Att ändra FN:s svarta lista

Den afghanska regeringen under Hamid Karzai har för avsikt att få igång fredsförhandlingar i Afghanistan, se DN, SvD och VG, och dra in de konservativa grupper bland pashtunerna som inte är direkt involverade med talibanrörelsens och al-Qaidas övre skikt i fredsprocessen. En strategi som under senare tid fått allt starkare stöd av såväl USA som Pakistan. Under fredsjirgan restes krav på att den sanktionslista, svarta lista, som beslutats av säkerhetsrådet skulle revideras. Den afghanska regeringen önskar att 30-50 namn skall avlägsnas. FN:s sändebud i Afghanistan Staffan de Mistura uppger att förhandlingarna nu rör sig om ett tiotal namn som eventuellt kan tas bort. FN har hel tiden krävt att Afghanistan skall lägga fram bättre bevis för att personerna skall kunna avlägsnas, vilket nu tycks ha skett. Förfarandet att stryka namn på listan har också utsträckts till den 31 juli 2010 vilket gör det är troligt att nya namn kommer att presenteras fram till dess.

Den svarta listan infördes i oktober 1999 av FN:s säkerhetsråd efter bomdåden mot de amerikanska ambassaderna i Nairobi och Dar-es-salaam i Östafrika i augusti 1998. Listan utvidgades sedan under 2001 med namn på ledare från talibanernas regim i Afghanistan och medlemmar ur al-Qaida. Listan upptar idag 137 namn på enskilda individer, grupper och organisationer varav ett antal namn enligt den afghanska regeringen har avsagt sig användandet av våld och avbrutit kontakterna med talibanerna och idag respekterar principerna i Afghanistans nuvarande grundlag. Restriktionerna på listan omfattar reseförbud, vapenembargo och ett förbud mot att direkt eller indirekt överföra ekonomiska resurser. Endast ett beslut i FN:s säkerhetsråd kan ändra listans sammansättning.

No Comments

Johan Fresk, juli 12th 2010 | Tags: , , ,
Posted in Afghanistan

Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan – Pakistan och Afghanistan planerar för tiden efter Isaf

Förlusterna stiger för Nato och USA i Afghanistan och under juni 2010 har 100 västsoldater dödats i striderna mot talibanerna, se SvD. De senaste förlusterna var fyra norrmän som under en kolonnkörning föll offer för en vägbomb. Det har varit den blodigaste månaden för de internationella styrkorna sedan invasionen av Aghanistan hösten 2001. Afghanska militära och civila förluster är okända men naturligtvis mångdubbelt högre. De stigande förlusterna kommer vid en kritisk tidpunkt för den internationella insatsen i Afghanistan, se DN, SvD och VG.

President Obama har just avskedat befälhavaren för Isaf- styrkorna Stanley McChrystal och ersatt honom med David Petraeus. Den officiella orsaken till McChrystals avsked var de uttalanden om olika medlemmar han gjorde i en intervju i tidningen Rolling Stone. Det har emellertid börjat cirkulera uppgifter om att det fanns mer djupgående skillnader i synen på kriget i Afghanistan mellan president Obama och general McChrystal och att det i skälva verket var dessa meningsskiljaktigheter som var orsaken till avskedandet. I grunden handlade det om skillnader i tidsperspektiv. Obama vill se resultat inom månader för kunna påbörja ett tillbakadragande i god tid före presidentvalskampanjen 2012. McChrystal såg kriget dra ut över flera år och med stora risker och potentiella förluster i synnerhet med en strategi som syftar till att minska civila offer i striderna och försöka vinna över afghanerna. McChrystal väljer nu enligt en armétalesman att gå i pension, se SvD, DN och VG.

Grundproblemet är den nervositet och oklarhet som finns hos president Obama och hans medarbetare i deras syn på och strategi för hur kriget i Afghanistan skall föras. CIA-chefen Leon Panetta har också dragit sitt strå till stacken genom att å ena sidan säga att talibanerna är tuffare än vi trodde och å den andra att talibanerna inte har varit så svaga sedan hösten 2001, och i nästa andetag säga att allt i slutändan beror på om afghanerna själva lyckas ta ansvar för säkerheten. Regeringarna i Kabul och Islamabad noterar naturligtvis den amerikanska nervositeten och en osäkerhet sprider sig i regionen om hur uthålliga amerikanerna kommer att vara i Afghanistan. Vi har därför under 2010 sett en sällsynt ström av möten mellan afghanska och pakistanska militärer och politiker. Riktlinjer dras upp för Afghanistan efter Isaf. Pakistan vill naturligtvis försäkra sig om ett ett avgörande inflytande.

