Protester i västra Kazakstan – åtskilliga döda

Enligt senaste uppgifter skall 14 människor ha dödats och dussintals skadats i sammandrabbningar mellan säkerhetsstyrkor och avskedade oljearbetare i industristaden Zjanaozen i västra Kazakstan (DN, SvD). Myndigheterna har infört undantagstillstånd fram till 5 januari och försöker blockera nyhetsflödet, så tillsvidare kommer det att klarna endast gradvis exakt vad som hänt. Hur som helst har fokus flyttats från nationens storslagna 20-årsfirande i huvudstaden Astana.

Strejkerna har pågått i flera månader (se tidigare inlägg) och kan sägas ha börjat redan för ett par år sedan. Anledningen var missnöje med anställningsvillkoren, förstärkt vid jämförelse med tillresta utländska arbetare. Problemet gick in en ny fas efter de delvis statskontrollerade oljebolagens hårda beslut att avskeda hundratals arbetare i samband med vårens protester.

Men Zjanaozen är en stad som redan tidigare drabbats av kravaller. Redan 1989, då staden gick under sitt ryska namn Novyj Uzen, protesterade tusentals mot dåliga och orättvisa levnadsvillkor, vilka förvärrades av ett inflöde av arbetare från Kaukasus och andra delar av Sovjetunionen. Protesterna fördömdes då av de styrande som nationalistisk uppvigling (läs ett intressant reportage på ryska om de händelserna här). Idag framför myndigheter och i statliga media liknande argument och kallar de protesterande huliganer som förstör feststämningen vid självständighetsfirandet för vanligt folk.

Den bilden delas säkert av en betydande andel av befolkningen i Kazakstan, åtminstone gjorde den det tills omfattningen av helgens våld blir känd. Kontrollen över nyhetsrapporteringen i statliga medier är stark och många känner antagligen knappt till problemen, men många i de större städerna längre österut värdesätter också det ökande välstånd som har kommit med de senaste årens oljedrivna expansion. Provinsen Mangystau, där Zjanaozen ligger, står för en hel del av oljeutvinningen, men är ändå en av landets fattigare regioner. För många av de arbetare som sparkades efter protesterna tidigare i år finns knappast några alternativa inkomstkällor och man ser sig inte ha något att förlora.

Det kan ändå framstå som märkligt att myndigheterna efter månader av strejker inte har lyckats få bukt med problemet. Det har inneburit kännbara intänktsbortfall för statliga oljebolaget KazMunaiGas, som ytterst kontrolleras av president Nazarbajevs svärson Timur Kulibajev, och ser inte bra ut för den image av ekonomisk och social stabilitet som är så viktig för Kazakstans ledare att upprätthålla. Idag skriver t ex en staten närstående nättidning i en ”analys” – samtidigt som man avfärdar protesterna som huliganism – att det är ”uppenbart” att de protesterande fått stöd utifrån i syfte att destabilisera landet. Jag har också träffat på personer i Kazakstan som spekulerar i att det hela underblåses av en kamp bakom kulisserna om ekonomiska intressen, vilket är tänkbart, även om det i det här fallet inte är helt lätt att namnge tänkbara aktörer som skulle vinna på scenariot.

Den gångna helgen sammanföll också med ett annat jubileum. I lördags för 25 år sedan var gatorna i Almaty, dåvarande Alma-Ata, fyllda av människor som protesterade mot utnämningen av en etnisk ryss till republikens partisekreterare och mot marginaliseringen av kazakiska språket. Men zjeltoksan(december)-upproret, som det kom att kallas, brukar också ses som den första folkliga missnöjesyttringen mot sovjetmakten under Gorbatjovs ledarskap, kanske rentav startskottet till unionens sönderfall och nu en källa till stolthet för kazakerna. Dödsoffer krävdes då, 1986, och det är inte helt okomplicerat för dagens ledning att uppmärksamma dessa ”dekabrister” med sina anklagelser mot de styrande. Särskilt som Nazarbajev då var premiärminister i sovjetrepubliken Kazakstan.

Nu verkar det inte som om det ligger några krav på liberalisering av landet eller ökad demokrati bakom protesterna i Zjanaozen, utan ett missnöje grundat i en desperat tillvaro. Men i ett land som Kazakstan där staten tagit på sig en stor roll som garant för medborgarnas välfärd får det betraktas som ett misslyckande att man inte efter så lång tid lyckats neutralisera problemet. Det hårda tillslaget med åtskilliga dödsfall kommer knappast att minska spänningarna och man måste antagligen hitta en ny strategi för att komma tillrätta med problemen. I ett för ledningen värsta scenario riskerar händelserna annars att orsaka reaktioner hos andra än strejkande oljearbetare och i andra delar av landet än det avlägsna och lättisolerade Zjanaozen.

Kazakstans oljestrejker ett tecken på kommande problem

I Kazakstans västliga Mangystau-region inleddes i maj en omfattande strejk. Strejkviljan spred sig snabbt och upp till 15.000 arbetare kan ha deltagit när uppslutningen var som störst. Problemen är ännu inte över.

