I did.

Att Callahan lämnade catwalken för att börja spela in TV i Tjetjenien kan verka otippat (hon har just skrivit på för en andra säsong), men det är resultatet av ett projekt hon gjorde för tre år sedan när hon åkte dit för att göra en dokumentär om ungdomar efter krigen. Sedan dess är hon fast för den tjetjenska kulturen.

Och för Ramzan Kadyrov, enligt kritikerna. Hur mycket hon får för att göra programmen är inte känt. (”My first impression was, wow, what a down-to-earth person. He was funny; he made really funny jokes. He was clever. He was a gentleman.”)

Hennes program idkar knappast kritisk journalistik av typen Anna Politkovskaja fick betala med sitt liv för, utan de skall ”visa den vackra sidan av hur folk försöker bevara sin kultur och sina traditioner. Jag tar upp människor och berättelser som gör positiva förändringar i republiken”. Inte för att inte det kan behövas.

Tjetjenska alfabetet, kyrilliskt med många specialtecken

För den språkintresserade kan kanske det tjetjenska språket (Noxçiyn mott) också vara anledning till förälskelse.

Det är ett nordostkaukasiskt språk, tillräckligt nära släkt med den västra grannrepublikens språk ingusjiskan för att de skall vara ömsesidigt förståeliga. Dessa två nach-folk har också mycket gemensamt kulturellt och historiskt. Till den nordostkaukasiska gruppen hör också ett antal språk i östra Kaukasus’ bergsregioner, där flera är mycket små, men där bland annat den avariska familjen samt olika darginska dialekter och lak ingår, alltså de flesta av de huvudsakliga språkgrupperna i Dagestan. På längre avstånd är de möjligen släkt med de nordvästkaukasiska språken, bl a abchaziska och kabardinska.

De nordost- och nordvästkaukasiska språken

Om inte kopplingen till den komplexa språkmosaiken i Kaukasusbergen skulle räcka för att få hjärtat att slå snabbare har tjetjenskan också en ovanlig och på många sätt komplicerad språkstruktur.

Det är ett ergativt-agglutinativt språk, där det senare betyder att nya betydelser och grammatiska funktioner bildas genom att man lägger till ytterligare morfem, som suffix eller prefix – turkiska är ett exempel. För att försöka förklara ergativitet skulle vi nog behöva bjuda in till en hel diskussionsserie här på bloggen (ropa inte hej, det kanske kommer..). Språket har åtta kasus och bland annat ett verbsystem med ett stort antal förflutna tempus.

Om man bestämmer sig för att kringgå böjningar och syntax och ge sig direkt på vardagsfraser måste man tänka på att tjetjenskan har långt fler olika språkljud att särskilja än de flesta europeiska språk, särskilt en uppsjö av konsonantljud.

För den som redan är övertygad och vill fördjupa sig finns en möjlighet på Malmö högskola som planerar att ge en nybörjarkurs med start i höst eller en kort onlineintroduktion här.

För alla finns poesin.

Буьйса декъал йогIийла.*

(* God natt.)

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Händelseutveckling

Kurmanbek Bakijev

Det började på tisdageftermiddagen med rapporter om att några hundra demonstranter hade samlats utanför den regionala ledningens kontor i staden Talas i nordvästra Kirgizistan. Snart stod det klart – trots dementier från regeringshåll – att demonstranter hade tagit sig in i byggnaden och uppenbarligen tagit guvernören som gisslan. Efter en stormning kördes demonstranterna ut, men polisstyrkorna verkar inte ha varit förberedda på beslutsamheten hos de församlade, som omgrupperade och intog byggnaden på nytt. Reklamaffischer med president Bakijevs porträtt sattes i brand och den regionala administrationsbyggnaden antändes delvis av brandbomber (se några bilder hos ferghana.ru). Enligt premiärminister Danijar Usenov skadades minst 85, de flesta poliser.

