Har Kina en plan för Tibet? (1) – Ny guvernör

I mitten av januari 2010 rapporterade DN, SvD och GP i korta notiser att tibetanen Padma Choling tagit över posten som guvernör i Tibet. Padma Choling är formellt sett ordförande för den lokala regeringen i Tibets autonoma region, TAR. Det var utan tvekan den viktigaste förändringen av ledningen i Tibet men det förtjänar också att nämnas att ordföranden för Tibets regionala folkkongress tillika biträdande sekreterare i den regionala partikommittén, Legqog, avgick med pension och att Padma Cholings företrädare på posten som regeringschef i Tibet, Qiangba Puncog, valdes till ny ordförande i den regionala folkkonggressen.

Förändringen på guvernörsposten i Tibet skall antagligen ses mot bakgrund av att den 18 partikongressen för Kinas Kommunistiska Parti skall äga rum 2012 och att tiden vid makten för Kinas president Hu Jintao börjar närma sig sitt slut. Hu Jintao har suttit två perioder 2012 och kan därför inte väljas om på presidentposten. Skall han hinna förverkliga ytterligare politiska mål börjar det bli bråttom. Hu bytte redan i början på december ut guvernörerna i Henan, Liaoning, Fujian, Jilin och Inre Mongoliet och ersatte dem med yngre krafter. 2010 är också sista året i Kinas elfte femårsplan och planeringen för den tolfte är i full gång.

Hu Jintao var 1988 – 1992 sekreterare i kommunistpartiets regionala partikommitté i Tibet och gjorde sig känd som en auktoritär politiker som inte tvekade att använda våld mot tibetanska demonstranter i samband med protesterna 1988 – 89. Hu har naturligtvis förvissat sig om att den nye guvernören i Tibet, Padma Choling, har hårda nypor och att han är en god kommunist som är lojal mot partiet. Padma Choling är emellertid också vald för att han är tibetan och förmodas kunna genomföra förändringar i Tibet som syftar till ett närmande mellan tibetaner och kineser. Den ekonomiska slagsidan i dagens Tibet finns beskriven i ett tidigare inlägg.

Den 15 januari 2010 valde den regionala folkkongressen i Lhasa Padma Choling till ordförande för den lokala tibetanska regeringen. Han var dess vice ordförande 2003-2010. Padma Choling föddes 1951 i Dengqen i prefekturen Chamdo i östra Tibet på gränsen till Qinghai. Han var soldat i Folkets Befrielsearmé 1969 – 1986 vilket å ena sidan indikerar att han fått en omfattande ideologisk skolning men å andra sidan att han tillbringat en viktig del av sitt liv i den enda institutionen som faktiskt fungerade i Kina under kulturrevolutionen. Hans roll under kulturrevolutionen är ännu okänd. 1986 startade han en karriär i kommunistpartiet och den lokala tibetanska administrationen.  Under oroligheterna i Tibet och andra tibetanska regioner i Kina 2008 tycks han haft en hög profil liksom i samband med jordbävningen i Lhasaregionen i oktober 2008. En indikation på att Padma Choling idag har en stark position är att han snabbt valts till biträdande sekreterare i den lokala partiorganisationen där han ersatte Legqog. Padma Choling är vald för att åstadkomma resultat för partiet och Hu Jintao i Tibet.

Hans första tal som guvernör inför folkkongressen innehöll inga överraskningar. Det handlade om stabilitetens betydelse, nationens säkerhet, ett utfall mot alla försök till att bryta loss Tibet från Kina, att påskynda den ekonomiska utvecklingen samt en önskan att arbeta för harmoni mellan de olika etniska grupperna i Tibet. Något som utan tvekan är ett högprioriterat område för såväl kommunistpartiet som den lokala regeringen.

När styrandet av Kina diskuteras är det viktigt att komma ihåg den parallella maktstruktur som utmärker det kinesiska kommunistiska systemet. Förenklat kan sägas att för varje statligt organ finns ett partiorgan som utövar kontroll. Vilken struktur som är starkast kan variera från fall till fall. När det gäller Tibet är det ingen tvekan om att sekreteraren i den tibetanska partikommittén Zhang Qingli är den som har sista ordet. Zhang, som varit partisekreterare sedan 2005, har dock på senare tid haft en förhållandevis låg profil i media.

Det andra inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (2) – Ny strategi för 10-talet

Det tredje inlägget om förändringarna i Tibet är Har Kina en plan för Tibet? (3) – Nya förhandlingar

Hög ekonomisk tillväxt i Tibet – Var finns vinnarna?