Den lösning som antyds eller man kan gissa sig till ger anledning till stor oror inte bara internationellt men också i Afghanistan. Grundidén om att försöka integrera talibaner på lägre nivå lanserades tidigare i år på en fredsjirga och möttes med försiktigt positiva kommentarer i alla fall internationellt. Det finns tecken som tyder på att Afghanistan och Pakistan planerar att gå betydligt längre än så. Ett av de starkaste militära nätverken som strider mot Isaf och inte explicit är talibaner är Haqqani-gruppen i Norra Waziristan i Pakistans FATA-område. Det har spekulerats i en uppgörelse mellan Pakistan, Afghanistan och Haqqani-gruppen, vilket kraftigt skulle försvaga talibanernas position och potentiellt kunna leverera säkerhet till Afghanistan. Haqqani-nätverket har under lång tid skyddat al-Qaida terrorister och att de skulle vara beredda att dumpa dessa ter sig ytterst osannolikt. Den här typen av pashtunska, drygt 40 % av befolkningen i Afghanistan, samtal får alla varningsklockor att ringa hos tadzjiker och hazarer och de kommer att motsätta sig alla former av fredsöverenskommelser som ger talibaner eller dess allierade grupper makt i Afghanistan. Den afghanska regeringen liksom CIA-chefen Leon Panetta avvisar att ett fredsavtal med Haqqani-gruppen mäklat av Pakistan skulle vara under diskussion. David Petraeus kommer att behöva såväl sin militära som politiska skicklighet för att hantera den alltid lika komplicerade frågan om Afghanistan.

No Comments

Johan Fresk, juni 28th 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan, Pakistan

David Petraeus ny ISAF-befälhavare i Afghanistan

General David Petraeus

General David Petraeus (1952-) ersätter Stanley McChrystal, se tidigare inlägg, som ny befälhavare för de internationella styrkorna (ISAF) i Afghanistan. David Petraeus utsågs den 23 juni 2010, se DN, SvD och VG, efter att president Barack Obama avskedat den tidigare befälhavaren general McChrystal för dennes kritiska och förklenande uttalanden i tidskriften Rolling Stone om olika civila medlemmar i administrationen som handhar Afghanistan, bland annat vicepresident Joseph Biden och sändebudet Richard Holbrooke. David Petraeus kommer närmast från USA:s centralkommando (USCENTCOM) i Tampa, Florida där han varit ansvarig för länderna i Mellanöstern och Centralasien från Egypten till Pakistan. Dessförinnan var han chef för de amerikanska styrkorna i Irak.

David Petraeus har gjort sig känd som militär tänkare och bland annat hans idéer om kraftiga truppökningar samt en utökad roll för militären tillskrevs den amerikanska stabiliseringen av Irak, se DN. David Petraeus var en av avsatte McChrystals lärare i frågan om att tillämpa anti-upprors-strategin (Counter Insurgency Strategy) i Afghanistan. General Petraeus får nu chansen att själv pröva sina idéer på afghanska förhållanden. Det finns alltså anledning att tro på en betydande kontinuitet i hur ledningen av operationerna i Afghanistan kommer att skötas, se VG. David Petraeus åtnjuter stort förtroende i Senaten hos såväl demokrater som republikaner.

David Petraeus ser betydande skillnader mellan Irak och Afghanistan. I Afghanistan är det de lokala ledarna och inte regeringen i Kabul som är nyckeln till framgång menar Petraeus. Strategin i Afghanistan bör vara att understödja lokala ledare att skydda och hjälpa befolkningen i det egna området. Detta innebär att större enheter som infanteribrigader skall utnyttjas mindre omfattning till förmån för specialstyrkor som skall slå ut specifika hot från talibaner och terrorister. General Petraeus har också talat om att träna lokala miliser som själva skall kunna svara för ordningen. Dessa styrkor skall sedan kunna integreras i den nationella  polisen och armén.

General Petraeus menar att den hårda kärnan av talibaner är ganska liten men att många av rädsla eller för att överleva har anslutit sig. Här borde han kunna finna beröringspunkter med president Hamid Karzai som vid en fredsjirga, se tidigare inlägg, just har förespråkat en strategi där man försöker återintegrera talibaner och andra missnöjda afghaner på lägre nivå. Liksom för McChrystal finns svårigheterna för David Patraeus inte bara i Afghanistan utan också på hemmaplan. Kriget i Afghanistan är nu det längsta i USA:s historia och antalet dödsoffer har passerat 1 000. Krigströttheten breder ut sig i USA och många har svårt att förstå vad landet gör i Afghanistan. Det gäller således att kunna kryssa de politiska blindskären i Washington och Kabul för den nye befälhavaren. Risken för en konflikt mellan general Petraeus och president Obama är uppenbar om amerikanska trupper verkligen börjar dras tillbaka i juli 2011. Det finns också en fara för USA att landet nu har sin tredje befälhavare i Afghanistan på lite drygt två år. Denna ryckighet stöder de delar av talibanrörelsen och den pakistanska militären som inte tror på ett långsiktigt amerikanskt engagemang i området och därför redan nu börjar positionera sig för tiden efter det amerikanska tillbakadragandet.