Nu hade man från myndigheternas sida uppenbarligen insett hotet. På kvällen och i morse arresterades flera av landets oppositionsledare. Socialdemokraternas Almazbek Atambajevs hem stormades sent på tisdagkvällen (då befann sig enligt Echo Moskvy också en reporter från den just nedstängda tv-kanalen Stan TV där, som också fördes bort; se föregående inlägg). Atambajev är en av landets mest kända politiker, involverad redan 2006 i protesterna mot Bakijev, men sedan under ett kort tag premiärminister efter en kompromiss. Sedan dess har han åter varit en tongivande oppositionfigur. Temir Sarijev, an annan oppositionspolitiker, som deltagit i protester de senaste dagarna, skall ha arresterats i morse när han anlände med ett plan från Moskva.

Att oppositionsledarna inte kan delta har dock snarast eskalerat protesterna och oroligheterna har nu på onsdagen spritt sig till huvudstaden Bisjkek. Först skingrade polisstyrkor en folkmassa runt socialdemokraternas högkvarter med tårgas och chockgranater (DN), varefter demonstranterna rörde sig mot presidentens kansli. Närmare 5000 demonstranter skall vara inblandade och nu rapporteras om flera dödsfall (SvD). Enligt ferghana.ru:s reporter har oppositionen försökt storma regeringsbyggnaden i Bisjkek, men läget förändras kontinuerligt (för engelskspråkig rapportering, se t ex BBC News eller den lokala 24.kg, som dock för närvarande ibland är överbelastad).

Enligt den regeringen närstående nyhetssidan AKI Press infördes 15.30 lokal tid (11.30 CET) undantagstillstånd i landet och kontroller upprättades runt de stora städerna. Dessutom har Bakijev utfärdat en order om utegångsförbud mellan 22.00 och 06.00.

En stund senare kom rapporter från lokala invånare i den östliga regionen Issyk-Kul att demonstranter tagit över regionsadministrationen i huvudstaden Karakol. Guvernören Kydykbek Isajev har avgått.

Enligt ferghana.ru har man också försökt storma det statliga radio- och tv-bolaget, en händelse som anses ha vänt utvecklingen till oppositionens fördel under revolutionen 2005. Statliga tv-utsändningar bröts under en stund, men det är oklart om man återfått kontrollen.

Inrikesminister Moldomusa Kongantijev skall enligt osäkra källor ha dödats under en gisslantagning i det oroliga Talas, där nu demonstranter nu bidrar till kaos och plundring.

Samtidigt rapporteras oppositionspolitikern Temir Sarijev, som nu frisläppts, försöka förhandla med företrädare för regeringen i Bisjkek för att få stopp på våldet.

Bakgrund

Den omedelbara bakgrunden till protesterna i Talas sägs vara statligt introducerade prishöjningar på el, som medfört att elpriserna efter nyår stigit med 170% och uppvärmningskostnaderna med hela 400% (Eurasianet). I ett land där runt 20% av befolkningen lever på under två dollar om dagen är marginalerna inte stora och Talas är en av de fattigare regionerna. Dessutom är många familjer beroende av inkomster från gästarbete utomlands, en inkomstkälla som sinat kraftigt när framför allt Ryssland drabbades hårt av den ekonomiska krisen.

Men om de ekonomiska problemen är en utlösande faktor ligger en annan viktig orsak i den åtstramade politiska repression landet har utsatts för under Bakijev, särskilt efter att han omvaldes till en ny period i fjol. Landet klassas i år ned till ofritt enligt rankningen från Freedom House och Bakijev har tagit flera steg för att konsolidera sin maktposition. Under det senaste året har både oppositionspolitiker och människorättsaktivister utsatts för strängare kontroll, omhändertaganden och misshandel. På senaste tiden, och i till synes stegrande takt de senaste veckorna och dagarna, har också media drabbats – se föregående inlägg. Flera oberoende utländska nyhetssidor på nätet har varit blockerade i landet på sistone. En annan trend är att försvåra religionsutövningen, särskilt för de muslimska och kristna samfund som faller utanför de officiellt sanktionerade ramarna (se t ex artikel hos BBC).

