Explosion i Abadan i Turkmenistan

Abadan ligger 25 kilometer nordväst om Asjgabat

Karta över Turkmenistan

Enligt ännu officiellt obekräftade uppgifter skall en stor explosion ha ägt rum i ett vapenlager i staden Abadan (tidigare Bezmein) 25 kilometer nordväst om den turkmenska huvudstaden Asjgabat på torsdag eftermiddag den 7 juli 2011. Abadan ligger längs järnvägslinjen Asjgabat – Turkmenbashy (tidigare Krasnovodsk) och har drygt 40 000 invånare. Nyhetsmedia utanför Turkmenistan rapporterar om upp till 200 dödsoffer, se DN, och en omfattande förödelse.

Anledningen till explosionen sägs ha varit ett åsidosättande av säkerhetsföreskrifter när ett militärt transportfordon gick sönder i den drygt 40 gradiga värmen vilket skall ha utlöst de första explosionerna som sedan snabbt resulterade i nya explosioner och en eldsvåda som spred sig i det stora vapenlagret i Abadan. Efter självständigheten från Sovjetunionen 1991 centraliserade Turkmenistan lagringen av ammunition till bland annat Abadan.

Oberoende sajter som Eurasianet och Chrono – TM rapporterar om en omfattande förödelse i Abadan och om en intensiv trafik av ambulanser med skadade till sjukhusen i Asjgabat. Bilder som publicerats tycks tyda på omfattande materiella skador och att militär ammunition varit inblandad i explosionen. Andra indikationer på allvaret i lyckan är att det lokala mobiltelefonnätet och Internet stängts ned. Västra Asjgabat uppges också vara utan elektricitet vilket tyder på att även kraftverket i Abadan som levererar el till Asjgabat skadats. Ögonvittnesskildringar berättar om döda och sårade, om saknade nära och kära, krossade fönsterrutor och ammunition som ligger strödd vida omkring. Av de 200 rapporterade dödsoffren skall cirka hälften vara militär personal och den andra hälften civila dödsoffer däribland ett antal barn. Det finns rapporter om att ett daghem jämnats med av explosionen.

Det officiella Turkmenistan under president Gurbanguly Berdymuhammedow och hans regering hävdar i knapphändiga uttalanden att det var pyrotekniskt material avsett för fyrverkeripjäser som självantänt i den höga värmen. Något motsägelsefullt så framhålls i kommunikén om att det inte finns några offer eller någon förödelse samtidigt som det talades om att sjukvård och annan assistans gavs till befolkningen och att militär och polis hade rapporterat till presidenten om händelsen och om de åtgärder som vidtagits för att ”eliminera händelsens konsekvenser”. Det officiella Turkmenistan agerar på precis samma sätt som under den sovjetiska tiden och försöker förneka och mörklägga att något ägt rum. Istället tar sig president Berdymuhammedow tid att bjuda in oppositionen till deltagande i presidentvalet i februari 2012, se SvD, och skicka gratulationstelegram till det kinesiska kommunistpartiets 90-års jubileum.

 

 

Mer naturgas från Turkmenistan till Kina

Representanter för den turkmeniska regeringen har gjort två besök i Kina under de senaste veckorna. De båda biträdande premiärministrarna Maisa Yazmuhammedowa och Baymurat Hojamuhammedow har besökt Beijing för samtal och stärkande av relationerna. Förutom det vanliga talet om stöd till den kinesiska politiken gällande terrorism, Tibet och Taiwan har samtalen gällt viktiga frågor om utökat energisamarbete. Medan Europa tvekar om byggandet av naturgasledningar till Centralasien handlar Kina och Iran.

Baymurat Hojamuhammedow reste också som speciell representant för den turkmenske presidenten Gurbanguly Berdymuhammedow vilket gav besöket en viss extra tyngd och renderade honom ett möte med den kinesiske presidenten Hu Jintao. Det viktigaste konkreta resultatet av mötet var en överenskommelse om utökat energisamarbete och ett löfte om ökade turkmenska naturgasleveranser till Kina med 20 miljarder kubikmeter per år till 30 miljarder kubikmeter per år. Detta kungjordes av den kinesiska planmyndigheten i ett uttalande den 2 mars 2011. Ett mer detaljerat avtal beräknas under andra halvan av 2011. Förra året slöt det kinesiska oljebolaget, CNPC (China National Petroleum Corporation), ett avtal med Uzbekistan om leverans av 10 miljarder kubikmeter gas per år. Förhandlingar med grannlandet Kazakstan pågår också om leveranser av naturgas, allt för att täcka det närmast omättliga kinesiska energibehovet.

