Den Östturkestanska islamiska rörelsen – ETIM

Karta över Xinjiang

De kinesiska myndigheterna lägger skulden för våldsdåden i Kashgar (Kashi) i Xinjiang den 31 juli 2011 på organisationen den Östturkestanska islamiska rörelsen (East Turkestan Islamic Movement, ETIM). ETIM har blivit en organisation som kineserna använder som symbol för terrorismen i Xinjiang och som ett bevis för att de kraftfulla repressiva motåtgärder som sätts in i Xinjiang är påkallade av externa hot. Det råder ingen tvekan om att det finns en grupp uigurer som önskar fördriva kineserna med våld och inte drar sig för att använda terrorn som metod. Denna grupp är dock mycket liten och de flesta uigurer tar kraftigt avstånd från våld och terror. Frågan är också om det är ETIM som också går under namnen Turkestanska islamiska rörelsen och Turkestanska islamiska partiet som verkligen ligger bakom alla de terrordåd som organisationen tillskrivs av den kinesiska regimen. Det är viktigt att vid analysen av olika våldsutbrott försöka utröna om det rör sig verklig terrorism eller upplopp orsakade av specifika lokala orsaker. Såväl kinesiska myndigheter som ETIM har ett intresse att överdriva inslaget av terrorism i olika händelser.

Den Östturkestanska islamiska rörelsen är en obskyr organisation och många uppgifter måste tas med försiktighet eftersom de kommer från kinesiska källor, men det går att oberoende bekräfta organisationens existens före september 2001. Den drivande kraften vid bildandet tycks ha varit Hasan Mahsum som grundade ETIM 1993 men omedelbart arresterades och sattes i kinesiskt omskolningsläger i tre år för att ha förespråkat jihad och lett ett träningsläger i Yechengområdet i Xinjiang. Han flydde från Kina och nybildade rörelsen 1997 och flyttade dess högkvarter till Kabul där han 1999 påstås ha sammanträffat med Usama bin Ladin och erhållit finansiering från honom. Detta förnekades alltid av Hasan Mahsum. Under slutet av 90-talet tycks hundratals uigurer ha tagit sig till Afghanistan och Pakistan för träning med vapen och utbildning om sprängmedel men denna rekrytering minskade starkt efter 2001. Det är också osannolikt att alla rekryterats av ETIM eller blev medlemmar efter avslutad träning. Organisationen försvagades kraftigt efter talibanregimens fall i Afghanistan och i likhet med många andra tycks Hasan Mahsum och återstående anhängare ha tagit sig till FATA-området i Pakistan. Han dödades i Södra Waziristan under en räd genomförd av den pakistanska armén i oktober 2003. Hasan Mahsum anklagas av de kinesiska myndigheterna för att ligga bakom mord i Ürümqi och Hotan under 1999.

Karta över FATA-området i Pakistan

Under 2002 publicerade den kinesiska regeringen rapporter som visade att ETIM-medlemmar tränade i al-Qaida-ledda läger och amerikanska källor bekräftade att uigurer deltagit på al-Qaidas sida under operationerna i Afghanistan efter den 11 september 2001. Detta ledde till att ETIM terroriststämplades av såväl USA som Förenta Nationernas säkerhetsråd. Den nye ledaren för ETIM blev Abdul Haq. Under Abdul Haq, som från 2005 också var ledamot i al-Qaidas ledningsråd, radikaliserades ETIM och det talades om att angripa kinesiska mål såväl innanför som utanför landets gränser. Framför allt skruvades retoriken upp inför olympiaden i Beijing 2008 och ETIM placerade bland annat ut bussbomber i Kunming, misslyckades med en flygplanskapning i Ürümqi och genomförde en attack mot kinesiska poliser nära Kashgar på våren 2008. Under 2007 hade kineser skjutits ihjäl i pakistanska Baluchistan som en hämnd för att en av ETIM:s ledare avrättats i Kina. ETIM anklagas också för att ha planerat sprängattentat i Dubai och Norge under 2009 och 2010. Sammantaget har ETIM tagit på sig ansvaret för över 200 terrordåd då drygt 160 människor omkommit och över 400 skadats. Dessa siffror måste bör betraktas med stor försiktighet. Abdul Haq dödades i en attack med en amerikansk drönare i februari 2010 nära Mir Ali i Norra Waziristan och Östturkestanska islamiska rörelsen uppges nu ledas av Abdul Shakoor.