Den ekonomiska tillväxten i Tibet uppgick till 11, 4 % under de första nio månaderna 2009, vilket skall jämföras med en tillväxt på 7,7 % för Kina som helhet. Investeringarna sköt upp med 33,7 % och detaljhandeln växte med 23,9 % och industriproduktionen ökade med 12 %. Detta är ekonomiska tillväxtsiffror som får vem som helst att bli grön av avund. Har den kinesiska regeringen lyckats med sin utvecklingsstrategi av den västra delen av Kina? Svaret beror troligen i hög grad på vem man frågar i Tibet.

Inkomsterna för stadsbefolkningen ökade 8,5 % till drygt 10 200 kinesiska yuan per person (en yuan motsvarar ungefär en krona) och inkomsterna för landsbygdsbefolkningen ökade med 15,5 % till c:a 2 300 yuan per capita. Bakom dessa siffror döljer sig mycket stora skillnader mellan landsbygd och städer och mellan tibetaner och inflyttade hankineser och kinesiska muslimer. Andrew M. Fischer pekar i sin mycket intressanta bok ”State Growth and Social Exclusion in Tibet” utgiven i Köpenhamn 2005 på NIAS Press ut ett antal problem med den tibetanska ekonomiska tillväxten som är värda att komma ihåg.

Det första gäller sammansättningen av befolkningen i Tibet. Enligt folkräkningen från år 2000 utgjorde tibetanerna fortfarande över 90 % av invånarna i Tibet, militära styrkor oräknade. Den nya folkräkningen 2010 bör ge viktiga svar på hur stor inflyttningen av hankineser varit till Tibet under de senaste åren. Av tibetanerna bor fortfarande 85 % på landsbygden och 15 % i städerna. Utvecklingen av jordbruket har därför särskilt stor betydelse för inkomstutvecklingen för de etniska tibetanerna. Vi ser av statistiken ovan att inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd är mycket stora. Stadsbefolkningen har mer än fyra gånger högre inkomster än landsbygdsbefolkningen. De som bor på landsbygden är till 97 % tibetaner.

Det andra är sammansättningen av tillväxten i Tibet. Den största delen av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren har kommit i servicesektorn och byggsektorn. Tillväxten i servicesektorn har letts av en administrativ expansion av statliga organ samt en tillväxt av detaljhandeln och turistnäringen. Nära fem miljoner turister besökte Tibet under de första nio månaderna 2009. Drygt 90 % av dessa turister var kineser som nästan undantagslöst reser på en organiserad paketresa med en kinesisk resebyrå, bor på hotell ägt av kineser och handlar i kinesiska affärer.

Ett av de stora problemen för tibetanerna i Tibet är den låga utbildningsnivån. Fortfarande har 85 % av befolkningen ingen utbildning eller endast grundläggande utbildning. Utbildningssystemet i Tibet har en för låg andel högstadier och gymnasier som möjliggör för Tibetaner att ta sig ur sin dåliga utbildningssituation. Då en betydande andel av tillväxten kommit inom den administrativa sektorn har de 15 % av tibetanerna som har utbildning klarat sig relativt väl. Inom byggsektorn besätts de kvalificerade jobben nästan undantagslöst av hankineser från andra provinser. Industrin är dåligt utvecklad mycket beroende på det ogynnsamma geografiska läget och kan inte suga upp arbetskraft som i andra delar av Kina.

Jordbruket i Tibet har begränsade möjligheter att suga upp arbetskraft varför en ökande migration från landsbygd till stad tog sin början på 1990-talet i Tibet. Vad tibetanerna möter i städerna är en knivskarp konkurrens från hankineser och kinesiska muslimer om jobben. De flesta som flyttar till Tibet från andra provinser har en i genomsnitt högre utbildningsnivå än tibetanerna. Kunskaper i kinesiska värderas idag högt på arbetsmarknaden i Lhasa och Shigatse. Jobben vid de tillfälliga påhuggen på de många byggena eller som anställd i affär, på hotell eller restaurang går därför ofta inte till tibetaner. Det finns en tydlig tendens att den ekonomiska utvecklingen springer förbi tibetanerna. Tibetanerna riskerar att bli en etniskt baserad underklass i Tibet. För att motverka att denna utveckling krävs omfattande satsningar på utbildning av tibetaner i Tibet och förmodligen att inflyttningen till Tibet begränsas för att under en period lätta på trycket på arbetsmarknaden.

De ekonomiska vinnarna i dagens Tibet är de högutbildade kineserna och tibetanerna. De som kan skaffa sig i ett jobb i den växande stat- och partiadministrationen. Förlorarna är de lågutbildade tibetanerna i städerna och på landsbygden. Risken för ett tibetanskt missnöje är stor och därmed kan den av regimen så högt prisade stabiliteten vara i fara.

