Forum Eurasien

Reaktionerna på Sveriges beslut att klassa massakrerna på armenier och andra kristna 1915 som folkmord har inte väntat på sig. Det har talats om en länge efterlängtad upprättelse för många tusen ättlingar i Sverige, om hur inrikespolitiska beslut har spelat in, hur Bildt skall förhålla sig till riksdagen, hur de svenska handelsrelationerna med Turkiet påverkas. I Turkiet fortsätter protesterna (SvD). Men vad innebär det egentligen för Turkiet och Armenien och för deras chanser till normala relationer, till öppna gränser och en direkt dialog?

Först en tillbakablick på några av de viktigaste reaktionerna från regionen.

I den armeniska diasporan är kommentarerna som väntat mycket positiva till gårdagens beslut. Armeniska riksförbundet i Sverige säger sig ha fått mängder av reaktioner, men hänvisar tillsvidare till forumet folkmordet1915.se. Den drivs av svensk-armeniska informationssajten armenica.org, som initierade ett upprop för att övertyga riksdagsledamöterna att rösta för motionen.

Den medeltida armeniska staden Ani på gränsen mellan Turkiet och Armenien, stängd sedan drygt 15 år

Från det officiella Armenien är dock tonen mer återhållsam. Armeniska parlamentets talman Hovik Abrahamian skickade en tackhälsning till kollegan i riksdagen Per Westerberg:

Genom att erkänna det armeniska folkmordet har ni bidragit till att förhindra liknande brott i framtiden… Genom sitt historiska beslut bidrar ocksÃ¥ Sveriges riksdag till fred och stabilitiet i Södra Kaukasus.

President Serzj Sargsian uttryckte dock i en intervju i le Figaro 11 mars (just innan Sveriges omröstning) hur stödet i Armenien för de protokoll för återupprättande av relationer mellan Armenien och Turkiet som nu ligger hos parlamenten för godkännande urholkas ju längre tiden går och andemeningen var att om Turkiet fortsatte länka dem till Karabach fanns inget som hindrar Armenien från att dra sig ur överenskommelsen. Däremot tonade han ner en aning det amerikanska beslutet i kongressens utrikesutskott förra veckan med inställningen att andra länders accepterande av folkmordet välkomnas, men att det är upp till respektive land.

FrÃ¥n Turkiet har reaktionen som kunde förväntas varit snabb och otvetydig. Suat KiniklioÄŸlu, vice ordförande i det regerande AK-partiet, kommenterade redan härom dagen apropÃ¥ det amerikanska beslutet att det hade gjort det ”ännu svÃ¥rare” att skriva under protokollen.

Det är nästan omöjligt. Speciellt efter [antagandet av representanthusets resolution] 252 är det nästan omöjligt.

Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan publicerade direkt ett skarpt uttalande, som dock också antydde att beslutet var en manöver inför svenska riksdagsvalet i höst.

Vi fördömer starkt detta beslut, som har tagits utifrÃ¥n politiska beräkningar. (…) Det motsvarar inte den nära vänskapen mellan vÃ¥ra länder. Vi kallar hem vÃ¥r ambassadör för konsultationer.

Ambassadör Zergün Korutürk gjorde sig resklar direkt. Hon sades ha haft kontakt med turkiske utrikesministern Ahmet Davutoğlu redan under omröstningen i riksdagen. Igår kommenterade Erdoğan vidare:

Parlament sammanträder, röstar och bestämmer om händelser som inträffade för 95 år sedan. Det här tillvägagångssättet saknar logik och sunt förnuft, Jag understryker att sådana beslut kommer att ha en negativ effekt på våra ansträngningar att normalisera relationerna mellan Turkiet och Armenien. Turkiet är ett mycket stort land som inte kommer att böja sig och tillåta några faits accomplis, illasinnade initiativ och oansvariga ståndpunkter.

Turkiska nättidningar hade händelsen som en huvudnyhet. På vissa håll framhåller man att riksdagsledamoten Gulan Avci, som har kurdiskt ursprung, lade den avgörande rösten för den knappa majoriteten.

Utrikesminister Davutoğlu i sin tur var igår i finska Lappland för ett informellt möte med några av EU:s utrikesministrar, inklusive Carl Bildt och EU:s utrikesrepresentant Catherine Ashton. Efter mötet kommenterade han riksdagens beslut.

