Ingen “Jasminrevolution” i Kina – Lhasa och Ürümqi hårdbevakas

Under några veckors tid har det förekommit spridda uppmaningar på Internet i och utanför Kina att folk på söndagarna skall samlas på utvalda platser för att protestera mot den kommunistiska regimen i Beijing. Dessa uppmaningar har naturligtvis inspirerats av de protester och stora omvälvningar som ägt rum i arabvärlden. I Kina har resultaten av uppmaningarna varit små eller helt uteblivit, se DN, GP och SvD. De kinesiska myndigheterna har dock tagit hotet på stort allvar och kommenderat ut mycket stora mängder beväpnad polis i Beijing och Shanghai men också i de känsliga städerna Lhasa i Tibet och Ürümqi i Xinjiang. I både Tibet och Xinjiang finns minoriteter om vilkas lojalitet till moderlandet makthavarna i Beijing inte är helt övertygade. Rapporterna från Lhasa och Ürümqi talar om en kraftigt ökad polisbevakning och patrullerande polisbilar i städerna 24 timmar om dygnet. Några rapporter om protester har ännu inte förekommit.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Ett år sedan oroligheterna i Ürümqi

Ürümqi i Xinjiang, Kina

Idag, den 5 juli 2010, är det precis ett år sedan det utbröt oroligheter i Ürümqi, huvudstaden i Xinjiangs uiguriska autonoma region, se DN, VG och SvD. Lagom till ettårsminnet har det kommit rapporter från Amnesty International och UHRP (Uyghur Human Rights Project) som genom intervjuer försöker dokumentera vad som egentligen skedde i samband med händelserna den 5 juli 2009. Låt mig först slå fast att det inte finns anledning att betvivla de kinesiska rapporterna om att nära 200 människor dog och att de flesta av dem var hankineser. Problemet tycks enligt rapporterna snarare vara osäkerheten kring antalet offer bland uigurerna.

Den direkta orsaken till protesterna på Folkets torg i Ürümqi var de attacker mot uiguriska arbetare som inträffat på en leksaksfabrik i Shaoguan i provinsen Guangdong i södra Kina. En stor grupp uigurer samlades på torget för att protestera och polisen tycks ha förlorat kontrollen över händelsen eller gripits av panik. Många uiguriska vittnesmål berättar att polisen använde skarpa skott för att skingra demonstranterna. Det finns trovärdiga uppgifter om uiguriska dödsoffer från den incidenten. På kvällen den 5 juli gick sedan uiguriska grupper i främst södra delen av Ürümqi löst på bilar, egendom och hankineser. Det är i denna fas som internationella media släpps in för att filma oroligheterna. Till skillnad från oroligheterna i Tibet i mars 2008 så tilläts utländska journalister att delvis arbeta i Ürümqi i juli 2009. Efter oroligheterna införde myndigheterna dock en omfattande blockad av Internet, telefonsamtal och SMS som helt lyftes först i maj 2010, men vissa restriktioner kvarstår främst för uiguriska nyhetssajter. Övervakningen har också ökats betydligt i Xinjiang. Under året har 5 000 nya poliser rekryterats och nu senast har tusentals övervakningskameror installerats i Ürümqi, se SvD.

De två rapporterna fokuserar på vad som hände sedan i Xinjiang. En våg av arresteringar följde i området som främst drabbade uigurer. Amnesty International talar om 1 000 och UHRP om 4 000 frihetsberövanden. Problemet är bristen på information om vad som hänt vissa som förts bort samt de omfattande rapporter om att tortyr använts för att tvinga fram erkännanden. Det behövs en oberoende undersökning av händelserna av flera skäl. Det viktigaste är utan tvekan att om inte korten läggs på bordet kommer en försoning mellan hankineser och uigurer att ytterligare försvåras och leda till att de två skilda och etniskt färgade händelsebeskrivningar som nu cirkulerar blir permanenta. Rättegångar har pågått i Xinjiang det gångna året men inte bidragit till att öka klarheten i förloppet. Fram till idag har 26 personer avrättats för upploppen i juli 2009 varav 24 är uigurer. Uigurerna var förövare den 5 juli men utsatts bland annat den 7 juli 2009 för hankinesiska hämndaktioner som är otillfredsställande dokumenterade. Uigurerna upplever att de kinesiska myndigheterna varit speciellt lyhörda för hankinesernas klagomål och en ny omgång av arresteringar följde på en våg av attacker med sprutor som utfördes i Ürümqi i september 2009. Ingen förnekar att dessa attacker inträffade men det finns indikationer på att rapporterna i kinesiska media var kraftigt överdrivna och bidrog till att försämra relationerna mellan hankineser och uigurer.

Den långsiktiga bakgrunden till  händelserna i Ürümqi är den frustration som många uigurer känner över utvecklingen i Xinjiang sedan 1949. Kinesernas andel av befolkningen har ökat från cirka 5 % till kanske 45 % idag samtidigt som uigurernas situation blivit kulturellt mer utsatt. Uigurerna som talar ett turkspråk är muslimer med en centralasiatisk kultur. Det är på det språkliga och religiösa området som det största missnöjet finns idag. Utbildningen i skolan ges idag allt oftare, även på lägre nivåer, enbart på kinesiska och utövandet av islam är förbundet med omfattande restriktioner. Okänsliga kinesiska ombyggnadsprojekt bland annat av gamla stan i Kashgar har gett de uigurer ammunition som säger att befolkningsgruppen är utsatt för en kulturell attack från kineserna.

