Den Östturkestanska islamiska rörelsen – ETIM

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

 

 

1 Comment

Johan Fresk, augusti 1st 2011 | Tags: , , , , , ,
Posted in Kina, Pakistan, Xinjiang

Nya våldsdåd i Xinjiang

Karta över Xinjiang

De officiella kinesiska reaktionerna efter helgens våldsdåd i staden Kashgar i sydvästra i Xinjiang beskriver söndagens händelser som ett verk av religiösa extremister tillhöriga den Östturkestanska islamiska rörelsen (Eastern Turkestan Islamic Movement, ETIM), se DN och SvD. Enligt lokala källor i Kashgar skall gruppens ledare ha lärt sig tillverka sprängämnen och hantera skjutvapen i Pakistan innan de tog sig in i Xinjiang. ETIM tros ha sina baser någonstans längs gränsen mellan Pakistan och Afghanistan och har tidigare klassificerats som en terroristorganisation av såväl den kinesiska regeringen som FN. I söndagens dåd dog sex personer och skadades 15. Myndigheterna i Kashgar har utfärdat en arresteringsorder för två misstänkta uigurer som uppgetts ha flytt från platsen och utfärdat en belöning på 100 000 kronor för deras gripande.

Intressant nog betecknas lördagens dåd då åtta personer dog och 27 skadades inte som ett verk av terrorister. Vid ett krismöte i Xinjiangs huvudstad Ürümqi har Zhang Chunxian, ordföranden i kommunistpartiet, beordrat kraftfulla åtgärder mot terrorism, religiös extremism och andra olagliga religiösa aktiviteter. En djupare analys av de bakomliggande orsakerna till klyftan mellan uigurer och hankineser lyser med sin frånvaro och det är synnerligen osannolikt att enbart ökad repression kommer att ha önskad effekt för att åstadkomma den ”harmoni mellan folken” som myndigheterna säger sig eftersträva.

Sent på lördagskvällen den 30 juli 2011 skall sju personer ha knivskurits till döds i staden Kashgar i sydvästra Xinjiang i Kina, rapporterar DN, SvD och VG. Enligt rapporter i lokala media skall två explosioner först ha hörts och därefter kapades en buss av två uigurer som efter att ha dödat föraren körde runt i staden och försökte ramma fotgängare. Senare skall de två gärningsmännen ha hoppat ut ur bussen och börjat hugga vilt omkring sig. I den följande konfrontationen skall sju personer ha dödats och 28 skadats. En av förövarna rapporteras ha dödats och en arresterats. Offrens nationalitet har ännu inte klarlagts. Våldet har fortsatt under söndagen och en explosion inne i Kashgar uppgavs först ha dödat tre personer men senare uppgifter ger vid handen att det istället rör sig om en beväpnad attack mot en restaurang där ägaren och en anställd dödades. Därefter skall gärningsmännen ha gett sig ut på gatan och attackerat förbipasserande. Offren skall ha huggits till döds av flera olika angripare. Samtidigt uppges polisen ha skjutit ihjäl fyra personer som betecknades som misstänkta. Uiguriska exilkällor meddelar att undantagstillstånd har införts i Kashgar och att över 100 personer har arresterats. Osäkerheten i händelseförloppet är fortfarande mycket stor men att nu även Kashgar, liksom tidigare i juli Hotan, skakats av etniskt betingat våld mellan uigurer och hankineser tycks  stå i öppen dager.

Händelserna igår i Kashgar följer på en annan etniskt betingad konflikt i staden Hotan för knappt två veckor sedan den 18 juli och för vilken rapporterna går starkt isär mellan uiguriska exilgrupper och officiella media. Enligt Uiguriska världskongressen (World Uyghur Congress, WUC) startade konfrontationen i Hotan med en fredlig uigurisk demonstration nära den stora marknadsplatsen (bazaren) mot ett hårdhänt polisingripande. Polisaktionen kan ha gällt att kvinnor burit heltäckande islamisk klädedräkt. Enligt Uiguriska världskongressen skall 20 personer ha dödats vid det tidigare ingripandet. Den kinesiska versionen av händelsen koncentrerar sig på att orosstiftarna (terroristerna) skall ha stormat en lokal polisstation med knivar och granater och tagit gisslan. Denna sammanstötning slutade med dödsoffer såväl bland poliserna som bland de uiguriska demonstranterna/upploppsmännen. I senare kinesiska kommentarer har två av de arresterade uigurerna utpekats som medlemmar av terroristgruppen Östturkestanska islamiska rörelsen, ETIM. Enligt min mening är de två ovan beskrivna händelseförloppen ganska enkla att förena till ett. En uigurisk demonstration som möts med våld och urartar till kravaller och en attack mot en kinesisk polisstation vore inte ett osannolikt scenario. Att de två sidorna därefter väljer att fokusera på olika händelser för att själv komma i bästa möjliga dager är ganska naturligt.