Tibetanska kvinnor i historiens utkant

Boken ”Sky Train: Tibetan Women on the Edge of History” av Canyon Sam utgiven av University of Washington Press 2009 skildrar Tibets historia under andra hälften av 1900-talet ur ett kvinnoperspektiv. Boken är definitivt inte en traditionell akademisk framställning utan har en mycket stark och personligt berättande ton. Författarinnan Canyon Sam är amerikansk kines i tredje generationen och boken är också delvis en skildring av hennes uppgörelse med Kina och möte med tibetansk buddhism.

Canyon Sam inleder genom att åka den nybyggda järnvägen till Lhasa i början på 2007. Hon använder tågresan för att ge en personlig och historisk bakgrund till framställningen. Den kinesiska regeringen hade under lång tid önskat knyta ihop Tibet med övriga Kina via en järnvägslinje från staden Golmud i provinsen Qinghai till Lhasa i Tibets. Tibetanerna oroade sig för att stora grupper hankinesiska invandrare skulle följa i järnvägens spår.

Canyon Sams andra besök i Lhasa blir en chock. Hon hade varit i Lhasa 1986 och nu 21 år senare känner hon inte igen sig. Staden har förändrats i grunden och moderna höga hus och hankineser dominerar nu helt gatubilden. Den arkitektoniska förändringen tycks vara något som alla snabbt moderniserande städer går igenom men blir kvävande i Lhasa. Canyon Sam bor hos sina tibetanska vänner och vi får följa en tibetansk familj och hur de försöker bevara sina traditioner i den nya tiden.

Invävt i framställningen finns fyra intervjuer med äldre tibetanska kvinnor. Dessa samtal som författaren i vissa fall inlett 20 år tidigare är vad som ger tyngd åt boken. Bristen på kvinnliga vittnesmål ur den tibetanska historien är ett stort problem. Dessa fyra kvinnor kommer från olika social bakgrund och speglar skiftande öden i samband med det definitiva kinesiska maktövertagandet 1959 när Dalai Lama gick i landsflykt till Indien.

Gemensamt för de intervjuade kvinnorna är att de försattes i en situation där mannen lämnade dem antingen för att gå med i motståndsrörelsen, föra en hög lama över gränsen eller arbeta på annan ort. Kvinnorna blev ensamma kvar att möta det kinesiska införlivandet av Tibet. För de som hamnade i fängelse innebar det 20 år av närmast konstant slavarbete från morgon till kväll med mycket lite mat eller sömn. Den som överlever detta måste vara mycket stark.

En av kvinnorna som satt över 20 år i kinesiska arbetsläger, Sonam Choedron, berättar om lidandet men också om motståndet mot kineserna under fängelsetiden. Trots hårda straff så slutade de kvinnliga fångarna aldrig att tala med varandra. De som var mer högutbildade lärde sina medsystrar att läsa och så ofta de kunde så sökte de tröst och inspiration i sin religion. Det uppstod en stark gemenskap mellan de tibetanska kvinnorna och Sonam Choedron umgås fortfarande med en del av sina gamla cellkamrater.

Rinchen Dolma Taring är känd som författare till boken ”Daughter of Tibet”. Hon blev utsedd till ansvarig för Tibetan Homes Foundation av Dalai Lama. Tibetan Homes var den organisation som organiserade mycket av utbildningen för föräldralösa eller fattiga tibetanska barn efter att den tibetanska exilregeringen slagit sig ner i Dharamsala 1960. Hennes kunskaper i engelska gjorde henne som klippt och skuren för att ta hand om de utländska donatorerna som var förutsättningen för verksamheten.

Boken ”Sky Train” är på samma sätt som biografin över Rebiya Kadeer som jag tidigare recenserat en partsinlaga. Canyon Sam ger ett perspektiv på den tibetanska historien och ställer viktiga frågor inför framtiden. Vad händer med den tibetanska kulturen i Tibet när det tibetanska språket trycks tillbaka? Kommer de tibetanska ungdomarna att helt assimileras av den kinesiska kulturen? De måste bli mer kinesiska än kineserna för att kunna få ett bra jobb. Även Rinchen Dolma Taring oroar sig för det tibetanska språket men då hos exiltibetanerna. Med sitt utbildningsperspektiv ser hon faran för den tibetanska kulturen om kunskaperna i tibetanska urholkas.

För den som vill läsa ett personligt inlägg om den tibetanska historien ur ett kvinnoperspektiv är Canyon Sams bok ett möjligt val. Före egen del hade jag velat läsa mer om de fyra tibetanska kvinnornas berättelser och något mindre om Canyon Sam och hennes tankar och funderingar. En brist är att det saknas en representant i hennes intervjuer för den stora majoriteten av mycket lågutbildade kvinnor som bodde på landsbygden i Tibet. Samma problem gäller Canyon Sams reflektioner kring det moderna Tibet där hon helt grundar sig på sina intryck från Lhasa. Fler böcker kring kvinnornas situation i den tibetanska historien och Tibet idag behövs. ”Sky Train” är ett steg på vägen.