Bombdåd i Mohmand i Pakistan

Mohmand ligger i norra Fata i Pakistan på gränsen till Afghanistan. Det mörklila området på kartan.

Ett nytt bombdåd har inträffat i Pakistans laglösa stamområden (SvD), FATA (Federally Administered Tribal Areas), med förödande effekt. Denna gång var det orten Yakaghund (Ekkaghund) i Mohmand i norra FATA på huvudvägen mot Peshawar som drabbades med över 100 dödsoffer som följd, se DN, VG och SvD. En man på motorcykel tycks ha detonerat en mindre sprängladdning vid den biträdande politiske agentens kontor och denna följdes strax därefter av en mycket kraftigare bomb i Yakaghunds bazar. Det var denna andra sprängladdning som orsakade de flesta dödsoffren. Ett 70-tal butiksstånd och cirka 15 hus förstördes runt marknaden och räddningsarbetet försvårades av det saknades utrustning för att gräva fram offer som var begravda bland de rasade husen.

De lokala talibanernas talesman Ikramullah Mohmand har sagt att organisationen låg bakom dådet som var riktat mot en jirga (möte) som hölls av lokala ledare av Utman Khel-stammen. Dessa klarade sig dock oskadda. I Ambar tehsil (distrikt) där Yakaghund ligger har befolkningen bildat en lokal milis som ansvarar för ordningen i området och som lyckats driva ut talibanerna. Grundproblemet i hela FATA är avsaknaden av statliga institutioner och de möjligheter som det ger talibaner, al-Qaida och andra kriminella element att infiltrera den lokala maktstrukturen och ta över styret i olika delar av området.

Mohmand Agency bildades 1951 och har idag cirka 350 000 invånare som tillhör en mängd olika stammar däribland Mohmand, Safi och Utman Khel.  Huvudorten i området är Ghalanai. Mohmand är ett traditionellt jordbruksområde men i saknar tillräcklig konstbevattning för att jordbruket skall kunna utvecklas. Till skillnad från andra områden i FATA var delar av Mohmand förhållandevis liberala och även kvinnor kunde delta i jordbruksarbetet på fälten.

Under den USA-ledda invasionen av Afghanistan 2001 deltog krigare från Mohmand på talibanernas sida. En av dessa var Umar Khalid som senare blev ledaren för talibanerna i Mohmand. Den pakistanska armén började så sakteliga bekämpa talibanerna under 2003 och det leder till att talibaner och al-Qaida börjar sprida sig till fler platser i Pakistan. Umar (Omar) Khalid och de lokala talibanerna går 2007 med i det talibanska samarbetsnätverket Tehrik-e Taliban Pakistan (TTP (Pakistanska studentrörelsen) som då leddes av Baitullah Mehsud i Södra Waziristan.

På grund av den begränsade statsmakten lyckades talibanerna genom hot om våld få ett betydande inflytande i bland annat Mohmand och de lokala ledarna kände sig i maj 2008 tvingade att ingå ett fredsavtal med talibanerna och acceptera deras inflytande och att sharia skulle tillämpas mer strikt. När fredsavtalet kollapsade hösten 2008 inledde den pakistanska armén en första offensiv som pågick i cirka ett år med varierande intensitet och i september 2009 uppgavs 80 % av Mohmand ha rensats från talibaner. Endast gränsen mot Afghanistan kontrolleras fortfarande av talibanerna. Striderna har pågått även under 2010. Arméns offensiv gav upphov till en stor flyktingvåg och fortfarande finns tiotusentals flyktingar i Mohmand och i angränsande distrikt i Khyber Pakhtunkhwa (f. d. NWFP (North West Frontier Province). Talibanernas attack i Yakaghund kan tolkas som ett försök av de lokala talibanerna att störa det samarbete som nu sker mellan lokala ledare och statsmakt mot dem. Det är farligt att överbetona den samordning som TTP ibland sägs utöva över talibanernas aktivitet i Pakistan. Pakistans hantering av de olika talibangruppernas aktivitet i landet är helt avgörande för att kunna lösa konflikten i Afghanistan.

No Comments

Johan Fresk, juli 10th 2010 | Tags: , , , , , ,
Posted in Pakistan

Attack mot Natobas i Jalalabad i Afghanistan

Karta över Afghanistan

På morgonen den 30 juni attackerades Isaf-basen utanför Jalalabad, drygt tolv mil från Kabul, i Afghanistan av talibanstyrkor i området. Basen attackerades med en bilbomb vid ingången samt granater som sköts mot flygfältet. Enligt talibanernas talesman Zabiullah Mujahid deltog sex personer i attacken. Ingen av dessa lyckades ta sig in på basens område. Enligt andra uppgifter har åtta talibaner dödats samt två serviceanställda på flygbasen. Liknande attacker har utförts mot baserna i Bagram utanför Kabul och i Kandahar, se DN, SvD och VG. Attacken kommer dagen efter utfrågningen av den nye befälhavaren för styrkorna i Afghanistan David Patraeus i Senatens försvarsutskott (Armed Services Committee).