Situationen i Xinjiang har varit spänd under juli 2011 eftersom tvåårsdagen av de stora kravallerna i Ürümqi den 5 juli 2009 har infallit under månaden. Dessa kravaller, som hade sitt ursprung i en demonstration i Ürümqi mot mordet på flera uiguriska fabriksarbetare i Guangdongprovinsen i södra Kina, ledde till att flera hundra kineser dödades liksom ett okänt antal uigurer. De kinesiska myndigheterna ökade kraftigt den politiska kontrollen i Xinjiang, genomförde en årslång blockad av Internet i området och åtalade och dömde ett antal uiguriska journalister. Internet är fortfarande, även med kinesiska mått mätt, hårt censurerat i Xinjiang. Det är mot bakgrund av den ökade övervakningen särskilt under juli månad desto mer förvånande att händelserna i Hotan och Kashgar ägt rum och måste definitivt betraktas som ett misslyckande för Zhang Chunxian, den relativt nytillträdde ordföranden i kommunistpartiet i Xinjiang.

Blått för andel uigurer och rött för andel hankineser

Etnisk sammansättning i Xinjiang

Grundproblemet i Xinjiang är en djup förtroendeklyfta mellan uigurer och hankineser som har flera orsaker. Ett av de tydligaste tecknen på kinesisk dominans för en uigur är den ökande andelen kineser i Xinjiang från att ha varit under 5 % 1949 till över 40 % idag och då är militära styrkor oräknade. Den kinesiska närvaron ökar nu också i sydvästra Xinjiang, ett område som traditionellt varit en uigurisk bastion, vilket möjligen kan vara en delförklaring till protesterna i Hotan och Kashgar. De flesta uigurer är muslimer och det kinesiska förtrycket av Islam har varit konstant sedan mitten på femtiotalet och nådde oanade höjder under Kulturrevolutionen 1966-1976. Eftersom den kinesiska staten har varit oförmögen att själv göra upp med excesserna under Kulturrevolutionen har den förtroendeklyfta som då grundlades mellan hankineser och minoritetsfolk som uigurer, tibetaner och mongoler aldrig kunnat överbryggas. Den ekonomiska utvecklingsmodell som den kinesiska regeringen har valt bygger på en kraftig ekonomisk tillväxt i sig som skall lyfta BNP per capita allmänt i Xinjiang och därmed, är det tänkt, också den uiguriska befolkningen. Problemet har blivit att uigurerna som har lägre utbildning, kan betydligt sämre kinesiska och är offer för etnisk diskriminering hamnar längst bak i den ekonomiska kön i Xinjiang. Uigurerna känner sig också kulturellt hotade med kraftiga restriktioner för Islam och en minskad andel av undervisningen på uiguriska språket i skolorna. Det är därför föga förvånande att det jäser av missnöje bland den uiguriska befolkningen i Xinjiang och att avståndet mellan de två befolkningsgrupperna uigurer och hankineser fortsätter att vara stort. Den radikala omläggning av politiken mot reell kulturell autonomi och en satsning på uigurernas ekonomiska utveckling som skulle behövas ter sig inte trolig under de närmaste åren.

1 Comment

Johan Fresk, juli 31st 2011 | Tags: , , , , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Kinas ledare diskuterar utvecklingen av Västra regionen

Programmet "Den stora utvecklingen av Västra regionen" är det rödmarkerade området på kartan

Den kinesiska partiledningen avslutade den 6 juli 2010 ett arbetsmöte om utvecklingen av landets västra del. Kinas president Hu Jintao konstaterade att mycket har åstadkommits för att utveckla Kina till ett land med måttligt välstånd under de senaste tio åren men att mycket fortfarande återstår att göra. Detta gäller i synnerhet de områden som diskuterades på mötet: Inre Mongoliet, Sichuan, Yunnan, Qinghai-Tibet platån och Xinjiang, vilka alla är autonoma områden eller provinser med antingen en betydande andel etniska minoriteter eller att minoritetsfolk befolkar en stor del av provinsernas yta som i Sichuan och Qinghai där tibetanerna har geografiskt stor spridning men utgör en mindre del av befolkningen.