Terrorism var den än förekommer måste fördömas med full kraft och det finns inga belägg för att ETIM skulle ha speciellt omfattande stöd i Xinjiang. Det är viktigt att kinesiska myndigheter nu inte överdriver hotet från terrorismen utan istället ser att det är vardagliga problem som ekonomisk eftersläpning, kulturella och religiösa restriktioner och bristande inflytande i sin egen vardag som upprör vanliga uigurer och gör dem kritiska mot det kinesiska styret. En kraftigt ökad repression kan endast spela organisationer som ETIM i händerna.

 

 

FATA – OmrÃ¥det har övergivits av Pakistans regering

FATA (Federally Administered Tribal Areas) i Pakistan

Under senare år har det ibland rapporterats om områden i Pakistan där den pakistanska regeringen tycks sakna kontroll och den 10 juni 2010 har Amnesty International i en rapport satt fokus på hur styret av området sköts av lokala ledare, se DN och VG. Det område som oftast avses brukar kallas FATA, Federally Administered Tribal Areas (Federalt Administrerade Stamområden) och ligger i nordvästra Pakistan, väster om den provins som brukar förkortas NWFP, North West Frontier Province (Nordvästra gränsprovinsen). FATA har traditionellt alltid styrts av de lokala pashtunska ledarna. Området består av sju stamområden och sex gränsregioner och har cirka tre och en halv miljon invånare.

Reglerna för hur FATA styrs går fortfarande i hög grad tillbaka på en lag från 1901 som stiftades under den brittiska tiden. Då som nu hade centralregeringen svårt att kontrollera de pashtunska stammarna och britterna valde en pragmatisk lösning där styret av området överlämnades till de lokala ledarna mot att dessa ledare garanterade lugn i det som idag kallas FATA. Det anmärkningsvärda är att Pakistan som blev självständigt 1947 inte har ändrat på dessa regler utan denna gamla brittiska lag gäller fortfarande.

Lagen innebär att det endast är Pakistans president som kan styra i området. Presidenten styr med hjälp av den utnämnde guvernören för NWFP (Nordvästra gränsprovinsen) i FATA. Guvernören använder i sin tur sekretariatet för FATA i Peshawar för den löpande administrationen av området. På lokalplanet representeras den offentliga makten av så kallade politiska agenter. Grundproblemet för området är att normal offentlig service som polis, domstolsväsende och lokal administration till stora delar saknas. Det har lett till att utbildningsnivån är mycket låg och endast cirka 20 % av befolkningen antas vara läskunnig. Befolkningen i FATA har ingen representation i den Nordvästra gränsprovinsens parlament och det var endast 1997 som de fick direkt rösträtt till Pakistans parlament.

Traditionellt styrdes FATA av lokala stormän med hjälp av den muslimska rätten, sharia, den pashtunska sedvänjan, pashtunwali, samt efter eget huvud. Under senare år har området blivit ett centrum för internationella terrorister samt för såväl afghanska som pakistanska talibaner som i allt högre grad har kommit att ta över styrelsen av området. Dessa nya radikala element har fört regelrätta strider med den gamla stameliten om makten i delar av FATA och har kunnat utnyttja befolkningens missnöje med avsaknaden av offentlig service i området. Den pakistanska armén har genomfört flera kampanjer i olika stamområden men kampanjerna har varit begränsade och har hittills inte på allvar rubbat de nuvarande makthavarna. USA skickar också ofta in sina drönare, obemannade luftfarkoster, vilka ibland lyckas döda en al- Qaida eller talibanledare men också leder till civila offer.

Speciellt de södra områdena i FATA, Norra och Södra Waziristan, har blivit kända som betydande centra för al-Qaida som tros ha träningsläger i området och kanske flera tusen internationella krigare, araber, centralasiater, kinesiska muslimer och tjetjener från Ryssland. Under senare år har också den gren av talibanerna som är inriktad på terrorverksamhet i Pakistan, TTP, Tehrik-i-Taliban Pakistan (översättning: Pakistans studentrörelse) under ledning av Hakimullah Mehsud haft sitt högkvarter i södra Waziristan. Det torde vara tydligt för alla och envar att innan den pakistanska regeringen tar kontroll över FATA och börjar ta sitt ansvar för lag och ordning samt normal civil administration kommer konflikten i Afghanistan och talibanernas verksamhet i Pakistan inte gå att lösa.

