Forum Eurasien

Två veckor efter händelserna som fick president Kurmanbek Bakijev och hans närmaste på fall är det fortfarande oroligt på sina håll i Kirgizistan. Med tanke på svårigheten för den nya provisoriska regeringen att byta ut ledningen och samtidigt behålla kontroll över landets olika maktutövningsorgan är det kanske inte så förvånande. Men en oroande ingrediens i de senaste dagarnas händelser är att det handlar om motsättningar mellan olika etniska grupper.

Kirgizistan har under Bakijev offiellt blivit mer och mer ”kirgizifierat” med bland annat bestämmelser om att hälften av radio- och tv-utsändningar skall vara på kirgiziska och att språket i ökande grad skall användas i kommunikation med myndigheter (fortfarande är många inom administrationen mer vana att formulera sig på ryska). Men landet  har stora minoriteter, främst runt 9% ryssar, som till stor del är urbaniserade, och 14,5% uzbeker. De bor framför allt i de södra delarna av landet, där de totalt utgör ungefär en fjärdedel av befolkningen och på flera ställen betydligt mer än så.

I utkanterna av huvudstaden Bisjkek har de senaste dagarna grupper av människor trakasserat invånarna, bränt ner hus och misshandlat ägarna. Uppenbarligen har man velat lägga beslag på odlingsbar mark i attraktiva lägen nära huvudstaden (se DN), men ett mönster är att våldet inte drabbar etniska kirgizer, utan andra inbyggare, som ryssar och de s k meschetiska turkarna. De är ett av de folkslag som dömdes till mangrann deportation av Stalin under andra världskriget och hamnade i Centralasien. De hade då bott länge i Mescheti i södra Georgien (nu provinsen Samtsche-Javacheti) där deras kultur under de ottomanska århundradena blandats med den georgiska. Idag bor ca 20-30.000 i Kirgizistan. Eurasianet intervjuar invånare som säger sig vilja flytta till Turkiet där de inte står ut genom sitt utseende på samma sätt som här.

Viljan att flytta är något som också i hög grad gäller etniska ryssar. Vid folkräkningen 1989 var 21,5% av befolkningen ryssar, men under 1990-talet valde många, framför allt yngre och välutbildade att utvandra till Ryssland. Ändå har Kirgizistan tack vare sin relativt liberala etniska lagstiftning – ryskan är officiellt språk enligt konstitutionen – och oftast problemfri samlevnad mellan folken inte drabbats av utvandring på samma sätt som mer repressiva Uzbekistan och inbördeskrigsdrabbade Tadzjikistan. Men händelserna i dagarna känns igen från revolutionen 2005, den som förde Bakijev till makten. Även då uppstod ett maktvakuum som utnyttjades av utblottade kirgizer, anförda av självpåtagna gängledare.

En viktig fråga är förstås om och i vilken utsträckning de här aktionerna tolereras eller till och med organiseras av makthavarna. Rykten spreds snart att plundrarna agerade på ”uppdrag”. Trots allt får man nog anta att den nya interimsregeringen och deras lokala motsvarigheter knappast har några planer på att utnyttja tillfället och låta den etniska balansen ändras. Roza Otunbajevas regering avvisade tanken på att svara med våld mot händelserna och klargjorde att man skulle reda ut marktvisten på juridisk väg. För dem som blivit av med sina hem och i hast tvingats flytta in hos släkt eller vänner vill man nog däremot just se polis och militär gripa in för att stävja våldet.

Det är också viktigt i det här läget att interimsregeringen visar att man har kommandot över våldsmonopolet och tydligt markerar att man inte vill ha eskalerad etnisk splittring. Bestraffas inte sådant här beteende kan förövarna lätt börja betrakta det som legitimt att ta saken i egna händer, så länge det inte drabbar kirgizer. I en atmosfär där stämningarna ligger och pyr under ytan och många är arbets- och i stort sett egendomslösa finns det en risk att förtroendet för Kirgizistan som multietnisk stat försvinner, särskilt som den etniska nationalismen har underblåsts under senare tid under Bakijev. Det skulle kunna vara en farlig utveckling.

Osj, Kirgizistans andra stad med stor uzbekisk befolkning

Vi förflyttar oss söderut. De södra delarna av landet har hela tiden delvis fungerat som en separat enhet, även rent fysiskt på grund av de svårframkomliga bergsmassiven. För att enas som nation behövs ännu ”mängder av dynamit att spränga tunnlar med” som Torgny Hinnemo uttryckte det i SvD. Det var härifrån i städerna Osj och Jalal-Abad (Zjalalabat) ”tulpanrevolutionen” hämtade mycket av sin kraft 2005 och det var här Bakijev senare hade sin maktbas.

Det medförde att det den här gången i stället var nästan tyst från de södra delarna medan oroligheterna, som kostade minst 84 människors liv, pågick i Bisjkek. När det stod klart att Bakijev blivit av med makten höll han sig själv kvar nära Jalal-Abad och den tillförordnade regeringen på halster i över en vecka innan han lämnade landet. Stämningen då i staden har beskrivits som avvaktande. Man ville inte bekänna färg förrän maktkampen var avgjord.

Men det verkar som om spänningen som skapades av hans närvaro också snabbt fick etniska undertoner. När några lokala ledare för de etniska uzbekerna skulle delta i en kurultai, ett offentligt rådslag, i Jalal-Abad 14 april och uttrycka sitt stöd för den nya regeringen, blev de ivägkörda under hot. Det är inte någon engångsföreteelse, utan enligt flera uzbeker del av en systematisk diskriminering i staden, där de utgör en tredjedel av befolkningen. Vissa bedömare menar att det är ett faktum att etniska minoriteter konsekvent utestängs från verkligt inflytande – ”monoetniskt styre i en multietnisk stat” som en anonym journalist i Osj uttryckte det (Eurasianet).

Kirgizer och uzbeker har minnen av de dramatiska händelserna nära Osj 1990, medan landet fortfarande var en del av Sovjetunionen. Protester från framför allt etniska kirgizer – också då grundade i markbrist och arbetslöshet – kom att vändas mot den uzbekiska befolkningen, som man bl a ansåg hade lagt beslag på handelsverksamheten i Ferganadalen runt Osj. Dessutom oroade sig det alltmer kirgizisknationella styret i Bisjkek för att uzbekerna skulle kunna bli femtekolonnare i allians med den växande nationalistiska Birlik(enhet)-rörelsen i grannlandet Uzbekistan. Resultatet blev en urladdning som till slut kunde stävjas av inrikestrupper, men där runt 300 människor miste livet och som sedan har legat som ett sår i relationen mellan folken.

Risken för eventuella nya oroligheter fick nu Uzbekistans ledare Islom Karimov, som håller sitt land i ett järngrepp, att stänga gränsen för att effekten inte skulle kunna spilla över. Internt förnekade man i stort sett att händelserna inträffat. I grannländerna är regimerna märkbart störda över händelserna i Kirgizistan. Stabilitet är högsta prioritet i både Uzbekistan och Tadzjikistan, som garant för den egna makten.

Men i Kirgizistan gäller det för den nya regeringen att snabbt få kontroll över säkerheten och inge trovärdighet hos landets samtliga invånare. En upplevd svaghet eller undfallenhet i att trygga hela befolkningens säkerhet kan lätt öppna upp för ”etniska entreprenörer”, som drar nytta av desperationen hos stora delar av befolkningen. Särskilt som förväntningarna på den ”färglösa revolutionen” mycket snart kan komma att förbytas i besvikelse.