När Deng Xiaoping inledde de ekonomiska reformerna i Kina 1978 balanserade landet fortfarande på gränsen till hungersnöd och uppemot 60 % av befolkningen levde på mindre än en dollar om dagen. Den historiska ekonomiska tillväxten under de senaste 30 åren har inneburit att andelen mycket fattiga idag har minskat till cirka 10 %, vilket ändå innebär drygt 100 miljoner människor. De flesta av dem finns på landsbygden i västra Kina. För drygt tio år sedan introducerade dåvarande premiärministern Zhu Rongji programmet ”Den stora utvecklingen av Västra regionen” i ett försök att minska skillnaderna i ekonomisk utveckling mellan den mycket expansiva kustregionen och det mindre dynamiska inlandet.

Utvecklingsprogrammet för västra Kina har flera komponenter där den mest iögonenfallande är de gigantiska satsningarna på infrastruktur främst i form av nya vägar och järnvägar. De nya järnvägslinjerna från Ürümqi till Kashgar i Xinjiang och den spektakulära linjen mellan Golmud och Lhasa i Tibet är kanske de mest kända men de är bara en liten del i ett mycket omfattande investeringsprogram som nu fortsätter med ännu större investeringar i bland annat ett snabbtågsnät. Dessa investeringar har utan tvekan betytt en ökad tillväxt i den västra regionen frågan är bara vem som dragit nytta av dessa satsningar från centralregeringen i Beijing. Jag har i tidigare inlägg  beskrivit problemen kring den ekonomiska utvecklingen i Tibet och det missnöje som finns i Xinjiang och de arbetsmöten som hållits specifikt om dessa regioner.

Autonoma tibetanska områden (gulmarkerade) i Folkrepubliken Kina

För den som är intresserad av den tibetanska problematiken kan det vara värt att påminna sig att många tibetaner idag bor utanför Tibets autonoma region (TAR) och därför inte direkt omfattas av de politiska beslut och åtgärder som specifikt gäller TAR. Arbetskonferensen syftar till att förbättra förhållanden i områden med buddhistisk och muslimsk befolkning. De kinesiska ledarna är naturligtvis väl medvetna om missnöjet i uiguriska och tibetanska områden frågan är som alltid om huvudsakligen ekonomiska medel kan lösa problemen. Genom investeringar i infrastruktur skall området knytas närmare centrala och östra Kina, genom förändrad beskattning kommer främst Xinjiang få högre skatteintäkter och genom ökade industriinvesteringar skall nya jobb skapas. För att tibetaner och uigurer skall få jobb krävs dock att de är utbildade, talar god kinesiska och inte blir diskriminerade. Det finns problem på alla dessa områden men kraftiga satsningar på en förbättrad utbildning har genomförts och avgifterna i skolorna på lägre nivå har tagits bort för minoriteterna.

Andra åtgärder som diskuterades handlar om utbyte och utbildning av statsanställda från västra Kina i de mer utvecklade provinserna samt det alltid lita vaga uttalandet om att utveckla och respektera de etniska minoriteternas kultur. Det sistnämnda är centralt för att få med tibetaner och uigurer i båten men jag tror att Kina i någon mån har ett baltiskt dilemma. Hur väl ekonomin än utvecklas kommer självstyre och självständighet alltid att te sig mer attraktivt för tibetaner och uigurer än att vara en del av ett ofritt Kina. Den kinesiska ledningen gör uppenbarligen en annan analys; att det går att vinna över minoriteterna med ekonomisk utveckling. Jag tror också att det behövs ökad kulturell och religiös frihet annars finns inga förutsättningar att långsiktigt vinna minoriteternas förtroende. Om inte strategin är en total assimilering i den hankinesiska kulturen vilket vissa företrädare för uigurer och tibetaner hävdar. Resultatet av arbetskonferensen var föga förvånade. Partiledningen fortsätter på den inslagna vägen möjligen höjs beloppen ytterligare. Faran med att dessa satsningar lockar till sig hankineser och leder både till ökad immigration i minoritetsområden och utträngning av lokal arbetskraft med åtföljande missnöje diskuteras i vart fall ännu inte på allvar. Fortsättning lär följa om de etniska minoriteternas situation i dagens Kina.

No Comments

Johan Fresk, juli 8th 2010 | Tags: , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet, Xinjiang

Ett år sedan oroligheterna i Ürümqi

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till  händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

1 Comment

Johan Fresk, juli 5th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.