Naturgasledningen mellan Centralasien och Kina

Möjligheterna för Turkmenistan att exportera sin naturgas har förändrats dramatiskt till det bättre sedan december 2009 då en ny naturgasledning från östra Turkmenistan och genom grannländerna Uzbekistan och Kazakstan och via Horgos in i Xinjiang i västra Kina öppnades. Under 2011 väntas ett andra rör läggas parallellt med det första mellan Turkmenistan och Kina, vilket möjliggör en total export på 40 miljarder kubikmeter centralasiatisk naturgas om året. Under 2010 öppnades också en andra pipeline från Turkmenistan till Iran, den första öppnades 1997. Iran kan nu ta emot 20 miljarder kubikmeter turkmensk naturgas om året.

Tidigare var Turkmenistan hänvisat till det gamla sovjetiska systemet av pipelines och drygt 70 % av gasen gick via Ryssland. Turkmenistan tvingades ofta acceptera mycket låga priser och betala höga transiteringsavgifter till den ryska gasgiganten Gazprom för att kunna få ut sin gas till kunder i Europa. Turkmenistan planerar efter den nya situationen att minska sin export till Ryssland till cirka 30 miljarder kubikmeter per år. Det förändrade förhållandet har lett till att Gazprom nu gått med på att betala ett högre pris för gasen.

Turkmenistan, Uzbekistan och Tibet i Kina på tio sämsta listan

Organisationen Freedom House är känd för sin årliga rankning av demokrati och frihet i världens länder. I en artikel i Foreign Policy har organisationen i en fotoessä presenterat de 20 värsta länderna avseende mänskliga rättigheter och demokrati. Urvalet är ingen nyhet utan gjort med utgångspunkt från en rankning som Freedom House publicerat tidigare i år, se SvD. De tio värsta länderna är Nordkorea, Burma (Myanmar), Ekvatorialguinea, Libyen, Somalia, Sudan, Turkmenistan, Uzbekistan, Tibet i Kina och Vitryssland. Essän tar även upp Kina allmänt och landet kommer då på 12:e plats. De enskilda placeringarna saknar naturligtvis betydelse. Det viktiga är att även när solen skiner och den svenska sommaren är som bäst skicka en tanke till de människor som arbetar för demokrati och frihet även under mycket svåra förhållanden.

För en vecka sedan bloggade jag om Turkmenistan och de tendenser till förnyad personkult och oförändrat auktoritärt styre som präglar landet. Det finns också en småaktighet hos de turkmenska myndigheterna som visar sig på olika sätt. Senast handlar det om de invånare i Turkmenistan som har såväl ryskt som turkmenskt medborgarskap. När dessa personer nu skall ut och resa har de två val antingen att avsäga sig sitt ryska medborgarskap och bli enbart turkmenska medborgare eller att avsäga sig sitt turkmenska medborgarskap och lämna Turkmenistan för gott. En före detta rysk-turkmensk  journalist på tidningen Neutrala Turkmenistan stoppades när han skulle åka till Istanbul för en ögonoperation. Troligen en ”rysk” person som myndigheterna gärna vill bli av med. I Uzbekistan är situationen för mänskliga rättigheter fortsatt dålig, se tidigare inlägg, och några tecken till förbättringar är definitivt inte i sikte efter de etniska motsättningarna i Kirgizistan. Misshandel, tortyr och korruption präglar hela det uzbekiska rättssystemet.