David Petraeus varnade i utfrågningen för att striderna kommer att bli intensivare under den kommande tiden och att talibanerna fortfarande hade en betydande styrka i många områden i Afghanistan. Ett tema vid utfrågningen gällde kvalitén på soldaterna i den afghanska armén och i vilken utsträckning dessa soldater kunde användas vid den förestående offensiven i Kandaharprovinsen. David Petraeus svarade att han naturligtvis önskade använda afghanska soldater och att hela idén med strategin om upprorsbekämpning (counter insurgency stratgey (COIN)) är att afghanerna skälva skall ta ansvar för säkerheten.

Det är då intressant att afghanska källor som BBC talat med uppger att precis det motsatta tycks vara på gång i Jalalabad. Där är det nu Isaf-styrkorna som leder arbetet med att göra området säkert och inte den afghanska militären. Träningen av den afghanska armén är en av nyckelfrågorna för David Petraeus som berättade att betydande resurser nu satsas på detta. Bland annat har antalet instruktörer nu utökats kraftigt så att det nu finns en instruktör för 30 afghanska soldater.

Ett annat spörsmål vid utfrågningen i Senaten var datumet för inledandet av ett tillbakadragande som satts till juli 2011. Här förelåg olika tolkningar från demokrater och republikaner. Demokraterna menade att datumet var tänkt som ett sätt att få afghanerna att skärpa sig. Republikanerna menade att det var oklokt att sätta ett datum. David Petraeus förklarade att datumet tillkommit hösten 2009 och att det grundades på den prognos man då hade gjort om läget i landet. Det är med all säkerhet ett första steg i att tona ned betydelsen av tillbakadragandet i juli 2011. David Petraeus framstår som en betydligt bättre diplomat än Stanley McChrystal och kommer säkert inte begå samma misstag. General Petraeus tar över befälet i Afghanistan när Isaf har lidit sina största förluster under en månad sedan 2001. Över 100 soldater dog under juni 2010. Krigströttheten breder ut sig i USA liksom frustrationen över Hamid Karzais administration och den utbredda korruptionen. USA måste nu verkligen sätta press på Pakistan att ta itu med talibanernas baser i landet. Alternativet, det vill säga en långtgående överenskommelse mellan regeringen i Kabul och afghanska oppositionsgrupper i Pakistan, ter sig oklokt.

1 Comment

Johan Fresk, juni 30th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Afghanistan

Pakistans armé fortsätter offensiven i Orakzai

Orakzai och FATA (blått) och KPK (NWFP) (grönt) i Pakistan

De Federalt administrerade stamområdena (FATA) i nordvästra Pakistan, se tidigare inlägg, är ett i många stycken laglöst land och uppehållsort för olika miltanta grupper såväl afghanska talibaner som internationella och pakistanska grupper. FATA är uppdelat i sju områden, bått på kartan, och gränsar till Afghanistan i väster och till den pakistanska provinsen Khyber Pakhtunkhwa (KPK) i öster. KPK bytte i april 2010 namn från det betydligt mer välkända NWFP (North West Frontier Province). Alla områden i FATA har i mer eller mindre hög grad blivit föremål för infiltration av talibanerna sedan 2001 och den pakistanska armén har fört strider med varierande intensitet sedan dess. Amerikanska drönare, obemannade luftfarkoster, skickas regelbundet in i FATA för att attackera talibanfästen. Norra Waziristan är det område som sett flest attacker från drönare under 2010. Anfallen med drönare är impopulära i Pakistan eftersom de kräver många civila offer och systematiskt kränker Pakistans luftrum.

Ett av de områden i FATA som sett speciellt intensiva strider de senaste månaderna är Orakzai. Orakzai är ungefär 1 540 kvadratkilometer stort och är till stora delar täckt av skog. Området har cirka 225 000 invånare. Det har inte gjorts någon folkräkning sedan 1998. Orakzai bildades hösten 1973 efter ett beslut av den dåvarande presidenten Fazal Ilahi Chaudhry. Orakzai delas upp i Övre Orakzai i väster och Nedre Orakzai i öster. Det är främst i Övre Orakzai som de nya striderna mellan den pakistanska armén och olika terroristgrupper pågått sedan i mars 2010. Befolkningen tillhör kulturellt stammen orakzai och de flesta tillhör den sunnitiska grenen av islam men det finns en liten shiitisk minoritet på knappt 10 %. Området styrs officiellt av en politisk agent utnämnd direkt av guvernören i KPK i Peshawar. Styrelseformen är ett arv från den brittiska tiden och är behäftad med stora demokratiska brister. Administrativt centrum är Ghaljo.