No Comments

Johan Fresk, juni 24th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Kirgizistan, Xinjiang

Kina, Xinjiang och den språngvisa utvecklingen

Karta över Xinjiang

Under de senaste månaderna har det Kinesiska kommunistpartiet tillkännagivit ett antal beslut om Xinjiangs framtida utveckling. Efter de etniskt betingade upploppen mellan hankineser och uigurer i Ürümqi i juli 2009 har det stått klart att den nuvarande utvecklingsmodellen för det autonoma området Xinjiang inte fungerar. Etniska kineser, hankineser, och uigurer, muslimer som talar ett turkspråk, utgör båda drygt 40 % av regionens befolkning men lever i skilda världar kulturellt och ekonomiskt. Uigurerna känner sig i många fall utträngda och förfördelade av hankineserna, vars andel av befolkningen i Xinjiang ökat från cirka 5 % vid Folkrepublikens bildande 1949. Frågan var om ledningen i Beijing skulle visa sig mer visionär i sin nya strategi visavi Xinjiang på arbetskonferensen än i sitt program för Tibets utveckling som presenterades tidigare i år, se tidigare inlägg om Tibet.

Det är visserligen en uigur som är guvernör i Xinjiang, Nur Bekri, men den mäktigaste mannen i Xinjiang är den lokale sekreteraren i Kinas kommunistiska parti (KKP). Under 15 år, 1995-2010 har det varit Wang Lequan men han byttes ut i slutet av april 2010 och den nye förstesekreteraren heter Zhang Chunxian. Zhang kommer närmast från samma post i Hunan i centrala Kina och har tidigare varit bland annat kommunikationsminister och biträdande partisekreterare i Yunnan, en annan provins med betydande etniska minoriteter. Zhang skall nog ses som en god administratör som har att genomföra Beijings strategi i Xinjiang samtidigt som ordningen och stabiliteten upprätthålls. President Hu Jintao och statsminister Wen Jiabao kommer att ersättas på partikongressen 2012 och de vill inte ha några obehagliga överraskningar fram tills dess.

Den främsta uppgiften för Zhang Chunxian kommer att vara bevarandet av ordningen och att föra kampen mot de tre onda företeelserna: separatism, terrorism och extremism. Säkerheten är ett högprioriterat område och här pågår efterarbetet till 2009 års upplopp. Antalet åtalade i olika domstolsprocesser uppgår nu till 198 och antalet väntas stiga. Kontrollen av Internet har skärpts ytterligare och det var först i början på maj 2010 som Internet släpptes på mer allmänt i Xinjiang för kinesiska sajter. Uigurerna klagar på att tillgängligheten fortfarande är begränsad för uiguriska nätplatser. Inom polisväsendet har den första omgången av drygt 2 000 nya medarbetare nu rekryterats och börjat arbeta. De skall verka över hela regionen och syssla främst med stärkandet av den interna säkerheten. Stabiliteten kommer alltid främst i Kina.

Det är emellertid ingen tvekan om att det i Kinas kommunistparti finns en insikt om att utvecklingen i Xinjiang hittills varit ojämn och inte kommit de etniska minoriteterna till godo i samma grad som hankineserna. Anledningen till detta förklaras dock med regionala skillnader i utveckling. Det är, liksom i övriga Kina, stora skillnader i levnadsstandard mellan stad och landsbygd i Xinjiang. Problemet för kommunistpartiet är att de etniska minoriteterna i betydligt högre grad bor på landsbygden än hankineserna och därför har lägre inkomster, vilket skapar en känsla av att stå utanför den ekonomiska boomen, se även DN. Den nya ekonomin med olje- och gasindustri samt en hög andel statliga bolag och byggprojekt i Xinjiang har också medfört att många välbetalda jobb gått till inflyttade hankineser. Denna utveckling har förstärkts av att uigurerna ofta har sämre utbildning och framför allt har sämre kunskaper i kinesiska. Det förekommer i Xinjiang, som på andra håll en etnisk diskriminering i arbetslivet, vilket dock inte diskuteras allmänt.

I mitten av maj hölls en arbetskonferens i Beijing där alla nio medlemmarna i politbyråns ständiga utskott deltog och slutsatserna för Xinjiangs framtida utveckling var inte nytänkande. Problem som religiös frihet och stärkande av uigurernas kulturella identitet nämns endast pliktskyldigast. Tanken är, liksom för Tibet, att utvecklingen skall vändas genom massiva investeringar i Xinjiangs infrastruktur och näringsliv, en språngvis utveckling skapas genom enorma överföringar från östra Kina till Xinjiang. Till 2015 skall Xinjiangs BNP per capita ha nått upp till genomsnittet för provinserna och till 2020 skall ett måttligt välfärdssamhälle ha skapats.