TIbets autonoma region (TAR) i Folkrepubliken Kina

Freedom House har valt att särskilt lyfta fram Tibet i Kina som en speciellt utsatt region. Jag tycker att även Xinjiang bör uppmärksammas särskilt. Jag bloggade för några veckor sedan om miljövännen Karma Samdrup som dömdes till 15 års fängelse för en avdammad förseelse om gravplundring från 1998. Det verkliga skälet till fängslandet var att han försökte få sina bröder Rinchen Samdrup och Chime (Jigme) Namgyal frisläppta ur fängelse. Den yngre brodern Chime Namgyal har tidigare skickats till omskolningsläger med hårt arbete i 21 månader för att ha skadat den sociala harmonin och för några veckor sedan var det Rinchen Samdrups tur. Han dömdes till fem års fängelse för att ha försökt splittra moderlandet efter att ha publicerat en artikel som nämnt Dalai Lama på sin webbsida. Detta trots att Richen Samdrup själv varken skrivit eller publicerat artikeln på nätet. Skälet till myndigheternas ilska är att Chime Namgyal och Rinchen Samdrup genom sin prisbelönta NGO avslöjat den omfattande tjuvjakt som lokala partipampar bedrivit i Tibet. Brödernas advokater har vid upprepade tillfällen nekats tillträde eller inte kunnat tala i enrum med sina klienter. Brödernas mor har misshandlats och flera kusiner har arresterats när de arbetat som tolkar eller försökt lämna fram petitioner till de kinesiska myndigheterna.

Situationen är svår för de som arbetar för mänskliga rättigheter på många håll i världen, men vi som är lyckliga nog att bo i länder med fria media kan göra en liten men betydelsefull insats genom att hålla oss informerade om det som händer och inte tillåta att EU och USA helt utan uppmärksamhet kan offra alla samtal om mänskliga rättigheter och demokrati på realpolitikens altare.

Inga nyheter från Turkmenistan

Karta över Turkmenistan

Ett besked nådde oss den 10 juli 2010 från Turkmenistans huvudstad Asjgabat att president Gurbanguly Berdimuhamedow hållit ett tal och uttalat sig för att tillåta privat ägande av tv, radio och tidningar och även för ett införande av flerpartisystem. Fast med det sistnämnda skulle man inte ha för bråttom. President Berdimuhamedow tog över i Turkmenistan efter den bisarre företrädaren Saparmurat Nijasov 2006. Det fanns då stora förhoppningar om att Turkmenistan skulle öppna sig mer mot omvärlden. De flesta av dessa förhoppningar har kommit på skam och Turkmenistan fortsätter att vara ett slutet och isolerat land. Att Turkmenistan ändå inte ligger sämre till beror på de stora tillgångar av gas som finns i landet. Sedan tidigare finns gasledningar till Ryssland och i december 2009 öppnades en ny ledning via Uzbekistan och Kazakstan till Kina.  Gasen garanterar en jämn ström av dollar till statskassan. Det mesta av detta kommer inte befolkningen till godo men i alla fall en tillräckligt stor andel fördelas för att direkt nöd skall undvikas.

Turkmenistans president Gurbanguly Berdimuhamedow

Gurbanguly Berdimuhamedows regering består fortfarande av många av Nijasovs män som uppenbarligen har svårt att tänka nytt. Det finns idag tydliga tecken på en ökande personkult kring Berdimuhamedow. En nyligen utkommen hyllningsbok om presidenten ”Sonsonen uppfyller farfaderns drömmar” skulle fått Stalin att nicka igenkännande och den skall nu anbefallas till läsning i landets skolor och universitet. Boken talar tyst om företrädaren Saparmurad Nijasov. I ett tal i maj till en församling av äldste talade Berdimuhamedow om att skapa ett nytt landsbygdsparti i Turkmenistan. Det enda parti som är tillåtet idag är det gamla sovjetiska kommunistpartiet som döpts om till det demokratiska partiet. Det är i detta ljus som Berdimuhamedows tal om ökat privat ägande inom mediesektorn skall ses. Kontrollen av media kommer på samma sätt som kontrollen av politiken att innehas av den  styrande eliten. Att det på papperet finns flera partier eller privat ägande av medier saknar betydelse. Men alltid lurar det någon i väst.

President Berdimuhamedows tal var möjligen också inspirerat av den strida ström av besökare som tittat förbi i presidentpalatset i Asjgabat. FN:s generalsekreterare var där i mars och i juni trakterades representanter från bland annat OSSE, USA och Frankrike den turkmenska gästfriheten. Alla tyckte de sig märka tendenser till en förbättring av situationen i Turkmenistan. Den franske ambassadören Francois Zimeray fick visserligen inte besöka de politiska fångar han önskade. I ena stunden konstaterade Zimeray att inga förbättringar skett vad gäller mänskliga rättigheter sedan 2006 för att i nästa mening berömma den turkmenska ledningen för goda intentioner. Han tyckte vidare att det var kontraproduktivt att kritisera Turkmenistan för polisbrutalitet, erbarmliga fängelser och politiskt kontrollerade rättegångar. Detta samtidigt som organisationen Läkare utan gränser har lämnat landet på grund av de omöjliga arbetsvillkoren och de turkmenska myndigheternas bromsande av hälsoarbetet i landet. Ambassadör Zimerays uttalanden banade väg för den franske utrikeshandelsministerns Anne-Marie Idracs besök i Asjgabat. Det franska företaget Bouygues vill bygga fler marmorpalats i staden.