Mangystau (eller Mangistau) med sitt till stor del torra och ofruktbara klimat ligger vid Kaspiska havet och hela provinsen har inte mycket mer än 400.000 invånare. Men den står för en stor del av landets i dagsläget livsviktiga oljeutvinning och därför ser provinshuvudstaden Aqtau ofta besök både från Astana och från utlandet.

Mangystau i västra Kazakstan

Det hela startade i staden Zjanaozen med oenighet om ersättningsnivåerna för oljearbetare vid oljebolagen KarazhanbasMunai och OzenMunaiGaz. KarazhanbasMunai är ett joint venture mellan statsägda kinesiska investmentbolaget CITIC (upprättat redan under Deng Xiaoping 1979) och KazMunaiGaz, som också äger OzenMunaiGaz. KazMunaiGaz (KMG) är i sin tur en del av Samruk-Kazyna, det statliga kazakiska holdingbolaget som kontrollerar största delen av landets nyckelindustrier och vars ordförande är Timur Kulibajev. Kulibajev, som är president Nursultan Nazarbajevs svärson och ett av stalltipsen som dennes efterträdare, har spenderat större delen av sin (mycket framgångsrika) affärskarriär på olika poster inom Kazakstans oljeindustri.

Strejken har också blivit märkbar för kazakiska staten genom ett uppskattat 6% produktionsbortfall för KazMunaiGaz. Trots det rapporterade KMG en vinstökning med 25% första halvåret 2011 jämfört med samma period i fjol (delvis tack vare stigande oljepriser), men man har ändå inte velat inlåta sig på några kompromisser med oljearbetarna. Kulibajev själv har poängterat att kraven är ogrundade och att det var rätt att avskeda över 400 arbetare från de båda bolagen på grund av strejkfrånvaro.

Kazakiska myndigheter, som kontrollerar det viktiga medieutbudet, har försökt tysta ner saken i så stor utsträckning som möjligt. Man har minst två anledningar till det. Dels har den bild man omsorgsfullt försöker bygga upp om Kazakstan som ett riskfritt investeringsland fått sig en törn. De omfattande strejkerna har gjort att saken kommit upp på agendan hos utländska aktörer och frågan har bl a tagits upp i Europaparlamentet, även om det är människorättsorganisationernas röster som hörts högst. Ett slag (?) mot firandet av huvudstaden Astanas och president Nazarbajevs kombinerade födelsedagar i juli utdelades också av popartisten Sting, som ställde in sin show i protest (kanske kände Sting ett styng av dåligt samvete för att ha spelat i Tasjkent i fjol på inbjudan av Uzbekistans presidentdotter Gulnara Karimova).

Den andra orsaken till oro i Astana är att saken snart utnyttjades av oppositionspolitiker, som reste till Mangistau och började förklara för de strejkande vilka rättigheter de har, hur man använder sig av sociala media m m. Den hunsade oppositionen – Nazarbajevs parti Nur Otan innehar samtliga platser i parlamentet – såg en chans att vidga strejken till en mer omfattande politisk protest. En sak som tydlig belystes var hur som helst att de strejkande inte litar på de officiellt godkända fackföreningarna. Fackföreningssystemet i Kazakstan kan i mycket ses som en kvarleva från sovjettiden, där facken ständigt brottades med en intressekonflikt mellan arbetarnas väl och uppsatta produktionsmål, vilket resulterade i att man oftast bara agerade som partiets förlängda arm. I Mangistau var det dessutom så att vissa informella fackföreningar faktiskt är registrerade, men de statliga oljebolagen vägrar godta deras legitimitet. Det faktum att inga riktiga förhandlingar pågår är i sig en bekräftelse på sakernas tillstånd.

KazMunaiGaz' huvudkontor i Astana (foto H Hallgren/Forum Eurasien)

Resultatet har blivit en hård linje från oljebolagens sida, med statens stöd i ryggen. På grund av risken för avsked för strejkfrånvaro valde många att gå tillbaka till arbetet, enligt RFE/RL under skriftligt löfte att inte begära löneökningar. Samtidigt har man agerat mot strejkorganisatörerna. Juristen Natalja Sokolova som talade inför strejkande om deras rättigheter tilldelades i augusti den hårda domen sex års fängelse för uppvigling, något som har mötts av protester och även officiell oro från USA och väst. En fackföreningsledare dömdes villkorligt. Under augusti mördades Zjaksylyk Turbajev, en av de oljebolagsanställda aktivisterna, under oklara former, liksom Zjansaule Karabalajeva, dotter till ordföranden för en av fackföreningsavdelningarna.

Oavsett hur berättigade de strejkandes krav var från början har kazakiska regeringen genom sin tystnad och ovilja att kliva in som medlare nu mist förtroendet hos de oljebolagsanställda, något som visar sig genom att hundratals sagt upp sitt medlemskap i partiet Nur Otan.