Vi beklagar att Sveriges riksdag har beslutat att godkänna resolutionen. För det första anser vi inte att parlamentsledamöter skall utvärdera historiska händelser av det här slaget, eftersom de flesta ledamöter inte har tillräcklig information om händelserna. Politisering av historien leder till allvarliga problem för våra samhällen. Vi anser att detta beslut av svenska riksdagen är ett stort misstag. Det är omöjligt att acceptera det.

För det andra, det existerade utmärkta relationer mellan Turkiet och Sverige. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan hade planerat ett besök till Sverige nästa vecka för att ytterligare förbättra våra bilaterala relationer, som vi betecknade som en typ av strategiskt partnerskap. I ljuset av den senaste utvecklingen var vi tvungna att ställa in premiärminister Erdoğans besök. Vi har också kallat hem vår ambassadör i Stockholm för konsultationer. Vi hade inte förväntat oss ett sådant beslut från ett vänligt sinnat lands parlament.

Jag framförde våra åsikter till Bildt. Vi hoppas att sådana beslut som provocerar utvecklingen i regionen inte kommer att tas framöver. Turkiet kommer inte att tillåta någon annan att utvärdera dess historia.

DavutoÄŸlu är huvudarkitekten bakom Turkiets nya utrikespolitik, som ibland har kallats ”noll problem med grannar”-doktrinen. I den ingÃ¥r en nyorientering av politiken gentemot Kaukasus, som länge präglats av ensidigt stöd för Azerbajdzjan i frÃ¥gan om Nagorno-Karabach – nÃ¥got som de senaste 15 Ã¥ren inneburit helt frusna relationer med Armenien. Framför allt efter Georgienkriget 2008, dÃ¥ även Ryssland blev mer aktivt som medlare i Karabach, har Turkiet försökt öka sitt inflytande i omrÃ¥det.

Man verkar ha insett att den viktigaste komponenten för att kunna bli en seriös aktör i regionen är avspänning gentemot Armenien. Därför började den turkiska och armeniska ledningen en gradvis process av närmande, som ledde till att Davutoğlu och hans armeniske kollega efter flera hinder kunde underteckna två banbrytande protokoll som skulle innebära att diplomatiska förbindelser upprättades och gränserna öppnades.

Enda anledningen till att de bÃ¥da regeringarna över huvud taget lyckades driva igenom ett undertecknande var ett nytt, innovativt grepp, som förhandlats fram under schweizisk medling. Det innebar att de tvÃ¥ svÃ¥raste stridsfrÃ¥gorna skildes ut frÃ¥n ländernas bilaterala relationer – Nagorno-Karabachs status skulle behandlas separat inom ramen för pÃ¥gÃ¥ende förhandlingar och folkmordsfrÃ¥gan skulle utredas av en gemensam kommission med historiker frÃ¥n bÃ¥da länderna.

Men protokollen har ännu inte ratificerats av de respektive parlamenten. Det finns i båda länderna en stark opposition mot att genomföra närmandet och varje handling måste vägas på guldvåg för att inte betraktas som att regeringen säljer ut landets intressen. Redan har frågan om Karabach förts på tal av den turkiska sidan, där exempelvis Erdoğan har antytt att han vill se en konkret plan för lösning innan han kan driva igenom en underskrift i nationalförsamlingen. Det har i sin tur matchats av åtgärder från Armenien, som nyligen röstade igenom en lagändring, som gör det möjligt att ensidigt dra sig ur internationella överenskommelser innan de trätt i kraft.

Det är i det här mycket laddade klimatet besluten från amerikanska kongressens utrikesutskott och nu svenska riksdagen kommer in. Vad det innebär är alltså nu att även den andra stridsfrågan dras fram i ljuset. Varken Armenien eller Turkiet har någon som helst möjlighet att undvika att kommentera (välkomna respektive fördöma) liknande beslut. Det är ett väl känt faktum för var och en som har följt händelserna i regionen de senaste åren.

Sett i det ljuset ser det onekligen allt mer ut som om de senaste dagarnas händelser håller på att bidra till att en historisk chans, en ny väg mot försoning, håller på att gå förlorad.