Bakijev uttalade sig nyligen för att Kirgizistan inte var lämpat för västerländsk demokrati:

”I det kirgiziska samhället, som grundas på ett gemensamhetsbaserat (community based) liv och ansvar, verkar det som om det inte är lätt att vänja sig vid ett västerländskt system av mänskliga rättigheter.”

I ett försök att omsätta sin variant av ”konsultativ demokrati” i praktiken sammankallade han en kurultai, ett politiskt råd, i slutet av mars för att bjuda in oppositionen till dialog. Det är en metod kirgiziska ledare använt sig av tidigare, men den här gången inlät sig inte oppositionen i dialogen, utan arrangerade egna versioner av kurultai. Resultatet blev alltså ett misslyckande – i stället för att göra opposition och samhällsaktörer delaktiga i beslutsprocessen blev det snarast en bekräftelse på den dåliga förankringen president och regering har i samhället. Oppositionens alternativa möten blev dessutom en samlingspunkt för oliktänkande.

En annan orsak till det jäsande missnöjet är korruptionen. Som vi konstaterat tidigare har korruptionsnivån ökat i landet, trots Bakijevs försäkringar när han tog makten i den så kallade ”tulpanrevolutionen” 2005 (se också här). Dessutom har den stärkta maktkoncentrationen gjort att ljuset alltmer kommit att falla på presidentens familj och innersta krets. Bakijevs son Maksim börjar alltmer betraktas som faderns arvtagare, inte minst efter det att han utnämnts till chef för Centrala Kontoret för Utveckling, Investeringar och Innovationer, en post som förmodligen kan tänkas garantera minst ett finger med i spelet om alla stora ekonomiska projekt och investeringar.

För att göra ont värre för Bakijev har Ryssland och Putin höjt tonläget mot Kirgizistan på sistone. Men även detta har i högsta grad med korruptionen och med Bakijevs eget handlande att göra. I början av 2009 utlovade Ryssland ett stödpaket på 2,15 miljarder dollar till Kirgizistan. Villkoren klargjordes inte helt, men det antogs av många att Ryssland skulle få investeringsprivilegier och att Kirgizistan skulle avsluta USA:s kontrakt för flygbasen Manas när det gick ut under året. Men det visade sig till sist att Bakijev omförhandlande kontraktet med amerikanerna och basen omformades till ett ”transitcenter”. En del av de ryska pengarna skulle användas till bygget av vattenkraftverket Kambarata-1 i Narynfloden (i sig ett kontroversiellt projekt som skapat spänningar med Uzbekistan), men också till att täcka sociala utgifter. Moskva frös dock snart utbetalningarna, eftersom man ansåg att pengarna inte användes till det de var tänkta för utan för att ”ställa ut krediter till andra för att göra pengar” (se Eurasianet) och man inte fick någon riktig redovisning av de stora beloppen. Många kirgizer har starka band till Ryssland och de uteblivna betalningarna ger den trängda regeringen ännu mindre manöverutrymme för att bemöta protester.

I den senaste händelseutvecklingen har Ryssland dock manat till återhållsamhet och en fredlig lösning.

I söndags är det fem år sedan president Askar Akajev avgick under trycket från folket på gatorna och Bakijev, även han en man ur den gamla nomenklaturan, installerades. Det är tulpansäsong igen och hur än de nuvarande händelserna slutar verkar det som om det närmar sig ett avgörande för Bakijevs taktik att stöpa om Kirgizistan till en centralasiatisk autokrati i linje med grannländerna. Det är tveksamt att anden som släpptes ut redan vid självständigheten låter sig stoppas tillbaka i flaskan.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Tråden togs upp igen i veckan när Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov under ett G8-möte i Kanada indikerade att tunnelbanedåden var del av en internationell terroriströrelse. Han nämnde specifikt gränsområdena Afghanistan/Pakistan, som man vet för närvarande är NATO:s ömmaste tå säkerhetspolitiskt.