Den kinesiska regeringen har försökt blidka det uiguriska missnöjet genom gigantiska investeringar och överföringar i den centrala budgeten till Xinjiang. Utvecklingen i området har också varit spektakulär. Problemet är dock att en stor del av tillväxten endast kommer hankineser till godo eftersom uigurerna ofta inte kan tillräckligt bra kinesiska eller helt enkelt diskrimineras till förmån för hankinesiska sökande. En oberoende undersökning av händelserna och arresteringarna efter julihändelserna 2009 skulle vara ett viktigt första steg från de kinesiska myndigheterna att man tar uigurerna och deras rättigheter på allvar. Dessvärre är sannolikheten för en sådan undersökning i det närmaste obefintlig. Den skulle ses som en helt oacceptabel inblandning i Kinas inre angelägenheter.

Terroristgrupp sprängd i Xinjiang – kinesisk oro för läget i Kirgizistan

Karta över Xinjiang

Kina säger sig ha sprängt en terroristgrupp i Xinjiang i landets nordvästra del, se DN och SvD, berättade Wu Heping en talesman för Ministeriet för allmän säkerhet på en presskonferens i Beijing torsdagen den 24 juni 2010. Ett tiotal medlemmar, inklusive gruppens ledare har arresterats och de beskrivs som östturkestanska separatister. Östturkestan är det namn som många uigurer föredrar att använda istället för Xinjiang. Terroristgruppen anklagas för att ha varit inblandad i en attack mot gränspolisen i Kashgar (kinesiska: Kashi) och en bombkampanj i Kucha (Kuqa) under 2008. Separatism, terrorism och extremism är de tre brott som uigurer som protesterar mot det ökade kinesiska inflytandet i Xinjiang brukar anklagas för.

Xinjiang är en provins med etniskt blandad befolkning i Kina. Ungefär 45 % av befolkningen utgörs av uigurer. Uigurerna är muslimer och talar ett turkspråk, uiguriska. Många uigurer är oroliga för den stora inflyttningen av hankineser i området och för att den ekonomiska utvecklingen går dem förbi. Det finns också ett missnöje mot de begränsningar att utöva islam och att använda det uiguriska språket som kinesiska myndigheter har infört. I juli 2009 skakades huvudstaden Ürümqi av svåra sammanstötningar mellan uigurer och hankineser och knappt 200 personer skall ha dödats, de flesta av dem hankineser. I det spända läge som råder i Xinjiang, se tidigare inlägg, har många uigurer satts i fängelse och ställts inför rätta.

De två dåd den nu sprängda terroristgruppen sägs ha stått bakom skedde under 2008, se DN. Attacken i Kashgar inträffade den 4 augusti 2008, fyra dagar innan OS i Beijing skulle öppnas. Två uigurer, Abdurahman Azat och Kurbanjan Hemit, attackerade en polispostering i Kashgar. De körde in en lastbil i en grupp poliser och detonerade sprängämnen vid basens grind. Sammanlagt 17 poliser dog och 16 skadades i dådet. De två uigurerna fälldes för terrorism i domstol i Kashgar och avrättades i april 2009. Händelsen i Kucha, som ligger ungefär mittemellan Kashgar och Ürümqi, skall ha inträffat på morgonen den 10 augusti 2008 då ett antal explosioner skedde i stormarknader, hotell och regeringsbyggnader i staden. En säkerhetsvakt dog och två poliser skadades. I den efterföljande eldstriden uppger kinesiska myndigheter att åtta terrorister sköts ihjäl och två terrorister sprängde sig själva som självmordsbombare.

En förklaring till torsdagens presskonferens kan vara den nervositet som finns i Kina för de etniska upploppen i södra Kirgizistan. Det finns en oro för att en ökad instabilitet i området kan leda till flyktingströmmar och ökade möjligheter för terrorister att verka i Xinjiang. Detta i synnerhet om det uppstår ett maktvakuum i Kirgizistan. Handeln mellan Kina och Kirgizistan har också utvecklats positivt de senaste åren och den kan nu komma att minska kraftigt. Kina har också ambitiösa planer på att bygga en järnväg mellan Xinjiang och Uzbekistan genom Kirgizistan och även dessa planer kan nu äventyras. Det finns också c:a 30 000 kineser i Kirgizistan och en oro för deras säkerhet, 1 300 kinesiska medborgare har evakuerats från Osj sedan oroligheterna började i södra Kirgizistan. Resultatet av den nuvarande situationen kan bli att Ryssland stärker sitt inflytande i Kirgizistan på Kinas bekostnad eftersom säkerhetspolitiska och inte ekonomiska överväganden kan väntas var vägledande för den kirgiziska regeringens beslut den närmaste tiden.