Fantomen lever: nya ljud- och videoband med IMU-ledaren

I slutet av september spreds nyheten (inte för första gången) att ledaren för Islamic Movement of Uzbekistan (IMU), Tohir Yo‘ldosh* dödats i en USA-ledd raketattack i Pakistanska Waziristan i augusti. (Se tidigare inlägg här, här och här.) Talesmän för IMU dementerade dock snabbt uppgiften och utlovade nya ljud- och videoinspelningar som skulle motbevisa påståendena. Nu har sådana inspelningar börjat dyka upp. 

Redan den 16 november rapporterade Middle East Media Research Institute (MEMRI) om en videoinspelning som tycks visa Yo‘ldosh vid liv. (Tyvärr går det inte att se hela artikeln utan att vara prenumerant på MEMRI:s publikation The Jihad and Terrorism Threat Monitor, men här är en länk för den som vill se en kort sammanfattning och/eller registrera sig som prenumerant.) Igår rapporterade BBC:s uzbekiska gren att ett ljudband börjat spridas som sägs återge ett tal av Yo‘ldosh inför någon sorts församling, där han kommenterar aktuella händelser i världen. (Även Fergana.ru tar upp nyheten idag.) Talet tycks ha hållits i samband med eller inför den muslimska offerhögtiden qurban, som i år inträffade den 27 november.

Det är ännu inte helt klarlagt att det faktiskt är Yo‘ldosh som förekommer i de bÃ¥da inspelningarna, men de förefaller trovärdiga. Jag har tidigare spekulerat om varför sÃ¥dana här rykten sprids, om de nu inte är sanna. Yo‘ldosh är ju inte den ende ledare för väpnade motstÃ¥ndsgrupper i Afghanistan och Pakistan som förklarats död upprepade gÃ¥nger. FrÃ¥gan är alltsÃ¥ i vems intresse det ligger att sprida sÃ¥dana uppgifter. IMU skulle kunna vinna pÃ¥ att deras ledare framstÃ¥r som en gäckande fantom som ständigt lurar döden och ockupationsstyrkorna. Artister säljer ju som bekant fler skivor när de nyligen dött. Det skulle ocksÃ¥ kunna ligga i USA:s och dess allierades intresse att visa konkreta resultat i ”kriget mot terrorismen”. Det kan ocksÃ¥ röra sig om rykten som sprids utan särskilt syfte och fÃ¥ngas upp av media som vill vara först, men inte alltid är sÃ¥ noga med med källkritiken.

Hur som helst säger denna osäkerhet och dessa ständiga rykten något om vilket osäkert läge USA och ISAF-styrkorna befinner sig i. Det är inte bara om motståndsledarna det råder stor osäkerhet, utan också om själva de väpnade grupperingarna, hur starka de är och vilka allianser de ingår i. På sistone har också oron ökat för att kriget ska spridas norrut till framförallt Tadzjikistan och Uzbekistan. Sommarens våldsamheter i den uzbekiska delen av Ferganadalen har, till exempel, av vissa bedömare kopplats till uzbekiska gerillakämpar som drivits ut ur den pakistanska Swatdalen genom den pakistanska arméns offensiv i våras. Men för ett par veckor sedan talade jag med en analytiker från EUCAM-projectet (EU-Central Asia Monitoring), Nicolas De Pedro, som gjort intervjuer i Ferganadalen strax efter händelserna. Enligt honom trodde de flesta på plats snarare att det rörde sig om rent kriminella grupper som sysslade med narkotikasmuggling och liknande. För att komplicera saken ytterligare kan dock gränsen mellan väpnat motstånd, terrorism och narkotikasmuggling vara ganska flytande. Inte minst IMU har ofta kopplats till narkotikasmuggling längs rutterna från norra Afghanistan.

På tisdag väntas president Barack Obama presentera sin nya Afghanistanstrategi. Enligt förhandstips från amerikanska armékällor blir det troligen en förstärkning på ca 30-35000 soldater, alltså något färre än de 40000 som general Stanley McChrystal efterfrågat. Mer intressant än antalet soldater är dock vad dessa ska ägna sig åt. Taktiken att döda enskilda motståndsledare med raketattacker har hittills inte gjort så mycket för att stävja det ökande våldet.