I norra Kaukasus har de flesta av de grupper som strider mot ryska styrkor nu svurit trohet mot ett emirat under Doku Umarov (mer info, se här). Den våg av attacker mot polisstyrkor och maktutövare som det senaste året har sköljt över framför allt Dagestan och Ingusjien kan alltså formellt, om än inte praktiskt – vem som exakt utför vad är svårt att bekräfta – sägas ha styrts av Umarov. Medvedev och Putin gjorde även klart att man kopplar samman attacken mot staden Kizljar i Dagestan på onsdagen med samma ”terroraktivitet” som den i Moskva (SvD, DN).

På ett sätt stämmer ju det; vilka som än utfört det dådet är ute efter att skada ryska makthavares intressen. Kizljar i nordvästra Dagestan är ett av de få områden i republiken där ryssarna är största folkgrupp (ca 45%) och där finns relativt stark närvaro av säkerhetsstyrkor. Men det finns flera skillnader. Dådet var visserligen ett av de blodigare på sistone, men allt tyder på att det utfördes på samma sätt och med samma mål som en lång rad attentat i Dagestan det senaste året. Det riktar sig mot säkerhetsstyrkorna snarare än allmänheten (av de minst 12 döda var nio poliser, däribland den lokale polischefen) och utfördes enligt ett annat mönster. Först utlöste föraren för ett fordon en bilbomb efter att ha stoppats av polisen, vilket följdes av en detonation utlöst av en självmordsbombare utklädd till polis. Systemet med lockbeten för att locka till sig polis har använts vid flera tillfällen på sistone i Dagestan.

Även republikens nye ledare Magomedsalam Magomedov (se tidigare inlägg för bakgrund om honom), som av egen erfarenhet och via sin far (som även han var president i många år) känner mönstret i Dagestan, kopplar samman händelserna. Det skall dock inte uteslutas att det också har att göra med att han vill bekräfta sin ställning i Kreml och Vita huset och säkra federala resurser till republiken.

Terrordåden kan i förlängningen ses som ett tecken på en och samma sak, den ryska vertikala maktstrukturens oförmåga att ta hänsyn till lokala förhållanden och förankra sin legitimitet. Men just det gör också att samma metod inte är svaret på alla problem.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Umarov är högste ledare för det Kaukasiska Emiratet (Imarat Kavkaz), en ”stat” han själv utropade i oktober 2007 som en islamisk enhet i Kaukasus. Emiratet omfattar hela Norra (ryska) Kaukasus och tillkom både för att förena motståndet mot den ryska ”ockupationen” och för att sedan se till att islamisk sharialag tillämpas i de befriade områdena.

Emiratet bildades ur den s k Kaukasiska Fronten, en separatistisk motståndsgruppering, som innan Umarov tog över leddes av den i Ryssland ökände Sjamil Basajev, ansvarig för bland annat gisslantagningen i nordossetiska Beslan 2004, då över 300 dog. Även Umarov skall enligt obekräftade uppgifter då ha varit bland gisslantagarna. Grunden till motståndet och de organisationen lades under de båda krigen i Tjetjenien (1994-96 och 1999-2000, officiellt avslutat 2009) och det var också då både Basajev och Umarov avancerade till ledarpositioner för rebellerna.

Doku Umarov föddes 1964 i en by i Sjatoj-distriktet i södra Tjetjenien i en teip (den tjetjenska typen av klanstruktur, centrerad kring en plats eller en gemensam anfader) dit även bland andra Iljas Achmadov, tidigare ”utrikesminister” för den tjetjenska separatistrepubliken hör. Det är också i dessa områden Umarov har sin starkaste maktbas – och tillflyktsort. Under första Tjetjenienkriget anslöt han sig till Achmed Zakajev (som numera är premiärminister i exil för separatistrepubliken) och när de ryska styrkorna lämnade Tjetjenien 1996 dekorerades han till hjälte av den tjetjenska nationen i den i praktiken självstyrande republiken.

När andra Tjetjenienkriget bröt ut 1999 deltog han i försvaret under den ryska belägringen av Groznyj, men sårades och återkom först något år senare, då som befälhavare för den Sydvästra Fronten, alltså hemtrakterna kring sluttningarna och bergsområdena mot Ingusjien. Då hade dock situationen i Tjetjenien förändrats. Ryska styrkor hade tagit kontroll över större delen av republiken men hjälp av sina allierade i Kadyrov-klanen och Umarov var i stället med och ledde terrorattacker mot ryska styrkor och räder in i grannrepublikerna.