Antagligen kommer regeringen i Astana till sist att kunna avvärja krisen, kanske genom att utse en lämplig syndabock, men den ökade misstron som uppstått lär finnas kvar.

Nursultan Nazarbajev av Kazakstan och de omöjliga svärsönerna

Kazakstans president Nursultan Nazarbajev (2009)

Nursultan Nazarbajev är Kazakstans president sedan landet utropade självständighet från Sovjetunionen 1991. Med en kombination av inrikespolitisk hårdhet och utrikespolitisk känslighet har Nazarbajev nått en oomstridd maktposition i landet för sig och sin familj. Här tillåts ingen opposition från någon – inte ens svärsöner.

Låt mig börja med Nursultan själv. Han föddes den 6 juli 1940 i Tjemolgan i sydöstra Kazakstan nära den kirgiziska gränsen och blev partimedlem 1969 och gjorde sedan snabb karriär i det sovjetiska kommunistpartiet och var 1984 – 1989 ordförande i det kazakiska ministerrådet (regeringen). Han var det kazakiska kommunistpartiets siste generalsekreterare 1989 – 1991 och lät sig 1990 väljas till Kazakstans förste president.

De första åren efter självständigheten förde Nazarbajev en försiktig utrikespolitik betingad av den stora ryska minoriteten i Kazakstan om c:a 35 % . Ryssarna var vid denna tidpunkt bara obetydligt färre än kazakerna som utgjorde 39 % av befolkningen. Denna balans har under de senaste åren svängt till en stabil kazakisk majoritet på grund av höga kazakiska födelsetal och stor rysk utflyttning under 1990-talet. Nazarbajev fick också internationellt beröm för sin avveckling av de kärnvapen som Kazakstan ärvt från Sovjetunionen.

Under senare år har Nazarbajev stärkt sin maktställning ytterligare. Konstitutionen från 1995 ger presidenten och den verkställande makten en mycket stark ställning. 2007 gjordes dessutom ett tillägg till konstitutionen som garanterar att Nursultan, men bara han, har rätt att ställa upp i så många presidentval han önskar. Det senaste presidentvalet i december 2005 kritiserades av Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE).

Kazakstan har efter några svåra år under 90-talet utvecklats till Centralasiens rikaste land med betydande olje- och gastillgångar samt stora fyndigheter av metaller. Nazarbajev har fått en mer framträdande internationell profil som under 2010 kröns med ordförandeskapet i OSSE. Utrikespolitiskt har relationerna med Ryssland prioriterats och Kazakstan ingår sedan årsskiftet i en tullunion med Ryssland och Vitryssland. Förhållandet till Kina har utvecklats mycket snabbt de senaste åren och Kina är idag Kazakstans näst viktigaste handelspartner efter Ryssland. Kina är också en stor köpare av olja och gas från Kazakstan och nya olje- och gasledningar från Kazakstan till Kina öppnades 2009. Kina gav också Kazakstan ett lån på 10 miljarder dollar när det ekonomiska läget och bankkrisen såg som mest hotfulla ut förra året.

Nursultan skulle kunna luta sig tillbaka i länstolen om det inte vore för döttrarnas män, de omöjliga svärsönerna. Nursultan Nazarbajev själv är gift med Sara Nazarbajeva (1941-) och de har tre döttrar; Dariga (1963-), Dinara (1967-) och Alija (1980-). Det började så bra när Alija 1998 gifte sig med Aidar Akajev, sonen till dåvarande presidenten i grannrepubliken, Askar Akajev. Det äktenskapet höll inte så länge men Alija är idag omgift med Danijar Khassenov.

Dariga var gift med Rakhat Alijev som tycktes på väg mot en spikrak karriär i Kazakstan när det plötsligt skar sig med svärfadern. Rakhat har anklagats för att försöka iscensätta en kupp. Han anklagades också för kidnappning och utpressning och begärdes utlämnad från Österrike där han var Kazakstans ambassadör. Rakhat Alijev dömdes i sin frånvaro till 40 års hårt straffarbete. Kanske som hämnd anklagade Alijev Nursultan Nazarbajev för att ha tagit emot mutor från amerikanska oljebolag. Mutor som förmedlats till Schweiziska bankkonton av den amerikanske affärsmannen James Giffen, det så kallade ”Kazakgate”.

Som om detta inte vore nog berättar VG och Eurasia att Dinaras man, Timur Kulibajev, som är förste vice ordförande i det statliga holdingbolaget Samruk-Kazyna och ordförande för det statliga järnvägsbolaget tycks vara inblandad i en korruptionsskandal. I ett brev publicerat i tre kazakiska tidningar har en landsflyktig bankman, Mukhtar Abljazov, anklagat Kulibajev för att ha tagit emot mutor från kinesiska oljebolag. Timur Kulibajev har nu gått till motattack och stämmer de tre tidningarna för förtal. Stackars Nursultan, det är ingen ordning på svärsönerna. Jakten på en efterträdare fortsätter.