2 Comments

Johan Fresk, juni 23rd 2010 | Tags: , , , , ,
Posted in Afghanistan

Kina, USA och Dalai Lama – Fortsatt tango för två

Vita Husets talesman Robert Gibbs har nu bekräftat det som alla redan visste. Barack Obama kommer att träffa Dalai Lama torsdagen den 18 februari i Vita Husets kartrum. Sällan har så mycket energi ägnats åt ett besök i Vita Huset. Kina och USA utbyter inövade repliker i en väl koreograferad dans där båda parter kan sina steg. Se till exempel DN, GP, SDS, Politiken och VG.

En förklaring till den energi som ägnas åt frågan är att det är den minst farliga i raden av trätoämnen mellan de två länderna, se tidigare inlägg. För Obamaadministrationen är det ett enkelt sätt att skaffa sig inrikespolitiska poäng genom att visa sig kraftfull mot Kina i en ganska harmlös fråga. Av verkliga inrikespolitiska frågor i USA har de flesta av Barack Obamas förslag kört fast i Kongressen sedan det felviktade stimulanspaketet, för mycket skattesänkningar och för lite investeringar, antogs förra året.

För Kinas del är det en chans att visa sig bestämd och jämbördig med USA på den internationella arenan och spela på den nationalistiska strängen på hemmaplan. Att ordväxlingen följer vissa regler bekräftas mellan raderna av en artikel i China Daily och uttalanden av Robert Gibbs som visar att båda parter har för avsikt att begränsa meningsutbytet till Dalai Lamas besök och inte låta det påverka relationen på andra områden.

I onsdags framträdde vice ministern i enhetsfronten som tillhör kommunistpartiets centralkommitté, Zhu Weiqun, på nytt och rapporterade om förhandlingarna med Dalai Lama. Han upprepade Kinas oeftergivliga krav gentemot Dalai Lama som framförts i den senaste samtalsrundan, se tidigare inlägg, i fyra punkter. Dessa punkter sammanfattar ganska väl den officiella kinesiska ståndpunkten angående Tibet och förhandlingar och jag återger dem kort nedan.

Den första punkten handlar om Kinas suveränitet och territorium och här konstateras att det inte finns något som helst utrymme för kompromisser. Den andra punkten handlar om den kinesiska konstitutionens okränkbarhet och det som kallas ”Stortibet”. (Alla områden i Kina där det bor tibetaner.) Krav på självstyre för områden utanför Tibets autonoma region (TAR) avvisas bestämt och Dalai Lama uppmanas att ge upp dessa krav om fortsatta samtal skall vara meningsfulla. Den tredje punkten fördömer Dalai Lama för att han ägnar sig åt internationell opinionsbildning för Tibet och uppmanar honom att sluta med sabotage och anti-kinesisk propaganda och slutligen den fjärde punkten är mer en trossats om att sabotage och infiltration inte kommer att lyckas men att dessa aktiviteter kommer att göra Dalai Lama mer isolerad gentemot de etniska grupperna (antagligen menar man tibetanerna).

Vi kommer att få vänja oss vid fortsatta kinesiska protester när Dalai Lama eller ledaren för uigurerna i exil, Rebiya Kadeer, träffar offentliga företrädare eller får annan uppmärksamhet i Väst. Det kostar mycket lite för den kinesiska regeringen att försöka isolera dessa exilgrupper och i takt med att Kinas inflytande växer kommer detta antagligen att lyckas i allt högre grad. Om USA tvekar att ta emot Dalai Lama då vet kineserna att de lyckats i sin propaganda. För de kinesisk-amerikanska förbindelserna är ekonomiska relationer, en eventuell försäljning av offensiva vapen till Taiwan eller möjligen Iran av mycket större betydelse än Dalai Lamas besök i Washington nästa torsdag. Det publiceras många kritiska artiklar om USA, se Politiken, i dagens Kina men det finns också en stor insikt att USA är den starkare parten. Kina testar gränserna. En indikation på att det inte är så allvarligt är att planeringen för president Hu Jintaos statsbesök i USA senare i år fortskrider som inget hade hänt.

