När Tadzjikistan blev självständigt 1991 var landet den fattigaste av alla 15 sovjetrepubliker och även idag har man den lägsta BNP/capita (ca $1900). Ett polariserande inbördeskrig som varade till 1997 kom sedan att förlama ekonomin, lägga infrastruktur i ruiner och fick dessutom till följd av att mÃ¥nga högutbildade – däribland nästan samtliga ryssar och andra européer – flyttade frÃ¥n landet.
Till skillnad från vissa andra centralasiatiska länder, framför allt Kazakstan och Turkmenistan, men även grannlandet Uzbekistan, hade man heller inga lättexploaterade naturresurser som kunde lägga grunden för ett ekonomiskt uppsving. President Emomali Rahmon, som alltmer auktoritärt styrt Tadzjikistan sedan kriget, har lyckats bevara landet som enhet, men trots idel tal om nationens suveränitet har man alltid haft ett starkt beroende av yttre stöd.
Av traditionella och praktiska skäl har den viktigaste partnern varit Ryssland. En hel del tadzjiker talar fortfarande ryska och en del sovjetiskbyggda industrier ägs fortfarande av Ryssland eller har ett behov av landet för kompetens och avsättningsmarknader. Ryssland har också militärstrategiska intressen i landet, bl a en satellitspårningsanläggning och en militär division med flera baser. Fram till 2005 ansvarade ryska trupper också för bevakning av den komplicerade gränsen mot Afghanistan (Wikileaks-dokument har bekräftat att kontraktet avslutades efter att president Rahmon misstänkte att ryssarna i landet konspirerade för att avsätta honom). En av de viktigaste faktorerna i tadzjikisk ekonomi är bidragen från gästarbetare i framför allt Ryssland. Det finns inga helt säkra sätt att mäta inflödena, men enligt ILO uppgick de år 2008 till 2,67 miljarder dollar, motsvarande hela 49% av BNP.
Gatubild från Dusjanbe (Foto H Hallgren)
På senare år har dock relationen med Ryssland blivit alltmer komplicerad. Förutom att Rahmon har problem med att ryssarna kopplar en politisk agenda till de ekonomiska insatserna är man bland annat besviken på att Moskva drog tillbaka sitt stöd till det enorma dammbygget vid Rogun, ett projekt som Rahmon marknadsfört internt närmast som en nationell överlevnadsfråga.
I det fallet ser man att Ryssland böjde sig för Uzbekistan, vars president Islom Karimov Rahmon har ett välkänt dåligt förhållande till. Uzbekistan motsätter sig dammbygget med alla medel, eftersom man anser att Tadzjikistan får en politisk hållhake genom att kunna kontrollera vattentillgången för landets viktiga bomullsindustri. Relationen mellan grannarna är spänd och det har flera gånger hänt att exempelvis tågtransporter stoppats vid gränsen utan förklarlig orsak, eller som en händelse i november, då Uzbekistan inför vintern stängde gränsen till den isolerade Zarafshan-dalen utan officiell anledning.
Med den situationen i Ã¥tanke är det nog inte sÃ¥ märkligt att Tadzjikistan vänder sig till sin mäktiga granne i öster, Kina. Traditionellt (delvis som ett arv frÃ¥n sovjettiden) finns en utbredd skepsis och oro bland befolkningen i Centralasien för kinesiskt inflytande, för den starka ekonomin och det ”demografiska trycket” frÃ¥n världens folkrikaste nation. Men historien är längre än sÃ¥ och Kina har länge till och frÃ¥n varit en faktor i regionen (se t ex Disa HÃ¥stads tillbakablick i DN). Och att Rahmon till stor del bygger landets ”oberoende” med kinesiskt understöd är knappast nÃ¥gon hemlighet längre.