Under striderna hösten 2001 deltog tusentals krigare från Orakzai på talibanernas sida i Afghanistan och senare fick många talibaner en fristad i Orakzai. Området blev successivt ett centrum för samverkan mellan afghanska och pakistanska talibangrupper och de pakistanska talibanerna TTP (Tehrik-i-Taliban Pakistan (Pakistanska Talibanrörelsen) behärskade hösten 2007 största delen av Orakzai. Pakistans regering försökte först nå en förhandlingslösning med stamäldste för att bli av med TTP och dess allierade men det visade sig vara resultatlöst och talibanernas dominans i området fortsatte. I april 2009 intensifierades striderna när den pakistanska armén, under kraftigt tryck från USA, inledde en mer omfattande offensiv i området. Armén har därefter genomfört nya offensiver i Orakzai i december 2009 och mars 2010. Resultatet blev att civilbefolkningen drabbades hårt och så många som 130 000 människor drevs på flykt från sina hem, se rapport från Amnesty International.

Vid jämna mellanrum har armén förklarat att striderna har vunnits. Vid ett besök nyligen i området förklarade den pakistanske arméchefen Ashfaq Parvez Kayani att striderna i området var avslutade och han antydde att en offensiv i Norra Waziristan skulle vara på gång. I maj och juni 2010 har dock intensiva strider fortsatt i Orakzai och situationen tycks vara att armén kontrollerar Nedre Orakzai men att Övre Orakzai fortfarande behärskas av olika talibanska grupper. En förklaring till det hårda motståndet i Övre Orakzai tros vara att talibaner och andra terrorister bland annat uzbeker och militanta islamister med koppling till stormningen av Lal Masjid i juli 2007 har omgrupperat till Orakzai och Norra Waziristan efter arméns tidigare offensiver i Bajaur, Swat och Södra Waziristan. Sedan den nya offensiven inleddes i maj skall enligt uppgifter från armén mer än 1 200 talibaner och utländska terrorister ha blivit dödade. Dessa uppgifter är omöjliga att bekräfta.

FATA liksom området runt Quetta i Baluchistan är avgörande som basområden för talibanernas verksamhet i Afghanistan. USA har därför länge krävt en pakistansk offensiv för att driva ut talibanerna ur FATA. Pakistans olika regeringar och främst dess arméledning och underrättelsetjänst, ISI, har varit ovilliga. Det är först på senare år när området även blivit ett tillhåll för TTP och därmed en språngbräda för terrorattacker inne Pakistan som armén blivit mer aktiv i området. Den länge emotsedda offensiven i Norra Waziristan lär dock inte komma till stånd förrän operationerna i Orakzai är avslutade.

De senaste dagarnas Nato-förluster, se DN, samt den förestående offensiven av de internationella styrkorna (ISAF) i Kandaharprovinsen i sydöstra Afghanistan på gränsen till provinsen Baluchistan i Pakistan kommer på nytt att sätta fokus på de möjligheter till återhämtning och omgruppering de afghanska talibanerna har i delar av Baluchistan och FATA.

No Comments

Johan Fresk, juni 22nd 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

FN-rapport om läget i Afghanistan

Karta över Afghanistan

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon överlämnade den 18 juni 2010 en kort rapport till säkerhetsrådet om läget i Afghanistan under de tre gångna månaderna. Rapporten beskriver främst FN:s det vill säga UNAMA:s (United Nations Assistance Mission to Afghanistan) verksamhet i landet, se UNAMA.

Rapporten börjar med en beskrivning av den försämring av säkerhetsläget som skett i Afghanistan jämfört med samma tid förra året. Säkerhetsrelaterade händelser främst väpnade sammanstötningar och hemmagjorda bomber (IED, Improvised Explosive Device på engelska) har nästan fördubblats och drabbar såväl civila som de internationella styrkorna (ISAF, International Security Assistance Force), se DN, VG och SDS. Det avspeglar dels en ökad aktivitet från talibanernas sida men också att ISAF nu genomför operationer i sydöstra delen av landet, i provinserna Helmand och till viss del i Kandahar, där motståndet är mycket hårdare än i norr. Antalet självmordsbombare har uppgått till cirka tre per vecka även det en kraftig ökning. Många av självmordsattackerna är också bättre planerade och svårare att upptäcka än tidigare vilket tyder på att lokala talibaner lärt sig mer avancerade metoder av terroristnätverket al-Qaida. Antalet mord mot civilpersoner som på något sätt har anknytning till den afghanska administrationen har ökat och uppgår till sju i veckan. De flesta mord begås i söder och sydöst. Antalet trupper i ISAF uppgick i mitten av april 2010 till 102 500 man men antalet förväntas öka betydligt under de kommande månaderna då USA kraftigt ökar sin militära närvaro i Afghanistan.