2006 utsågs Umarov till president för den separatistiska Tjetjenska Republiken Itjkeria, vid det laget en skuggstruktur för rebellrörelsen – i praktiken blev han alltså ledare för det islamistiska separatistiska motståndet. Redan från början svor han att sprida upproret till övriga delar av norra Kaukasus och andra delar av Ryssland. I en intervju publicerad av Kavkaz Center i början av mars lovade han att ”befria” Stavropol-området, Astrachan (vid Kaspiska havet) och Volgadalen och har sedan efter flera motgångar för rebellrörelsen svurit att ta kriget till Rysslands städer.

I oktober 2007 utropade han det Kaukasiska Emiratet med sig själv som emir. Den tjetjenska republiken blev en provins i emiratet. Islamistiska rörelser i andra delar av norra Kaukasus, som Ingusjiska Jamaat, Yarmuk Jamaat i Kabardinien-Balkarien (vars ledare Anzor Astemirov dödades förra veckan) och Shariat Jamaat i Dagestan enades formellt under hans kommando. Men i och med detta uppstod också en spricka mellan befälhavarna i separatistgrupperna, som till största delen stödde Umarov, och den mer moderata regeringen för Itjkeria, ledd av Zakajev som lever i exil i Storbritannien.

I Moskva sätter man ofta etiketten ”wahhabiter” på samtliga rebellrörelser i Kaukasus, men faktum är att Umarovs motiv från början snarare tycks ha varit – som många andra vid den tiden – att försvara den tjetjenska nationella utbrytarrepubliken mot rysk överhöghet. Umarov sade sig själv tillhöra qadiriyyah, en tariqa (sunniislamisk sufiorden) med långa traditioner i Kaukasus som blev mycket spridd i Tjetjenien efter 1800-talets kaukasiska krig när den första kampen mot Ryssland kvästes. Men liksom flera andra rebeller har han stegrat den islamiska retoriken sedan det andra Tjetjenienkriget, inte minst efter 11 september 2001 då också Putin började tala om upproret som en internationell islamistisk rörelse.

De senaste månaderna har det spekulerats i om Kreml är på väg att långsamt byta taktik i norra Kaukasus – Medvedevs utnämning av Aleksandr Chloponin med mer ekonomiinriktad profil för det nya Nordkaukasiska Federala Distriktet kunde tyda på det. Hur man nu tolkar resultaten av sin strategi efter de nya smärtsamma attentaten återstår att se, men de första reaktionerna har övervägande tytt på att man tänker fortsätta den hårdföra linjen (”bekämpa terrorn ända till slutet och utan att tveka” enligt Medvedev).

Utan ett genuint och även brett samarbete med lokala makthavare kommer nog vare sig urskillningslösa upprensningar av polis och säkerhetsstyrkor eller ett ökat inflöde av subsidier att stabilisera läget annat än tillfälligt. Risken är tyvärr att moskvaborna i så fall tvingas fortsätta leva i oro.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Se också kommentarer till likvideringen av de högt uppsatta islamisterna Anzor Astemirov och Said Burjatskij under de senaste veckorna.

Det har dessutom förekommit attentat i stort sett varje vecka de senaste månaderna mot myndigheterna i framför allt republikerna Ingusjien och Dagestan. Därtill kommer att antalet ”specialoperationer” mot rebellerna har ökat, som den i början av februari, då inte bara ett antal stridande utan även några lökplockande tjetjener som befann sig i närheten omkom (se Kalle Kniiviläs blogg).

Mot den bakgrunden kunde man spontant vänta sig två saker. Dels att ledningen för det Kaukasiska Emiratet, den islamiska virtuella staten i Nordkaukasus som utropades i Tjetjenienkrigens efterföljd, planerar hämndaktioner. Dels att ryssar i gemen borde ha känt på sig att något sådant här skulle kunna hända. Men det är inte självklart att något av det är sant.