Även papperskorgarna är kinesiska i Dusjanbe (Foto H Hallgren)
Faktum är att den kinesiska aktiviteten är synlig överallt i Tadzjikistan för en besökare och dÃ¥ inte bara genom att de flesta konsumtionsvaror och kläder är tillverkade där. I huvudstaden Dusjanbe rullar tadzjikisk-kinesiska ”vänskapsbussar” i innerstadstrafiken och ett nytt storslaget nationalbibliotek växer fram med kinesisk hjälp i den nyrenoverade centrala Rudakiparken. Ute i landet är närvaron ännu tydligare. Vägar breddas och fÃ¥r hastigt uppförda kinesiska betalstationer, tunnlar sprängs och högspänningsledningar dras genom Tadzjikistans bergiga landskap.
Stora infrastrukturprojekt har ju blivit något av ett kinesiskt signum, inte bara i Centralasien utan överallt i länder med stora behov, men som kanske inte kvalificerar sig för IMF:s liberaliseringsvillkor eller vill anpassa sig efter EU:s och USA:s reformkriterier.
För Kinas del kan man se flera bra anledningar till att utvidga inflytandet i Centralasien. Det hävdas ju ofta att Kina inte (ännu) ägnar sig Ã¥t politisk expansionism, men det geostrategiska värdet gentemot Ryssland och Indien fÃ¥r man i sÃ¥ fall pÃ¥ köpet (liksom en begränsning av risken för lÃ¥ngvarig amerikansk närvaro längs Kinas gränser). Klart är att man har intresse av ett stabilt grannskap i väster som ett led i den ”pacificeringskampanj” man aktivt har drivit i Xinjiang de senaste Ã¥ren (se ett antal tidigare inlägg pÃ¥ ämnet). Dessutom sitter Centralasien pÃ¥ rÃ¥varor som den expansiva västra regionen och Kina som helhet behöver. Olja frÃ¥n Kazakstan och gas frÃ¥n Turkmenistan har redan börjat flöda österut. I Tadzjikistans fall handlar det framför allt om ädelmetaller och möjligen vattenkraft, men gränsomrÃ¥det mot Kina i Pamir tillhör världens bergigaste och det finns bara ett farbart pass mellan länderna (Kulma-passet, öppnat 2001), som dessutom inte är öppet vintertid. Problemet med otillgängligheten och dÃ¥lig infrastruktur är ocksÃ¥ ett hinder för kinesisk handel västerut, inte bara till de växande avsättningsmarknaderna för kinesiska varor i Centralasien, utan potentiellt även söderut mot Pakistan och Iran.
Shahriston-tunneln, drygt 5 km, kommer att förkorta tiden mellan landets två största städer med flera timmar och göra vägen framkomlig vintertid. Byggentreprenör är CRBC, finansierad av ett kinesiskt initialt lån på ca 300 MUSD med 2% ränta (Foto H Hallgren)
Därför investerar Kina hundratals miljoner dollar i modernisering av vägar och järnvägar, nya tunnlar och transmissionsledningar. I typfallet finansieras projekten via Kinas Export- och Importbank (Eximbank), som rapporterar direkt till centralregeringen (StatsrÃ¥det) i Beijing och som kan erbjuda lÃ¥ngfristiga lÃ¥n och fördelaktiga räntevillkor, helst direkt till mottagarlandets regering. Själva projekten genomförs sedan av kinesiska företag, vad gäller vägbyggen t ex av statliga China Road and Bridge Corporation (CRBC), som kan kontrollera kostnaderna – och skapa avsättning för kinesisk industri – genom att använda sig av kinesisk arbetskraft och materiel.
Men i ett land med så utbredda försörjningsproblem som Tadzjikistan (den officiella arbetslöshetssiffran på 2,2% säger nog mest något om kvaliteten på statistiken) att uppåt en miljon utvandrar som gästarbetare enbart till Ryssland, är utländsk arbetskraft en känslig fråga och det har hänt att det har förekommit sammanstötningar. Att påverka de kinesiska villkoren genom att göra som Ryssland eller Kazakstan och införa strikt kvotering för utländsk arbetskraft är dock inget den svaga tadzjikiska ekonomin tillåter.
