Canyon Sam inleder genom att åka den nybyggda järnvägen till Lhasa i början på 2007. Hon använder tågresan för att ge en personlig och historisk bakgrund till framställningen. Den kinesiska regeringen hade under lång tid önskat knyta ihop Tibet med övriga Kina via en järnvägslinje från staden Golmud i provinsen Qinghai till Lhasa i Tibets. Tibetanerna oroade sig för att stora grupper hankinesiska invandrare skulle följa i järnvägens spår.

Canyon Sams andra besök i Lhasa blir en chock. Hon hade varit i Lhasa 1986 och nu 21 år senare känner hon inte igen sig. Staden har förändrats i grunden och moderna höga hus och hankineser dominerar nu helt gatubilden. Den arkitektoniska förändringen tycks vara något som alla snabbt moderniserande städer går igenom men blir kvävande i Lhasa. Canyon Sam bor hos sina tibetanska vänner och vi får följa en tibetansk familj och hur de försöker bevara sina traditioner i den nya tiden.

Invävt i framställningen finns fyra intervjuer med äldre tibetanska kvinnor. Dessa samtal som författaren i vissa fall inlett 20 år tidigare är vad som ger tyngd åt boken. Bristen på kvinnliga vittnesmål ur den tibetanska historien är ett stort problem. Dessa fyra kvinnor kommer från olika social bakgrund och speglar skiftande öden i samband med det definitiva kinesiska maktövertagandet 1959 när Dalai Lama gick i landsflykt till Indien.

Gemensamt för de intervjuade kvinnorna är att de försattes i en situation där mannen lämnade dem antingen för att gå med i motståndsrörelsen, föra en hög lama över gränsen eller arbeta på annan ort. Kvinnorna blev ensamma kvar att möta det kinesiska införlivandet av Tibet. För de som hamnade i fängelse innebar det 20 år av närmast konstant slavarbete från morgon till kväll med mycket lite mat eller sömn. Den som överlever detta måste vara mycket stark.

En av kvinnorna som satt över 20 år i kinesiska arbetsläger, Sonam Choedron, berättar om lidandet men också om motståndet mot kineserna under fängelsetiden. Trots hårda straff så slutade de kvinnliga fångarna aldrig att tala med varandra. De som var mer högutbildade lärde sina medsystrar att läsa och så ofta de kunde så sökte de tröst och inspiration i sin religion. Det uppstod en stark gemenskap mellan de tibetanska kvinnorna och Sonam Choedron umgås fortfarande med en del av sina gamla cellkamrater.

Rinchen Dolma Taring är känd som författare till boken ”Daughter of Tibet”. Hon blev utsedd till ansvarig för Tibetan Homes Foundation av Dalai Lama. Tibetan Homes var den organisation som organiserade mycket av utbildningen för föräldralösa eller fattiga tibetanska barn efter att den tibetanska exilregeringen slagit sig ner i Dharamsala 1960. Hennes kunskaper i engelska gjorde henne som klippt och skuren för att ta hand om de utländska donatorerna som var förutsättningen för verksamheten.

Boken ”Sky Train” är på samma sätt som biografin över Rebiya Kadeer som jag tidigare recenserat en partsinlaga. Canyon Sam ger ett perspektiv på den tibetanska historien och ställer viktiga frågor inför framtiden. Vad händer med den tibetanska kulturen i Tibet när det tibetanska språket trycks tillbaka? Kommer de tibetanska ungdomarna att helt assimileras av den kinesiska kulturen? De måste bli mer kinesiska än kineserna för att kunna få ett bra jobb. Även Rinchen Dolma Taring oroar sig för det tibetanska språket men då hos exiltibetanerna. Med sitt utbildningsperspektiv ser hon faran för den tibetanska kulturen om kunskaperna i tibetanska urholkas.

För den som vill läsa ett personligt inlägg om den tibetanska historien ur ett kvinnoperspektiv är Canyon Sams bok ett möjligt val. Före egen del hade jag velat läsa mer om de fyra tibetanska kvinnornas berättelser och något mindre om Canyon Sam och hennes tankar och funderingar. En brist är att det saknas en representant i hennes intervjuer för den stora majoriteten av mycket lågutbildade kvinnor som bodde på landsbygden i Tibet. Samma problem gäller Canyon Sams reflektioner kring det moderna Tibet där hon helt grundar sig på sina intryck från Lhasa. Fler böcker kring kvinnornas situation i den tibetanska historien och Tibet idag behövs. ”Sky Train” är ett steg på vägen.

Rebiya Kadeer i mitten (2006)

Rebiya Kadeer föddes 1948 i Altajbergen i norra Xinjiang i Republiken Kina. Under senare år har Rebiya Kadeer trätt fram som ordförande för den Uiguriska världskongressen (WUC) och uigurernas mest kända personlighet på den internationella arenan och hon har även besökt Sverige för att vittna om uigurernas situation. Hon är en engagerad förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Kina i allmänhet och uigurernas rättigheter i synnerhet. Hon har också blivit en av den kinesiska regimens främsta måltavlor för kritik och anklagas för att vara separatist och hota moderlandets stabilitet.