Det finns emellertid tydliga varningsmarkörer kring denna strategi. Det är mycket sannolikt att de kvantitativa målen kommer att uppnås på ett statistiskt plan. Frågan är bara vem som kommer att bli vinnare på denna nya strategi och om den kommer att bidra till att minska de etniska spänningarna i Xinjiang. Den kinesiska regeringen tänker sig att som en del i utvecklingsstrategin använda sig av partnerregioner mellan östra Kina och Xinjiang. Risken för att denna typ av samarbete blir ett samarbete endast mellan hankineser är uppenbar. Liknande projekt i Tibet, om än på företagsnivå, ledde inte till en positiv utveckling för tibetanerna och mycket av investeringarna hamnade i östra Kina där företagen var baserade. Samma risker är intimt förknippade med de stora satsningar på infrastruktur som planeras, bland annat en kraftig utbyggnad av vägnätet och en snabbjärnväg mellan Lanzhou i Gansu och Ürümqi i Xinjiang. Vid byggandet av järnvägen mellan Golmud i Qinghai och Lhasa i Tibet fick lokalbefolkningen endast lättare handräckningsjobb och de stora kontrakten och de kvalificerade arbetena gick till företag och personer från östra Kina.

Det är glädjande att regeringen vill satsa på jordbrukssektorn eftersom många fattiga uigurer och kazaker återfinns här. Det är dock oroande att regeringen tänker sig kanalisera en stor del av jordbrukssatsningen genom Bingtuan (Xinjiangs produktions- och byggnadskår) som är en mycket speciell paramilitär hankinesiskt dominerad jordbruksorganisation i Xinjiang. Risken är stor att de fattigaste bönderna inte kommer att lyftas av en satsning via Bingtuan. Det finns också en känslig aspekt av vattenfördelning i sydvästra Xinjiang mellan Bingtuans storskaliga jordbruk och lokala uiguriska småbönder som ofta kan bli en etniskt färgad konflikt.

Min slutsats blir att Xinjiangs BNP kommer att öka kraftigt under det kommande årtiondet men att utvecklingen troligen främst kommer komma hankineser till del och att de etniska spänningarna i Xinjiang kommer att bestå och kanske till och med öka om klyftan vidgas än mer mellan kineser och uigurer. Detta riskerar att späda på den uiguriska nationalismen och separatismen ytterligare. Någon risk för att Xinjiang skulle avskiljas från Kina finns inte givet de stora grupper hankineser som finns i området och den betydande säkerhetsapparat som Kina har till sitt förfogande.

1 Comment

Johan Fresk, maj 31st 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Xinjiang – fortsatt hårt klimat efter upploppen 2009

Karta över Xinjiang

I början på juli 2009 skakades Xinjiang i nordvästra Kina av omfattande etniska upplopp mellan hankineser (etniska kineser) och uigurer (turkiska muslimer) i områdets huvudstad, Ürümqi. I samband med upploppen införde kinesiska myndigheter en lång rad restriktioner för Internet och mobiltelefoni. Dessa restriktioner har börjat lyftas under 2010. På andra områden är klimatet fortsatt hårt och speciellt omständigheter i samband med rättegångar och återvändande av flyktingar inger oro.

Den tändande gnistan kring upploppen i Xinjiang i juli 2009 anses vara att två uiguriska män slogs ihjäl i södra Kina efter ett rykte att de ofredat kinesiska kvinnor. Detta rykte visade sig vara falskt. Uigurerna i Ürümqi samlades till en protest som urartade när kinesiska myndigheter försökte bryta upp demonstrationen. Slutresultatet blev omfattande kravaller där 197 personer skall ha dödats och över 1700 skadats. De flesta av de omkomna var hankineser. Kinesiska myndigheter har anklagat utländska element, däribland Rebiya Kadeer, för att ligga bakom upploppen. Något som Kadeer, ordförande i den Uiguriska världskongressen (WUC), bestämt avvisat. Till skillnad från protesterna i Lhasa i Tibet 2008 tillät myndigheterna utländska media att bevaka oroligheterna i Ürümqi i Xinjiang 2009.

I samband med oroligheterna stängde de kinesiska myndigheterna i Xinjiang av Internet, mobiltelefoni och fasta telefoner till utlandet. Det var först i januari i år som myndigheterna sakta började återställa Internet och mobiltelefoni men med stora restriktioner. Det är endast ett trettiotal kinesiska webbsajter som fungerar och även där är innehållet begränsat. Det går till exempel inte att logga in och kommentera inlägg i normal omfattning. Det går i februari 2010 att skicka SMS igen inom Kina men inte utomlands och antalet SMS är begränsat till 20 stycken per dag. SMS-trafiken övervakas också mycket noga och den som sänder meddelanden som kan antas orsaka ryktesspridning stoppas.