Vägen förbättras i närheten av Nurek-dammen, världens högsta vattenkraftsdamm med en kapacitet på ca 3000 MW. Ström från Nurek kan nu även nå norra delen av landet via en kinesiskbyggd transmissionsledning (Foto H Hallgren)
Klart är ändÃ¥ att Tadzjikistans eftersatta infrastruktur fÃ¥r sig en välbehövlig upprustning. En del av projekten gynnar kinesisk export eller rÃ¥varuutvinning, men det mesta kommer ocksÃ¥ landet till godo internt. Den nyligen uppförda högspänningsledningen pÃ¥ 500 kV mellan Sughd-regionen i norr och södra delen av landet kopplar ihop landets elnät och medverkar till en starkt förbättrad elförsörjningssäkerhet – trots de stora tillgÃ¥ngarna pÃ¥ vattenkraft förekommer fortfarande elransonering och omfattande avbrott. Dessutom kan ledningen ha positiva konsekvenser för den politiska stabiliteten. Efter det att Uzbekistan hotat med (och sedan i slutet av 2009 gjort verklighet av hotet) att lämna det centralasiatiska elnätet frÃ¥n sovjettiden var Tadzjikistan tvunget att pÃ¥ andra sätt säkra eltillförseln till näst största staden Chudzjand i norr, en politiskt aktiv region med viss konfliktpotential.
Efter det senaste mötet med Shanghai-organisationen (SCO) i Dusjanbe i november i fjol deklarerade Kina och Ryssland att deras respektive valutor skall börja användas i bilateral handel i stället för dollarn. Om den nyheten inte fick riktigt det genomslag man kunde vänta sig var det nog ännu färre som reagerade på att Tadzjikistan redan börjat handla i renminbi med Kina ett år tidigare. Handeln med Kina har ökat kraftigt de senaste åren och 2009 var både export (24 %) och även import (18%) i paritet med den ryska, som hittills varit helt dominerande importpartner. Tadzjikistans export är begränsad sedan en stor del av den sovjettida industrin gått omkull och utöver bomull har det framför allt handlat om aluminium, som exporteras till bl a EU från ett stort (men energislukande och som helhet inte särskilt lönsamt) smältverk.
Hajj-kläder, made in China (foto H Hallgren)
Förutom infrastruktur har landet alltså behov av industrisatsningar och investeringar kommer bl a från Iran, som försöker ta initiativ för att ena de persiskspråkiga länderna ekonomiskt, och Turkiet, som nu är Tadzjikistans tredje största handelspartner. Men även kinesiska investeringar kan här öppna nya möjligheter, även om det hittills mest handlar om energi, exempelvis ett nytt värmeverk i Dusjanbe och vattenkraftverket Nurobad-2 med en prislapp på 300 miljoner dollar.
Att Kina har haft kraft att investera under finanskrisen, som slagit hårt mot de fattigare centralasiatiska länderna Tadzjikistan och Kirgizistan, är något som man förväntar sig skall betala sig framöver (man gav t ex också nyligen krisdrabbade Grekland ett gigantiskt investeringspaket). Det är också ett sätt att övervinna den skepsis lokala regeringar och befolkningar länge haft gentemot Kina.
Under parlamentssittningen i Dusjanbe idag meddelade Tadzjikistans inrikesminister enligt lokala Asia-Plus att man beslutat att reglera överhögheten över delar av de gränsterritorier i bergen som varit omstridda – ett omrÃ¥de pÃ¥ 1000 kvadratkilometer skall överlämnas till Kina. Oppositionen reagerade inte lika mycket över att omrÃ¥dena överlämnades som att det hela hade skötts bak lyckta dörrar av presidenten och hans närmaste krets i direkta och inte särskilt genomskinliga förhandlingar.
Något kineserna nog inte har något emot, så länge Rahmon har kontroll internt.