*En vanligare – men mindre korrekt – stavning av namnet är är Tahir Yuldash(ev). Se även fotnoten till mitt första inlägg om IMU-ledaren.

Uzbekiska gerillakämpar – ett hot mot Karimov-regimen?

Vad ska man tro om den senaste tidens våldsamma incidenter i Ferganadalen? Området, som delas mellan Uzbekistan, Kirgizistan och Tadzjikistan, har länge varit känt för islamistisk aktivism. Efter massakern i Andizjan 2005, när den uzbekiska armén sköt ihjäl ett sort antal demonstranter (troligen flera hundra, men inga säkra siffror har hittills fastställts) var området i flera år besparat från allvarliga våldsamheter. Under året har det dock inträffat både självmordsbombningar och skottlossning mellan polis och vad som antas vara islamistiska aktivister.

Våldet är inte heller begränsat till Ferganadalen. I augusti inträffade en skottlossning i huvudstaden Tasjkent där både poliser och civila dödades. Enligt uzbekiska myndigheter var det en konfrontation med terrorister från Uzbekistans islamiska rörelse, internationellt känd under namnet Islamic Movement of Uzbekistan (IMU) Det bör dock påpekas att uppgifter från de uzbekiska myndigheterna i allmänhet ska tas med en rejäl skopa salt.

IMU:s ledarskikt sökte sig redan i början av 1990-talet till Afghanistan för att kämpa sida vid sida med talibanerna och gruppen antogs länge vara mer eller mindre utraderad av de amerikanska krigsinsatserna där. Men på senare tid har namnet IMU dykt upp allt oftare i samband med våldsamheter även i Afghanistan. På den amerikanska Registan-bloggen, som är inriktad på Centralasien, förekom uppgifter i början av sommaren om att IMU skulle ligga bakom en motståndsvåg i den nordliga Jawzjan-provinsen, med en stor uzbekisktalande befolkningsgrupp.

Det har spekulerats i att oroligheterna också i Ferganadalen kan tillskrivas gerillakämpar med ursprung i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien som börjat återvända hem p. g. a. den offensiv Pakistans armé inledde i våras i de så kallade stamterritorierna nära gränsen till Afghanistan. Den pakistanska tidningen Daily Times rapporterade den 13/9 att mer än 5000 uzbekiska gerillakämpar, medlemmar i IMU, gömmer sig på den pakistanska sidan i Waziristan. Tidigare har det oftast talats om några hundra.

Den centralasiatiska nyhetssajten Fergana.ru följde upp dessa uppgifter med en artikel den 18/9 och en intervju med den pakistanske senatsledamoten Muhammad IbrahimKhan. Han säger där att Uzbekerna från IMU utgör den största av de utländska gerillagrupper som är verksamma i Pakistans stamterritorier. Han påstår sig också ha bevis för att medlemmar i organisationen frekvent rör sig fram och tillbaka mellan Pakistan och Uzbekistan, och då utger sig för att vara affärsmän.

När IMU bildades i början av 1990-talet i den uzbekiska delen av Ferganadalen fungerade den från början som en sorts medborgargarde bestående av ungdomar som inspirerats av radikala islamistiska idéer. Snart började de ställa krav på regeringen med målet att göra Uzbekistan till en islamisk stat. Men även om en del av medlemmarna hade militära erfarenheter från Sovjetunionens krig i Afghanistan på 1980-talet – och därefter så att säga bytt sida – så var IMU på den tiden knappast en välorganiserad militär styrka som på allvar kunde hota den uzbekiska staten. Nu, efter år av krig i Afghanistan och de pakistanska gränsterritorierna, ser de ut att ha formats till en regelrätt gerillastyrka.

Om IMU från början främst riktade sig mot den uzbekiska staten tycks målet nu vara ett centralasiatiskt kalifat som inte erkänner nuvarande nationsgränser. Men hur realistiskt är det då att man faktiskt kan hota de centralasiatiska staterna? Karimov-regimen tycks sitta säkrare än någonsin, men den är samtidigt extremt paranoid. Risken är stor att de värsta våldsamheterna kommer i form av regimens motattacker. Vanliga fromma muslimer i Ferganadalen utsätts redan för extrema förföljelser. Den mest påtagliga risken efter den senaste tidens händelser är att dessa förföljelser förvärras ytterligare.