Fransmännen är inte ensamma i sitt dubbelspel och sin uppvaktning av Turkmenistan ty utan turkmensk gas blir det svårt att bygga en gasledning till Europa under Kaspiska havet och Turkmenistan har dessutom en lång gräns till Afghanistan som bör bevakas väl. Asjgabat har mycket lite att frukta från väst och behöver inte genomföra några reformer. Att ibland slänga ett eller annat köttben i den internationella diplomatins namn innebär ingen större uppoffring. Få tecken tyder på en förändring av regimens grundläggande strukturer inom en snar framtid. Inga nyheter från Turkmenistan med andra ord.

Lastbilar med Natomateriel attackerade i Pakistan

Karta över Pakistan

Sent på tisdagen, den 8 juni 2010, anföll beväpnade män en konvoj lastbilar med förnödenheter till de internationella Isaf-styrkorna i Afghanistan i närheten av Pakistans huvudstad Islamabad berättar DN, SvD, VG och Politiken.

Attacken ägde rum i staden Tarnol som är belägen endast cirka tio kilometer från Islamabad och innanför den hårdbevakade säkerhetssektor som omger huvudstaden. Ett dussintal beväpnade män anföll lastbilarna som stod parkerade i en depå för natten och öppnade eld med automatvapen och granatgevär innan de stack ett tjugotal bilar i brand. Minst sju människor skall ha dödats i attacken.

I rådande läge transporteras cirka 75 procent av alla förnödenheter till den internationella styrkan i Afghanistan den långa vågen genom Pakistan. Färden börjar i hamnstaden Karachi och går sedan norrut via Islamabad, Peshawar och genom Khyberpasset innan lasten slutligen når Afghanistan. En stor del av transporterna utgörs av drivmedel och lättare fordon, vilket också skall ha varit innehållet i den attackerade transporten. Detta är en lönsam verksamhet för många chaufförer i Pakistan men också allt farligare.

USA och Nato har under en längre tid sökt efter alternativ till transporterna genom Pakistan som blivit allt mer problematiska i takt med att striderna mellan de pakistanska inhemska talibanerna och regeringsstyrkorna ökat i omfattning. Efter den pakistanska militärens attack mot den Röda moskén i Islamabad och offensiver i Swatdalen och Södra Waziristan har antalet terrordåd ökat i Pakistan och även hotet mot Natos transporter. Dessa attacker utförs av inhemska terroristgrupper som endast mycket löst är knutna till de talibaner som kämpar mot Isaf-styrkorna i Afghanistan.

Alternativa försörjningslinjer landvägen skulle kunna gå via de centralasiatiska länderna Turkmenistan, Uzbekistan och Tadzjikistan. Turkmenistan är dock uteslutet på grund av landets strikta neutralitet. Uzbekistan har stor potential men regeringen är fortfarande ovillig att gå med på mer omfattande landtransporter. Tadzjikistan ligger sämre till och landet är dessutom inbegripet i en strid med grannlandet Uzbekistan om vattenkraftsutbyggnad, vilket lett till att Uzbekistan i det närmaste omöjliggör järnvägstransporter via Tadzjikistan. I nuläget finns alltså inte något omedelbart alternativ för Nato till transporterna genom Pakistan.

UPPDATERING KL 19:00

Omfattningen av attacken har visat sig större än tidigare rapporterat och enligt uppgifter i DN skall såväl stridsvagnar som lastbilar ha förstörts. Uppemot ett 60-tal fordon förstördes och ett 80-tal skadades vid attacken mot depån i Tarnol. Förövarnas identitet är fortfarande oklar och den pakistanska regeringen har tillsatt en undersökningskommission som skall rapportera preliminära resultat inom tre dagar.