FN:s 8:e generalsekreterare, Ban Ki-moon

Ban Ki-moons rapport berättar också om det arbete som pågår med förberedelser inför parlamentsvalet i Afghanistan den 18 september 2010. I valet till underhuset, Wolesi jirga, väljs 249 ledamöter varav minst 68 skall vara kvinnor. Valet sker i enmansvalkretsar i samtliga Afghanistans 34 provinser. Tio platser tillfaller Kuchinomaderna som väljs från en gemensam nationell lista. Wolesi jirgan är den viktigaste kammaren i Afghanistans parlament med huvudansvar för lagstiftningen. Mandatperioden är fem år. Under nomineringsprocessen den 20 april – 6 maj nominerades inte mindre än 2 635 kandidater varav 400 var kvinnor en förbättring med drygt 70 sedan 2005, då förra valet hölls. Ordförande i valkommissionen har utsetts och även sammansättningen av kommissionen som skall behandla klagomål mot valresultatet är nu klar. Arbete pågår med att etablera valkommissioner ute i landet. Fortfarande saknas sådana i tolv provinser.

Rekryteringen till ANA, Afghanistans nationella armé, och ANP, Afghanistans nationella polis, fortgår enligt planerna och målsättningen är att armén skall uppgå till 134 000 man och poliskåren till 109 000 man i oktober 2010. En samordning av träningen av poliskåren mellan EU och Nato pågår för att öka effektiviteten. Detta är en del i den internationella strategin att försöka överföra en allt större del av ansvaret för säkerheten inom landet på afghanerna själva.

UNAMA är också aktivt involverat i att samordna biståndsinsatserna såväl inom den afghanska administrationen som mellan olika biståndsgivare. Rapporten pekar på problemet med att en så liten del av det internationella biståndet går via den afghanska regeringen. Fortfarande slussas 80 % av biståndet utanför den afghanska statens kontroll vilket allvarligt försvårar samordningen och effektiviteten av biståndsinsatserna. Till generalsekreterarens nye representant i Afghanistan har den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura utsetts från den 1 mars 2010. Han efterträder norrmannen Kai Eide som innehaft posten 2008-2010.

Den 20 juni som FN har utlyst som den internationella flyktingdagen kan det vara på sin plats att tänka på de två miljoner afghanska flyktingar som fortfarande finns kvar i Pakistan och på många sett fortfarande är marginaliserade med små möjligheter till utbildningen eller en dräglig ekonomisk framtid och därför lätt kan lockas till olika former av religiös extremism. Många unga från Afghanistan och Pakistan riskerar att försöka fly till Västeuropa för att försöka få ett bättre liv, se VG.

No Comments

Johan Fresk, juni 20th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan

Offensiven i Kandahar uppskjuten – Nato söker stöd på talibanernas hemmaplan

Karta över Afghanistan

I samband med ett försvarsministermöte på Natohögkvarteret i Bryssel uttalade sig Stanley McChrystal, befälhavaren för de internationella styrkorna, ISAF (International Security Assistance Force) om de förestående operationerna i Kandaharprovinsen i Afghanistan. Behovet av att ha ett starkt lokalt stöd innan några operationer inleds betonas nu av såväl ISAF som president Karzai. Operationerna kommer därför att försenas eftersom det önskade lokala stödet saknas, se VG. Det tycks därmed som den konsultation mellan Nato och lokala ledare som hölls i april får konsekvenser för de militära operationerna i området. Det har tidigare antagits att offensiven i Kandahar skulle inledas under sommaren men general McChrystal angav inga tidsramar.

Talibanerna verkar också ha begått två allvarliga misstag under de senaste dagarna som kraftigt kan undergräva det lokala stödet. Det första handlar om ännu obekräftade uppgifter att en sjuårig pojke skulle ha avrättats som spion, se VG. President Karzai har kraftigt fördömt dådet som inhumant och ett brott mot mänskligheten. Det andra misstaget var den bomb som sprängdes av en självmordsbombare igår kväll i Arghandab i Kandaharprovinsen på en bröllopsfest då 40 människor dog och över 70 människor skadades, se VG och SvD. Talibanerna har förnekat all inblandning i dåden.

