Ingen “Jasminrevolution” i Kina – Lhasa och Ürümqi hårdbevakas

Under några veckors tid har det förekommit spridda uppmaningar på Internet i och utanför Kina att folk på söndagarna skall samlas på utvalda platser för att protestera mot den kommunistiska regimen i Beijing. Dessa uppmaningar har naturligtvis inspirerats av de protester och stora omvälvningar som ägt rum i arabvärlden. I Kina har resultaten av uppmaningarna varit små eller helt uteblivit, se DN, GP och SvD. De kinesiska myndigheterna har dock tagit hotet på stort allvar och kommenderat ut mycket stora mängder beväpnad polis i Beijing och Shanghai men också i de känsliga städerna Lhasa i Tibet och Ürümqi i Xinjiang. I både Tibet och Xinjiang finns minoriteter om vilkas lojalitet till moderlandet makthavarna i Beijing inte är helt övertygade. Rapporterna från Lhasa och Ürümqi talar om en kraftigt ökad polisbevakning och patrullerande polisbilar i städerna 24 timmar om dygnet. Några rapporter om protester har ännu inte förekommit.

Lördagen den 5 mars 2011 startade den årliga sessionen av den Nationella folkkongressen vilket ytterligare har ökat spänningen och spätt på oron för protester. Den kinesiska polisen har agerat mycket klumpigt i hanteringen av protesterna och i Beijing, med sin stora presskår, har journalister som försökt bevaka de små eller obefintliga protesterna blivit varnade, arresterade och till och med misshandlade. I samband med Folkkongressens öppnande har de officiella företrädarna för kommunistpartiet uttalat sig om både Tibet och Xinjiang.

Tibets autonoma region inom Folkrepubliken Kina

President Hu Jintao, som var partisekreterare i Tibet 1988-1992, underströk, som alltid, i sitt tal vikten av stabilitet och fortlöpande reformer. Med reformer menar Hu Jintao ekonomiska reformer med syfte att öka levnadsstandarden i Tibet. De stora skillnaderna mellan stad och landsbygd skall övervinnas genom ännu större transfereringar från den centrala budgeten till Tibet och genom ökade satsningar på utbildning av befolkningen på landsbygden. Skolavgifterna har nu tagits bort och ökade bidrag kommer att ges så att barn och ungdomar har råd att stanna på internat under skoltiden. Den tibetanska oppositionen välkomnar säkert satsningen på utbildning men skulle samtidigt påpeka att undervisningen i bästa fall sker på en tibetanska kraftigt påverkad av kinesiskan eller direkt på kinesiska. Den tibetanske partisekreteraren Zhang Qingli var ett eko av sin president och talade om ett nyktert och vaksamt sinnelag för att förhindra sabotage mot stabiliteten i Tibet. Han förutskickade också ännu större satsningar på turistsektorn i Tibet. Infrastrukturen skall byggas ut under den 12:e femårsplanen (2011-2015) med fler vägar och flygplatser samtidigt som järnvägslinjen mellan Lhasa och Shigatse skall färdigställas.

Ett bevis på den stora nervositet som nu råder är det beslut om att tillfälligt stoppa turistresorna som tycks ha fattats av de kinesiska myndigheterna, se SvD och DN. Förutom oro för influenser från Mellanöstern finns minnet av två lokala protester mot det kinesiska styret. Både i mars 1989 och mars 2008 förekom omfattande tibetanska protester mot den kinesiska makten. Båda gångerna handlade det om ett allmänt missnöje som 1989 kombinerades med en misstanke om att kineserna varit inblandade i den 10:e Panchen Lamas död och 2008 om demonstranter som ville uppmärksamma världen på situationen i Tibet inför OS i Beijing sommaren 2008.

Xinjiangs autonoma region inom Folkrepubliken Kina

Guvernören i Xinjiang, uiguren Nur Bekri, var om möjligt ännu mer allvarlig i sina uttalanden och beskrev kampen mot separatismen och bekämpandet av de tre onda: terrorism, separatism och extremism som ett centralt inslag för att bevara den sociala stabiliteten i Xinjiang. Samtidigt som Nur Bekri ansåg att den sociala situationen blivit bättre medgav han att situationen är bräcklig och att många utmaningar återstår. Även för Xinjiang är utvecklingen av turismen ett prioriterat område under de kommande åren. Antalet besökare till regionen steg med över 40 % under 2010 efter en stor nedgång 2009 som en följd av oroligheterna i Ürümqi i juli 2009.

Övervakningen av befolkningen i Xinjiang har ökat kraftigt sedan 2009 bland annat genom att tusentals nya poliser har anställts och tiotusentals övervakningskameror har monterats upp i Ürümqi. Uigurer uppger också att de i dagsläget har mycket svårt att skaffa pass och att de känner sig speciellt påpassade och utpekade. I slutet av februari 2011 kom dessutom fyra nya dödsdomar mot uigurer som anklagats för terrorism. Tyvärr var rättegångarna mycket snabba och i de flesta fall helt slutna. Dödsdomarna har bekräftats av Högsta domstolen i Beijing och kan därmed verkställas när som helst. Alla omnämnanden av Jasminrevolutionen uppges bli blockerade på uiguriska internetsajter och butiksägare som försökt sälja filmen ”Kärlekens tio villkor”, som handlar om den uiguriska ledarens, Rebiya Kadeer, liv och kamp, har arresterats. Det känns inte som den nuvarande politiken kommer att leda till ett närmande mellan folkgrupperna i Xinjiang.

