Ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar)

Chen Quanguo har i ett beslut den 25 augusti 2011 av det Kinesiska kommunistpartiets centralkommitté utsetts till ny partisekreterare i Tibets autonoma region (Tar). Chen Quanguo ersätter den ideologiskt hårdföre Zhang Qingli. som blir ny partisekreterare i provinsen Hebei där han i sin tur ersätter Zhang Yunchuan.

Chen Quanguo (partisekreterare i Tibets autonoma region augusti 2011-)

Chen Quanguo kommer närmast från posten som guvernör i Hebeiprovinsen. Chen blev medlem i kommunistpartiet 1976 och har tillbringat hela sin hittillsvarande karriär i Henan och Hebei i närheten av Beijing. Han har till skillnad från Zhang Qingli ingen tidigare erfarenhet av minoritetsfolk och arbete med dessa frågor. Chen Quanguo tycks ha arbetat lugnt och systematiskt utan att göra något större väsen av sig under sina år i kommunistpartiet. Han arbetade sig under 20 år upp från positionen som chef för en fabrik som tillverkade bildelar till att bli ordförande för kommunistpartiet i ett län i Henan.

I efterhand tycks det betydelsefullt att Chen i november 2009 utsågs till vice partisekreterare i Hebei och bara en månad senare blev verkställande guvernör i Hebei för att efter ett drygt år på posten i Hebei i augusti 2011 utses till partisekreterare i Tibet. Chen är ekonom men har i sin partikarriär inte gjort sig känd för några speciella framgångar. Han är förmodligen tillräckligt stark i partiet för att få posten i Tibet, men utan styrkan att ta egna initiativ. Det finns antagligen en insikt om att en ”gråare” och mindre stridslysten partisekreterare är av nöden i Tibet. Någon som genomför partidirektiven utan alltför stora ideologiska åthävor, vilket ofta var fallet under företrädaren Zhang Qingli. Huvuduppgiften för Chen blir att genomföra den 12:e femårsplanens ambitiösa program för att industrialisera Tibet och då balansera de etniska spänningar och miljöproblem som kommer att bli en oundviklig följd av en omfattande industrialisering i Tibet.

Zhang Qingli (partisekreterare i Tibets autonoma region november 2005 - augusti 2011)

Till skillnad från Chen Quanguo hade företrädaren Zhang Qingli en lång erfarenhet av minoritetsfolk och minoritetspolitik innan han kom till Tibet.  Från 1999 till november 2005, då Zhang blev tillförordnad partisekreterare i Tibet, tjänstgjorde Zhang i Xinjiang under den dåvarande hårdföre partisekreteraren Wang Lequan. Det tycks vara under tiden i Xinjiang och i kontakten med den uiguriska minoriteten som Zhang fick rykte om sig att vara något av en ideolog. Zhang tar med sig sina erfarenheter från Xinjiang till Tibet och startar nästan omedelbart en omfattande kampanj som syftar till ”fosterländsk omskolning” av munkar, nunnor och andra tibetaner som visar sympatier för Dalai Lama, buddhismen eller större autonomi för Tibet.

Zhang Qingli gjorde sig också känd för sina svavelosande attacker på Dalai Lama. Många tibetaner har vittnat om att hårdheten i Zhangs ideologiska kampanjer var en viktig orsak till protesterna i mars 2008 i Tibet.  Zhangs hårda utfall mot Dalai Lama , hans försök att aktivt förbjuda tibetaner i provinsadministrationen att delta i buddhistiska ceremonier och den hårda repressionen efter protesterna ledde till stort missnöje bland tibetanerna. Det bidrog till att även den grupp tibetaner som kineserna använder sig av för att styra Tibet och hålla kontakt med de tibetanska massorna började ta avstånd från Zhang och det Kinesiska kommunistpartiet. Det återstår att se om Chen Quanguo kan börja återskapa förtroendet mellan hankineser och tibetaner och vilka direktiv han får från Beijing gällande Tibet. En återcentralisering tycks vara på gång i kommunistpartiet där de lokala partisekreterarna har än mindre möjligheter att föra en självständig linje och ta egna initiativ.

1 Comment

Johan Fresk, augusti 28th 2011 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

No Comments

Johan Fresk, juli 8th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet, Xinjiang

Hög ekonomisk tillväxt i Tibet – Var finns vinnarna?

Den ekonomiska tillväxten i Tibet uppgick till 11, 4 % under de första nio månaderna 2009, vilket skall jämföras med en tillväxt på 7,7 % för Kina som helhet. Investeringarna sköt upp med 33,7 % och detaljhandeln växte med 23,9 % och industriproduktionen ökade med 12 %. Detta är ekonomiska tillväxtsiffror som får vem som helst att bli grön av avund. Har den kinesiska regeringen lyckats med sin utvecklingsstrategi av den västra delen av Kina? Svaret beror troligen i hög grad på vem man frågar i Tibet.