Roten till konflikten finns i motsättningen mellan den ursprungliga befolkningen i södra Xinjiang, uigurerna, och de inflyttade hankineserna. Uigurerna är muslimer och talar uiguriska som är ett turkspråk närmast släkt med uzbekiska men även på längre håll med turkiska i Turkiet. Uigurerna utgör idag 45 % av befolkningen i Xinjiang. Deras andel av befolkningen har, trots höga födelsetal stadigt minskat sedan 1949 när Xinjiang åter införlivades med Kina. Uigurerna är muslimer och många upplever restriktionerna mot islam som diskriminerande. Det finns också ett missnöje med uiguriska språkets försvagade ställning inom skolväsendet och kinesernas allt större etniska och ekonomiska dominans i Xinjiang. Hankineserna utgör idag 41 % av befolkningen.

Den hårda tonen från myndigheterna fortsätter trots att sju månader gått sedan oroligheterna. Den uiguriske borgmästaren i Ürümqi, Jerla Isamudin, har utlovat en fortsatt kampanj mot ”de tre krafterna” terrorism, separatism och extremism i Xinjiang. Samtidigt har den kinesiska regeringen tillkännagivit en plan där 5000 nya polismän till specialstyrkorna skall rekryteras för att förhindra att nya upplopp bryter ut och stärka kontrollen och övervakningen i området. Den ökade kontrollen gäller i hög grad Internet och mobiltelefoni som pekats ut i samband med ”de allvarliga händelserna i juli 2009″. De nya rekryterna kommer att lyda under den regionala säkerhetsbyrån.

Samtidigt pågår det juridiska efterspelet till upploppen i juli 2009. Vad som inger oro är inte att brottslingar ställs inför rätta utan hur detta sker. Rättegångarna hålls bakom stängda dörrar där anhöriga inte tillåts närvara och anklagelser har förekommit att anklagade inte fått tillgång till advokat eller juridiskt biträde. Domarna är ofta mycket hårda där dödsstraff inte är ovanligt. Till februari 2010 har 26 personer dömts till döden, se SvD och DN. Dödsstraff måste numera överprövas av Högsta Domstolen i Beijing men det har inte lett till någon minskning av användningen. Uiguriska flyktingar har sänts tillbaka från Kambodja och Burma (Myanmar) i december och januari för att sedan försvinna efter ankomsten till Kina trots upprepade internationella förfrågningar. Händelser av det här slaget leder dessvärre till ökad ryktesspridning och fördjupade klyftor mellan uigurer och hankineser.

Uigurerna har i motsats till tibetanerna haft svårt att nå ut i internationella media om sin syn på situationen i Xinjiang eller Östturkestan som de föredrar att kalla området. På senare år har denna situation förbättrats. Det skedde när Rebiya Kadeer släpptes ur kinesiskt fängelse och valdes till ordförande för den Uiguriska världskongressen. Hon har skrivit en bok om sitt händelserika liv, läs recensionen. Hon har också besökt Sverige flera gånger, läs om det senaste besöket.

En artikel om hur Internet får allt större betydelse för säkerhetsorganens arbete i Kina finns i VG.

2 Comments

Johan Fresk, februari 7th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Kina, Xinjiang

Uigur, människorättskämpe, terrorist. Rebiya Kadeer i Sverige

Den uiguriska taleskvinnan och ordföranden för Uiguriska världskongressen (WUC) är i dagarna i Stockholm på en inofficiell visit, inbjuden av kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson.

Se tidigare inlägg för bakgrund om Kadeer och en recension av biografin om hennes liv, som nyligen kom ut på engelska.

Svenska Dagbladet publicerar idag en intervju, där hon vädjar om en oberoende utredning om vad som egentligen hände under upploppen som skakade Xinjiangs provinshuvudstad Ürümqi i juli och som kostade många människor livet och resulterade i flera dödsdomar. Hon säger sig samtidigt se ett samband mellan upploppen och Kinas politik i den autonoma republiken Xinjiang-Uyghur (XUAR), vilken hon anser syftar till assimilering av uigurerna. Ett av elementen i detta är enligt henne organiserade folkförflyttningar, dels av han-kineser till främst städerna i XUAR, dels utflyttning av uigurer, inte minst unga kvinnor, som arbetskraft till östra och södra Kina. I intervjun hänvisar hon till att anledningen till att protesterna startade är att 60 kvinnor skall ha blivit slagna till döds under en attack i Guangdong.