Det är intressant att se hur viktigt Internet har blivit som medium i Kina. Idag anses 450 miljoner kineser ha tillgång till och aktivt använda nätet. Bloggandet har blivit en folkrörelse och de två kinesiska mikrobloggsajterna www.qq.com och www.sina.com har i dagarna meddelat att de har över 100 miljoner bloggare var. Kinesiska myndigheter och en stor mängd delegater till Folkkongressen har öppnat bloggsajter för att nå ut med information och pejla opinion. Den kinesiske premiärministern Wen Jiabao deltog traditionsenligt i en chatt på Internet inför Folkkongressens öppnande. Den högste kinesiske makthavaren med en egen blogg är för närvarande partichefen i Xinjiang, Zhang Chunxian, vars kinesiska blogg finns på: (http://t.qq.com/zhangchunxianlx). Vi får se när den första medlemmen i politbyråns ständiga utskott börjar blogga. Jag kan tänka mig att Wen Jiabao vore en möjlig kandidat.

Kina och Mongoliet – allt närmare samarbete

I onsdags, den 2 juni 2010, avslutade den kinesiske statsministern Wen Jiabao ett två dagar långt besök i Mongoliets huvudstad Ulaanbaatar. Statsminister Wen är ute på en asiatisk odyssé som tidigare tagit honom till Sydkorea och Japan. Att Wen Jiabao väljer att åka till Mongoliet är ingen slump. Kina har försökt intensifiera sina relationer med Mongoliet alltsedan Sovjetunionens fall 1991 såväl ekonomiskt som politiskt.

Våren 2010 har utbytet mellan de två länderna varit extra intensivt, särskilt de senaste månaderna. I april besökte den mongoliske statsministern Sükhbaataryn Batbold Beijing. Batbold har varit Mongoliets statsminister sedan 2009 och valdes i april 2010 till ledare för det Mongoliska folkets revolutionära parti, det idag helt reformerade gamla kommunistpartiet. I slutet av april och början på maj avlade president Tsakhia Elbegdorj ett sex dagar långt officiellt besök i Kina då han bland annat besökte världsutställningen i Shanghai. Elbegdorj förde också samtal med den kinesiske presidenten Hu Jintao.

Mongoliet är ett ytmässigt stort land, drygt tre gånger Sveriges storlek, men med endast knappt tre miljoner invånare. Efter en svår ekonomisk omställning under 1990-talet har ekonomin växt snabbt de senaste åren, inte minst på grund av en omfattande export av råvaror till Kina. Mongoliet har stora mineraltillgångar till exempel koppar, molybden, kol och järnmalm, tillgångar som i hög grad intresserar kineserna. Handeln mellan Mongoliet och Kina tiodubblades mellan 1998 och 2008 från 250 miljoner till 2 500 miljoner amerikanska dollar. Idag går 70 % av Mongoliets export och 30 % av landets import via Kina.

Gränshandeln sker via tolv olika gränsövergångar längs den mycket långa mongolisk-kinesiska gränsen och i provinsen Inre Mongoliet i Kina, som gränsar till Mongoliet byggs inte mindre än fyra olika järnvägslinjer för att underlätta handeln med Mongoliet. Det finns idag endast en fungerande järnvägsförbindelse mellan Mongoliet och Kina via Ehrenhot. På den mongoliska sidan släpar byggandet av infrastruktur efter vilket diskuterades under statsminister Wen Jiabaos besök.

Den kinesiske statsministern gjorde klart att Kina önskar ett mer omfattande samarbete med Mongoliet på snart sagt alla områden. Kina vill investera i gruvnäringen, bygga ut infrastrukturen i Mongoliet samt är berett att ställa medel till förfogande för detta. Kina vill också köpa fler jordbruksprodukter från Mongoliet och erbjuder omfattande hjälp och stöd. Kina strävar också efter ett närmare samarbete mellan länderna i olika multilaterala organisationer i till exempel Shangahi samarbetsorganisationen, SCO.

Det kinesiska intresset för Mongoliet är mycket stort och man kan förstå om mongolerna är rädda för att gå från att vara fångade i den ryska björnkramen till att hamna i den kinesiska drakens klor. Mongoliet som är en livaktig demokrati förtjänar stöd och uppmärksamhet från väst, men ekonomiskt kommer Kina att vara den viktigaste aktören under överskådlig tid. Mongolerna har också mycket att vinna på att vara granne med en ekonomi som växer med 10 % per år. En lång och tankeväckande artikel om Mongoliet, om än något pessimistisk, finns att läsa i den danska tidningen Politiken.