Uigurerna i Xinjiang är en sunnimuslimsk minoritet i nordvästra Kina i Xinjiang uiguriska självstyrande region som det officiellt heter. Uigurerna utgör idag cirka 45 % av befolkningen i Xinjiang. De cirka nio miljoner Uigurerna talar ett turkspråk, uiguriska , som är närmast besläktat med det centralasiatiska turkspråket uzbekiska. De står i ett förhållande ungefär motsvarande relationen svenska och danska till varandra. Uiguriskan har en lång litterär tradition med rötter till den berömda ordboken Diwan Lughat at-Turk (Sammanställning över turkarnas spåk) skriven av Mahmud Kashgari och utgiven i Baghdad 1072. Turkietturkiskan, det största turkspåket, skiljer sig betydligt mer från uiguriskan.

Även om Xinjiang redan 1884 formellt blev en provins i Kina var det först med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 som området på allvar kom att infogas i den kinesiska administrationen. Uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang däribland kazaker, hui (kinesiska muslimer), mongoler och kirgiser utgjorde 1949 över 90 % av befolkningen. Det är de oförrätter som Rebiya Kadeer ser drabba den egna befolkningsgruppen som blir drivkraften i hennes kamp för uigurernas rättigheter i Xinjiang. Hennes vanmakt att känna hur uigurerna blir främlingar i sitt eget land.

Boken Die Himmelsstürmerin (Himlastormerskan) kom ut 2007 på Heyne Verlag, 2009 kom en engelsk utgåva med titeln Dragon Fighter och 2010 kom så den svenska utgåvan Kampen mot Draken, se även recension i SvD. Boken tillkom 2006-2007 genom att den tyska författarinnan Alexandra Cavelius genomförde en lång rad intervjuer med Rebiya Kadeer i USA och Tyskland som hon sedan sammanställde till en detaljerad biografi. Hon låter Rebiya Kadeer tala själv om sitt liv och sin kamp för uigurerna. Detta är en passionerad partsinlaga för uigurerna och deras rättigheter.

Boken börjar med en skildring av uppväxten i Altaj och upplevelsen av de olika kampanjerna som drabbade Kina under slutet av 50-talet däribland Det stora språnget framåt 1958-61 och hur familjen fördrevs från sitt hem två gånger 1956 och 1961. Vedermödorna under hungersnöden efter ankomsten till det nya hemmet i Aksu som ligger mellan Kucha och Kashgar på randen av öknen Taklamakan och hur Rebiya Kadeer tvingas in i ett första äktenskap vid 16 års ålder är gripande. Det är den biografiska kärnan kring Rebiya som driver boken framåt.

Bokens senare del handlar om glädjen i det nya äktenskapet med Sidik och Rebiya Kadeers framgångar och motgångar som affärskvinna i 80- och 90-talens Xinjiang, Kina och Centralasien. Hon väljs till allt mer inflytelserika politiska poster i Xinjiang och uppfattas som en engagerad förkämpe och taleskvinna för uigurerna. Hennes frispråkighet och oräddhet är tankeväckande. Den politiska karriärens zenit är hennes tal inför Folkkongressen i Beijing 1999 där hon väljer att lämna in ett falskt manus till censorn för att istället tala fritt ur hjärtat och beskriva uigurernas problem i Xinjiang. Detta är början till slutet på Rebiya Kadeers möjlighet att verka i Kina. Inte lång tid därefter döms hon till åtta års fängelse för att ha lämnat ut statshemligheter till USA.

Beskrivningen av tiden i fängelset är mörk. Rebiya Kadeer själv torteras aldrig men hon tvingas se och höra hur andra bryts ned. Hon uppfattas som för farlig av regimen för att ge sig på direkt. De värsta perioderna under fångenskapen är när hon sitter isolerad och inte får röra sig från sin pall. Hon fruktar då att hon skall bli galen. Besöken från hennes barn räddar henne. Hennes man, Sidik, för en internationell kampanj för att få henne frigiven och 2005 faller Beijing till föga och Rebiya Kadeer tillåts resa ut till USA.

Tonen i boken kan kanske av vissa uppfattas som självgod. Det förekommer många gånger att Rebiya Kadeer berättar vad hon åtsadkommer, vilka svårigheter hon övervinner och hur mycket pengar hon tjänar. Som läsare överser jag gärna med det eftersom jag vill veta mer om den fascinerande personlighet som framträder. En kvinna som går sju år i skolan och under två äktenskap fostrar elva barn och samtidigt lyckats betvinga hindren att var kvinna i en mansdominerad kultur som den uiguriska och tillhöra en etnisk minoritet i Kina och bli Kinas rikaste kvinna. Hon har en historia att berätta.

Rebiya Kadeer har anklagats för att vara terrorist, islamisk fundamentalist och separatist av den kinesiska regimen. Jag tror att Rebiya Kadeer är den begeistrade förkämpe för det uiguriska språket, den uiguriska kulturen och religiösa rättigheter som hon säger sig vara. Hon är en passionerad taleskvinna för den desperation som många uigurer idag känner inför den ökade hankinesiska dominansen i Xinjiang. Regimen borde dra viktiga lärdomar av boken. Det räcker inte att ge uigurerna visst välstånd om dessa ändå uppfattar sig som förfördelade i sitt eget land. Stabilitet måste gå hand i hand med någon form av kulturella och religiösa rättigheter. Situationen är explosiv i Xinjiang som händelserna i Ürümqi i början på juli visar, och att tolkningen skiljer sig markant mellan Kina och västerländska media. En fortsatt okänslighet från kinesisk sida riskerar att frammana just den form av separatism och terrorism som kineserna idag fruktar. Uigurerna måste tillåtas vara uigurer.