No Comments

Johan Fresk, februari 12th 2010 | Tags: , , , ,
Posted in Kina, Tibet

Kina + USA = Dalai Lama, Taiwan, Yuan, Iran och Google

De senaste veckorna har vi fått ett antal rapporter om ett höjt tonläge mellan Kina och USA, se DN, Politiken och VG. Det vi ser är bara början på detta sekels viktigaste bilaterala relation. Kinas större ekonomiska och politiska betydelse innebär att de båda länderna kommer i kontakt med varandra allt oftare. Kina är en kommunistisk diktatur och USA en demokrati med en stark presidentmakt. Självklart ser de på saker och ting med olika glasögon. Det finns bara anledning till oro om meningsutbytet skulle gå över styr.

Dalai Lamas besök i USA och hans möte med USA:s president Barack Obama har kraftigt fördömts av Kina och USA har å sin sida starkt försvarat mötet, se SvD och HD. Kina upplever all kontakt med Dalai Lama som en inblandning i landets inre angelägenheter och försöker konsekvent hindra alla kontakter mellan Dalai Lama och utländska regeringar. Detta är ett känt mönster och det finns ingen anledning till oro. Obama måste också börja visa sig kraftfull och att ta emot Dalai Lama i Vita Huset är ett ganska lätt sätt att få inrikespolitiska pluspoäng.

Enligt en lag från 1979 är USA förpliktigat att hjälpa till med försvaret av Taiwan och försäljning av defensiva vapen är en del i detta. Faktum är att taiwaneserna antagligen är ganska besvikna att de bara fått köpa två minsvepare, drygt hundra Patriotmissiler och 60 helikoptrar för lite drygt sex miljarder dollar. Det Taiwan verkligen vill köpa är jaktflygplan och u-båtar men här har USA hittills sagt nej. Om USA skulle börja sälja offensiva vapen till Taiwan skulle situationen kunna utvecklas till något verkligt allvarligt. Idag kan Kina och USA stegen i tangon och håller meningsutbytet på rätt nivå. Även om kineserna naturligtvis officiellt uttrycker sin ilska. (Se till exempel DN, SvD och VG) Inställda militära kontakter någon tid är inget att bekymra sig för. Kinesiska sanktioner mot amerikanska företag blir ett problem först om de är omfattande och långvariga.

Den viktigaste relationen mellan länderna är utan tvekan den ekonomiska och det vi oftast hör talas om är det amerikanska handelsunderskottet till Kina som de två senaste åren uppgått till nästan 500 miljarder dollar. Amerikanerna anser att en viktig förklaring är den kinesiska valutan, yuan, som enligt USA är undervärderad och bör skrivas upp. En annan sida av samma mynt är att kineserna köpt kanske 1000 miljarder dollar i amerikanska statspapper och hjälpt till att finansiera den amerikanska köpfesten, ofta just av kinesiska varor. Det viktiga här är att den ekonomiska relationen är så central för båda parter att de inte kan tillåta att den skadas på allvar. Lite retorik och en och annan dumpingtull, se tex VG, men inte ett stort handelskrig är min prognos.

Iran är en viktig leverantör av olja till Kina och kineserna har varit ovilliga under lång tid att införa sanktioner. Kineserna förespråkar förhandlingar med Iran och att Iran skall skicka kärnbränsle till väst för upparbetning, se tex VG. Under januari 2010 var Kina ordförande i FN:s säkerhetsråd och då hände som väntat inte mycket på sanktionsfronten. Frankrike tog över i februari och vi ser redan en betydligt högre aktivitet. USA måste försöka övertyga Kina om den långsiktiga risken för upprustning i Persiska viken om Iran får kärnvapen och risken för en israelisk attack mot iranska kärnanläggningar som skulle riskera att destabilisera hela regionen. Det kommer inte bli enkelt att få Kina med i båten.

Striden om kinesiska attacker mot e-postkonton hos Google är naturligtvis mycket olustig och yttrandefrihet och kamp för mänskliga rättigheter ses inte med blida ögon av regimen i Beijing. Jag kan dock inte låta bli att tänka tanken att Google kanske behövde lite draghjälp och gratisreklam. Google har ju nämligen sedan lång tid varit en del av ”den stora kinesiska brandmuren” tillsammans med Microsoft och Yahoo. I Kina går det inte så bra för Google där företaget är klar tvåa efter den lokala konkurrenten Baidu. Vad kan slå bättre i USA än att deklarera sin tro på yttrandefrihet och att hota lämna en lönande marknad. Men så kan det väl ändå inte vara? Nu skall även amerikanska myndigheter hjälpa Google att spana, se DN.

Sammantaget tror jag att vi får se mycket retorik och betydande friktion mellan Kina och USA i framtiden men båda parter kommer nog att akta sig för att trissa upp situationen så att den på allvar kan skada de bilaterala relationerna. De är helt enkelt för viktiga för att inte fungera.

2 Comments

Johan Fresk, februari 5th 2010 | Tags: , , , , , , , , , ,
Posted in Kina, Tibet