Återigen rör det sig enligt de preliminära rapporterna om kvinnliga självmordsbombare. Första gången den typen av attentat inträffade i Moskva var 2003, då 15 personer på en utomhuskonsert föll offer för sprängladdningar funna hos två kvinnor. I Tjetjenien genomförde inte långt dessförinnan en kvinnlig självmordsbombare ett mordförsök på Achmad Kadyrov, den putintrogne nuvarande tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrovs far. Dessutom var flera av gisslantagarna kvinnor vid det traumatiska gisslandramat på Dubrovkateatern i Moskva 2002, då totalt ungefär 170 personer omkom, liksom vid gisslantagningen vid skolan i Beslan 2004 med långt över 300 offer, varav 155 barn.

Varför? Liksom hela den ”wahhabitiska” islamistiska vågen i Kaukasus är fenomenet ett resultat av krigen i Tjetjenien. Efter över ett decennium av strider var det tjetjenska samhället så i grunden raserat att en stor del av människorna förlorat inte bara flera närstående utan även möjligheter att råda över sin egen framtid. UNICEF uppskattar t ex att en tredjedel av barnen lider av posttraumatisk stress. Kvinnor utsattes inte sällan för våldtäkter under ”upprensningsaktioner” av ryska trupper. Det antas att två av kvinnorna under Dubrovkadramat var systrar som rövats från sina hem och utsatts för gruppvåldtäkt. En mycket stor andel har också förlorat man, bröder eller andra närstående och möjligheten till utkomst. Dessutom kan en våldtäkt i ett samhälle som det traditionellt tjetjenska ofta innebära utfrysning och att giftermål blir en omöjlighet.

Vem som än eventuellt tar på sig attentatet – om det till slut blir kaukasiska islamister kan det liksom efter bombningen av tåget Nevskij Express 2009 tänkas bli Doku Umarov, upprorets högste ledare och emiren av Kaukasiska Emiratet – säger det inte automatiskt särskilt mycket om strukturen i organisationen eller planeringen bakom dådet. I dagsläget ligger det i flera separatisters intresse att visa upp en enad front. Om det sedan visar sig vara två kvinnor som genom att ha blivit födda i norra Kaukasus’ kaos berövats sina chanser till ett verkligt liv, då är de hädanefter automatiskt frontsoldater i den heliga kampen.

Det sägs från flera håll att de här attackerna kom oväntat. En ung man sade till RIA Novosti att han efteråt gick igenom nyheterna från Kaukasus på nätet och blev förvånad över hur mycket våld som försiggår där, nästan varje dag. Man tittar bort, förtränger, och förvånas.

Två kvinnor med kaukasiskt utseende misshandlades snart efter händelserna i Moskva av några unga män, rapporterar Echo Moskvy. Polisen ingrep, men inga fördömanden av sådana handlingar har hörts. Irina Lagunina på RFE/RL rapporterade att myndigheterna hade gjort uttalanden om att genomföra en DNA-analys för att avgöra om förövarna verkligen kommer från Kaukasus, något som givetvis knappast är tekniskt rimligt. Men hon reflekterar över ett faktum som har blivit tydligt även efter tidigare terroraktioner. Media, som ju till stora delar återspeglar Kremls officiella hållning, förmedlar bilden av ”terror från Kaukasus” utan att skilja på extremister och fredliga invånare.

För allmänheten i Ryssland som inte söker aktivt ges mycket få chanser att avgöra hur brett stödet verkligen är i de kaukasiska republikerna eller bland kaukasierna i Moskva för den här typen av handlingar, än mindre den fulla bakgrunden till hur det kan komma sig att detta stöd ändå finns hos en del av befolkningen. ”De har alltid hatat oss”, som en man sade till nyhetsmedia just efter dådet.