Kandahar har stor symbolisk betydelse för talibanerna och de kommer inte att ge upp provinsen utan strid. Det var här rörelsen firade sin första segrar och det var från Kandahar som ledaren för talibanerna, Mullah Omar, ledde Afghanistan under talibanstyret 1996-2001. Mullah Omar valde att inte flytta till Kabul och även al-Qaidaledaren Usama Bin Ladin skaffade hus i Kandahar. Den afghanska regeringen kontrollerar med de internationella styrkornas hjälp städer och större byar samt Kandahars flygplats. På landsbygden är läget annorlunda och talibanrörelsen har ett starkt stöd, speciellt i de södra och östra delarna på gränsen till den pakistanska provinsen Baluchistan. Områdena på den pakistanska sidan befolkas av pashtuner som också har en betydande närvaro i den baluchiska huvudstaden Quetta.

De pashtunska delarna av den pakistanska provinsen Baluchistan antas vara ett av de viktigare gömställena för talibanrörelsen i Afghanistan. Här kan man träna och återhämta sig hos sina etniska bröder. Quetta är en av de städer där det ryktas att Mullah Omar och Usama Bin Ladin skulle uppehålla sig. Det påstås till och med att det finns något som ibland kallas Quettashuran (Quettarådet) som leder talibanernas operationer. Detta avvisas bestämt av den pakistanska regeringen i Islamabad. Talibanerna i Quetta är huvudsakligen aktiva i Afghanistan så det finns få incitament för den pakistanska militären att lägga resurser på operationer mot talibanerna i området, situationen är helt annorlunda i FATA (Federala stamområden), se tidigare inlägg, längre norrut.

I ljuset av den nya militärstrategi som syftar till att i än högre grad undvika civila offer och att ha de afghanska stamledarna med sig är det naturligt att operationerna går långsammare. Ett problem i sammanhanget är att president Barack Obama sagt att de amerikanska styrkorna skall minska från juli 2011 och det därför kan finnas ett incitament att försöka förhala kampanjerna för de pashtunska ledare som tycker sämre om utländska trupper än talibaner. Något som säkert ter sig som ett val mellan pest och kolera för många ledare. Det är dessa ledare som den afghanska regeringen måste vinna över om kampen mot talibanerna skall bli framgångsrik.

1 Comment

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

FATA – Området har övergivits av Pakistans regering

FATA (Federally Administered Tribal Areas) i Pakistan

Under senare år har det ibland rapporterats om områden i Pakistan där den pakistanska regeringen tycks sakna kontroll och den 10 juni 2010 har Amnesty International i en rapport satt fokus på hur styret av området sköts av lokala ledare, se DN och VG. Det område som oftast avses brukar kallas FATA, Federally Administered Tribal Areas (Federalt Administrerade Stamområden) och ligger i nordvästra Pakistan, väster om den provins som brukar förkortas NWFP, North West Frontier Province (Nordvästra gränsprovinsen). FATA har traditionellt alltid styrts av de lokala pashtunska ledarna. Området består av sju stamområden och sex gränsregioner och har cirka tre och en halv miljon invånare.

Reglerna för hur FATA styrs går fortfarande i hög grad tillbaka på en lag från 1901 som stiftades under den brittiska tiden. Då som nu hade centralregeringen svårt att kontrollera de pashtunska stammarna och britterna valde en pragmatisk lösning där styret av området överlämnades till de lokala ledarna mot att dessa ledare garanterade lugn i det som idag kallas FATA. Det anmärkningsvärda är att Pakistan som blev självständigt 1947 inte har ändrat på dessa regler utan denna gamla brittiska lag gäller fortfarande.

Lagen innebär att det endast är Pakistans president som kan styra i området. Presidenten styr med hjälp av den utnämnde guvernören för NWFP (Nordvästra gränsprovinsen) i FATA. Guvernören använder i sin tur sekretariatet för FATA i Peshawar för den löpande administrationen av området. På lokalplanet representeras den offentliga makten av så kallade politiska agenter. Grundproblemet för området är att normal offentlig service som polis, domstolsväsende och lokal administration till stora delar saknas. Det har lett till att utbildningsnivån är mycket låg och endast cirka 20 % av befolkningen antas vara läskunnig. Befolkningen i FATA har ingen representation i den Nordvästra gränsprovinsens parlament och det var endast 1997 som de fick direkt rösträtt till Pakistans parlament.