Inkomsterna för stadsbefolkningen ökade 8,5 % till drygt 10 200 kinesiska yuan per person (en yuan motsvarar ungefär en krona) och inkomsterna för landsbygdsbefolkningen ökade med 15,5 % till c:a 2 300 yuan per capita. Bakom dessa siffror döljer sig mycket stora skillnader mellan landsbygd och städer och mellan tibetaner och inflyttade hankineser och kinesiska muslimer. Andrew M. Fischer pekar i sin mycket intressanta bok ”State Growth and Social Exclusion in Tibet” utgiven i Köpenhamn 2005 på NIAS Press ut ett antal problem med den tibetanska ekonomiska tillväxten som är värda att komma ihåg.

Det första gäller sammansättningen av befolkningen i Tibet. Enligt folkräkningen från år 2000 utgjorde tibetanerna fortfarande över 90 % av invånarna i Tibet, militära styrkor oräknade. Den nya folkräkningen 2010 bör ge viktiga svar på hur stor inflyttningen av hankineser varit till Tibet under de senaste åren. Av tibetanerna bor fortfarande 85 % på landsbygden och 15 % i städerna. Utvecklingen av jordbruket har därför särskilt stor betydelse för inkomstutvecklingen för de etniska tibetanerna. Vi ser av statistiken ovan att inkomstskillnaderna mellan stad och landsbygd är mycket stora. Stadsbefolkningen har mer än fyra gånger högre inkomster än landsbygdsbefolkningen. De som bor på landsbygden är till 97 % tibetaner.

Det andra är sammansättningen av tillväxten i Tibet. Den största delen av den ekonomiska tillväxten under de senaste åren har kommit i servicesektorn och byggsektorn. Tillväxten i servicesektorn har letts av en administrativ expansion av statliga organ samt en tillväxt av detaljhandeln och turistnäringen. Nära fem miljoner turister besökte Tibet under de första nio månaderna 2009. Drygt 90 % av dessa turister var kineser som nästan undantagslöst reser på en organiserad paketresa med en kinesisk resebyrå, bor på hotell ägt av kineser och handlar i kinesiska affärer.

Ett av de stora problemen för tibetanerna i Tibet är den låga utbildningsnivån. Fortfarande har 85 % av befolkningen ingen utbildning eller endast grundläggande utbildning. Utbildningssystemet i Tibet har en för låg andel högstadier och gymnasier som möjliggör för Tibetaner att ta sig ur sin dåliga utbildningssituation. Då en betydande andel av tillväxten kommit inom den administrativa sektorn har de 15 % av tibetanerna som har utbildning klarat sig relativt väl. Inom byggsektorn besätts de kvalificerade jobben nästan undantagslöst av hankineser från andra provinser. Industrin är dåligt utvecklad mycket beroende på det ogynnsamma geografiska läget och kan inte suga upp arbetskraft som i andra delar av Kina.

Jordbruket i Tibet har begränsade möjligheter att suga upp arbetskraft varför en ökande migration från landsbygd till stad tog sin början på 1990-talet i Tibet. Vad tibetanerna möter i städerna är en knivskarp konkurrens från hankineser och kinesiska muslimer om jobben. De flesta som flyttar till Tibet från andra provinser har en i genomsnitt högre utbildningsnivå än tibetanerna. Kunskaper i kinesiska värderas idag högt på arbetsmarknaden i Lhasa och Shigatse. Jobben vid de tillfälliga påhuggen på de många byggena eller som anställd i affär, på hotell eller restaurang går därför ofta inte till tibetaner. Det finns en tydlig tendens att den ekonomiska utvecklingen springer förbi tibetanerna. Tibetanerna riskerar att bli en etniskt baserad underklass i Tibet. För att motverka att denna utveckling krävs omfattande satsningar på utbildning av tibetaner i Tibet och förmodligen att inflyttningen till Tibet begränsas för att under en period lätta på trycket på arbetsmarknaden.

De ekonomiska vinnarna i dagens Tibet är de högutbildade kineserna och tibetanerna. De som kan skaffa sig i ett jobb i den växande stat- och partiadministrationen. Förlorarna är de lågutbildade tibetanerna i städerna och på landsbygden. Risken för ett tibetanskt missnöje är stor och därmed kan den av regimen så högt prisade stabiliteten vara i fara.

1 Comment

Johan Fresk, oktober 28th 2009 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Centralasien, Tibet