Islam är Rysslands näst största religion med flera miljoner anhängare, tillsammans med ortodox kristendom, buddhism och judendom ansedd som en inhemsk religion. I stället för att ena folket mot extremism och övergrepp riskerar tragedier av det här slaget att splittra Rysslands folk än mer.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post

Rörelsen Astemirov ledde kallas ofta Yarmuk Jamaat och är en lokal gren av det s k Kaukasiska Emiratet, en islamisk ”stat” som upprättades 2007 som en sorts parallell maktstruktur till det ryska styret, där sharialagstiftning skall vara giltig lag. Organisationen uppstod ur den militanta grenen av motståndet under Andra Tjetjenienkriget. I praktiken har dock emiratet ingen verklig kontroll över området, utan bedriver förutom islamiska värvningskampanjer olika typer av separatistisk och kriminell verksamhet under sin högste ledare Doku Umarov.

Astemirovs gren av rörelsen ansvarar för en vilayat (islamisk makt eller i det här fallet provins), som omfattar den ryska republiken Kabardinien-Balkarien, belägen väster om Nordossetien i Norra Kaukasus. Kabardinien-Balkarien har inte varit lika oroligt som andra republiker i ryska Kaukasus, som Ingusjien och Dagestan, varifrån attentat mot polis och makthavare rapporteras varje vecka. För några år sedan drabbades dock huvudstaden Naltjik av ett antal våldsdåd, som kopplas till Yarmuk Jamaat.

Det allvarligaste och mest spektakulära var en serie attacker 13-14 oktober 2005, då flera anläggningar tillhörande bland andra militären, säkerhetstjänsten FSB och inikesministeriet anfölls. Planen var uppenbarligen att ta över eller lamslå maktstrukturerna i republiken, men försöket misslyckades efter två dagars skottväxling. Det är oklart hur många som omkom i striderna, men det rör sig om åtskilliga tiotal människor, kanske över hundra, inklusive civilpersoner. Vilken roll Astemirov spelade är inte heller helt klart, även om han allmänt antas ha lett operationen (rebelledaren Sjamil Basajev tog sedan på sig det överordnade ansvaret).

Anzor Astemirov (även kallad Emir Sayfullah) föddes 1976 i den ukrainska industristaden Krementjuk, men han var av en framträdande kabardinsk släkt. Kabardinerna, som talar ett nordvästkaukasiskt språk, är ett av titulärfolken i republiken tillsammans med de turkspråkstalande balkarerna – i övrigt antas det att Yarmuk Jamaats medlemmar övervägande är balkarer. Astemirov blev en tongivande ideolog bland islamisterna och yttrade sig ofta om motivationen bakom heligt uppror. Han utsågs också till ledare för Kaukasiska Emiratets shariadomstol av Doku Umarov, som han för övrigt själv ansåg sig ha inspirerat till att utropa emiratet.

Kaukasiska Emiratet och dess militära anhang Kaukasiska Fronten är en relativt lös organisation och vad gäller Kabardinien-Balkarien har det på sistone varit relativt lugnt, vilket skulle tyda på att Astemirovs död inte förändrar så mycket i sak. Samtidigt har rebellrörelsen drabbats av flera bakslag på sistone, inte minst förlusten av den framträdande Said Burjatskij, som dödades under en militär specialoperation i Ingusjien. RFE/RL rapporterade dessutom för en vecka sedan om ett anonymt och obekräftat tips från en ”tjetjensk krigare” att Doku Umarov själv skulle ha dödats i en eldstrid i västra delen av republiken, där han har sin bas. I Tjetjenien har separatisterna länge varit trängda och om de ryska styrkornas insatser i grannrepublikerna nu ger någon form av resultat i form av vikande våld kan det hända att man i Kreml kan börja betrakta sin hårdföra taktik som lyckad.

Historien visar att det – till priset av stora insatser – har fungerat vid flera tillfällen tidigare, men också att motståndet kommer tillbaka i en eller annan form, ofta stärkt av nya oförrätter. Så länge man inte tydligare kommer fram till vilken roll Moskva och de lokala regeringarna skall spela i förhållande till lokala maktstrukturer och existerande traditionella normsystem kommer det att finnas utrymme för en enande separatism, i islamisk eller annan skepnad.

• Bookmark on Delicious
• Digg this post
• Recommend on Facebook
• share via Reddit
• Share with Stumblers
• Tweet about it
• Subscribe to the comments on this post