Traditionellt styrdes FATA av lokala stormän med hjälp av den muslimska rätten, sharia, den pashtunska sedvänjan, pashtunwali, samt efter eget huvud. Under senare år har området blivit ett centrum för internationella terrorister samt för såväl afghanska som pakistanska talibaner som i allt högre grad har kommit att ta över styrelsen av området. Dessa nya radikala element har fört regelrätta strider med den gamla stameliten om makten i delar av FATA och har kunnat utnyttja befolkningens missnöje med avsaknaden av offentlig service i området. Den pakistanska armén har genomfört flera kampanjer i olika stamområden men kampanjerna har varit begränsade och har hittills inte på allvar rubbat de nuvarande makthavarna. USA skickar också ofta in sina drönare, obemannade luftfarkoster, vilka ibland lyckas döda en al- Qaida eller talibanledare men också leder till civila offer.

Speciellt de södra områdena i FATA, Norra och Södra Waziristan, har blivit kända som betydande centra för al-Qaida som tros ha träningsläger i området och kanske flera tusen internationella krigare, araber, centralasiater, kinesiska muslimer och tjetjener från Ryssland. Under senare år har också den gren av talibanerna som är inriktad på terrorverksamhet i Pakistan, TTP, Tehrik-i-Taliban Pakistan (översättning: Pakistans studentrörelse) under ledning av Hakimullah Mehsud haft sitt högkvarter i södra Waziristan. Det torde vara tydligt för alla och envar att innan den pakistanska regeringen tar kontroll över FATA och börjar ta sitt ansvar för lag och ordning samt normal civil administration kommer konflikten i Afghanistan och talibanernas verksamhet i Pakistan inte gå att lösa.

3 Comments

Johan Fresk, juni 10th 2010 | Tags: , , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

Fredsjirgans första resultat – genomgång av fängslade talibaner i Afghanistan

Fredsjirgan, här, som avslutades i fredags har nu fått sitt första resultat. En av jirgans rekommendationer var att frige tillfångatagna talibaner i afghanska och amerikanska fängelser. President Hamid Karzai har nu beordrat en genomgång av alla som sitter fängslade hos den afghanska polisen och beslutat att de som är intagna på felaktiga eller tveksamma grunder och inte bedöms utgöra en säkerhetsrisk skall släppas. President Karzai har också bett General Stanley McChrystal, chefen för de internationella styrkorna i Afghanistan, att samma sak skall göras bland de talibaner som sitter i amerikanska fängelser i landet. Enligt McChrystal är en sådan process redan igång sedan några månader med gott resultat, se BBC.

En ytterligare konsekvens av fredsjirgan var att president Karzai idag godkände avskedsansökningarna från inrikesminister Hanif Atmar och chefen för underrättelse- och säkerhetstjänsten Amrullah Saleh. Dessa hade inte förmått ge en tillfredsställande förklaring till hur talibanerna lyckades avfyra flera raketer mot det tält där fredsjirgan samlats i Kabul. Attacken skedde under president Karzais öppningstal till jirgan, se DN. Motsättningarna mellan underrättelsechefen Saleh och president Karzai beror sannolikt även på att de har olika åsikter om klokheten i att frige talibaner för att få fart på fredsprocessen i landet, se Politiken.

Läget fortsätter att vara oroligt i Afghanistan berättar VG. Under söndagen, den 6 juni 2010, har fem soldater från ISAF, International Security Assistance Force, dödats i tre olika händelser. I södra Afghanistan dog tre soldater i en bilolycka och i två andra separata incidenter i östra och södra delarna av landet dog ytterligare två soldater. Samtidigt har det förekommit en självmordsattack i Kandahar, talibanledaren Mullah Omars gamla hemstad och ett traditionellt starkt talibanfäste, där minst elva civila skall ha skadats. I nordöstra Afghanistan sårades också civila i samband med en attack mot en Nato-kolonn.

Tyvärr var detta en dag i raden i Afghanistan med våldsdåd och självmordsattacker som skördar civila och militära offer. Fredsjirgan vittnade med all önskvärd tydlighet om den stora krigströtthet som råder i landet och var det något som dessa delegater med vitt skilda etniska, religiösa och kulturella bakgrunder kunde enas om så var det att Afghanistan nu behöver fred mer än allt annat.

1 Comment

Johan Fresk, juni 6th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

Fredsjirga i Kabul – Dags för samtal med talibanerna

I fredags, den 4 juni 2010, avslutades en fredsjirga med 1 600 deltagare i Afghanistans huvudstad Kabul. Jirga är ett ord från pashto som betyder stormöte eller rådslag. Det är ett traditionellt sätt att dryfta spörsmål av gemensamt intresse och försöka nå samförstånd. Denna gång var jirgan rådgivande och diskuterade ett förslag från president Hamid Karzai och hans regering om att inleda samtal med talibanerna för att nå fram till en fredsöverenskommelse. Jirgan beslöt att ge Karzai det önskade mandatet och därmed öppna vägen för samtal skriver DN, SR och VG.