Men den officiella versionen av händelserna och av läget i Xinjiang, som sprids via kanaler som den statliga nyhetsbyrån Xinhua och bland annat propageras i ett nyligen utkommet whitepaper om utvecklingen i XUAR, skiljer sig fundamentalt från den här versionen. Man talar om de framsteg som gjorts och förklarar att ”den socioekonomiska utvecklingen i Xinjiang har givit upphov till ett återkommande arbetskraftsflöde, vilket har lett till en rad förändringar i regionens befolkning och etniska fördelning”. Men även i denna framstegsrapport, och trots att den kinesiska regeringen utövar stark kontroll över de flesta informationskanaler, ägnas mycken retorisk möda åt att framställa den ”östturkestanska separatismen” som en rörelse utan uppnåeliga mål och utan folkligt stöd. Det kan inte tolkas annorlunda än att man trots allt känner ett hot.

För att försöka sammanställa en alternativ bild arbetar exiluigurer inom genom det USA-baserade Uyghur Human Rights Project (UHRP), associerat med WUC, där man har försökt kartlägga bland annat dessa folkförflyttningar och systematisk etnisk diskriminering från myndigheternas sida. Men man har ett problem, vilket Kadeer i intervjun i SvD också säger rent ut:

Det enda sättet för oss att få information om situationen är från de som har lyckats fly från Kina.

Mellan den officiella kinesiska versionen, baserad på omfattande, men bearbetad och statligt sanktionerad statistik och rapporter från administrativa organ, och den fragmentariska bild ur vilken organisationer som UHRP försöker sammanställa sin bild av organiserat förtryck, i mycket baserad på personliga berättelser och källor som inte längre befinner sig i Xinjiang, är gapet enormt. Någonstans finns sanningen, men innan en oberoende granskning görs, är varje försök att hävda att man hittat den dömt att riskera att kallas politik.

Fotnot: Bilden av informationssituationen bekräftades när Forum Eurasien träffade WUC:s talesman Alim Seytoff och UHRP i Washington nyligen för att få fler detaljer om deras syn på situationen för uigurerna i Kina. Delar av intervjun kommer att publiceras här inom kort.

1 Comment

Henrik Hallgren, december 2nd 2009 | Tags: , , , , ,
Posted in Xinjiang

Rebiya Kadeer – Passionerad taleskvinna för uigurerna

Rebiya Kadeer i mitten (2006)

Rebiya Kadeer föddes 1948 i Altajbergen i norra Xinjiang i Republiken Kina. Under senare år har Rebiya Kadeer trätt fram som ordförande för den Uiguriska världskongressen (WUC) och uigurernas mest kända personlighet på den internationella arenan och hon har även besökt Sverige för att vittna om uigurernas situation. Hon är en engagerad förkämpe för de mänskliga rättigheterna i Kina i allmänhet och uigurernas rättigheter i synnerhet. Hon har också blivit en av den kinesiska regimens främsta måltavlor för kritik och anklagas för att vara separatist och hota moderlandets stabilitet.

Uigurerna i Xinjiang är en sunnimuslimsk minoritet i nordvästra Kina i Xinjiang uiguriska självstyrande region som det officiellt heter. Uigurerna utgör idag cirka 45 % av befolkningen i Xinjiang. De cirka nio miljoner Uigurerna talar ett turkspråk, uiguriska , som är närmast besläktat med det centralasiatiska turkspråket uzbekiska. De står i ett förhållande ungefär motsvarande relationen svenska och danska till varandra. Uiguriskan har en lång litterär tradition med rötter till den berömda ordboken Diwan Lughat at-Turk (Sammanställning över turkarnas spåk) skriven av Mahmud Kashgari och utgiven i Baghdad 1072. Turkietturkiskan, det största turkspåket, skiljer sig betydligt mer från uiguriskan.

Även om Xinjiang redan 1884 formellt blev en provins i Kina var det först med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949 som området på allvar kom att infogas i den kinesiska administrationen. Uigurerna och andra minoriteter i Xinjiang däribland kazaker, hui (kinesiska muslimer), mongoler och kirgiser utgjorde 1949 över 90 % av befolkningen. Det är de oförrätter som Rebiya Kadeer ser drabba den egna befolkningsgruppen som blir drivkraften i hennes kamp för uigurernas rättigheter i Xinjiang. Hennes vanmakt att känna hur uigurerna blir främlingar i sitt eget land.