Det går som en röd tråd alltsedan samtalen i Bonn hösten 2001 att det internationella samfundet i alltför hög grad har stängt ute det som allmänt kallats talibanerna från alla samtal om fred och Afghanistans framtid. Det är mycket viktigt att skilja på de olika grupper som finns inom talibanrörelsen. Kärnan i talibanerna är fortfarande gruppen runt Mullah Muhammad Omar. Han leder Kandahargruppen som idag troligen är baserad i Quetta i Pakistan. Gruppen är ytterst konservativ och kvinnofientlig och har dessutom haft nära kontakter med det internationella terroristnätverket al-Qaida lett av Usama bin Ladin.

Andra grupper baserade i Norra och Södra Waziristan i Pakistan på gränsen till Afghanistan ledda av bland annat far och son, Jalaluddin och Sirajudin Haqqani har också haft nära kontakter med al-Qaida och de utländska legosoldater som finns knutna till rörelsen i området. Till detta kommer att talibanerna som organisation spridit sig till Pakistan där rörelsen är mer militant och ideologiskt skolad än i Afghanistan. Det finns knappt 30 miljoner pashtuner i Pakistan att jämföra med ungefär 15 miljoner i Afghanistan. Talibanerna är nästan utan undantag pashtuner men inta alla pashtuner är talibaner. President Karzai är som bekant pashtun. Pashtunerna utgör drygt 40 % av Afghanistans befolkning och kan naturligtvis inte uteslutas i en fredsprocess som skall ha någon utsikt till varaktighet.

En stor grupp konservativa pashtuner i Afghanistan har ett traditionellt hat mot de utländska trupperna i landet och klumpas felaktigt ihop med talibanerna. Pashtunerna har slagits mot utländska soldater sedan 1830-talet då britterna försökte invadera landet. Stammarna i provinserna Paktia, Khost och Paktika är exempel på konservativa pashtuner som inte nödvändigtvis är talibaner. Dessa provinser valde även under talibanstyret 1996-2001 sina egna styresmän och i östra Afghanistan fortsatte utbildningen av flickor även i de pashtunska områdena trots att styret i Kandahar önskade annorlunda. Det är denna grupp konservativa pashtuner som Hamid Karzai måste vinna stöd hos för nationsbyggandet i Afghanistan.

De västliga trupperna i ISAF, International Security Assistance Force, har förvisso en viktig uppgift att trygga säkerheten i landet men denna uppgift måste kombineras med stor försiktighet i kontakterna med civilbefolkningen och de felaktiga flygbombningar och drönarattacker som förekommit mot oskyldig civilbefolkning är precis vad som driver många pashtuner att ta till vapen mot utländska trupper och Karzairegimen. Jag lämnar nu därhän den endemiska korruptionen och den omfattande opiumbaserade ekonomin.

Vid en eventuell fredsuppgörelse mellan regeringen och talibaner på lägre nivå, som nu föreslås, kommer regeringen at vara tvungen att kompromissa för att vinna över talibaner och andra konservativa grupper. Detta måste politiker i Europa och USA acceptera. De framsteg som gjorts för kvinnor och barn bör naturligtvis bevaras så långt som möjligt men samtidigt är det oundvikligt att smärtsamma jämkningar kommer att behöva göras. Långsiktigt är fred den enda möjligheten att säkerställa lika rättigheter och möjligheter för alla i Afghanistan. Ahmed Rashids bok om talibanrörelsen kan fortfarande rekommenderas för den som vill veta mer, läs en recension av boken.

3 Comments

Johan Fresk, juni 5th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

Boken Talibanerna – fortfarande läsvärd

Många av bloggens läsare är säkert väl förtrogna med boken ”Talibanerna” av Ahmed Rashid som kom ut första gången på engelska år 2000. I april i år, 2010, kom det ut en ny upplaga av ”Taliban” på Tauris förlag i London. Rashid har valt att lämna originaltexten orörd och skriva ett nytt förord på tre sidor och ett nytt slutkapitel på 30 sidor samt föra fram kronologin till oktober 2009. Jag bestämde mig för att läsa om boken i sin helhet för att se hur jag upplevde texten idag.

Ahmed Rashids stil är journalistisk och lättläst men på samma gång initierad och medryckande. Det är ingen slump att boken har sålt i miljonupplagor de senaste tio åren. Visst vet vi mer om talibanerna idag men ibland slås jag hur lite mer vi tycks veta och förstå. Lösningen på konflikten i Afghanistan ter sig ibland lika avlägsen som någonsin. Boken börjar med en genomgång av talibanernas sociala ursprung i madrasa (islamisk skola) i flyktinglägren i Pakistan. Jag tycker om den känsla av att vilja berätta något nytt och angeläget som finns i böcker som är skrivna i ett pågående skeende.