Boken Die Himmelsstürmerin (Himlastormerskan) kom ut 2007 på Heyne Verlag, 2009 kom en engelsk utgåva med titeln Dragon Fighter och 2010 kom så den svenska utgåvan Kampen mot Draken, se även recension i SvD. Boken tillkom 2006-2007 genom att den tyska författarinnan Alexandra Cavelius genomförde en lång rad intervjuer med Rebiya Kadeer i USA och Tyskland som hon sedan sammanställde till en detaljerad biografi. Hon låter Rebiya Kadeer tala själv om sitt liv och sin kamp för uigurerna. Detta är en passionerad partsinlaga för uigurerna och deras rättigheter.

Boken börjar med en skildring av uppväxten i Altaj och upplevelsen av de olika kampanjerna som drabbade Kina under slutet av 50-talet däribland Det stora språnget framåt 1958-61 och hur familjen fördrevs från sitt hem två gånger 1956 och 1961. Vedermödorna under hungersnöden efter ankomsten till det nya hemmet i Aksu som ligger mellan Kucha och Kashgar på randen av öknen Taklamakan och hur Rebiya Kadeer tvingas in i ett första äktenskap vid 16 års ålder är gripande. Det är den biografiska kärnan kring Rebiya som driver boken framåt.

Bokens senare del handlar om glädjen i det nya äktenskapet med Sidik och Rebiya Kadeers framgångar och motgångar som affärskvinna i 80- och 90-talens Xinjiang, Kina och Centralasien. Hon väljs till allt mer inflytelserika politiska poster i Xinjiang och uppfattas som en engagerad förkämpe och taleskvinna för uigurerna. Hennes frispråkighet och oräddhet är tankeväckande. Den politiska karriärens zenit är hennes tal inför Folkkongressen i Beijing 1999 där hon väljer att lämna in ett falskt manus till censorn för att istället tala fritt ur hjärtat och beskriva uigurernas problem i Xinjiang. Detta är början till slutet på Rebiya Kadeers möjlighet att verka i Kina. Inte lång tid därefter döms hon till åtta års fängelse för att ha lämnat ut statshemligheter till USA.

Beskrivningen av tiden i fängelset är mörk. Rebiya Kadeer själv torteras aldrig men hon tvingas se och höra hur andra bryts ned. Hon uppfattas som för farlig av regimen för att ge sig på direkt. De värsta perioderna under fångenskapen är när hon sitter isolerad och inte får röra sig från sin pall. Hon fruktar då att hon skall bli galen. Besöken från hennes barn räddar henne. Hennes man, Sidik, för en internationell kampanj för att få henne frigiven och 2005 faller Beijing till föga och Rebiya Kadeer tillåts resa ut till USA.

Tonen i boken kan kanske av vissa uppfattas som självgod. Det förekommer många gånger att Rebiya Kadeer berättar vad hon åtsadkommer, vilka svårigheter hon övervinner och hur mycket pengar hon tjänar. Som läsare överser jag gärna med det eftersom jag vill veta mer om den fascinerande personlighet som framträder. En kvinna som går sju år i skolan och under två äktenskap fostrar elva barn och samtidigt lyckats betvinga hindren att var kvinna i en mansdominerad kultur som den uiguriska och tillhöra en etnisk minoritet i Kina och bli Kinas rikaste kvinna. Hon har en historia att berätta.

Rebiya Kadeer har anklagats för att vara terrorist, islamisk fundamentalist och separatist av den kinesiska regimen. Jag tror att Rebiya Kadeer är den begeistrade förkämpe för det uiguriska språket, den uiguriska kulturen och religiösa rättigheter som hon säger sig vara. Hon är en passionerad taleskvinna för den desperation som många uigurer idag känner inför den ökade hankinesiska dominansen i Xinjiang. Regimen borde dra viktiga lärdomar av boken. Det räcker inte att ge uigurerna visst välstånd om dessa ändå uppfattar sig som förfördelade i sitt eget land. Stabilitet måste gå hand i hand med någon form av kulturella och religiösa rättigheter. Situationen är explosiv i Xinjiang som händelserna i Ürümqi i början på juli visar, och att tolkningen skiljer sig markant mellan Kina och västerländska media. En fortsatt okänslighet från kinesisk sida riskerar att frammana just den form av separatism och terrorism som kineserna idag fruktar. Uigurerna måste tillåtas vara uigurer.

3 Comments

Johan Fresk, oktober 22nd 2009 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in - Recensioner, Centralasien, Xinjiang