Skildringen av hur talibanerna växte fram i trakten kring Kandahar 1994, som en reaktion på det kaos som rådde i Afghanistan med olika krigsherrar som ständigt låg i luven på varandra, och hur Mullah Omar och en liten grupp på 30 talibaner beväpnade med 16 gevär befriar två pashtunska tonårsflickor som tillfångatagits och våldtagits av krigsherrarna, är klassisk. Talibanernas snabba expansion i södra Afghanistan, problemen vid striderna om Kabul, Hazarajat och norra Afghanistan beskrivs väl och står sig utmärkt idag.

Det är också nyttigt att bli påmind om hur mycket av dagens problem som skapades under 90-talet när USA tappade intresset för Afghanistan och Clintonadministrationens passivitet i frågan 1993-97. Jag har också ofta svårt att hålla isär striderna mellan de olika fraktionerna i Afghanistan och de ständigt skiftande allianserna mellan talibaner, tadzjiker i Norra alliansen, uzbeker och hazara (shiamuslimer). Det är nyttigt att erinra sig detta, och ta till sig den varning som Rashid har för konsekvenserna när ett samhälles hela struktur har slitits sönder och endast ersätts av en kultur av våld. Talibanernas stöd som var betingat av det kaos som rådde tidigare nådde aldrig utanför de pashtunska grupperna utan perioden ledde till en ökad etnisk splittring i Afghanistan. Talibanernas ovilja att styra landet och ta ansvar för civilbefolkningen och säkerställa ens en grundläggande service är ett annat arv som vi lever med idag.

Talibanernas extrema tolkning av Islam, som reducerades enbart till en kombination av teologi och pashtunwali (pashtunsk sedvänja) som den uppfattades av Mullah Omar och den styrande shuran (rådet) i Kandahar belyses också. Rashids förklaring men absolut inte försvar av talibanernas kvinnofientlighet är intressant. Kriget, upplösningen av normer samt frånvaron av kvinnor för många av de unga förädralösa männen och den krigiska miljö som rådde i madrasa där dessa fick sin utbildning var alla bidragande orsaker men där just frånvaron av kvinnor var ett sätt att stärka det religiösa engagemanget och fokuseringen på jihad. Kvinnan blev något hotfullt som måste kontrolleras. Mullah Omar kom från ett av de fattigaste och mest konservativa områdena i Afghanistan där kvinnor traditionellt varit beslöjade, haft en underordnad roll och saknat utbildning och han överförde detta förhållande till att gälla hela Afghanistan när talibanerna tagit makten.

Den del av boken som klarar sig sämst är beskrivningen av de skiftande turerna kring olika oljeledningar som planerades i Afghanistan och förvecklingarna och striderna mellan de inblandade oljeföretagen och regeringarna. Lärdomen blir utan tvekan faran för ett land att inte analysera en komplex situation ordentligt utan låta ett enskilt företags vinstintresse vara styrande för utrikespolitiken. Detta misstag var en av flera orsaker till Clintonadministrationens till en början positiva analys av talibanernas maktövertagande i Afghanistan.

Det som också slår mig hos Rashid när man läser med facit i hand är hur rätt han hade i många av de varningar för Pakistan som stat som finns redan i bokens första del. Frånvaron av en verklig politisk motvikt till ISI, Inter-Services Intelligence Directorate, (Pakistans underrättelsetjänst) var och är förödande för situationen i såväl Afghanistan som Pakistan. USA:s ovilja att sätta press på Pakistan och dess stöd till talibanerna är anmärkningsvärt. En annan faktor, som visar på hur lågprioriterat Afghanistan var, var att såväl CIA, Central Intelligence Agency, och Istakhbarat (Saudiarabiens underättelsetjänst) förlitade sig i alltför hög grad på ISI för sina uppgifter om Afghanistan och talibanerna.

De första kontakterna mellan talibanerna och Usama bin Ladin och al-Qaida under 1996 och al-Qaidas växande inflytande är också intressanta liksom talibanernas flykt från Afghanistan efter kriget hösten 2001 och fristaden i Pakistan med ISI:s, militärens och den civila regeringens goda minne. Rashid glömmer inte heller Irans roll eller effekterna av talibanerna på regimerna i Centralasien. Den som inte har läst boken har en mycket engagerande läsupplevelse framför sig, och till den som redan läst boken vill jag säga att den är väl värd att läsa igen.

1 Comment

Johan Fresk, juni 4th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in - Recensioner, Afghanistan, Pakistan